Kategoriarkiv: Mat & fika

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

Großer Wannsee

I juli gjorde jag och en god vän en utflykt till Wannsee, en av Berlins mest kända insjöar. Sjön heter egentligen Großer Wannsee, för det finns även en liten (Kleiner Wannsee). Här hittar du också en av stadens bästa och äldsta badplatser (kostar inträde) med sina karaktäristiska strandkorgstolar, Strandbad Wannsee.

Sjön ligger i stadsdelen Wannsee och förutom den ljusa soliga sidan av området så finns det en mörkare. Den vakne minns förstås den ökända Wannseekonferensen som ägde rum 1942, men mer om den senare.

Området är en liten oas i sydvästra Berlin och speciellt älskad av båtägare. Sjön frekventeras av många olika båtar och färjor. Den som har ett BVG-kort kan med fördel åka över till sjöns norra sida och besöka Kladow som har en Biergarten med bayerskt tema.

Min vän och jag valde först att bara vandra omkring. Det var en het och klibbig dag. Faktiskt mer fuktig än het. Vi landade vid en bred stentrappa vars steg ledde ner i sjöns vatten. Där satte vi oss på ett trappsteg i skuggan för att beundra utsikten. Det blåste en behaglig vind och livet vara bara gött, som Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt.

Liebermann Villa

Efter en stund gick vi vidare och en skylt pekade ut riktningen till Liebermann Villa på Colomierstraße 3. Max Liebermann (1847–1935) var en berömd impressionistisk konstnär och ordförande i Preußische Akademie der Künste under 12 år. När nazisterna tog makten 1933 yttrade han de berömda orden (på typisk berlindialekt): „Ick kann jar nich soville fressen, wie ick kotzen möchte.“

”Jag klarar inte att äta så mycket
som jag skulle vilja kasta upp.”

Källa: Wikipedia

Redan innan maktövertagandet förbjöds judiska konstnärer att ställa ut sina verk. Då lämnade Liebermann sin post. Han var själv jude, men hade ”turen” att gå bort redan 1935. Hans fru hade tyvärr inte samma tur…

Martha Liebermann fick uppleva hur villan i Wannsee och den fina bostaden i centrala Berlin tog ifrån henne. Parets privata konstsamling hann hon få med sig till den nya och mindre lägenheten hon hittat inne i stan.

År 1943, efter beskedet att hon skulle deporteras till Theresienstadt, begick den 85-åriga Martha självmord. Nazisterna roffade genast åt sig resten av paret Liebermanns ägodelar som spriddes för vinden. Då var Liebermanns konst sedan länge stämplad som så kallad entartete Kunst.

Utställning med Gerty Simons foton

Därför är alltså huset i Wannsee tomt på möbler. Istället nyttjas huset som konstgalleri. På nedre plan brukar caféet finns (före corona) och på andra våningen kan man se Liebermanns egen konst och tillfälliga utställningar.

Vi fick nöjet att se en fin utställning av den tysk-judiska fotografen Gerty Simon. Hennes vackra svartvita porträttbilder visade mellankrigstidens berömdheter, såsom Einstein, konstnärerna Käthe Kollwitz och Max Liebermann, samt den brittiska skådespelerskan Peggy Ashcroft.

Haus der Wannsee-Konferenz

Eftersom vi redan var halvvägs så beslöt vi oss för att även besöka Wannsee Villa, eller Haus der Wannsee-Konferenz. Jag har ofta upplevt att platser har sin egen speciella atmosfär. Liebermann Villa ingav en varm och välkomnande känsla, inte minst på grund av den underbara trädgården, men också huset utstrålade kärlek och välvilja.

Den här byggnaden däremot, den gav mig rysningar. En lång uppfart ledde fram till huset som var omgärdat av höga rundade häckar. De påminde om dem man skapar trädgårdslabyrinter av. En enkel cirkelformad plantering, också den omgärdad av låga häckar, var enda utsmyckningen på gårdsplanen.

Platsen fick mig nästan att må illa. Den kändes kylig och kall. Knappt ens i koncentrationslägret Sachsenhausen kände jag mig så här illa till mods.

Judefrågans slutgiltiga lösning

Jag ville inte gå in i huset. Det spelar ingen roll att det numera används som minnesmärke och utbildningscenter. Den permanenta utställningen hantera det som huset är ökänt för, det var nämligen här som man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. År 1942 fattade 15 högt uppsatta män inom olika nazistiska grupperingar det ödesdigra beslutet att utrota ett helt folk.

Brrrr… Bara tanken ger de flesta kalla kårar efter ryggraden, men jag hävdar ändå att ”det sitter i väggarna” på kåken.

