Kategoriarkiv: Friedrichshain

Varde ljus – ”nya” lampor

Idag har på många sätt varit en perfekt dag. Den startade lite senare än väntat, men när det är tyst i huset, och på skolgården utanför, då blir det tyst! Inte ens kissen har väckt mig. Och sedan kom mina nygamla lampor äntligen upp, så jag slipper fortsätta förbanna mörkret.

Jag åt frukost i godan ro och en stund senare hörde M av sig. Vi hade lite löst pratat om fika under helgen. När jag svarade hojtade han glatt att han skulle komma förbi innan och fixa mina lampor. Toppen!

Vet inte hur länge sen det är som jag köpte tre begagnade men finfina Ikea-lampor av en svensk tjej och hennes sambo (långt före corona). Eftersom anslutningarna i min lägenhet består av sockerbitar, och lamporna hade andra kontakter, har jag stått handfallen sen dess.

Den vit-guldiga lampan i vardagsrummet

När man saknar kunskapen

Frågorna har hopat sig. Måste jag köpa nya kontakter? Kan jag sprätta loss de som sitter på lamporna? Måste jag stänga av strömmen? Har jag någon liten skruvmejsel? Och hur gör jag i köket där det saknas krok i taket?

När jag var i Sverige i maj och juni passade M på att sätta upp lampan i vardagsrummet (se bilden ovan), och en ”naken glödlampa deluxe” (present!) som extra ljuskälla för att det ska gå att lysa upp hela rummet vid behov. Han har hjälpt mig förut och det går snabbt, enkelt och lättnaden efteråt är stor.

Innan han kom idag hann jag städa undan en del jox som jag inte orkat fixa. Yes!! Så kom han som en vind och lamporna blev fixade i ett nafs. Tänk att det krävs så lite, lägenheten känns redan som ny. Mycket bra med oväntat besök! 😅

Lampan i köket är likadan som den i hallen

Caffè e gelato

När det blev tal om fika föreslog han glass och kaffe på det italienska glasstället, Il Gelataio (Google Maps), på andra sidan Volkspark. Sagt och gjort, vi promenerade genom parken i sensommarvärmen och jag bjöd på godsakerna. Det var det minsta jag kunde göra!

Solen har gassat idag och det har varit helt gudomligt väder. Sitter på balkongen och skriver – i linne och kjol. Klockan är snart 19.30 och solen är på väg ner bakom tv-tornet. Ikväll kan jag tända taklampor i alla rum. Bara en sån sak!

Nä, sådana här dagar finns det mycket att vara tacksam för: familjen mår bra, Spiras prover visar något bättre resultat än tidigare, jag är otränad men frisk, det finns pengar på kontot och mat i kylen. Vintern känns långt borta och valet i Sverige likaså. Jag har gjort det jag kunnat och nu är det vänta som gäller.

Bara att stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är, och just nu är allting bra! 🙏🏼💖

Ett dödsskri i natten

Jag tror aldrig jag bott så nära naturen som nu. Inte ens då jag bodde i byn Falmarksheden utanför Skellefteå. Här i vår lilla trädgård (och framför allt i grannarnas) flockas ringduvor, koltrastar, kråkor, råkor och skator, nötskrikor, hackspettar, fladdermöss, svalor, allehanda småfåglar, en och annan ekorre, samt ibland en mård eller räv (!). Och så rovfåglar…

Tidigare i mitt liv har jag möjligtvis, på långt håll, sett en hök cirkla över ett öppet fält eller sitta och blänga i en grantopp. De rovfåglar jag stött på kunde jag räkna på enda handens fingrar. Nu räcker inte fingrarna till längre! I Berlin finns tokmånga rovfåglar!! De flesta tror jag är falkar. Jag har googlat efter deras läte och kommit fram till att de är aftonfalkar och/eller lärkfalkar. De tjatskrattpiper konstant på dagarna och man vet alltid när de är i närheten.

Faran lurar i träden

Då och då händer det att en större och läskigare fågel gör sig påmind. Jag hör på småfåglarna, kråkorna och skatorna när någon är i närheten. En gång betraktade jag en rovfågel som satt på en gren helt stilla. De andra fåglarna skrek och varnade. En modig kråka och en dito skata försökte tillsammans jaga bort inkräktaren, men förgäves. Först när den störtdök ner i spenaten gick det att bli av med den. Tror inte den fick tag i något byte heller. Puh!

