Kategoriarkiv: Tyskland utanför Berlin

Bomber från andra världskriget

Radion har stått på idag och jag hörde på nyheterna att de återigen desarmerat en gammal bomb från andra världskriget. Den här gången i Potsdam. Första gången jag hörde talas om en liknande händelse så trodde jag att det var en engångsföreteelse, men det hittas bomber nästan hela tiden. I alla fall betydligt oftare än jag insett.

När jag besökte Rom och Aten lärde jag mig att minsta lilla grävarbete kan ta evigheter på grund av att de hittar antika lämningar överallt. Äldre och betydligt mindre explosiva fyndigheter än i Berlin bör tilläggas.

Första bomben jag hörde talas om hittades i Frankfurt am Main för några år sedan.

Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga
Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga

Bombningen av Dresden 1945

Bomberna ligger alltså kvar sedan andra världskriget. Då bombades som bekant Berlin svårt, men även andra tyska städer. Dresden är den stad som jag tror drabbades allra hårdast. Den i princip jämnades med marken som hämnd för Blitzenbombningarna i London. Häftiga bränder gjorde Dresden till en spökstad.

Blindgångare, en sovande bomb

De bomber som hittas är så kallade blindgångare, det vill säga de detonerade aldrig när de fälldes. Det betyder dock inte att de är ofarliga. Snarare tvärtom. Dagens bomb blev tydligen desarmerad inom en timme, så de ca 3000 evakuerade behövde inte vara borta från sina hem särskilt länge.

I skuggan av det som sker i Gaza, och på andra platser i världen, så visar det hur lång tid det tar att återhämta sig efter ett krig. Bomberna – och såren – finns kvar, nästan 80 år efter krigsslutet.

Muse spoke to me

You English speaking readers (if there are any) may not have understood much of my earlier texts about Leipzig. I felt like telling this little story in English anyway.

Sometimes I ask the Universe for a sign. It may be just about anything, but something that will answer a question I have. At the time of the trip to Leipzig I had been in doubt whether staying in Berlin was the right move for me. I felt insecure and a bit shaky. That is what it’s sometimes like when leaving one’s comfort zone…

Tiergarten. Foto: Ingrid Carlsson
Back in B. Gold-Else says Hello

Anyway, in the car on our way home I asked the Universe if Berlin was indeed right for me. Then I forgot the question. My friend and driver loves Muse and she was playing their music loud and clear.

I don’t know them that well and didn’t really think they were that special. I prefer Radiohead and even Coldplay, but suddenly something caught my attention and these words came through:

Draw another picture
Of the life you could have had
Follow your instincts
And choose the other path*

Yeah, draw a dream picture and choose the other path. Follow your instincts. I get it. Thanks Universe for answering. And thank you, Muse. You really have a great name.

Brandenburger Tor. Foto: Ingrid Carlsson
Brandenburger Tor. Almost home…
Berlin. Foto: Ingrid Carlsson
Oh, a profile in the midst of traffic

* The song is called ”Hoodoo” from the album ”Black Holes & Revelations” by Muse, 2006.

Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Ett hus i form av en bok (?)

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Intressanta byggnader i skymning.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Månen är nästan full.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

En staty med en intressant berättelse.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Ornament ovanför porten.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs berömda orgel.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Taket inne i kyrkan.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Syns han? Bach himself.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Tror det här är det gamla rådhuset.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

En staty som visar ett århundrades historia.