I trädgården fanns en annan ro, ja nästan frid. Ungefär som på en kyrkogård. Villan ligger på en höjd med en oerhört vacker utsikt över sjön. Vi gick ner och satte oss på en bänk och det var rent gudomligt. På andra sidan vattnet ligger badplatsen och den var rogivande att betrakta. Liv och död kan verkligen existera sida vid sida.

Ja, det var berättelsen om Wannsee och lite om vad som går att se där. Det är ett fint område, och det tar cirka 30 minuter att åka hit med S-Bahn (S7) från Alexanderplatz.

Foton: Ingrid Carlsson (*inkl. foton av Gerty Simons verk)

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!

En regnig dag i Köpenick

Jag har en god vän i stadsdelen Köpenick, drygt 15 km sydost från mig. Hon råkar dessutom vara svenska. Vad är oddsen?! Att Carro är gammal Lundabo och därmed skånska är smällar man får ta. Hon har ändå ganska bra inblick i det allmännorrländska. (Om man nu kan kalla det det när hon härmar mig…) Igår fick jag äntligen se hennes och makens nybyggda lya med egna ögon. Oh boy, som Peps Persson skulle ha sagt.

Det är toppen att våga chansa ibland, och det gjorde jag den där dagen i januari för 3 år sedan. En kvinna hade skrivit i Facebookgruppen Svenskar i Berlin att hon var ny i stan och gärna sågs över en fika. Jag var nära att skrolla förbi, men så såg jag att hon var i min ålder. Min tvekan höll bara i sig i några sekunder. Sedan skrollade jag tillbaka och skrev: ”Hej! Jag vill gärna ses”, och på den vägen är det…

Det rymliga köket i Köpenick

Min käraste Berlinvän

Carro gick snabbt från att ha varit mig helt okänd till att bli min räddande ängel. Våren 2018 var min ekonomi ett bankkonto som gapade tomt och en enda härva av nervknutar i min mage. Insikten om att jag måste be tyska myndigheter om hjälp tyngde på mina axlar. Skulle jag ens vara berättigad hjälp? Den månaden då jag inte hade pengar till hyran, då kvittrade Carro glatt: ”Du får låna av mig!”

Vem lånar en nästan okänd människa pengar till hyran? Jo, Carro. Hon är en unik och varm person med hjärtat på rätta stället. Det har jag fått erfara mer än en gång. Så min lycka är förstås total över hennes nya hem och det fantastiska liv hon lever idag. De mest generösa människorna har sällan gått en rak väg genom livet. Och den som själv fått kämpa ser glädjen i att räcka ut en hjälpande hand till andra.

Nybyggd lägenhet i Köpenick

Carro och maken kan bre ut sig på ett eget våningsplan i huset i Köpenick. Det är en fyrarummare med walk-in-closet, två toaletter och lika många balkonger, men lägenheten är inte enorm och rummen har mycket bra proportioner. Köket är ljust och rymligt, men framförallt vansinnigt bra planerat. Den som kom på att använda lådor i köksskåpen borde få Nobelpriset! 😆

Vardagsrummet har inte mindre än tre olika sitthörnor där man kan luta sig tillbaka och antingen surfa på surfplatta, lyssna på musik, samtala, försjunka i en god bok eller film. Inredningen är sparsmakad och går i naturfärger, svart, vitt och grått, med enstaka färgklickar. Både Carro och maken är ordningsmänniskor så var sak har sin plats. Inte minst i deras walk-in-closet. Där döljer spegeldörrar garderobernas välstrukturerade innandöme, och utrymmet mellan passar fint att ställa torkställningen när tvätten ska torka.

Lägenheten andas lugn och sparsmakad lyx, och det är en fröjd att sitta i köket och flamsa över en tallrik indisk hämtmat, jordgubbar, melon och en stark kopp Zoegas kaffe. Precis vad doktorn ordinerar en regnig dag, så att trötthet och svettig framtidsångest dunstar bort och blir till en lätt imma på fönstren.

Idag kan jag njuta av både melon och hembakta kanelbullar som minne av gårdagen. Me love! Kan man ha en bättre vän? 💖

Interiörbilder & knasiga selfies: Carolina Ingvander Lubojaniski

Midsommar i Berlin

Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.

Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕

Midsommarbukett

Blomsterkransar, öl och langare

När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.

Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺

Blåklockor på sommaräng

Midsommarfirande i Svenska kyrkan

Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.

Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.

GLAD MIDSOMMAR! ☀️🍓🥂🇸🇪

Currywurst? Nein, danke!

Ja, Currywurst är en av många välsmakande (?) små rätter som du måste prova när du besöker Berlin. Denna enkla lilla korv med currypulver (jepp, svårare än så är det inte) har till och med ett eget museum. Det du! Idag unnade jag mig en vegetarisk tofucurrykorv. Så här tyckte jag om den…

Jag har ätit Currywurst en gång tidigare. Den händelsen tilldrog sig under ett av mina tidigaste Berlinbesök och jag minns korven som torr och tråkig. Dessbättre hade jag lyxat till det och köpt ”pommes” till, så jag slapp gå hungrig. Men efter den gången svor jag – aldrig mer!

