Kategoriarkiv: Mitte

Tori Amos på Tempodrom

I måndags var jag på konsert. Tori Amos spelade på Tempodrom. Jag hade ingen biljett för att konserten skulle ha skett under pandemin och var redan slutsåld, men så hörde en god vän av sig…

Redan då hon kom ut med sina första album gillade jag Tori Amos. Rösten, pianot, de udda tongångarna, texterna… Hon är en bra och unik artist, men jag glömde bort henne under ett antal år. Först den 22 september 2017 blev jag påmind om henne igen.

Tori Amos på Tempodrom, påsken 2023 (sorry för dålig bildkvalitet)

Tori och jag på ZDF Aspekte

Det var en före detta kollega som frågade mig om jag ville komma med och delta i en tv-inspelning. Året var alltså 2017 och jag var någorlunda etablerad i Berlin, dock inte finansiellt stabil. Biljetterna var gratis (hurra!) och tv-programmet hette Aspekte, så det fanns inte mycket att fundera på.

Hittade en snutt från programmet på YouTube. Man ser min rygg (vit blus med blommor) där jag sitter, ungefär mitt i publiken. Det var en häftig upplevelse, men det skulle bli ännu häftigare.

Tori sjunger låten Upside Down 2 (Aspekte, 2017)

Efter tv-inspelningen sa min kompis att vi skulle gå ut och vänta vid utgången ifall Tori skulle dyka upp. Hon hade med sig sina CD-skivor och ville få Tori att signera dem.

Jag blev skraj. Nej, så pinsamt att stå där ute och hänga! Men vi gjorde det, och följande bilder visar att jag inte var helt missnöjd med situationen.

The Reindeer Queen

Jag hade inte räknat med att få prata med Tori Amos så man kan säga att jag blev rejält nervös. Som tur var stod hennes största fans närmast dörren. Hon pratade med var och en av dem, vilket tog en stund, men så plötligt vände hon sig till mig.

Ingrid är överförtjust och en smula star struck

Tori hade under kvällen pratat om sin nya CD, Native Invader (2017), och hon sjöng också en ny låt, Reindeer King (dålig bildkvalitet på YouTube). Namnet hade fastnat hos mig och jag presenterade mig som ”the reindeer queen”, det vill säga att jag kom från renens land i norr. Inte helt rätt, men inte heller helt fel.

På grund av en mobil som vägrade samarbeta så fick vi en längre pratstund och jag blev faktiskt star struck. Hon var lågmäld, trevlig och uppmärksam. Det blev ett möte som jag aldrig kommer glömma.

Tori Amos anno 2023

Tillbaks till annandag påsk 2023. En god vän hörde alltså av sig. Hon hade en biljett över. Ville jag hänga med på konsert med Tori Amos? Så klart jag ville.

I det stora hela var det maffigt och spännande, men Tori tappade bort mig ungefär halvvägs. Då hade hon spelat Crucify – som är en favoritlåt – i ett väldigt långsamt tempo och liksom svulstigt. Jag kände inte riktigt igen mig.

Hur coolt det än var att gå på konsert så är Toris tidiga album fortfarande mina favoriter. Musiken var lättare, luftigare, roligare och… tja, mer min grej. Mycket försvann i det långsamma tempot där orden blev upphackade och inte fick något sammanhang.

Jag höll faktiskt på att somna, men det var ändå hypnotiskt på något vis.

Jag 💖 Berlin = 10 år

I dagarna är det 10 år sedan jag besökte Berlin för första gången. Det var i augusti 2011 och jag var full av förväntan. Senast jag varit utomlands var 2009, då jag åkte till London för att fira min 40-årsdag. Innan dess hade jag inte varit utomlands på många år. Berlin var en ny stad med nya möjligheter, men inte trodde jag att jag skulle flytta hit!

Som de engelskspråkiga säger: ”Sometimes life throws you a curveball”. Vad betyder då det? Jo, att inget kan överraska som livet. Jag hade knappt haft en tanke på att resa till Berlin, än mindre att jag skulle bo här.

Om någon hade sagt att jag skulle flytta utomlands då hade jag gissat på England, men mest troligt bara skakat på huvudet. Nej nej, inte jag inte. Men tydligen, just precis jag.

Bilden visar Spree, husen längs stranden och tv-tornet i bakgrunden
Utsikt från min bänk

Första intrycket av staden

Än idag kan jag minnas känslan av att kliva ut från flygterminalen och tas emot av den ljumma Berlinkvällen. Skymningen färgade himlen laxrosa. Det luktade flygplansbränsle, men mest färskt gräs. (En beskrivning som på sätt och vis sammanfattar Berlin.) Jag hittade den bågformade gångvägen och drog min resväska i riktning mot tågstationen.

