Det var ett tag sedan jag skrev, men tankarna går ofta hit, till bloggen. Värre är det att hitta tangenterna med fingrarna. Men så var jag ute på vift i måndags och återupplevde vissa delar av Berlins tunnelbana, U-Bahn. Det fick mig att vilja sätta mina upplevelser på pränt.
Eftersom jag bor på den östra sidan av stan så åker jag ofta och gärna med spårvagnen. Den är nyare, fräschare, går ovan jord, brukar ha AC och är inte lika fullproppad med folk. Det sistnämnda beror troligtvis på att den är långsammare än U-Bahn och S-Bahn, som slipper trängas med övrig trafik.
Nya sträckan för U5
Jag är också lite bortskämd med att U5 går förbi där jag bor. Sträckan byggdes ut under några år och numera kan man åka hela vägen under ”centrala stan” till Hauptbahnhof. (Med centrala stan menar jag ”mitt” centrum, Alexanderplatz och området vid Unter den Linden.) Det innebär nya och fräscha stationer. Favoriten är Museumsinsel med den blå stjärnhimlen…
I måndags var det inga nya fräscha stationer jag såg utan raka motsatsen. Jag hade fått för mig att åka till Svenska kyrkan i Wilmersdorf för att delta i en körövning. Min längtan efter att få sjunga hade blivit mig övermäktig och jag ville åtminstone testa och se. Den religiösa aspekten kanske går att leva med…
Som ett vilset djur ”am Zoo”
För att ta mig till U Berliner Straße och Landesallee måste jag byta tåg två gånger: 1) på Alexanderplatz och 2) på Zoologischer Garten. Det var länge sen jag var ”am Zoo” och det är sunkigt som tusan. Därför håller de på att renovera, så det är pilar överallt, men de verkar aldrig peka åt rätt håll.
Jag virrade runt och sökte U-Bahn, för jag tänkte på hur det ser ut på Friedrichstraße, där allt finns under samma tak. Nä nä, på Zoo måste man ut och sedan ner i underjorden. Där hamnade jag i alla fall på rätt plattform, men på U Berliner Straße var vägen ut som en enda lång labyrint.
Står U:et i U-Bahn för ”usel skyltning”?
På vägen hem var det ännu värre, för jag såg först inte informationen på skylten. Det stod nåt om att man skulle ”gå längs hela plattformen och sedan över till nästa plattform”. Va?!? Jag gick upp och tillbaka för att leta efter en andra nedgång. Nope. Ner igen.
Då fattade jag att jag var tvungen att gå längs hela perrongen där tågen gick i fel riktning. Längst bort, och knappt synlig, fanns en öppning över till spåret i rätt riktning. Jamen självklart! Tänk äldre, folk med funktionshinder och turister… De har ingen chans.
Platser jag undviker
Grejen är att många stationer är oerhört nedgångna. Större stationer eller knutpunkter drar också till sig ”samhällets olycksbarn” som det så fint heter. Det är människor som har det svårt och ofta lever i misär, men de är sällan nyktra och kan vara hotfulla.
Jag undviker kategoriskt Kottbuser Tor, Herrmannplatz och, ja större delen av Neukölln. Var och en känner sig hemma på sin plats i Berlin, men det här är inte mina platser.
Svårt för funktionsnedsatta
Wilmersdorf hör till gamla väst och därför tyckte jag det var märkligt att det finns unkna stationer även där, men jag tror faktiskt de är fler. Vissa U-Bahn-linjer är äldre än andra och många är i behov av renovering. Värst är det för personer som inte kan gå själva eller måste bära tungt.
Charmen och utmaningen med Berlin är således att det inte är lika tillgängligt och välordnat som i Sverige. På gott och ont…