Värre är det att väckas mitt i natten av ett isande dödsskri. Första gången det hände var klockan närmare ett på natten. Plötsligt skrek en duva ut sin dödsångest över den i övrigt tysta och ekande bakgården. Mitt blod frös till is. Dagen efter syntes nedslagsplatsen i grannträdgården. Det var bara ett virrvarr av fjädrar kvar. I förrgår natt hände det igen.

Blodet frös till is i ådrorna

I förrgår natt väcktes jag strax före klockan fyra. Den här gången var skriet inte lika mänskligt som med duvan. Istället var det ett desperat trumpetande. Jag kunde inte avgöra vad det var för en fågel, om det ens var en fågel!? Dödskampen pågick länge. Gastkramande länge. Jag ville bara kasta mig ut i den svagt upplysta gryningen och rädda stackaren. Kanske var det ännu en duva, men ibland lät den som en gås eller nästan som en uppskrämd gris. Undrar om det inte var en nötskrika?

När tystnaden åter föll kunde jag inte somna om. Kallsvetten klibbade på ryggen och jag var klarvaken. Jag greppade mobilen och lade patiens en stund tills hjärtat slog normalt igen. Stängde av flight mode för att skingra tankarna på Facebook. Då ploppade det upp ett meddelande från grannen. Också hon hade väckts och våndats med den stackars fågeln. Naturen är som den är, men utdragen dödskamp är alltid obehagligt. Speciellt nattetid.

Epilog à la Berlin

Apropå nattetid. Vid halv fem hörde jag det omisskännliga ljudet av glas som dunsade ner i en återvinningstunna. Vi har vanliga plasttunnor på innergårdarna och när de är tomma så ja, just det. De blir perfekta ljudförstärkare och jag får ont i öronen när jag måste slänga glas. DETTA valde alltså någon att göra klockan HALV FEM en LÖRDAG morgon!?! Om inte dödsskriet hade väckt folk så vaknade de garanterat av glasburkarna och flaskorna som dunsade ner i den tomma plasttunnan.

Suck, vad är det för fel på folk??? 🤯

Den övertydliga harklingen

Jag kan inte vara hundra procent säker, men jag tror att någon försökte tysta mina grannar igår – med en harkling. En nyinflyttad tjej hade besök och de satt och småpratade på balkongen. Många nykomlingar i huset har gjort det misstaget. Man snackar inte på balkongen nattetid. Basta! Bakgården blir till en gigantisk högtalare så dels kan alla hyresgäster höra precis vad som sägs, och dels… ja, pratet låter väldigt högt.

Många är de som retat sig på höga ljud nattetid, inte bara i Berlin, men till min stora förvåning verkar ytterst få säga till. I alla fall i mitt hus. Det stämmer inte rent allmänt med bilden av tyskar, och i synnerhet inte av berlinare. Här kan helt okända människor klampa upp till sina medmänniskor och haspla ur sig åsikter och oombedda råd utan minsta förvarning. Jag vet att speciellt nyblivna mammor brukar vittna om dylika händelser.

I brist på störningsjour ringer man polisen

När det gäller folk som lever rövare i lägenheter blir det säkert ordentligt hanterat om det är tillräckligt livat. Då måste man nämligen ringa polisen. Om det inte råkar vara kontorstid förstås, då är det Ordnungsamt som gäller. Ja, om jag förstått saken rätt. I huvudsak bör hyresgästerna själv ta itu med problemet genom att ringa på dörren och klaga direkt till den/de berörda. Det brukar inte ske i mitt hus, vad jag vet.

Första (och enda?) gången jag sett en arg lapp i trapphuset var efter en högljudd fest då ett gäng ungdomar suttit och babblat och flabbat på balkongen till långt in på småtimmarna. De fick veta att de levde! Ja, dagen efter alltså. Ingen tog tag i saken direkt.

Själv har jag – med hög och tydlig stämma – bett en kvinna gå in i sin lägenhet. Hon tyckte det var en utmärkt idé att sitta på balkongen och ringa sina vänner mitt i natten. Det tyckte inte jag!

Jag protesterar *hrrrmmm*

Och igår hände detta underliga. Jag satt och tittade på tv när ljudet av en utstuderad harkling dunsade mot väggarna inne på bakgården. Jag hade noterat att den nya hyresgästen satt och småpratade med sin pojkvän (?) på balkongen. De hördes, men störde mig inte nåt nämnvärt. Jag var ju vaken.

*hrrrmmm*

Där var harklingen igen! Och när jag hörde den en tredje gång blev jag övertygad om att den var menad som en slags protest. Paret på balkongen verkade dock inte medvetna om harklingen, än mindre att den gällde dem. Efter en stund löste sig problemet av sig självt eftersom paret gick in i lägenheten.