Från Schönefeld flygplats (idag del av Berlin Brandenburg) tog det 2011 ca 45 minuter med S-Bahn (S9) till Alexanderplatz. Det gick även snabbare regionaltåg och ett av dem skulle ta mig till den västra sidan av stan. Där skulle jag byta till buss på den beryktade Bahnhof Zoo (Zoologischer Garten) och jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag hade ju läst vilket ruffigt ställe det var! 😆

Bussen var inte svår att hitta och på hållplatsen Bleibtreustraße ramlade jag och resväskan ut på trottoaren. Där möttes jag av liv och rörelse. Turister som flanerade längs Kurfürstendamm, gäster som roade sig med god mat och dryck på uteserveringarna, förvånansvärt lite trafik. När klockan närmade sig 23.00 siktade jag tryggheten – hotellets upplysta entré.

Utsikt över Spree och en båt som kommer ut ur slussen
Utsikten med en båt som kommer ut ur slussen

En känsla av frihet

Redan morgonen efter kände jag av dem, frihetens vindar. Jag trodde det berodde på att jag hade semester och befann mig utomlands, men känslan återkom. Det första jag skulle göra var att navigera mig över till stadens östra sida. Planen var att äta glass med en god vän på Häagen-Dazs, som då låg vid torget Hackescher Markt.

Sedan vi svalt glassen gav vi oss av. Vi promenerade ner mot Spree förbi Museumsinsel och Angela Merkels privata bostad, ut på Unten den Linden med tv-tornet och Alexanderplatz i ryggen. Där bjöd paradgatan på en bukett av sevärdheter: Staatsoper, Zeughaus, Neue Wache, Humboldtuniversität, Bebelplatz… och så äntligen – Brandenburger Tor. Bortom den berömda porten bredde Tiergarten ut sig som en grön stadslunga. Vi svängde vänster till minnesmonumentet över de mördade judarna under andra världskriget. Efter ett stopp där fortsatte vi vidare till Potsdamer Platz…

Jag kommer ihåg mycket annat från den dagen också. Hur Berlin kändes, smakade, luktade… Den charmiga blandningen av nytt och ruffigt, något som för övrigt kännetecknar staden. Berlin är som en levande och mångfacetterade organism. Här samsas fult och fint, glatt och sorgligt, aktivism och dekadens i denna motpolernas stad.

Bild på min fina klänning med glittriga skor till
Bar min nya klänning, dagen till ära, och mina fina glittriga skor

Ensam i Berlin en lördag

Igår begav jag mig återigen ut i den ljumma augustiluften. Jag styrde stegen mot Fischerinsel och Alter Hafen. Det är hit jag går när jag vill vara nära vatten. Man kan följa floden om man går strandpromenaden från Jannowitzbrücke. Jag valde den övre vägen förbi Märkisches Museum. Där finns en bred trappa som leder ner till vattnet.

Jag hittade en bänk och satte mig för att betrakta sjöfåglarna, och båtarna som körde in och ut ur slussen. En bit längre bort efter stranden finns en båt man kan gå ombord på. De erbjuder enklare rätter och förstås drycker av många de slag. Eftersom jag inte hade tillräckligt med kontanter sökte jag mig vidare längs Spree tills jag hittade en arabisk restaurang, Cana.

Servicen var långsam, men salladen med stekt halloumi var god. Till det drack jag svart te med kardemumma och unnade mig en baklava till efterrätt. Styrkt av maten fortsatte jag gå in mot Mitte. Passerade den nybyggda kopian av det gamla slottet. Det är öppet för besökare nu. Jag fortsatte samma väg som vi gick den där första dagen, men i motsatt riktning.

Bilden visar det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn
Det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn

The Power of Berlin

Vid Hackescher Markt satte jag mig ner med en flaska öl och njöt av folkvimlet runt omkring mig. En gubbe spelade sin musik högt för alla och The Power of Love med Jennifer Rush ekade mellan husen. På väg därifrån stannade jag och pratade med en hemlös fransman och hans hund. De fick mina sista slantar och vi sa bonne soirée.