I brist på korvbild lägger jag in ett snapshot från spårvagnen

Oftast bara currypulver

Currywurst trodde jag innebar någon magisk kryddblandning i själva korven, eller en särskild sorts currysås med hemligt recept. Icke sa Nicke. Det är oftast bara en vanlig körv med ketchup och currypulver. Eller ketchup och ketchup, det är Tyskland som kommit upp med curryketchupen. Så det är faktiskt en speciell sås till. Och korv och korv, det ska väl vara en äkta Bratwurst, om jag inte missminner mig.

Tofukorven som jag festade loss på idag var betydligt godare än den föregående. Den var tjockare, mjukare och riktigt mumsig i konsistensen. Men ändå… Det lär nog gå 10 år till nästa gång jag äter en (vegetarisk) Currywurst! 🌭

Den tyska pastan

Jag måste googla medan jag skriver, för vad är Maultaschen egentligen? De påminner om stora tortellinis, eller ännu hellre ravioli, med antingen vegetarisk eller köttfyllning. De säljs ”färska” i vacuumförpackning. Alltså inte i okokt form som pastan vi är vana vid. Men är den här tyska pastan verkligen ”äkta” pasta?

När jag konsulterar Wikipedia får jag fram att Maultaschen är en sorts pasta som härstammar från Schwaben i sydvästra Tyskland. Fyllningen är traditionellt gjord på köttfärs och/eller spenat, (feta)ost, krutonger, lök och olika kryddor. Utseendemässigt kan de påminna om ravioli, men större. De är ungefär 8-12 cm långa och drygt hälften så breda.

Inte den tyska pastan, men väl ett försök till svensk potatissallad
Inte den tyska pastan, men väl ett försök till svensk potatissallad

Precis som namnet antyder så rör det sig om små fickor som ryms i munnen. Maul betyder mun och Tasche kan betyda ficka eller väska. De serveras antingen stekta, i grönsakssoppa, eller med smält smör och gräslök. Som tillbehör är potatissallad populärt.

Tyskarnas svar på Mac ’n Cheese

Ännu en märklig sort som hör till den tyska pastan kallas Spätzle. Den kommer också från Schwaben och påminner om bandspagetti. Den kan dock förekomma i många olika former och lagas nästan alltid färska. Liksom med Maultaschen är degen ganska lik vanlig pastadeg, men inte helt. Jag kan inte sätta fingret på skillnaden. Bara att den är lite segare.

Vegosillen som en god vän skickade mig till midsommar*
Vegosillen som en god vän skickade mig till midsommar*

Spätzle har jag ätit någon enstaka gång. Det kan serveras till olika kötträtter eller – som jag ätit den – med riven ost och lök. Gott, men väldigt mäktigt. Kändes snudd på flottigt. Osten fick den att påminna om amerikanarnas mac ’n cheese. Med en grönsallad till funkar det bättre.

De tyska smålänningarna

Die Schwaben… och så lägger du till vad du tycker är jobbigt med dem. Dessa sydlänningar, som alltså gett oss den tyska pastan, har också en hel del gemensamt med smålänningar. De senare påstås som bekant vara sparsamma. Så även folket i Schwaben. Och inte nog med det – de är kända som regelrätta party poopers.

De ständigt partysugna berlinarna blir alltid surmulna när man nämner die Schwaben. De förstör allt som är kul genom att klaga på högljudda fester och uteserveringar som har öppet längre än till kl.22.00. Dessutom vill de att det ska vara rent och städat överallt. Den fräckheten! 😆

*Det finns inlagd sill i Tyskland, speciellt matjesill, men även Abbas på välsorterade matvarubutiker.

Lördag, ostbågar & Herr Nilsson

Många svenskar saknar vissa älskade livsmedel i Tyskland. Det kan vara allt från Kalles kaviar till ostbågar. Speciellt köttätarna verkar ”lida” av bristen på vad det nu kan vara. Som vegetarian upplever jag snarare ett större och mer varierat utbud, men just ostbågar kan vara en utmaning att komma över.