Inga fler harklingar ekade över nejden.

Midsommar i Berlin

Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.

Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕

Midsommarbukett

Blomsterkransar, öl och langare

När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.

Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺

Blåklockor på sommaräng

Midsommarfirande i Svenska kyrkan

Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.

Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.

GLAD MIDSOMMAR! ☀️🍓🥂🇸🇪

När olyckan är framme

Idag blev jag vittne till en olycka. Ett cykelbud susade fram över gatan precis när en bil skulle svänga höger. Killen flög över huven på bilen som tack och lov nästan stod still. Hela förloppet gick så fort! Till min stora lättnad så rusade många personer fram för att hjälpa cyklisten. Det gjorde mig glad och tacksam. Yes, Berlin! ❤️

Jag var på väg över ett övergångsställe och hann inte riktigt se om killen landade med ansiktet i gatan. Bilen skymde sikten. När jag kom fram till olycksplatsen hade de hjälpsamma människorna redan vänt på cyklisten. Som tur var hade han inga blodiga skador, men han hade nog slagit i högra sidan av huvudet.

Hans cykel låg mitt i gatan så jag gick fram och lyfte upp den. Körde upp den på trottoaren och lutade den mot en lyktstolpe. Polisen kom snabbt till platsen och då gick jag vidare till min destination. De hade nog många vittnen att prata med. När jag kom fram för att utföra mitt ärende så skulle de precis stänga – för alltid faktiskt – så jag fick vända om och gå tillbaka.

Cyklisten hade flyttats och satt nu på en stol på trottoaren. Han gned med handen på sidan av huvudet. En av poliserna stod och pratade med honom och några av vittnena. För den andra polisen hade jag berättat att jag hade flyttat cykeln. Då jag var nästan framme hos dem så tittade han upp och kände igen mig. Han stoppade mig och frågade mig om jag sett olyckan.

”Nja”, svarade jag. ”Jag såg nog inte allt”.

Det är så märkligt hur hjärnan fungerar. När jag sedan hunnit halvvägs hem igen kom jag på att jag visst sett hela förloppet. Hjärnan hade bara inte hunnit registrera det.

Cykel

Ett tillförlitligt vittne?

Precis när jag hade lyft blicken där på övergångsstället så hörde jag ett ”bonk” och såg cyklisten flyga över motorhuven på bilen. Killen kan ha räddats från allvarligare skador tack vare väskan han bar på ryggen. En sån där kubformad väska för matleveranser. Det är möjligt att den tog en del av smällen. Ifall det fanns mat i den var den säkert tung. Då måste den ha hjälpt till att vrida runt killen i luften. Utan den kan han ha stupat med skallen rakt ner i asfalten.

Vid närmare eftertanke hann jag aldrig se cyklisten komma. Det gjorde knappast bilisten heller, förmodar jag. Om killen skulle leverera mat hade han säkert bråttom. Min gissning är att han chansade och trodde han skulle hinna korsa gatan före bilen börjat svänga. Säkert cyklade han också mot rött ljus. Jag hade nämligen grön gubbe och cyklisten korsade min väg.

Det här är tyvärr väldigt vanliga olyckor i Berlin. Oftast är det lastbilar som ska svänga höger och korsar cyklisternas bana. Ibland kan de ha grönt samtidigt, vilket är helt galet. Å andra sidan gör många cyklister som den här grabben. De tar farliga risker. Killen kommer förhoppningsvis inte få några bestående men.

En svensk i Berlin

Jag har massor av tankar i skallen idag och försöker fånga några av dem i det här inlägget. Det är så mycket som sker när du tar steget och lämnar det invanda: din familj, dina vänner, ditt språk och ditt hemland. Du blir både fri och bunden på samma gång. Fri att skapa dig en ny identitet i Berlin, men för evigt bunden till ditt gamla hemland Sverige.

Det finns ingen tvekan. Jag kommer alltid vara svensk! Hur länge jag än bor i Tyskland kommer jag aldrig bli tysk. Fördelen är att nationaliteterna är ganska lika, språket är den största skillnaden. En annan fördel för mig som vit europé är att jag smälter in. Och som svensk står jag högt i kurs. Det gör mig till en ”lyxinvandrare”.

Här kunde jag skriva om rasism och en massa annat som många invandrare ställs inför, men det är någon annans berättelse. Jag vill berätta om mina upplevelser som högst frivillig och förvisso privilegierad invandrare.

Tv-tornet och Karl-Marx-Alle i Berlin

Måste en svensk alltid jämföra?