Det slår aldrig fel. Om jag går ut och låter staden omfamna mig, då återvänder jag alltid hem styrkt och lugn. Berlin har den inverkan på mig. Ja, fortfarande efter 10 år. I love this place 💖

Berlins veterinärer

Ja, det är en ganska övermodig rubrik. Jag kan inte påstå att jag har koll på dem alla. Försökte googla utan direkt framgång, men klinikerna måste vara hundratals och antalet veterinärer ännu fler. Som det hampar sig har jag dock koll på tre olika veterinärspraktiker – nej fyra! Spira har aldrig legat så mycket under luppen som här i Berlin. Stackars hårboll! ❤️

Fördelen med en storstad är att det finns ett större utbud av allt, så även av veterinärer. Det medför en viss risk för dåliga erfarenheter. Jag har dock haft den stora turen att bara råka på bra och kunnigt folk. Den senaste veckan har Spira fått utstå en hel del på grund av en mystisk infektion. Det har inneburit att vi faktiskt ”besökt” alla fyra veterinärsklinikerna (typ!) inom loppet av några dagar!!?

Spira, i brist på bilder med veterinärer
I brist på veterinärer får ni se en bild på ”lilla jag” (ursäkta stöket i bakgrunden)

1) Tierarztpraxis Molkentin

Adress: Torstraße 64, Mitte

Första gången Spira behövde vård fick jag tips om den här veterinären och praktiken. Den ligger bra till för mig, bara tre spårvagnshållplatser bort. Det är faktiskt gångavstånd, men även om Spira är lätt så blir hon tung efter 2 km. Det kan jag lova! Frau Molkentin, som jag lärde mig kalla henne, är en kvinna i 45-årsåldern. Hennes bruna ögon utstrålar allvar och envishet, och hon kan sina saker. Hennes medarbetare inger samma professionella känsla, från den soliga veterinärskollegan till de unga assistenterna som tar emot i receptionen. Hos Tierarztpraxis Molkentin i Mitte har vi alltid känt oss trygga, ja kanske inte Spira då…

2) Kleintierpraxis in der Torstraße

Adress: Torstraße 64, Mitte

I april fick jag veta att Frau Molkentin hade slutat och överlåtit praktiken. (Till hösten kommer hon öppna en ny praktik i Wandlitz, norr om Berlin, med fokus på alternativmedicin för djur.) Först blev jag orolig att jag skulle behöva hitta en ny veterinär, men det visade sig att praktiken på Torstraße förblivit intakt. Bara namnet och ledningen har bytts ut. Nu heter den Kleintierpraxis in der Torstraße och det är Frau Bechmann som håller i trådarna. Henne gillade jag direkt. Hon är yngre än Frau Molkentin, men minst lika proffsig. (De har för övrigt jobbat ihop.) Frau Bechmanns fina sätt mot djur och människor imponerade på mig. Fluffdrottningen blev mottagen och behandlad helt i enlighet med hennes kattliga höghets önskningar. Nåja. I alla fall enligt mattes önskningar.

Spira myser i mitt knä i sängen
Mammas fluff myser i sängen

3) Tierarztpraxis Uwe Lenk

Adress: Schönfließer Straße 1, Prenzlauer Berg

Innan vi hann göra Frau Bechmanns bekantskap fick vi lov att besöka ett nytt ställe, Tierarztpraxis Uwe Lenk i Prenzlauer Berg. Mitt första intryck var att det var ett större ställe med mer resurser. De samarbetar också med Kleintierpraxis Torstraße. Eftersom kissen mådde rätt uselt behövde vi snabbt få vård och hos Uwe Lenk lyckades de klämma in oss i sitt späckade schema. Vi fick träffa en ung och trevlig manlig veterinär den här gången (annars har jag bara träffat kvinnliga). Tänk, jag missade vad han hette. Både han och alla de andra medarbetarna på praktiken fick mig att slappna av och känna mig trygg. Det är minst lika viktigt för mattar och hussar som för djuren. I torsdags återvände vi för ett ultraljud och ett fortsatt proffsigt bemötande.

4) Tierärzte in Notdienst

Adress: Ambulerande/hembesök

Några gånger har det krisat rejält. Oftast nattetid och på helger. Första gången hade Spira förstoppning, vilket kan vara förödande för en katt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag googlade i vild panik. Mycket snart hittade jag Tierärzte in Notdienst. Som det hörs på namnet så rör det sig om veterinärer och nödläge. Här snackar vi om fantastiska människor! Inte nog med att de kommer hem till en – de bär med sig all utrustning! Givetvis kostar det därefter också, men vad annat kan man begära? Två gånger har vi fått hjälp med förstoppningar och precis när coronapandemin fattade grepp om oss så skadade Spira horninnan i ena ögat. Det var bara att slänga sig på telefonen.