De senaste två helgerna har jag frossat i ostbågar. Min närbutik erbjuder för det mesta jordnötsbågar, eller andra sorters puffade majsprodukter med jordnötssmak. (Jag älskar jordnötter, men helst i sin naturliga form, i godis eller som bredbart pålägg.) Då och då hittar jag samma märke men med ostsmak. Då köper jag alltid två påsar på en gång! 😋

Godis (och "fel" ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin
Godis (och ”fel” ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin

Herr Nilsson har ostbågar – och svenskt plockgodis

Egentligen är det inte så svårt att hitta ostbågar i Berlin. De finns på Ikea, Svenska kyrkan och på godisaffären Herr Nilsson. Herr Nilsson är en mindre kedja av butiker och de erbjuder typiskt svenskt plockgodis, saltlakrits, Marabou chokladkakor, chips och ostbågar från de kända märkena, för att bara nämna några saker.

Jag har en Herr Nilsson-butik inom promenadavstånd, på Immanuelkirchstrasse i Prenzlauer Berg. Några gånger har jag unnat mig att gå dit och handla för att sedan kunna frossa i salta balkar, grodor, dödskallar, mumrikar och bomber. Första gången jag gick förbi följde det också med en stor påse OLW ostbågar. Nu senast fanns bara ”cruncherz” kvar (se bilden), men de slank ner de med.

Idag är det lördag och solen skiner… 😎

Edeka – Lidl: 0–1

Otroligt så mycket billigare det blir att handla på Lidl! Tidigare i veckan var jag på Edeka och kom hem med 1 st (nylon)kasse med matvaror. Det hade kostat 26 Euro. Igår släpade jag hem 2 st (!) fulla kassar från Lidl för det facila priset av 22 Euro.

Innehållet skiljer sig förstås. Bara Edeka har den kattmat som min lilla prinsessa vill äta. Märket råkar vara exklusiva Gourmet Soup. Jag som pendlar mellan vegetarian, vegan och pescetarian (fisk) avskyr att köpa köttprodukter, att Purina dessutom ägs av Nestlé gör mig heligt förbannad, men Spira äter nästan inget annat. Det är bara att lägga samvetet åt sidan.

2017-08-26 17.33.11-2

På Lidl köper jag havremjölk, apelsinjuice (måste ha!) och ost. Egentligen bör jag inte äta ost, delvis av tidigare nämnda anledning – jag värnar om djuren – men det är svårt att låta bli. Maasdamer är holländskt och smakar precis som det står på förpackningen, nötigt. Alltså nötter, inte kossor…

Ekologiskt

kaffeePå Edeka handlade jag förut mest ekologiska produkter. Lidl har inte lika många, men de finns där också. När plånboken är tunn då väljer man därefter. Jag tycker dock de har hyfsade grönsaker. På Lidl handlar jag billig pasta, öl, ostar, tomater, zucchini, och vissa godissorter. De flesta kakor går fetbort, för allt innehåller palmfett eller -olja!

Edeka har en hylla med produkter från Alnatura. Där köper jag alltid mitt kaffe (–>), jordnötssmör, samt olivolja. De har även bra kokosolja, krossade tomater, kikärtor osv. Tyvärr kan de ibland vara dyra, men ex kaffe behöver jag inte köpa så ofta.

Sammanfattningsvis föredrar jag eko, men med nuvarande taskiga ekonomi är jag tacksam för Lidls låga priser. Det skadar inte heller att affären ligger precis runt hörnet, 5 minuter från mitt hus 🙂

Rose Garden

rosegarden

Bild från rosegarden.de

Om du söker ett trendigt ställe att äta eller fika på, då är Rose Garden helt rätt. Ljusa fräscha lokaler, modern nyttig mat och hög dunkande musik. Precis vad hipstern inom dig längtar efter!

Jag upptäckte Rose Garden när jag passerade till och från veterinären. Det verkade sällan vara mycket folk där, och inredningen såg modern och trevlig ut. Första besöket gav inte direkt mersmak, men jag kände inte heller att jag avskydde stället. Tvärtom är jag ambivalent.

Anledningen är att det på menyn finns både kött, vegetariska och till och med veganska rätter. Kombinationen känns märklig främst på grund av matosproblemet. Maten är god och vällagad, men som vegetarian har jag svårt att stå ut med lukten av stekt kött. Den kan rent av äckla mig. Därför tycker jag det är konstigt att oset tillåts gå ut i restaurangen.

RoseGarden-location-HighRes-38

Foto från rosegarden.de

Lokalen är dock väldigt stor, så det finns ett hörn för var och en. Kaffet är starkt och gott, urvalet av drycker och godsaker stort. Speciellt turister kan trivas här eftersom personalen ofta föredrar engelska. Som grädde på moset erbjuds gratis wi-fi.

Ett stort plus till de lyxiga och välstädade toaletterna. Damer och herrar delar handfat.

Rose Garden ligger på hörnet av Alte Schönhauser Straße 61 och Torstraße i Mitte. Med U-Bahnstationen Rosa-Luxemburg-Platz alldeles i närheten.

PS. Bilderna kommer från Rose Gardens hemsida. Fotograf okänd. DS.