Det var mitt eget val att flytta, för jag ville se något annat. Jag ville uppleva något nytt, lära mig nya saker, utmana mig själv och jag ville se mer av staden jag blivit så förälskad i. Det handlade aldrig om att något var bättre eller sämre. Det vara bara annorlunda.

När jag berättar om Berlin kan jag ofta uppleva att fler än en svensk hamnar i försvarsställning, som om det pågår en ständig jämförelse. Är det så vi svenskar fungerar? Jag valde inte Berlin för att Tyskland är bättre utan på grund av att skillnaderna lockade. Dessutom är jag förmögen att älska Sverige och Berlin på samma gång. Mitt hjärta är stort.

Berlin är full av överraskningar, både bra och dåliga

Vad är det som är så speciellt med Berlin?

För att förklara kan en jämförelse bli nödvändig. I Sverige har vi levt 200 år i fred och frihet. Vi har skapat en socialistisk stat och ett välfärdssamhälle för alla. (Att vi nu håller på att rasera detta är en annan femma.) Berlin är på efterkälken, men staden har varit hårt utsatt under lång tid. Jag ska inte tråka ut dig med en massa historia. Det räcker att nämna andra världskriget och muren. Då fattar alla.

Berlin är en motsägelsefull stad. Motsatsernas och dualitetens stad. Det finns alltid två sidor av myntet (eller kanske muren?). Jag känner en frihet här som jag inte känt någonstans tidigare (förutom vid havet), men frihet kan lätt tippa över i obehaglig liberalism. Jag älskar att strosa runt i ett sommarvarmt Berlin med en kall starköl i näven. Däremot avskyr jag drogliberalismen. Berlin är både och. Det är det som är charmen!

Vi har bara hunnit skrapa på ytan. Det här får bli det första i en serie inlägg om utmaningen med att utvandra som svensk och försöka bli berlinare.

När körsbärsträden blommar

Körsbärsträden på innergården blommar och speciellt det stora trädet är pampigt att titta på. Det är kyligt i luften, men det är tuffa små blommor. Hos oss finns bara vita körsbärsblommor, fast du behöver inte gå långt om du vill uppleva det rosa överdådet. I Pankow finns en berömd ”körsbärsgata”, och för några år sedan åkte vi speciellt ut till Teltow för att se en hel allé av rosa körsbärsträd.

Som född och uppvuxen i norra Sverige har jag inte upplevt så himla många vårblommor i mina dagar, och körsbärsträden var små och taniga. Det pratades en hel del om vårarna i södra Sverige i min barndom. Det var blåsippor och vitsippor, tussilago och kabbeleka, samt krokus en masse. Tyvärr var jag för liten när vi bodde i Munkedal för att ha några minnen av blomsterprakten. Tur att jag får uppleva det i vuxen ålder här i Berlin.

Utsikten från min balkong med mitt älskade tv-torn
Utsikten från min balkong denna regniga vårdag

I Berlin finns det snödroppar, krokus i alla färger, scilla, hyacinter, påsk- och pingstliljor, pärlhyacinter, och tulpaner, tulpaner och åter tulpaner. Lägg sedan till alla blomster jag glömt bort eller inte vet namnen på. Kort och gott, här gör vårblommorna verkligen skäl för namnet.

Skolgården med blandad grönska och ett litet körsbärsträd
På skolgården intill vårt hus finns det en hel del växter

Jag älskar också de gröna klasarna på trädet ovan. Tror det är en lind. Jag glömmer varje år. Det doftar i alla fall underbart. Annat som doftar är magnoliaträden och jasmin. Än har inte syrenerna slagit ut, och det finns en och annan hägg också. Inte så många som uppe i norr, men nåt ska vi väl ha där också! 🤗

Det "goda" körsbärsträdet
Det här trädet får goda bär

Det var så trist och grått idag så jag lägger till en bild från i fjol då solen sken så vackert. Älskar de där små bollarna av blommor. Just det här trädet kallar de Sauerkirsch, vilket tyder på sura bär. Duvorna smaskar gärna i sig dem. Fint att djuren har ett träd och vi människor ett. Körsbären brukar vara mogna i juni. Å så skönt att det är vår! 🌷

Det andra av de vackra körsbärsträden
En solig dag i fjol

Ha en härlig söndag! 💖

Kyrkogården – det nya utflyktsmålet

Berlinarna är ”som annars”. Förutom att befolka parkerna på helgerna så smyger de sig in på kyrkogården med picknickfilt och bok i högsta hugg. En gång såg jag en grupp ungdomar sitta på gräset och dricka öl. Andra har tagit för vana att lägga sig och sola i badkläder, men där går min gräns. Något måste få förbli heligt.