The cat is in the bag – Spira i mysväskan
The cat is in the bag

Hur får man en katt som mår illa att äta?

I veckan har vi alltså försökt utröna hur illa det varit ställt med den lilla lurviga. Njurarna är kroniskt krassliga, men det visste vi redan. Med hjälp av blodtrycksmedicin och homeopatiska droppar har vi dock lyckats sänka blodtrycket till aningen under det normala och därmed förbättra njurvärdena. Varför infektionen uppstod (och exakt var) är oklart, men antibiotikan lär förhoppningvis sätta stopp för den. I övrigt har katten fina värden, trots åldern, så med lite is i magen rätar det säkert ut sig. Utmaningen är just magen, att få i henne mat. Det är den största kampen just nu.

Wish me luck… ❤️

Yayoi Kusama: Eine Retrospektive

Just nu visar Gropius Bau här i Berlin en utställning med den japanska konstnären Yayoi Kusama. Det var länge sedan jag var så sugen att gå på konstutställning. Nästan så det vore värt ett coronatest att få uppleva de märkvärdiga verken i verkligheten. Vad gör man inte för konsten!?

Prickar för att ära Kusama | Foto: Ingrid Carlsson

Tyvärr är Gropius Bau stängt på grund av coronaläget. Däremot får man ta del av Kusamas konst på hemsidan. De har till och med skapat en speciell site bara om Yayoi Kusama och hennes konst. (Wow! Corona har haft några positiva följder i alla fall.)

Jag blir entusiastisk och glad bara av att se bilderna. Kusamas prickiga konst gör mig alldeles särskilt glad. Se bara rummet med de jättestora chockrosa ”grunkorna” med svarta prickar. Så läckert! 💖

Utställningen ska pågå till den 15 augusti. Med lite tur hinner jag se den IRL.

Bild: Prickar för att ära Kusama.

Kyrkogården – det nya utflyktsmålet

Berlinarna är ”som annars”. Förutom att befolka parkerna på helgerna så smyger de sig in på kyrkogården med picknickfilt och bok i högsta hugg. En gång såg jag en grupp ungdomar sitta på gräset och dricka öl. Andra har tagit för vana att lägga sig och sola i badkläder, men där går min gräns. Något måste få förbli heligt.

I dessa coronatider tycker jag inte om att trängas i parkerna. Istället har jag liksom slumpmässigt hamnat på kyrkogården. Det är både lugnare och färre människor. Dessutom prunkar vårblommor (och andra blommor förstås) minst lika mycket här. Väldigt ofta träffar jag på ekorrar och nyfikna fåglar. Utställda bänkarna inbjuder till vila och kontemplation. De maffiga gamla gravarna är fascinerande och lite skrämmande att beskåda. Döden finns nära, men också livet.

Snygg mosaik och en ängel som heter duga

Kyrkogården som mötesplats

Den senaste upptäckten är kyrkogården i hörnet Prenzlauer Berg/Greifswalderstraße. Den har ett krångligt namn, som alla kyrkogårdar, men det lilla caféet Nonna visar vägen. Där kan man för övrigt köpa gott fika. Jag slog på stort och köpte en smörgås med vegansk ”färskost” gjord på bland annat rödbetor och garnerad med ruccola. Som efterrätt fick jag en bit banana bread och en svart kaffe. Mums!

Jag behöver dessa nästan normala dagar efter så lång tid med coronarestriktioner. Det är fortfarande viktigt att hålla avståndet, men jag behöver komma ut och se människor. Dagens fikastund skedde spontant och i sällskap med min granne.

Maffig grav som en länk till tidigare generationer

Bland blommor, blader och gravar

På just den här kyrkogården är stämningen lättsam, bilderna till trots. Fler än vi hade stämt möte här. Det finns en liten odling i ett hörn där man även har bikupor. I sommar kommer de säkert sälja grönsaker, typ tomater och sallad, och kanske honung. Det är typiskt Berlin med den här blandningen av stad och land. Lite längre in finns en rekreationsyta där barnfamiljer lekte, vilade och spelade spel.

Inget beach party på kyrkogården

I dagens samhälle har respekten för fredade platser minskat. Bara det att folk väljer att gifta sig och döpa sina barn i kyrkan, men förväntar sig att prästen inte ska prata om gud… Ja, det är galet. Och att kyrkor och kyrkogårdar utsätts för vandalism. Jag hade inte tänkt skriva om moral och etik, men oavsett vad man tycker om gud och kyrkan så borde man visa respekt för de döda och framför allt de efterlevande.