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Vindkraftverk. Foto: Ingrid Carlsson

Vindkraftverk är vackra, tycker jag.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med att åka sträckan Skellefteå–Umeå. Ungefär lika långt, 15 mil, men nu snackar vi autobahn. Två timmar? Tog det verkligen så lång tid? (Haha!) Det svåraste var att krångla sig ut ur Berlin, men sedan fanns inga begränsningar! Trefilig väg i båda riktningarna. Mitträcke. Vi blåste på. Låg mest i vänsterfilen där det också går fortast. Vid ett tillfälle svischade vi förbi en Porsche!? Ja, det gick fort. Upp emot en 180 knyck, men jag var inte rädd. Klart som korvspad att det skulle kunna hända otäcka saker snabbt, men på något vis var det som en väloljad maskin. Bilarna gled hit och dit mellan filerna, men den som ville trycka lättare på gasen kunde lugnt ”puttra på” i 120 km/tim i högerfilen. Försökte fotografera från bilfönstret och det lyckades med varierat resultat. Oftast hade vi hunnit brassa förbi mitt motiv innan mobilkameran vaknat till liv.

Chauffören. Foto: Ingrid Carlsson

Den säkra chauffören.

Utsikt. Foto: Ingrid Carlsson

Utsikt från bilfönstret.

Autobahn. Foto: Ingrid Carlsson

På väg/Unterwegs.

Inget vidare svenskt utbud

Det verkar som att de flesta större tyska städer har ett speciellt mässområde utanför de centrala delarna. Uppenbarligen även så i Leipzig. Vi hittade en parkeringsplats och sedan tog vi oss an den första utställningshallen. Min vän hade några jobbrelaterade uppdrag som vi tog oss an först. Jag sökte efter svenska inslag. Mässan ska vara internationell och bara den dag vi var där skulle det hållas massvis av boksigneringar, samtal och föreläsningar. Det största svenska författarnamnet på plats var Håkan Nesser, som är stor i Tyskland. Jag såg inte skymten av honom. Däremot promenerade vi förbi flertalet uppläsningar, dramatiseringar, radio- och tv-inspelningar. Besviket tittade jag på det svenska utbudet, när jag till slut fann montern. De skandinaviska länderna delade på utrymmet och där fanns egentligen mest böcker. Inte så konstigt, men inget såg ut att hända när vi var där och inredningen var varken inbjudande eller kul. Tur det fanns annat att upptäcka istället.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Nervös författare läste ur sin bok.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Schweiz var ”värdland” i år.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Många nya ansikten.

Det bortglömda hantverket

Den grafiska avdelningen var intressant. Där fanns en tryckpress av den modell som användes för Gutenbergs bibel på 1400-talet. Den som ville kunde trycka något eget på plats. Jag valde att istället beundra de vackra pappersark som redan fanns klara. De hade, liksom på Gutenbergs tid, vissa handmålade element. Bladguldet lades på efteråt och även blomsterslingor och fåglar kunde målas på sidorna. Trots att jag tyckte mycket om de färgglada bladen var det något speciellt med de tryckta, de som ännu bara bestod av svart text med något enstaka stycke i rött. En enda sida kunde kosta runt 1500 kr, i de flesta fall upp emot 7500 kr om de var målade.
Förutom tryckpressen kunde man titta på en gammal sättmaskin med blytyper. Med den satte man tidningarna förr i världen. Imponerande att sidorna måste sättas spegelvända, från höger till vänster. Folk flockades för att lära sig mer om det gamla hantverket. Ja, hur fungerade den egentligen? Vi från dataåldern fattar inte hur en vanliga maskin kan funka så bra…

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Ett moln eller en hjärna?

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Ett vackert tryck.

Näring för kropp och själ

Innan vi åkte hem ville mitt sällskap förstås shoppa loss på musikavdelningen. Här stod förlagen på rad i montrar som svällde av noter, notböcker, musikböcker och en massa annat musikrelaterat. Jag fick nästan hålla min vän i koppel, som den musikmänniska hon är, och det shoppades en hel del pianorelaterat kan jag säga. Bach och hans gelikar landade i plastpåsar som var tunga att bära. Jag hittade en bok som blir en bra födelsedagspresent till en annan vän och när vi frossat loss kände vi oss mätta på mässan. I ärlighetens namn hade de flesta slantarna i min börs gått till mat och snacks, om vi ska fortsätta på temat mättnad. För att stilla värsta hungern runt 14-snåret slank en crèpes med ost ned, men sedan hittade jag ett thailändskt stånd. Ner med ett gäng nudlar och grönsaker. Delade systerligt med mig av maten. Sen fattades bara en kopp kaffe – och chokladkaka! Joho. Det fanns det också. Inte alls något jag räknat med, men den var så himla god! Vi satt i en monter med mesta delen medicinska skrifter och fikade. Haha! Ja, det kändes lite underligt. När kakan var uppäten och kaffet urdrucket valde vi att ställa kosan in mot centrala stan. Nu ville vi se Leipzig!

