Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Om svenska valet & medborgarskap

När jag skulle brevrösta behövde jag två vittnen. För enkelhetens skull frågade jag mina två grannar. Den ena ställde upp direkt, medan den andra frågade: ”Varför väljer du där när du bor här?” Frågan gjorde mig riktigt upprörd. Låt mig förklara.

Den som aldrig bott utomlands kan inte fatta. Eller vill de inte förstå? Däremot den som bor i annat land än sitt födelseland fattar utan förklaring. Jag föddes och växte upp i Sverige och bodde där i 44 år av mitt liv. Det går inte att banka svenskheten ur mitt system.

Jag flyttade till Berlin för att jag ville se och uppleva något nytt. Inte för att jag var trött på Sverige. Jag sökte nya utmaningar och möjligheter. Mina språkkunskaper som legat i träda sedan gymnasietiden fick äntligen komma till användning. Det fanns andra jobb att söka och människor att lära känna. Allt detta var möjligt tack vare EU. Som EU-medborgare har man rätt att leva och arbeta varsomhelst i Europa. Fantastiskt!

Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i närbild
Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i närbild

EU-medborgare har inte samma rättigheter

När det sedan kommer till medborgarskap är det en annan femma. Jag är givetvis fortfarande svensk medborgare och som sådan har jag beskydd av de svenska lagarna och ett svenskt pass. Min enda skyldighet, vad jag vet, är att rösta i svenska riksdagsvalet, vilket jag gjort tre gånger sedan jag emigrerade: 2014, 2018 och 2022.

I Tyskland har jag visst beskydd som EU-medborgare och svensk medborgare, men jag är inte tysk medborgare. Det verkar några tro, som exempelvis min granne. För att ens få söka tyskt medborgarskap måste du ha bott och arbetat i landet i minst 8 år. (Om du är gift med en tysk räcker det med 5 år.) Dessutom kostar det 255 euro (närmare 2700kr), plus kostnaden för ett tyskt pass. (I Sverige kostar det 1500kr + passet.)

Tyskt medborgarskap

För att bli tysk medborgare måste du kunna visa upp en väldig massa dokument, såsom födelsebevis, Anmeldung (att man är skriven på en tysk adress), hyreskontrakt, anställningsavtal, bevis på kunskaper i tyska på som lägst B1-nivå (tror jag), och säkert några till. Utöver detta får du genomgå ett för mig okänt antal tester. Jag tror det är läs- och hörförståelse, tal- och skrivövningar samt ett prov i samhällskunskap.

Ett tyskt medborgarskap kan säkert ha många fördelar, speciellt om du kommer från ett land utanför EU. För mig är troligtvis den enda fördelen att jag får rösta i tyska riksdagsvalet. Det är givetvis inget man ska förringa. Demokrati är av högsta vikt. I dagsläget får jag bara rösta fram politisk ledning i min stadsdel. Frågan är om det ändå är värt mödan, vi talar om vart fjärde år…

Regeringen vill förenkla processen

Den tyska regeringen undersöker just nu hur de kan förenkla för medborgarskap, eftersom utlänningarna utgör en så stor del som alltså inte har rösträtt. Jag läste nyligen att så många som 10 miljoner invånare i Tyskland saknar fullvärdig rösträtt. Det är en åttondel av befolkningen! Nästan 12 procent. Planerna på förenklat medborgarskap skapar förstås debatt, för det går inte att komma ifrån att nationaliteter bedöms olika. Att vara svensk har hittills bara varit av godo, men hur blir det nu efter valet?

Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i motljus
Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i motljus

Har svenskarna blivit (ny)nazister?

Läser om svenska valet och det är med stor förfäran och inte så lite förlägenhet som jag konstaterar att Sverige blivit nazistiskt. What?!? Jag har alltid känt stolthet över mitt land och för det vi svenskar symboliserar ute i Europa och världen. Vi har varit demokratins försvarare som stått för solidaritet, medmänsklighet och frihet. Vi är inte nazister!