Kort och gott, skippa helst ölen, hög musik och badkläder när du besöker en kyrkogård.

Bauhaus-Archiv

Foto 2018-04-29 13 44 09

Den välkända ”snäcksiluetten”

Det blev en skön söndagsutflykt. Jag hoppade på cykeln, och tog mig så sakteliga genom ett solvarmt Berlin, ändå bort till Bauhaus-Archiv. De hade öppet hus idag, för att de kommer att stänga för renovering och tillbyggnad – i 5 år.

För att komma till Bauhaus-Archiv cyklade jag ungefär halvvägs genom Tiergarten, och sedan rakt söderut från Grosser Stern. Då kom jag snart till Landwehrkanal, som slingrar sig förbi alldeles nära de underliga vita Bauhaus-byggnaderna.

På museet finns den största samlingen konstverk och design som skapats av Bauhaus-konstnärerna. De mest berömda målarna är Kandinsky och Klee, men två av rektorerna är mycket kända än idag, arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe.

Foto 2018-04-29 13 47 35

Ingången med den långa rampen

Föregångarna till funkisen

Vi gick en guidad tur, i de numera tomma lokalerna, och kvinnan som berättade sa att man tagit lång tid på sig att hitta den perfekta cementen för ytterväggarna. När de äntligen kommit på den rätta blandningen – då gick företaget i konkurs. Därför är husen vitmålade istället.

Bauhaus är alltså en av de mest inflytelserika stilskolorna för arkitektur, konst och design i modern tid. Under 14 korta år hann de ställa allt på ända, men nazisterna stängde förstås ner skolan så fort de fick chansen. Bauhaus-experimentet fortsätter dock ända in i våra dagar. Inte minst via den svenska funkisen.

Jag har tidigare besökt Bauhausskolan i Dessau. Det kan jag verkligen rekommendera!

Gud har kontor i Berlin

Det är sant! Och då menar jag inte någon kyrka. Nej nej. Hen kanske har flyttat nu, men för några år sedan höll hen till på Chausseestrasse i Mitte. Jag ringde inte på dörren.

Jag funderar ofta på ord, och på skillnaden mellan språken. Härom dagen slog det mig att tyskans Gott (Gud) ju betyder något smaskigt och bra på svenska. På engelska skiljer det en bokstav mellan good och God. På svenska är det också en bokstav som gör skillnad mellan god och Gud.

Undrar varför jag fastnade på just det ordet? Det är ju varken söndag eller långfredag idag. Nåväl. Enligt fotot verkar det i alla fall stämma att Gud ser dig…

2014-03-18 11.59.09-1

Oklart vad det är för firma, men de ser dig!

Thomas Billhardt – Ett liv i bilder

2013-07-31 13.36.45-1

Jag snubblade in på en fotoutställning på Camera Work, Kantstrasse 149, i förra veckan. Tydligen var det den första dagen, för de höll fortfarande på att spela in filmer och en audioguide om bilderna. Det tog en stund innan jag fattade att det faktiskt var Thomas Billhardt himself som jag frotterade mig med.

Fotografierna var otroliga. Först fick jag möta ett Berlin som inte längre finns. Tiden efter kriget, men före muren. Och perioden då muren skar sönder staden. Gator och byggnader jag inte känner igen. Människor i 70-talskläder. Spännande att se, och på något vis ser de alla bekanta ut.

Men Billhardt bjöd även på fantastiska bilder från andra världar. Ett foto kändes så modernt, men föreställde en beväpnad vietnamesisk kvinna som vaktar en amerikansk soldat. Deras blickar säger allt. Hennes: rädsla, men beslutsamhet. Hans: ilska, men undergivenhet.

Många fotografier var tagna i andra länder, under andra (kommunistiska?) regimer. Min strupe snärjdes åt när jag stannade framför ett foto av Aleppo, Syrien. Det var en bild av en levande stad, med levande människor. Inte som vi ser den idag.

Dessutom satt det en röd prick vid tavlan. Min första tanke var att någon ville bevara bilden av hur det var då. Innan kriget. Innan dödandet. Innan förstörelsen.

Utställningen ”Thomas Billhardt – Ein Leben in Bildern” pågick 25/3–6/5.

Se fler av Thomas Billhardts bilder på hans hemsida: thomasbillhardt.de

Edit: När jag nu läser på hemsidan igen så började utställningen redan den 25 mars. Märkligt! Varför filmade de och spelade in berättelsen om bilderna först mot slutet av utställningen? Jaja. Dokumentation, antar jag.