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

En sättmaskin för blytyper.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Musikavdelningen.

Lyonel Feininger Galerie

Som så mycket annat inom tysk konst, arkitektur och historia har M introducerat konstnären Lyonel Feininger för mig.

Lyonel Feininger föddes 1871 i USA av tyska föräldrar. Familjen flyttade tillbaka till Tyskland 1887 och Lyonel studerade konst i både Hamburg och Berlin.

I början av sin karriär arbetade han som karikatyr- och serietecknare, men 1911 i Paris kom han i kontakt med kubismen och utvecklade sin egen prismaliknande stil. (Jag tycker mig ha hört uttrycket ”prismaism”, men kan ha hittat på det själv…)

1919 blev Feininger inbjuden av Walter Gropius till Bauhausskolan, där han undervisade i grafisk konst och målning både i Weimar och Dessau fram till 1926.

År 1937 flyttade Lyonel Feininger åter till USA, närmare bestämt till New York. Hans konst hade utropats som Entartete Kunst, ungefär ”degenererande konst”, av nazisterna, som samma år konfiskerade ca 400 av hans verk.

Den gode vännen dr Herman Klumpp, från Quedlinburg, lyckades gömma ett stort antal teckningar, akvareller, träsnitt m.m. i ett gammal tvätteri. Klumpp hade tidigare varit elev till Feininger på Bauhausskolan och såg det som sin stora uppgift att rädda sin lärares verk till eftervärlden.

Tack vare hans modiga ingripande kan vi idag ta del av en fantastisk samling på Lyonel Feininger Galerie. Feininger dog 1956 och galleriet i Quedlinburg öppnade 1986, ett år efter Klumpps död.

1997 byggde man en ny och modern del till den gamla. Från och med 2006 är galleriet en självständig del i Stiftung Moritzburg, Kunstmuseum des Landes Sachsen-Anhalt, och räknas som något av en klenod i det tyska museilandskapet.

Vepor på väggen

Entrén från gatan

En äkta Feininger på väggen

Att jag fick möjlighet att följa med hit var nästan för bra för att vara sant. Ändå blev jag lite besviken. De fina akvarellerna visades inte i den utsträckning jag hoppats på, men teckningarna och karikatyrerna var inte dumma de heller!

Tyvärr fick man inte fotografera, men min favoritbild var nog den som också fanns på affischen. Älskar den rosa färgen i kombination med det gröna och turkosblå. Den lyste verkligen upp rummet och väggen den satt på.

Undrar hur mycket tavlan är värd? Om den var till salu skulle jag knappast ha råd att köpa den, men man kan ju alltid drömma!

Det som är så roligt och läckert med Feiningers tavlor är att han ofta kombinerar vattenfärgerna med dessa tunna tuschstreck och jag tycker det blir så häftigt. Han ritar intressanta karaktärer, vilket säkert bottnar i serie- och karikatyrtecknandet.

Jag köpte en bok som innehöll många av bilderna från den här utställningen, men även några av akvarellerna som inte fanns med. De med strand, hav och båtar. Om man söker på Lyonel Feininger dyker många vackra bilder upp. Bland annat båtarna, men också de färgglada kubistiska målningarna. Jag tycker om dem också.

Hoppas jag får möjlighet att återvända till galleriet för att se någon annan del av samlingarna. Och kanske köpa en jättekalender eller en affisch med någon favoritbild. Det skulle faktiskt sitta fint med en billig, massproducerad Feininger i mitt hem. Man får vara glad för det lilla.