Ändå väljer en femtedel av svenskarna SD. Det är förkrossade plågsamt, ofattbart. Speciellt när man bor i Tyskland! Fast de mörka krafterna finns tyvärr här också. De finns överallt.

Vi kan inte luta oss tillbaka och förlita oss på vårt svenska ”godhetskonto” längre. Personer som Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte kan inte väga upp med sina medmänskliga gärningar under andra världskriget. Jag upplever att Sverige blivit kallt, rasistiskt och radikaliserat. Rädslan för att förlora de privilegier man har överskuggar allt, vilket förvisso är förståeligt. Det är att man köpt myten om att invandringen är det största problemet i samhället som gör mig förtvivlad.

Det här är inte mitt Sverige! 💔

Varde ljus – ”nya” lampor

Idag har på många sätt varit en perfekt dag. Den startade lite senare än väntat, men när det är tyst i huset, och på skolgården utanför, då blir det tyst! Inte ens kissen har väckt mig. Och sedan kom mina nygamla lampor äntligen upp, så jag slipper fortsätta förbanna mörkret.

Jag åt frukost i godan ro och en stund senare hörde M av sig. Vi hade lite löst pratat om fika under helgen. När jag svarade hojtade han glatt att han skulle komma förbi innan och fixa mina lampor. Toppen!

Vet inte hur länge sen det är som jag köpte tre begagnade men finfina Ikea-lampor av en svensk tjej och hennes sambo (långt före corona). Eftersom anslutningarna i min lägenhet består av sockerbitar, och lamporna hade andra kontakter, har jag stått handfallen sen dess.

Den vit-guldiga lampan i vardagsrummet

När man saknar kunskapen

Frågorna har hopat sig. Måste jag köpa nya kontakter? Kan jag sprätta loss de som sitter på lamporna? Måste jag stänga av strömmen? Har jag någon liten skruvmejsel? Och hur gör jag i köket där det saknas krok i taket?

När jag var i Sverige i maj och juni passade M på att sätta upp lampan i vardagsrummet (se bilden ovan), och en ”naken glödlampa deluxe” (present!) som extra ljuskälla för att det ska gå att lysa upp hela rummet vid behov. Han har hjälpt mig förut och det går snabbt, enkelt och lättnaden efteråt är stor.

Innan han kom idag hann jag städa undan en del jox som jag inte orkat fixa. Yes!! Så kom han som en vind och lamporna blev fixade i ett nafs. Tänk att det krävs så lite, lägenheten känns redan som ny. Mycket bra med oväntat besök! 😅

Lampan i köket är likadan som den i hallen

Caffè e gelato

När det blev tal om fika föreslog han glass och kaffe på det italienska glasstället, Il Gelataio (Google Maps), på andra sidan Volkspark. Sagt och gjort, vi promenerade genom parken i sensommarvärmen och jag bjöd på godsakerna. Det var det minsta jag kunde göra!

Solen har gassat idag och det har varit helt gudomligt väder. Sitter på balkongen och skriver – i linne och kjol. Klockan är snart 19.30 och solen är på väg ner bakom tv-tornet. Ikväll kan jag tända taklampor i alla rum. Bara en sån sak!

Nä, sådana här dagar finns det mycket att vara tacksam för: familjen mår bra, Spiras prover visar något bättre resultat än tidigare, jag är otränad men frisk, det finns pengar på kontot och mat i kylen. Vintern känns långt borta och valet i Sverige likaså. Jag har gjort det jag kunnat och nu är det vänta som gäller.

Bara att stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är, och just nu är allting bra! 🙏🏼💖

Rötmånad hela året

Det var länge sedan jag skrev, så varför inte börja med ett ”gnällinlägg”. Finns så mycket att gnälla över, och bristen på konserveringsmedel i Tyskland är verkligen värt att gnälla över. Speciellt som det är rötmånad jämt i det här jävla landet.