Rose Garden

rosegarden

Bild från rosegarden.de

Om du söker ett trendigt ställe att äta eller fika på, då är Rose Garden helt rätt. Ljusa fräscha lokaler, modern nyttig mat och hög dunkande musik. Precis vad hipstern inom dig längtar efter!

Jag upptäckte Rose Garden när jag passerade till och från veterinären. Det verkade sällan vara mycket folk där, och inredningen såg modern och trevlig ut. Första besöket gav inte direkt mersmak, men jag kände inte heller att jag avskydde stället. Tvärtom är jag ambivalent.

Anledningen är att det på menyn finns både kött, vegetariska och till och med veganska rätter. Kombinationen känns märklig främst på grund av matosproblemet. Maten är god och vällagad, men som vegetarian har jag svårt att stå ut med lukten av stekt kött. Den kan rent av äckla mig. Därför tycker jag det är konstigt att oset tillåts gå ut i restaurangen.

RoseGarden-location-HighRes-38

Foto från rosegarden.de

Lokalen är dock väldigt stor, så det finns ett hörn för var och en. Kaffet är starkt och gott, urvalet av drycker och godsaker stort. Speciellt turister kan trivas här eftersom personalen ofta föredrar engelska. Som grädde på moset erbjuds gratis wi-fi.

Ett stort plus till de lyxiga och välstädade toaletterna. Damer och herrar delar handfat.

Rose Garden ligger på hörnet av Alte Schönhauser Straße 61 och Torstraße i Mitte. Med U-Bahnstationen Rosa-Luxemburg-Platz alldeles i närheten.

PS. Bilderna kommer från Rose Gardens hemsida. Fotograf okänd. DS.

Utställning av William Kentridge

Ett tidigare verk av William Kentridge

Jag hade aldrig hört talas om den sydafrikanske konstnären William Kentridge förut, men blev nyfiken när jag förstod att han bland annat jobbar med film. Hans utställning ”NO IT IS !” på Martin-Gropius-Bau pågår fram till på söndag, den 21 augusti.

Det första vi fick se när vi klev in på utställningen, var Kentridges egen version av den berömda stumfilmen Le Voyage dans la Lune, eller ”Resan till månen”, av Georges Méliès från 1902 (se sist i inlägget). När originalet kom visade det prov på de allra senaste tekniska effekterna. Ja, ingen hade sett eller skapat något liknande förut.

Kentridge tillförde i mitt tycke inte något speciellt med sin version, men kanske att hans budskap gick mig förbi? Det var förstås mörkt i lokalen, så att filmerna kunde visas. Hela 8 kortfilmer projicerades samtidigt – 3 vardera på de längre väggarna, och 2 på kortändorna – men hörde ihop. Huvudfilmen var alltså en egen version av Méliès gamla film, medan de andra visade kortare kompletterande sekvenser.

Jag skulle tro att det stod något om syfte och tanke med verket i programbladet, men som sagt, det var svårt att läsa.

Imponerande hantverk…

Kentridge ställde också ut en samling kortfilmer som var roligare att titta på. Sidorna i olika böcker fladdrade förbi och på dem hade han målat sina egna små berättelser. Enkla små filmer som bara pågick några minuter.

Även saker som teckningar, kalligrafi och skulpturer fanns med på utställningen. Det mesta i svart mot vit bakgrund eller målat på brunt papper. Ibland med ex små röda detaljer. På vissa bilder hade han skrivit citat eller skapat ordlekar.

Själva tillvägagångssättet var imponerande, med kombinationen av teckningar, animationer och riktig spelfilm. Ändå vaknade ingenting inom mig.

…som inte berörde

Ibland går jag på en utställning och kommer ut därifrån med en obeskrivlig känsla. Enklast är det att förklara den med ett Jasså?!

I ett intilliggande rum projicerade Kentridge en enda lång film efter hela väggen, More Sweetly Play the Dance (2015). Flertalet skärmar stod uppställda och visade en lång musiksekvens, där afrikanska människor, med olika attribut eller kläder, rörde sig från vänster sida av rummet till höger. Som en enda lång musikparad.

Tekniken var imponerande och jag gissar att det tagit många timmar att skapa filmerna. Ändå var det med en axelryckning jag lämnade byggnaden.

”Sorry, mr Kentridge. I don’t get it.”


Le Voyage dans la Lune av Georges Méliès, 1902