Förresten, Lyonel Feininger var en duktig fotograf också och hans söner Andreas och Theodore ”Lux” Feininger valde den vägen istället för måleriet. Eller kanske som komplement. Jag vet för lite om dem. Trodde de var samma person!

Men båda två – och pappan – har fotograferat fantastiska svartvita bilder av och i New York. Tips för den som gillar att googla. Drömmen vore att få gå på en samutställning av far och sönerna Feiningers foton. Tror jag ska önska mig det av tomten 🙂

Quedlinburg

Inte långt från Gardelegen ligger Quedlinburg, vars gamla stadsdel härstammar från medeltiden och numera finns på UNESCOs världsarvslista. Det är främst slottet och stiftskyrkan som man vårdar ömt, men hela den gamla delen har rustats upp. Här finns otroligt vackra hus med de mest fantastiska konstruktioner.

Jag fascinerades framför allt av de byggnader som inte bara hade tegelpannor på taket – de hade det på fasaden också.

Enligt min upplevelse är staden som en labyrint av kullerstensbelagda smågator flankerade av dessa underbara hus. Högst upp, med utsikt över hela nejden, tronar slottet.

En gång i tiden fanns här en religiös skola för adelns döttrar och de kom från när och fjärran. Jag är osäker på exakt hur långt bort ifrån, men i och med att de samlats på samma ställe och blivit vänner, skapade detta fred i regionen. Kvinnornas närvaro var också en av anledningarna till att staden var starkt bevakad, men det var en rik stad och den blev så småningom införlivad i Hansan.

Medeltida gator

Kullerstenar

Utflyktskompisar

Jag och ”Oma”

Höstlöv

Slottet igen

I väntans tider…

Ja, jag är inte hundra på den här informationen. Det blev en blandning av Wikipedia och det jag fick mig berättat av två ivriga stenhuggare.

Inne på gårdsplanen till en byggnad, som jag inte vet vad den var, möttes vi av en snacksalig man och en dito kvinna. De kunde mycket om staden och historien om den.

Jag lyssnade med ett halvt öra, för kvinnan hade stuckit en sten i handen på mig. Det var en mjuk typ av sandsten, som man utan större besvär kunde karva mönster i.

Medan M var trevlig och tog emot all information skrapade jag streck, snirklar och punkter i den porösa ytan. Riktigt rogivande.

Till slut vet jag inte vem som väntade på vem, men jag tror M lät mig karva och jag lät honom föra samtalet klart.

Jag fick stenen som present samt en liten bit alabaster. Den var inte skoj att karva i för den skrek. Som naglar mot svarta tavlan, om du känner till det ljudet. Hurv!

Kuliga tegelfasader

Läckert handtag

Rosenträdgården

Utsikt

Gamla anor

Det kändes som att ha rest i tiden att gå omkring bland alla färgglada och praktfulla byggnader.

Om jag kisade eller försökte utesluta människorna runt omkring kunde jag nästan föreställa mig hur det kunde ha varit i gamla tider.

Det var inspirerande att gå på fotosafari och jag tog också en hel del bilder. Som synes…

Efter ”stoppet” hos stenhuggarna besökte vi Lyonel Feininger-galleriet (det får bli ett eget inlägg). Magarna sa sedan ifrån att det var lunchdags och en fikonsallad med getost senare (mums!) åkte vi till Grüningen för att hämta Ms mormor. Vi tyckte att hon skulle få lufta sig lite och åkte tillbaka till Quedlinburg med henne.

Utflykt med ”Oma”

Ivrigt berättade hon för mig – ett flertal gånger – hur hon arbetat i Quedlinburg och även träffat sin blivande man här. Det var trevligt att strosa runt i armkrok med henne och jag kände saknad efter min egen mormor.

Vi gick den branta vägen upp mot slottet och kyrkan. Det fanns en liten rosenträdgård där uppe och från den hade man utsikt över hela staden.

