Kategoriarkiv: Prenzlauer Berg

Berlins veterinärer

Ja, det är en ganska övermodig rubrik. Jag kan inte påstå att jag har koll på dem alla. Försökte googla utan direkt framgång, men klinikerna måste vara hundratals och antalet veterinärer ännu fler. Som det hampar sig har jag dock koll på tre olika veterinärspraktiker – nej fyra! Spira har aldrig legat så mycket under luppen som här i Berlin. Stackars hårboll! ❤️

Fördelen med en storstad är att det finns ett större utbud av allt, så även av veterinärer. Det medför en viss risk för dåliga erfarenheter. Jag har dock haft den stora turen att bara råka på bra och kunnigt folk. Den senaste veckan har Spira fått utstå en hel del på grund av en mystisk infektion. Det har inneburit att vi faktiskt ”besökt” alla fyra veterinärsklinikerna (typ!) inom loppet av några dagar!!?

Spira, i brist på bilder med veterinärer
I brist på veterinärer får ni se en bild på ”lilla jag” (ursäkta stöket i bakgrunden)

1) Tierarztpraxis Molkentin

Adress: Torstraße 64, Mitte

Första gången Spira behövde vård fick jag tips om den här veterinären och praktiken. Den ligger bra till för mig, bara tre spårvagnshållplatser bort. Det är faktiskt gångavstånd, men även om Spira är lätt så blir hon tung efter 2 km. Det kan jag lova! Frau Molkentin, som jag lärde mig kalla henne, är en kvinna i 45-årsåldern. Hennes bruna ögon utstrålar allvar och envishet, och hon kan sina saker. Hennes medarbetare inger samma professionella känsla, från den soliga veterinärskollegan till de unga assistenterna som tar emot i receptionen. Hos Tierarztpraxis Molkentin i Mitte har vi alltid känt oss trygga, ja kanske inte Spira då…

2) Kleintierpraxis in der Torstraße

Adress: Torstraße 64, Mitte

I april fick jag veta att Frau Molkentin hade slutat och överlåtit praktiken. (Till hösten kommer hon öppna en ny praktik i Wandlitz, norr om Berlin, med fokus på alternativmedicin för djur.) Först blev jag orolig att jag skulle behöva hitta en ny veterinär, men det visade sig att praktiken på Torstraße förblivit intakt. Bara namnet och ledningen har bytts ut. Nu heter den Kleintierpraxis in der Torstraße och det är Frau Bechmann som håller i trådarna. Henne gillade jag direkt. Hon är yngre än Frau Molkentin, men minst lika proffsig. (De har för övrigt jobbat ihop.) Frau Bechmanns fina sätt mot djur och människor imponerade på mig. Fluffdrottningen blev mottagen och behandlad helt i enlighet med hennes kattliga höghets önskningar. Nåja. I alla fall enligt mattes önskningar.

Spira myser i mitt knä i sängen
Mammas fluff myser i sängen

3) Tierarztpraxis Uwe Lenk

Adress: Schönfließer Straße 1, Prenzlauer Berg

Innan vi hann göra Frau Bechmanns bekantskap fick vi lov att besöka ett nytt ställe, Tierarztpraxis Uwe Lenk i Prenzlauer Berg. Mitt första intryck var att det var ett större ställe med mer resurser. De samarbetar också med Kleintierpraxis Torstraße. Eftersom kissen mådde rätt uselt behövde vi snabbt få vård och hos Uwe Lenk lyckades de klämma in oss i sitt späckade schema. Vi fick träffa en ung och trevlig manlig veterinär den här gången (annars har jag bara träffat kvinnliga). Tänk, jag missade vad han hette. Både han och alla de andra medarbetarna på praktiken fick mig att slappna av och känna mig trygg. Det är minst lika viktigt för mattar och hussar som för djuren. I torsdags återvände vi för ett ultraljud och ett fortsatt proffsigt bemötande.

4) Tierärzte in Notdienst

Adress: Ambulerande/hembesök

Några gånger har det krisat rejält. Oftast nattetid och på helger. Första gången hade Spira förstoppning, vilket kan vara förödande för en katt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag googlade i vild panik. Mycket snart hittade jag Tierärzte in Notdienst. Som det hörs på namnet så rör det sig om veterinärer och nödläge. Här snackar vi om fantastiska människor! Inte nog med att de kommer hem till en – de bär med sig all utrustning! Givetvis kostar det därefter också, men vad annat kan man begära? Två gånger har vi fått hjälp med förstoppningar och precis när coronapandemin fattade grepp om oss så skadade Spira horninnan i ena ögat. Det var bara att slänga sig på telefonen.

The cat is in the bag – Spira i mysväskan
The cat is in the bag

Hur får man en katt som mår illa att äta?

I veckan har vi alltså försökt utröna hur illa det varit ställt med den lilla lurviga. Njurarna är kroniskt krassliga, men det visste vi redan. Med hjälp av blodtrycksmedicin och homeopatiska droppar har vi dock lyckats sänka blodtrycket till aningen under det normala och därmed förbättra njurvärdena. Varför infektionen uppstod (och exakt var) är oklart, men antibiotikan lär förhoppningvis sätta stopp för den. I övrigt har katten fina värden, trots åldern, så med lite is i magen rätar det säkert ut sig. Utmaningen är just magen, att få i henne mat. Det är den största kampen just nu.

