BERLIN2ME

Pling plong din jävel! Moahahahaha!

Det är en underlig känsla att bo i någon annans lägenhet. Många skulle kanske tycka det var konstigt att inte ha sina egna saker omkring sig. Jag tycker det är spännande att få ta del av andra människors liv, för ett hem berättar en hel del om de/den som bor där.

Utan att direkt snoka kan jag gå runt och känna in hemmet energimässigt. Titta på saker som om de stod i ett skyltfönster. Betrakta dem. Ibland tar jag fram en bok och läser på baksidan. Jag rör mig med försiktighet och respekt genom rummen.

Musikrummet har en stark närvaro av han som lever och arbetar där. Jag vågar gå in, men bara för att sträcka ut ryggen på träningsbollen som förvaras under flygeln.

Det har kliat i fingrarna när jag tittat på instrumentet, men mitt barnsliga klink skulle inte göra det rättvisa. Skulle vara som att svära i kyrkan. Nä, jag låter bli att testa tangenterna och lämnar den blanka svarta varelsen ifred.

Flygeln har sin egen personlighet och en slags stjärnglans, där den står mitt i rummet. Primadonnan som ingen kan förbise ostraffat.

Det finns kaffe kvar till mig

När jag står i köket och stirrar på den elektriska kaffekvarnen slås jag av vilket enormt förtroende jag fått. Mina vänner har lämnat sitt hem i mina händer. Jag öppnar kvarnens fack och ser att det finns kvar malt kaffe sedan i morse. Hade de kanske gjort lite extra till mig? Då kommer tårarna. Vilken gåva de ger mig!

Vännen jag kan ringa i nödfall hade kunnat ta hand om posten och blommorna. De hade inte behövt fråga mig alls. Ändå gjorde de det. Ändå öppnade de sitt hem för mig och anförtrodde mig sina saker och blommor.

Jag plockar fram espressokannan, fyller på vatten och det malda kaffet. Ställer kannan på den minsta spisplattan. I skåpet finns en mjölkskummare. Jag är osäker på om jag kan ställa också den på plattan, men räknar med det då den är gjord i rostfritt.

Kaffet bubblar upp från den undre till den övre behållaren på espressokannan. Jag slår av plattan och ställer dit mjölkskummaren istället. Jag har fyllt den med mandelmjölk, som är min nya favorit bland de alternativa mjölksorterna.

Efter en stund blandar jag en latte i en skål. Precis som när jag först ställdes öga mot öga med en café au lait på 1990-talet. Det blir gott och jag njuter för varje klunk, trots att jag nog vågat värma mjölken lite mer.

Upplärd av den bästa

Med en 7 år äldre syster, som dessutom är extremt pedantisk, var det i det närmaste förenat med livsfara för mig att röra hennes grejor. Hon märkte direkt om något låg på ett annat sätt än hon lagt det.

Ibland undrade jag om hon gjort som i deckarna på tv, lagt en tändsticka ovanpå dörren eller kanske till och med ett hårstrå på skrivbordet, för att kunna se om någon brutit sig in och tassat runt. (Jag har ett minne av att hon till slut låste rumsdörren innan hon gick till skolan, men det kan vara en efterkonstruktion.)

Det är möjligt att jag på så sätt förfinade mitt sätt att röra mig bland hennes prylar. Att jag till slut lärde mig hur de låg innan, och arrangerade dem så när jag lade tillbaka dem. Jag slapp också att bli luggad och utskälld om jag var varsam och inte satte sönder sådant som jag fick låna under hennes överinseende.

Just detta gör mig kanske inte till en idealisk ”lägenhetsvakt”, men jag är varje fall extremt försiktig med andras ägodelar. Bortsett från ”tvättorksanordningen” har jag sällan haft sönder något. Misstag har säkert skett, men inget jag kan komma ihåg. Döm då om min förvåning när jag idag nästan kände för att förstöra något!

Pling plong-hysteri

I badrummet, vid sidan av duschen och badkaret, hänger ett vindspel. Ungefär halvdussinet metallrör i en mobil, formad så att det ska klinga vackert när vinden blåser. Problemet är bara att det sitter exakt vid sidan av handdukshängaren, och i närheten av kroken där snöret till torkställningen är fäst.

När hela helvetet brakade loss i morse svängde vindspelet glatt med i virvelvinden jag åstadkom därinne. Ett hysteriskt plingande och plongande fyllde luften och ljudet liksom spelade på mina nervtrådar samtidigt. Ordningen återställdes ju relativt fort, men plinghysterin drog igång nästan som en rörelsedetektor.

Givetvis trasslade jag in mig i mobilen så fort jag justerade ett lakan, hängde upp handdukarna igen, klämde mig in i duschkabinen och så vidare. Vid ett tillfälle var jag övertygad om att vindspelet egentligen hånskrattade åt mig:

PLING PLONG DIN JÄVEL! MOAHAHAHAHA! 

Men jag är inte helt säker.

Däremot glor det lömskt på mig så fort jag närmar mig.

Ja, så kan det vara att bo i någon annans lägenhet. Första dagen.

Påslakan från Åhléns. Min köksgardin är i samma tyg.

Känner mig besviken på, att nu är jag i Berlin, vilket jag längtat efter – och sen vill jag inte gå ut. Imorse var jag trött och tung i kroppen. Insåg att jag ju kände av min gräsallergi. Ifjol kände jag ingenting. Förhoppningen steg då att Berlin, trots alla parker och grönområden, var undantaget på min hösnuvekarta. Tyvärr är det inte så.

Trots en natt med bra sömn kraschade jag återigen i sängen. Nu har jag sovit 1-2 timmar och det känns lite bättre, men fortfarande är kroppen seg och vill inte ge det gensvar jag önskar.