Innan vi skjutsade hem ”Oma” och styrde kosan mot Gardelegen igen stannade vi till på det lokala bryggeriet. Mormor beställde ett glas apelsinjuice och för oss ”ungdomar” blev det ett mörkt öl som smakade svagdricka och julmust. Givetvis alkoholfritt för chauffören, men även för mig. Riktigt gott!

Quedlinburg är en tämligen okänd ädelsten som inte många turister hittar till. Vi betalde inte in oss, men kyrkan verkar vara värd ett besök. Magnifikt kyrkorum med ett modernt och unikt kors! Så om du råkar vara i trakterna – stanna till i stan. Det är helt klart värt det.

Härdsmälta

Det är märkligt att få kramp i hjärnan. Att uppleva den som en muskel som får känningar av mjölksyra. Så blev det för mig efter andra dagen i Gardelegen. Första dagen gick det rätt bra att föra ett slags samtal. Inte alltid så sammanhängande, men med upplevelsen att de andra tycktes förstå mig. Orden fanns där i någon form och med hjälp av M och engelskan kunde vi prata om ”det vanliga”. Jag har pratat oerhört mycket om likheter och skillnader mellan länderna, om Skellefteå och svenskan kontra tyskan, mat, klimat, vintermörker och sommarljus. Inte bara här utan så fort jag träffat en ny människa i Berlin. Kan likställas med väderdiskussionerna i Sverige. Det är det första och lättaste att prata om när man inte känner varandra. I tisdags fick jag berätta det jag kunde om renar, samer och deras liv.

På onsdagen sög Ms mormor musten ur mig. Denna söta, men förvirrade dam pratade fort och gärna med mig. På ett sätt var det tur att hon berättade samma sak många gånger. Då fick jag möjlighet att förstå lite mer. Det var oerhört ansträngande att vara så koncentrerad hela tiden. Även om jag förstod mycket så förstod jag ju inte alla ord, vilket gjorde att en berättelse kunde få flera tänkbara slut. Var det bra eller dåligt? Dog han eller överlevde han? Är hon frisk eller sjuk? Och när man inte riktigt är säker på poängen blir det jobbigt att kommentera. Jag tror inte det gjorde så mycket. Det var det att jag lyssnade som hon uppskattade. Hon fick berätta om sin barndom, om Ms barndom, om sin man och sina vänner. Men när vi kom hem var jag helt slut. Kunde bara säga enstaviga saker till Ms föräldrar och det blev en ganska tidig kväll.

Sista dagen var det som om träningsvärken fortfarande satt i. Det blev ännu fler korta stavelser eller ord med extrem svensk brytning. Ett par gånger började jag säga något på svenska. Det är för att språken ligger så nära varandra. Skönt då att falla tillbaka på engelskan. Den flyter så pass bra numera att jag inte behöver anstränga mig. Fast det har varit otroligt nyttig träning. Önskar jag kunde mer. Bara fortsätta försöka.

Andra sidan av Gardelegen

Gardelegen - utsikt från klocktornet

Gardelegen – utsikt från klocktornet

Efter det förra inläggets tema måste jag visa att Gardelegen har en annan sida också. Jag var bara tvungen att få ur mig det svåraste först. Gardelegen är en alldeles förtjusande liten stad med många gamla byggnader. På medeltiden var den rik och inflytelserik, belägen precis där två viktiga handelsvägar korsade varandra. Hansan gjorde staden till sin och den omringades av vallgrav och höga murar för att skydda skatterna. Tyvärr är den idag en mindre blomstrande ort. Sedan murens fall har många företag försvunnit eller lagts ned. Jag ser många äldre människor och även skolbarn, men jag hittar inget myller av människor. Centrum påminner mig om Piteås småstaden och storleken kan vara ungefär densamma.