Ja, jag är förstås (?) skojfrisk i tonen. Ändå är detta något jag funderar mycket på. Tyskarna är generellt sett försiktiga med konserveringsmedel, vilket är bra, men hur klokt är det egentligen?

I Sverige är jag van vid att vi använder pektin och en hel del socker när vi gör saft, sylt eller marmelad. Ja, pektin har man kanske inte i saft, och det finns särskilt syltsocker också… Summan av kardemumman är att det ska få produkterna att hålla längre. Enligt min erfarenhet håller de även längre sedan burken eller flaskan öppnats.

Marmelad, äppelmos och rötmånad
Äppelmoset och marmeladen jag fick i födelsedagspresent

När grädden på moset inte är grädde

I Tyskland (läs: Berlin) har jag motsatta erfarenheter. Alldeles nyligen öppnade jag en stor burk hemlagad äppelmos. Det var med viss bävan jag öppnade burken, för jag vet hur det brukar sluta. Alltså såg jag till att sleva i mig en hel del mos, ja en obscen mängd faktiskt. Men vad händer? Någon dag senare är toppen på moset inte grädde utan mögel.

Det hade hänt – igen!! Jag brukar vara noga med att använda rena verktyg när jag tar sylt eller något annat som är känsligt, som till exempel produkter i ättiksinläggningar av olika slag. Ändå möglar innehållet i rasande fart. Så varför i hela friden snålar de med konserveringsmedlet?! En ensam människa kan omöjligt tömma en stor burk äppelmos på två dagar. Eller är det tänkt att burken ska förvaras i frysen?

Vårt dagliga bröd

Bröd möglar lika snabbt, och just nu, när det är rötmånad i Sverige – då är Tyskland inne på månad tre eller fyra! Jag förvarar alltid brödet i kylen numera (undantaget knäckebröd). Annars är det mögligt redan dag 2. Så jäkla frustrerande! Okej om du lever i storfamilj, där brödet räcker bara en dag, men jag klarar max 4 skivor bröd per dag.

Jag har precis unnat mig en brödrost och längtar efter att inviga den och marmeladen. Måste dock hitta en vettig taktik först, så att jag hinner njuta av hela marmeladburken. Jag får nog prova att frysa hälften.

Färgbruari

Första ”normala” veckan på det nya året går mot sitt slut. Jag har jobbat igen tid på torsdagar, men i och med februaris intåg kör jag på som vanligt. Det betyder att jag beskriver böcker. Håller på med en om kommunikation just nu. I övrigt är det grått och lite regnigt i Berlin. Vi kör färgbruari för fan!

Jag borde släpa mig iväg till apoteket och köpa allergimedicin. Jag har nyst och ögonen har kliat. Glömmer bort att utan snö finns det pollen i omlopp hela året. Kan vara läge att dammtorka ordentligt också. Det blir rysligt dammigt när man sover och lever i bara ett rum. Så länge dammet ligger still går det bra, men jag viftar säkert runt det när jag bäddar.

Life Book passar fint i färgbruari (en färgglad bok köpt på Modulor)
Färgglad bok köpt på Modulor passar fint i färgbruari

Bye bye tråkjanuari

Finns inte så mycket annat att rapportera. Jag är inte direkt i toppform i början av året. Kommer mig inte ut på promenader efter jobbet och vädret gör inte saken bättre, men jag är vid gott mod. Januari är avklarad. Den månaden känns mest bara som en transportsträcka mot ljusare tider. Upplever den ofta mörk och trist sedan alla juleljusen plockats bort.

Om sanningen ska fram så hänger min färgglada ljusslinga fortfarande uppe längs väggen. Den gör mig glad och jag älskar färger. Såg att några damer dragit igång en utmaning på Instagram. Färgbruari kallas den. Ja va fan! Vem behöver inte färg i allt det grå?! Jag är helt och hållet för. Idag är jag dock mer sobert klädd i vinrött och marinblått.