Wish me luck… ❤️

Lördag, ostbågar & Herr Nilsson

Många svenskar saknar vissa älskade livsmedel i Tyskland. Det kan vara allt från Kalles kaviar till ostbågar. Speciellt köttätarna verkar ”lida” av bristen på vad det nu kan vara. Som vegetarian upplever jag snarare ett större och mer varierat utbud, men just ostbågar kan vara en utmaning att komma över.

De senaste två helgerna har jag frossat i ostbågar. Min närbutik erbjuder för det mesta jordnötsbågar, eller andra sorters puffade majsprodukter med jordnötssmak. (Jag älskar jordnötter, men helst i sin naturliga form, i godis eller som bredbart pålägg.) Då och då hittar jag samma märke men med ostsmak. Då köper jag alltid två påsar på en gång! 😋

Godis (och "fel" ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin
Godis (och ”fel” ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin

Herr Nilsson har ostbågar – och svenskt plockgodis

Egentligen är det inte så svårt att hitta ostbågar i Berlin. De finns på Ikea, Svenska kyrkan och på godisaffären Herr Nilsson. Herr Nilsson är en mindre kedja av butiker och de erbjuder typiskt svenskt plockgodis, saltlakrits, Marabou chokladkakor, chips och ostbågar från de kända märkena, för att bara nämna några saker.

Jag har en Herr Nilsson-butik inom promenadavstånd, på Immanuelkirchstrasse i Prenzlauer Berg. Några gånger har jag unnat mig att gå dit och handla för att sedan kunna frossa i salta balkar, grodor, dödskallar, mumrikar och bomber. Första gången jag gick förbi följde det också med en stor påse OLW ostbågar. Nu senast fanns bara ”cruncherz” kvar (se bilden), men de slank ner de med.

Idag är det lördag och solen skiner… 😎

Skrivk(r)amp

2017-04-02 17.14.21-1.jpg

Fantasin är uppåt väggarna

Följetången fortsätter. Det är som förgjort när rädslan satt klorna i mig. Vid det här laget har jag lärt mig hur det fungerar. Under 2-3 månader är allt lugnt; jag känner mig trygg, inspirerad och texten flyter. Så slår rädslan till och jag början svaja hit och dit. Problemet är att jag tappar kontakten med nuet och tänker för långt fram. Men det är bara att rida ut stormen.

Jag har kommit till stegringen av den dramaturgiska kurvan och vändpunkten. Här är det dags att bygga upp förväntningarna och trappa upp dramatiken. Istället för att gå in i känslan och bygga inifrån, så fastnar jag i ”vojnevojne-läge” och oroar mig för om jag ska lyckas förmedla det jag vill säga. När har oro någonsin hjälpt?

Så jag låter det vila. Jag gör annat. Kollar tv-serier på Netflix, surfar, lägger patiencer. Någonstans övergår skrivångesten till irritation och insikten om att jag bara skjuter upp det oundvikliga. (Och jag som aldrig gillat utdragna projekt. Inne på säkert fjärde året nu…)

De inre demonerna

Jag har alltid trott att kreativa människor – författare, musiker, skådespelare och konstnärer – skapar utan motstånd. Att idéerna flyter och de befinner sig i ständig flow. Så är det förstås inte. Mycket av tiden går åt till att kämpa med sig själv och ”de inre demonerna”. I alla fall verkar författare känna fenomenet väl.

I arbetet med att undersöka min egen skrivprocess känner jag igen mycket från när jag var ung. Tvivlet, att jämföra sig med andra, att tro sig inte duga eller räcka till. Varifrån kommer de där tankarna? Alla bär vi på dem, i en eller annan form. Det är väl en del i detta mysterium att vara människa, att se de där tankarna för vad de är – rena fantasier.

Sista rycket

Min slutsats är att den kraften kan nyttjas till det man verkligen vill göra. Istället för att fantisera om tillkortakommanden kan man välja att lägga energin på det kreativa arbetet. Fantisera om ett färdigt resultat. No matter what.

Okej rädslor, jag ser er. Ni får finnas där, men lägg er inte i! Nu är det jag som bestämmer.

Ungefär så.

Igår petade jag i äldre scener. Lade in saker som kan förtydliga huvudkaraktärens känslor och agerande. Även om jag tycker det är futtigt så är det viktigt. Jag tror det kan hjälpa stegringen, så att man kan förstå vändpunkten. Det är egentligen bara det som behövs. Resten finns redan.

Sista rycket innan redigeringen. Go go go!

Café Franz-Karl

2017-02-12-15-00-50

En liten pistagebakelse

Om du någon gång längtar efter äkta österrikiska läckerheter, då ska du besöka caféet Franz-Karl på Bötzowstraße 15 i Prenzlauer Berg. Sällan har jag smakat så enastående goda bakverk, pajer och kakor.

Själva caféet är enkelt inrett, med inte alltför bekväma bord och stolar, men det spelar ingen roll. Det som dominerar inredningen är nämligen den stora disken med godsaker.