Trött av alla intryck

När jag stiger av tåget från Stendal välkomnas jag av en blyertsgrå himmel. Snart inser jag att alla vackra hus och träd i höstskrud får än mer intensiva färger i diset. M hämtar mig och vi kör på smala kullerstensgator. På varje sida ligger det ena fina huset efter det andra. Eftersom orten inte är attraktiv att bo på kan fantastiska hus stå tomma och vara mycket svåra att sälja. Speciellt om de renoverats för att bibehålla sin autentiska charm. Det är omöjligt att få ett pris som täcker kostnaderna. Trots detta trista faktum ser jag skillnaden mellan t ex min gamla hemstad Kalix. Det var aldrig en blomstrande handelsstad på den här nivån, vilket syns på husen. Kanske fanns flotta herrgårdar i gross och parti, men trä ruttnar och faller sönder. Sten, murbruk och tegel håller mycket längre. Det är tydligt att mitten av Europa haft en blomstrande civilisation längre än vi uppe i norra Norrland.

Det verkar krylla av sådan här små pittoreska småstäder i hela Tyskland. Och alla har ett bryggeri med anor. M och hans föräldrar berättar att Gardelegens bryggeri har gått i konkurs, men att ölet ändå inte var något vidare gott. Möjligt att det är en del av anledningen till de dåliga affärerna. Öl eller ingen öl. Jag är tacksam att jag blivit inbjuden att bo här några dagar för att få se mer av tyska landsorten. Ms föräldrar äger en klockaffär och hans pappa är tredje generationens urmakare. Han innehar också det ärofyllda uppdraget att serva klocktornets maskineri. Varje kvart slår klockan 1-4 slag samt förstås rätt antal vid varje hel timme. Jag får följa med upp och titta på alla kugghjul, stavar, vajrar, pryttlar och mojänger. Det är riktigt fascinerande. Jag vågar däremot  inte gå upp till stora klockan när den ska slå fem. Jag är rädd att ljudet ska vara för högt. Lite senare får jag testa att slå på klockan själv. Ljudet är högt, men inte fullt så öronbedövande som jag trott.

I nästan tre dagar har jag nöjet att promenera längs ån, sparka med fötterna bland tjocka mattor av gulnade löv, trycka vitlöksosande pasta på restaurangen runt hörnet, göra desperata försök att föra en vettig konversation på tyska, klia på en katt hos den lokala keramikern, äta rödkål och surkål, stå öga mot öga med den största spindel jag sett – och det största havet av kakor. Ms mamma hade precis fyllt 60 år och kylskåpen dignade av godsaker som behövde ätas upp. Undrar om det var för min fikatalang jag blev inbjuden. Hähähä. Jag gjorde mitt bästa att vara till lags.

2 x urmakare + far och son

Mor och son

Massakern i Gardelegen

Militärkyrkogården i Gardelegen

I märgbitande fuktig kyla, under ett grått och tungt molntäcke, fick jag ta del av ett stycke historia som var så fasansfull att det inte går att förstå. I andra världskrigets slutskede, i princip i sista minuten innan amerikanarna nått Gardelegen, fördes en grupp på ca 4000 fångar till bygden…

Fångarna var ihopsamlade från ett koncentrations- och arbetsläger i närheten, Dora-Mittelbau, och skulle fraktas via tågvagnar till andra läger i norra Tyskland. Dessvärre var tågspåren i Gardelegen förstörda av striderna så fångarna beordrades ut ur tågen för att på annat sätt, främst till fots, tvingas vidare.

Vid tillfället var fångarna till antalet betydligt fler än SS-männen som skulle vakta dem. Extrafolk rekryterades bland lokala grupper, så som Hitlerjugend och brandkåren. Den 13 april 1945 fördes drygt tusen av fångarna, de som var i särskilt dålig kondition och inte orkade gå längre, till en stor ladugård utanför staden.

De tvingades in i byggnaden, som barrikaderades från utsidan, och ladan sattes sedan i brand. Fångarna försökte förtvivlat att ta sig ut. Många grävde i vild panik hål under väggarna eller forcerade dörrarna, men så fort de blev synliga sköts de av vakterna. Av de få som klarade sig hade en lyckats klättra upp under takåsarna och hänga kvar tills vakterna gått därifrån. Halvt kvävd av röken överlevde han mirakulöst. Andra spelade döda i högarna av kroppar.