I dessa coronatider tycker jag inte om att trängas i parkerna. Istället har jag liksom slumpmässigt hamnat på kyrkogården. Det är både lugnare och färre människor. Dessutom prunkar vårblommor (och andra blommor förstås) minst lika mycket här. Väldigt ofta träffar jag på ekorrar och nyfikna fåglar. Utställda bänkarna inbjuder till vila och kontemplation. De maffiga gamla gravarna är fascinerande och lite skrämmande att beskåda. Döden finns nära, men också livet.

Snygg mosaik och en ängel som heter duga

Kyrkogården som mötesplats

Den senaste upptäckten är kyrkogården i hörnet Prenzlauer Berg/Greifswalderstraße. Den har ett krångligt namn, som alla kyrkogårdar, men det lilla caféet Nonna visar vägen. Där kan man för övrigt köpa gott fika. Jag slog på stort och köpte en smörgås med vegansk ”färskost” gjord på bland annat rödbetor och garnerad med ruccola. Som efterrätt fick jag en bit banana bread och en svart kaffe. Mums!

Jag behöver dessa nästan normala dagar efter så lång tid med coronarestriktioner. Det är fortfarande viktigt att hålla avståndet, men jag behöver komma ut och se människor. Dagens fikastund skedde spontant och i sällskap med min granne.

Maffig grav som en länk till tidigare generationer

Bland blommor, blader och gravar

På just den här kyrkogården är stämningen lättsam, bilderna till trots. Fler än vi hade stämt möte här. Det finns en liten odling i ett hörn där man även har bikupor. I sommar kommer de säkert sälja grönsaker, typ tomater och sallad, och kanske honung. Det är typiskt Berlin med den här blandningen av stad och land. Lite längre in finns en rekreationsyta där barnfamiljer lekte, vilade och spelade spel.

Inget beach party på kyrkogården

I dagens samhälle har respekten för fredade platser minskat. Bara det att folk väljer att gifta sig och döpa sina barn i kyrkan, men förväntar sig att prästen inte ska prata om gud… Ja, det är galet. Och att kyrkor och kyrkogårdar utsätts för vandalism. Jag hade inte tänkt skriva om moral och etik, men oavsett vad man tycker om gud och kyrkan så borde man visa respekt för de döda och framför allt de efterlevande.

Kort och gott, skippa helst ölen, hög musik och badkläder när du besöker en kyrkogård.

Det är vår i Berlin

Solen skiner och jag borde gå ut, men jag ska bara… Ja, jag måste se om det går att koppla mobilen till bloggen. Det gick ganska enkelt, men hur ser ett inlägg ut? Vi testar.

So far so good, men kan jag lägga upp mina tulpanbilder? Det återstår att se…

Hurra! Det funkar. Just nu blommar tulpaner överallt. De är faktiskt snudd på utblommade. Körsbärsträden utanför mitt fönster har ordentliga knoppar. Det är inte långt kvar. När de blommar, å det är den bästa tiden ❤️

En sista tulpanbild innan jag rycker upp mig och går ut.

Ursäkta fimparna, men dit is Berlin wa!

Våren är här!

2017-04-05 15.23.22-1

Utanför mitt fönster står ett högt och säkert ganska gammalt körsbärsträd. I bakgrunden en lind, tror jag. Tillsammans bildar de en färgpalett som får det att stocka sig i halsen på mig. Fluffigt vitt mot skirt vårgrönt. Åååå…

Våren har faktiskt varit här länge, men det är först nu som körsbärsträden blommar. Det är så vackert! Nästan så att jag skulle vilja sitta som Ferdinand och sniffa på blommorna hela dagen.

En tradition för berlinarna är att söka upp körsbärsträden när de blommar. Det finns vissa alléer eller platser där de hopar sig. Rosa, eller vita. Doftande eller utan lukt.

2015-04-11 16.05.47-1

Världens trädgårdar

Det mest omtyckta stället är nog Gärten der Welt i Marzahn. Här finns trädgårdar med stilar och växter från fem kontinenter. På våren är förstås den japanska körsbärsträdgården välbesökt.

Tyvärr var det någon som fick för sig att såga ner 17 körsbärsträd tidigare i år. Hur det gick till, och varför, är ännu ett mysterium. Som tur är så finns det många fler kvar i parken. Det finns alltså möjlighet för besökare att njuta av de vackert rosablommande träden även i vår.

I fjol öppnade förresten den nybyggda linbanan, vilken ger dig möjlighet att se hela härligheten från ovan <3