Men rockar sockarna gör jag! De är turkosblå med rosa flamingos. Yassss…

Coronaregler: 3G, 2G och 2G+

Jag hade inte tänkt skriva ett till coronainlägg, men så läser jag om Tysklands mer och mer komplicerade coronaregler. Det är 2G och 3G och 2G+… Och sedan kommer nya rön om att någon som vaccinerats med Johnson & Johnson kanske inte har samma skydd, så då får man räkna med ännu ett undantag. Vad blir då det? 2G++ eller 2,5G eller 1,5G?

Dessutom hänger inte coronaapparna med så den som fått sin (första) boosterspruta kan inte ange det. Märkte detta när jag skulle lägga till min booster. Vet inte vad som hände, om någon av de andra försvann eller vad. Det vore just snyggt det!

Jag i tygmask med rävmotiv
Rävmasken jag senare gav bort i present (efter att ha tvättat den så klart).

Och idag, då jag gick och köpte bröd, stod det 2G på dörren till konditoriet. Alltså att bara tillfrisknade och vaccinerade ägde tillträde. Men vem kollar det? Ingen! Jag är inte för vansinnet som vaccinationsmotståndarna ställer till med, men nu börjar det bli rent löjligt med alla coronaregler.

Kommer det berömda chipet snart?

Nästan så att jag kan fatta de som menar att nästa steg blir att bära ett märke på kläderna (men där slutar likheterna med judarnas situation under andra världskriget!!!) – eller ett chip i nacken (som min katt har). Då kan det automatiskt kollas och ”blippas” om man är vaccinerad eller ej när man kliver in på en affär.

Nä, det börjar bli alldeles för komplicerat. Det borde räcka med vaccinerad eller inte vaccinerad, och tillfrisknad förstås.

Att dra in dagsfärska test i bilden blir också jobbigt. Vilka test gäller? Måste man ta det på ett testcenter eller duger ett hemmatest? Hur visar man att det är dagsfärskt? Svaren finns säkert, men orka…!

Längtar till den här delen av historien kan läggas till handlingarna.

Kristallnatten och murens fall

Det har varit stiltje på bloggen ett tag och det är väl som det ska vara. Idag kände jag dock för att skriva en rad. Efter Allhelgona, eller Allerheiligen, kommer nämligen den 9 november – minnesdagen för Kristallnatten och murens fall.

Många Stolpersteine putsas inför Kristallnatten

Det är den 9 november och berlinarna hedrar offren för Kristallnatten, 1938. Ja, egentligen hedrar man alla som föll offer för nazismen. Det var dock under Kristallnatten som judarna blev riktigt hårt åtgångna för första gången.

Nazisterna och deras anhängare förstörde affärslokaler och skyltfönster, de brände böcker, egendom och synagogor. Det blev den första stora händelsen som visade vad som komma skulle, och jag har skrivit om det förut.

En suddig Stolperstein

Stolpersteine

Varje år vid den här tiden går berlinarna och anhöriga till de döda ut och putsar sina Stolpersteine. Så kallas de guldfärgade gatstenarna som fungerar som små minnesmärken i vardagen.

På stenarna står namn (även flicknamn för gifta kvinnor), födelse-, deportations- och dödsdatum för människor som bodde på platsen under andra världskriget, människor som mördades av nazisterna. Mestadels judar.

Den som beger sig ut i novembermörkret träffar på stenar där någon lagt blommor och tänt ett ljus. En speciell liten minnesceremoni som berör. Ja, det berör fortfarande. Nästan 85 år senare.

Offren hedras med blommor och tända ljus

Murens fall

Den 9 november firar berlinarna samtidigt murens fall, Mauerfall. Det var 1989 som den här dagen gick till historien ännu en gång. Man refererar fortfarande till den som vor der Wende och nach der Wende, det vill säga före och efter Vändningen, Övergången, Vändpunkten. Svårt att översätta, men det var då det vände och Berlin enades. Det tyska enandet firade man redan den 3 oktober, på nationaldagen.

Kort och gott, det är en dag för eftertanke likaväl som för att minnas och hedra de döda.