Nästa dag återvända SS-männen, med flera, för att bränna kvarlevorna och skjuta eventuella överlevande, men de hann inte så långt. Amerikanerna nådde fram till platsen och skrämde iväg dem.

För alltid ansvariga

Av en slump fann den amerikanska truppen resterna av ladan och 1016 människolik. De intervjuade flera av de överlevande och amerikanska arméns fotografer anlände för att dokumentera krigsförbrytelserna.

Den 21 april tvingade den amerikanska befälhavaren mellan 200-300 män från Gardelegen att begrava de döda fångarna.

Kropparna flyttades från ladan och några tillfälliga massgravar för att begravas i enlighet med amerikansk soldattradition. Gravarna försågs med varsitt träkors. Den 25 april hölls en högtidlig ceremoni för att ära offren och ett minnesmärke upprättades.

Befolkningen i Gardelegen föresattes också att alltid ta väl hand om dessa gravar. På en militärskylt vid gravplatsen står än idag att läsa:

Gardelegen Military Cemetery
”Here lie 1016 allied prisoners of war who were murdered by their captors.
They were buried by citizens of Gardelegen, who are charged with responsibility that the graves are forever kept as green as the memory of these unfortunates will be kept in the hearts of freedom-loving men everywhere.”

Established under supervision of 102d Infantry Division. United States Army.
Vandalism will be punished by maximum penalties under laws of military government.

Frank A. Keating Major General, U.S.A. Commanding.

Historien hinner ikapp samtiden

När jag och M kommer till minnesplatsen står två polisbilar på parkeringen. En man klädd i blåställ pratar med polismännen och jag uppfattar ord som att han ”letat överallt, men inte hittat någon”.

En av poliserna har en schäferhund i koppel, men han stänger in den i hundburen i bagaget på bilen. Jag funderar förstås på vad som kan ha skett. Var någon på rymmen?

Väljer dock att fokusera på minnesmärket och att ta reda på mer om massakern.

Det jag läser skickar rysningar längs efter hela kroppen på mig. När vi kommer fram till själva kyrkogården med alla sina vita kors i perfekta rader, förstår jag vad som hänt. Texten på militärskylten slår mig som en piska i ansiktet: ”Vandalism straffas med högsta straff enligt militärlagarna.” Någon hade roat sig med att rycka upp flera av de vita korsen på gravarna. Alla hade de judestjärnan på…

Jag känner hur oerhört grovt det här brottet är och hur djupt det berör mig. Dessa människor som lidit och dött en sådan hemsk död, att deras gravar skändats. På grund av samma sak som miljoner människor dödats – de var judar.

På närmare tio gravar, av vad jag kan se, har korsen blivit uppdragna. Inslagna i blå plastsäckar, för att bevara eventuella fingeravtryck, lastas de in i den större polisbilen. Jag har lust att gråta och känner stor ödmjukhet inför dessa kors, som jag ser är av metall och inte längre i trä.

Det är mer än 70 år sedan fångarna dödades och ändå får de inte vila i frid. Den som utfört dådet är knappast en lycklig människa, men tänkte hen verkligen på konsekvenserna av sina handlingar?

Vi borde ha kommit längre än så här. 70 år… Tänk sedan på de länder där det fortfarande pågår krig. Det tar lång tid att läka dessa sår. Mycket lång tid.

Fakta om massakern i Gardelegen taget från Wikipedia

Fotnot: ’Holocaust’ (den engelska benämningen för förintelsen) kommer av grekiskans holókaustoshólos, ”hel” och kaustós, ”bränd” och betyder egentligen brännoffer. Enligt skyltarna på minnesplatsen i Gardelegen var det efter den här händelsen begreppet började få sin stora spridning.

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.