Jag har tack och lov inte någon benägenhet att få migrän, men trafikens larm utanför vardagsrumsfönstret och hettan som strömmar in genom balkongdörren får mig att rygga tillbaka. När jag stänger dörrarna dämpas ljudet och hettan likaså. Det känns skönt, svalt och läkande.

Samtidigt tänker jag på den där andra längtan jag har. Skrivandet. Jag hade väl inte direkt sett mig sitta inne hela dagarna och skriva under den här vistelsen, men faktiskt ger det mig ett tillfälle att knattra ner några rader. Ett blogginlägg får vara uppvärmningen och sen ser vi vad som kommer.

Ring en vän

Idag är alltså första ensamma dagen. Mina söta värdar har flugit iväg på sin semester. Hoppas de får det alldeles underbart bra.

Jag har inlett mitt lägenhetsvaktaruppdrag med att sabba upphängningsanordningen för tvätt i badrummet. Den gick att laga, men tankarna som ilade genom huvudet, när skrället kantrade och föll loss, var som en flock zebror som flyr från ett rovdjur.

Jag har fått ett nummer till en vän att ringa in case of emergency. Det skrattade jag förstås bort med ett ”det kommer inte att behövas!”. Skrattar bäst som skrattar sist…

Tvättkatastrof, akt 1

Upphängningen är genialisk. Även om badrummet är stort finns inte utrymme för att torka tvätt annat än – i taket! En rektangel av aluminiumstänger hyser ett mindre antal tvättlinor.

H slängde igång en tvättmaskin med deras eget sänglinne innan de åkte. Så att jag kan överta sovrummet och sängen. Han sa att om jag hängde påslakanen så att de tog upp hela badrummet så torkade de fort.

Troligtvis missade jag en del av informationen, för att jag inte förstod eller rensade bort den som onödig, men två blöta påslakan, ett stort underlakan, några örngott och två badhandukar väger ganska mycket.

När jag försökte hissa upp anordningen med all tvätt ville den inte fastna uppe i taket som den skulle. Jag försökte några gånger. Då insåg jag tyngden, och att jag borde fördela om den mer jämt.

Tvättkatastrofen, akt 2

I det läget var det svårt. När jag plockade bort ett påslakan blev andra sidan övertung, vickade åt sidan och hela rasket rasade i golvet. Fan fan fan! Skit! Helvete… Hur många timmar har de varit borta?

Tur att ändå grässegheten regerade i mig. Jag plockade upp tvätten och lade den på badkarskanten. Under ett ögonblick kontemplerade jag över om jag behövde jättestegen som fanns i hallskrubben, men valde en enkel stol från vardagsrummets matgrupp istället.

Med förvånande liten ansträngning knäppte jag ramen på plats igen, men jag hängde handdukarna på handdukshängaren istället. Ett påslakan fick plats på dörren (som jag nogsamt torkade av med blöt trasa först).

Friden återställd.

Men jag insåg att jag troligtvis fått instruktioner om att fördela tvätten jämt och inte försöka hissa upp konstruktionen med den tyngden. Det var därför jag mindes att han sagt att ”tvätten skulle skymma sikten”.

Med ett nödrop undkom jag, och slapp ringa paniknumret. Fast det var jäkligt nära.

Berlin, Berlin, Berlin, Berlin… Jag kan höra själv hur jag låter. Som en skiva som hakat upp sig eller den där förbannade papegojan som inte kan hålla tyst. I två år har jag mer eller mindre konstant tjatat om denna stad. Berlin. Fast visst är det väl så när man blir förälskad, att det är svårt att dölja? Man vill prata om det – eller henom – hela tiden. Om man dessutom är kär på avstånd. Inte vågat ta första steget. Då är det ännu värre. ”Tror du hen gillar mig? Tittade hen hit? Men tänk om hen bara vill vara kompis?” Ja, tänk om Berlin bara vill vara kompis med mig. Vad gör jag då? Eller vad händer om kärleken är besvarad? Så fantastiskt!

Hur ska jag få veta? Det är inte helt enkelt att få en stad att svara. Så hur gör man då? Jo, man fortsätter vela mellan ”tänk om” och ”det kommer aldrig att bli av”. Mellan känslan av ”det här är mitt rätta hem” och ”tänk om jag har fel”. Sen är det ju det där med förutfattade meningar om hur kärleken ska se ut. Att man först ska träffa den rätte, dejta och känna efter. Om allt klickar går man ett steg längre och flyttar ihop. Efter det väljer man antingen barn eller bröllop. För så gör ju alla. Alltså ska man åka till Berlin ett par gånger och känna efter, söka fast jobb, boende, flytta. Hepp! Check – fan – fan – fan.

Trots min snart välkända (ökända?) velighet är det roligt att träffa på andra Berlinfantaster. På ganska kort tid har jag träffat två killar som också gillar stan och åker dit så fort de har möjlighet. En av dem fick plötsligt allt att verka himla enkelt. ”Jag åker ner och ser vad som dyker upp, för alltid är det nått.” Lätt, enkelt, okomplicerat. Så det är precis vad jag gör. Den här gången. (Lovar!) Jag får bo centralt i en rymlig trerummare i Prenzlauer Berg/Mitte. Enda villkoret är att jag har kul på balkongen. Det är där alla växterna står. Mitt uppdrag är att så att säga kasta vatten på dem. Närmare bestämt två 10-litershinkar per kväll efter en varm dag. Efter en mulen dag får jag väl låta bli att kasta vatten på balkongen. Antar jag. Och jag lyder. Imorgon åker de och lämnar mig helt ensam. Vi får väl se om skivan fortsätter att snurra runt runt efter det här. Jag är åtminstone på plats. Jag lever mitt liv. Väntar på att ödet ska gripa in…