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

Jag 💖 Berlin = 10 år

I dagarna är det 10 år sedan jag besökte Berlin för första gången. Det var i augusti 2011 och jag var full av förväntan. Senast jag varit utomlands var 2009, då jag åkte till London för att fira min 40-årsdag. Innan dess hade jag inte varit utomlands på många år. Berlin var en ny stad med nya möjligheter, men inte trodde jag att jag skulle flytta hit!

Som de engelskspråkiga säger: ”Sometimes life throws you a curveball”. Vad betyder då det? Jo, att inget kan överraska som livet. Jag hade knappt haft en tanke på att resa till Berlin, än mindre att jag skulle bo här.

Om någon hade sagt att jag skulle flytta utomlands då hade jag gissat på England, men mest troligt bara skakat på huvudet. Nej nej, inte jag inte. Men tydligen, just precis jag.

Bilden visar Spree, husen längs stranden och tv-tornet i bakgrunden
Utsikt från min bänk

Första intrycket av staden

Än idag kan jag minnas känslan av att kliva ut från flygterminalen och tas emot av den ljumma Berlinkvällen. Skymningen färgade himlen laxrosa. Det luktade flygplansbränsle, men mest färskt gräs. (En beskrivning som på sätt och vis sammanfattar Berlin.) Jag hittade den bågformade gångvägen och drog min resväska i riktning mot tågstationen.

Från Schönefeld flygplats (idag del av Berlin Brandenburg) tog det 2011 ca 45 minuter med S-Bahn (S9) till Alexanderplatz. Det gick även snabbare regionaltåg och ett av dem skulle ta mig till den västra sidan av stan. Där skulle jag byta till buss på den beryktade Bahnhof Zoo (Zoologischer Garten) och jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag hade ju läst vilket ruffigt ställe det var! 😆

Bussen var inte svår att hitta och på hållplatsen Bleibtreustraße ramlade jag och resväskan ut på trottoaren. Där möttes jag av liv och rörelse. Turister som flanerade längs Kurfürstendamm, gäster som roade sig med god mat och dryck på uteserveringarna, förvånansvärt lite trafik. När klockan närmade sig 23.00 siktade jag tryggheten – hotellets upplysta entré.

Utsikt över Spree och en båt som kommer ut ur slussen
Utsikten med en båt som kommer ut ur slussen

En känsla av frihet

Redan morgonen efter kände jag av dem, frihetens vindar. Jag trodde det berodde på att jag hade semester och befann mig utomlands, men känslan återkom. Det första jag skulle göra var att navigera mig över till stadens östra sida. Planen var att äta glass med en god vän på Häagen-Dazs, som då låg vid torget Hackescher Markt.

Sedan vi svalt glassen gav vi oss av. Vi promenerade ner mot Spree förbi Museumsinsel och Angela Merkels privata bostad, ut på Unten den Linden med tv-tornet och Alexanderplatz i ryggen. Där bjöd paradgatan på en bukett av sevärdheter: Staatsoper, Zeughaus, Neue Wache, Humboldtuniversität, Bebelplatz… och så äntligen – Brandenburger Tor. Bortom den berömda porten bredde Tiergarten ut sig som en grön stadslunga. Vi svängde vänster till minnesmonumentet över de mördade judarna under andra världskriget. Efter ett stopp där fortsatte vi vidare till Potsdamer Platz…

Jag kommer ihåg mycket annat från den dagen också. Hur Berlin kändes, smakade, luktade… Den charmiga blandningen av nytt och ruffigt, något som för övrigt kännetecknar staden. Berlin är som en levande och mångfacetterade organism. Här samsas fult och fint, glatt och sorgligt, aktivism och dekadens i denna motpolernas stad.

Bild på min fina klänning med glittriga skor till
Bar min nya klänning, dagen till ära, och mina fina glittriga skor

Ensam i Berlin en lördag

Igår begav jag mig återigen ut i den ljumma augustiluften. Jag styrde stegen mot Fischerinsel och Alter Hafen. Det är hit jag går när jag vill vara nära vatten. Man kan följa floden om man går strandpromenaden från Jannowitzbrücke. Jag valde den övre vägen förbi Märkisches Museum. Där finns en bred trappa som leder ner till vattnet.

Jag hittade en bänk och satte mig för att betrakta sjöfåglarna, och båtarna som körde in och ut ur slussen. En bit längre bort efter stranden finns en båt man kan gå ombord på. De erbjuder enklare rätter och förstås drycker av många de slag. Eftersom jag inte hade tillräckligt med kontanter sökte jag mig vidare längs Spree tills jag hittade en arabisk restaurang, Cana.

Servicen var långsam, men salladen med stekt halloumi var god. Till det drack jag svart te med kardemumma och unnade mig en baklava till efterrätt. Styrkt av maten fortsatte jag gå in mot Mitte. Passerade den nybyggda kopian av det gamla slottet. Det är öppet för besökare nu. Jag fortsatte samma väg som vi gick den där första dagen, men i motsatt riktning.

Bilden visar det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn
Det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn

The Power of Berlin

Vid Hackescher Markt satte jag mig ner med en flaska öl och njöt av folkvimlet runt omkring mig. En gubbe spelade sin musik högt för alla och The Power of Love med Jennifer Rush ekade mellan husen. På väg därifrån stannade jag och pratade med en hemlös fransman och hans hund. De fick mina sista slantar och vi sa bonne soirée.

Det slår aldrig fel. Om jag går ut och låter staden omfamna mig, då återvänder jag alltid hem styrkt och lugn. Berlin har den inverkan på mig. Ja, fortfarande efter 10 år. I love this place 💖

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!

Färdigvaccinerad!

Här är det tvära kast minsann. Från gråtmild och deppig till glad och sprallig på bara någon dag. Välkommen till min inre värld. Anledningen till glädjen? Jo, jag har precis blivit färdigvaccinerad. Dos nr: 2 – check. Covid göre sig icke längre besvär! Lättnaden är total.

Ja, jag vet. Vi ska inte ropa hej, och allt det där. Jag kommer fortsätta att hålla avstånd och vara försiktig. Ändå är det så jäkla skönt att vara färdigvaccinerad. Äntligen! Coronatester lär jag inte komma ifrån helt, men bara det att kunna visa coronapasset och slippa en massa tjafs. Så sköööönt.

Min glada nuna och ett plåster som bevis för att jag är färdigvaccinerad
Färdigvaccinerad och stolt ägare av ett pissrosa plåster

Det gula vaccinationspasset…

När du fått andra sprutan i Berlin så har du fått två kråkor, två klistermärken och två stämplar i ditt tyska vaccinationspass eller Impfpass. Det är ett litet häfte av gult kopieringspapper i A6-format och som du hämtar ut hos din husläkare.

Alla mina vaccinationer står tyvärr inte i passet. Det går nämligen inte att digitalt få tillgång till de uppgifterna från Sverige. I alla fall så gick det inte 2016 när jag fick mitt vaccinationspass. Då var man tvungen att dyka upp personligen på sin svenska hälsocentral.

Närbild på min fina Lidl-blus med citronmönster
Närbild på min fina Lidl-blus för 4 euro

…och EU:s digitala covidintyg

Nästa steg som färdigvaccinerad är att släpa sig iväg till ett apotek. De hjälper till när du vill hämta ut ditt digitala covidintyg. Du får en utskrift och kan där via en QR-kod ladda in intyget i en passande app.

Jag har tyvärr problem med att ladda ner den tyska appen CovPass från Robert Koch-institutet. Beror troligen på att jag har inställningarna på svenska. Då dyker inte appen upp när jag söker. Det finns dock minst en till app att använda sig av, Corona-Warn-App.

Men först en lugn kväll och sedan iväg till apoteket med hoppsasteg imorgon! Om de eventuella biverkningarna tillåter…