Här kan du njuta en himmelsk Sachertorte, en chokladtårta med aprikosmarmelad mellan lagren; Apfelstrudeln bara smälter i munnen, och kaffet är starkt och välsmakande. Precis som det ska vara!

Om det inte finns plats på caféet rekommenderar jag att köpa med några av de smarrigaste bakverken och mumsa hemmavid istället.

Här kan du se ett bildspel på utbudet. Jag skulle inte ha något emot en bit hallon- och Mascarponetårta just nu…

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

En smula franskt i allt det tyska

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

Till slut kom (tis-)dagen då det var dags att ta farväl av min sköna tillvaro på Torstrasse. Jag fick förstås stanna trots att lägenhetens rättmätiga invånare kom hem, men då väntade nästa lägenhet – och en katt som heter Stewie – på sin väktare.

Jag hade städat och snyggat till efter mig. Flyttat över mina sängkläder till soffan inför den sista natten och bäddat rent i sängen. När dörren öppnades satt jag inte ont anande på soffan och surfade. Plötsligt var rummen fyllda av ivriga röster, väskor, kramar, kartor och berättelser från La France.

Photo 2013-08-01 20 53 08

Le Chef

Photo 2013-08-01 20 55 24

Salut!

Resan hade gått till Marseille och sedan vidare i området runt Medelhavet. Jag fick veta att det finns en tågstation mitt i ingenstans, men i närheten av Aix-en-Provence. Den heter Gare TGV Aix-en-Provence. Tydligen finns ingen annan bebyggelse i området. Märkligt. Att en flygplats hamnar så avsides är inte konstigt i och med oljudet från motorerna, men en tågstation???

Innan jag hann fundera djupare på detta trycktes en gåva i min hand. En påse franskt gourmetsalt. Å! Jag som är en rätt simpel matvarelse känner bara till ungefär fyra sorters salt: vanligt, flingsalt, havs- och örtsalt. På kökshyllan i min tillfälliga boning trängdes minst 30 olika sorter. Jag hade ingen aning om vilka de var och när man skulle använda dem, men i denna värme behövdes en extra nypa salt till maten för att uppväga de mängder vatten man måste dricka. Jag kände mig glad och liksom upptagen i den rätta ”saltkretsen”.

Un petit soaré

På köksbänken radades upp delikatess efter delikatess. De här grabbarna vet vad ordet vardagslyx innebär!

I en påse fanns ett antal kronärtskockor.
– De här måste ätas upp, sa Le Chef, och DU ska hjälpa oss!! När passar det? På torsdag?

Jag sa ja direkt. Jag hade väl bara ätit kronärtskockor från konservburk tidigare? Ett svagt minne av att mamma kokade färska kronärtskockor någon gång på 80-talet flöt upp i skallen. Däremot kunde jag inte minnas vad det smakade. Om jag ens åt dem! Jag såg fram emot att få prova igen.

Tänk vilken tur jag har med dessa sköna Berlinvänner och deras generösa läggning.

Slit å släp med belöning

Photo 2013-08-01 21 08 24

Kronärtskockorna

Under onsdagen flyttade jag mödosamt mina grejer (en fet resväska på hjul, en tung datorväska med axelrem samt en papperskasse med matvaror) från Torstrasse till Petersburgerstrasse: en promenad på ca 10 min till Alexanderplatz, en U-bahnresa på nästan lika länge, ännu en promenad på fem minuter – och sedan ett förjävla stretande upp till fjärde våningen. Kändes som minst 30 minuter, men det rörde sig väl om cirka 5. Gummiarmar var bara förnamnet! Stewie, det kattkräket, kände inte det minsta medlidande med mig.

På torsdag var jag återigen i gammal vanlig halvsunkig form och tog U-bahn tillbaka till utgångspunkten. Min cykel stod kvar så det passade bra att äta mysmiddag och sedan cykla hem genom den ljumma Berlinnatten.

Le Chef gjorde ingen besviken. Förutom nykokta kronärtskockor fanns det tre olika dipsåser, ugnsstekta potatisklyftor och oliver. Vilken himmelsk måltid!

Jag måste dock säga att det påminde starkt om en kräftskiva, för så mycket skräp det blev! Jag tog ett blad från ”kockan”, doppade det i dipsås och sedan liksom skalade av den halva teskeden ”kött” som fanns på bladet, med tänderna. Ett mycket långsamt sätt att uppnå mättnadskänsla. Fast vem klagar!? Det var en mycket mycket trevlig kväll.

Street Art Berlin

Photo 2013-07-16 19 37 43

Prenzlauer Allee/Torstrasse.

Jr är en konstnär med världens största galleri – hans bilder kan ses på bland annat husväggar i flertalet storstäder. Jag vet att han arbetat i Marseilles och Berlin, men det är förstås många andra städer också.

Vad Jr gör är att han blåser upp foton i gigantiska format och tapetserar husväggar med dem. Ofta är de ett team som jobbar via skylift. Jag följer honom på Instagram och det är intressant att få smakprov från hans projekt.

Photo 2013-07-19 21 45 26

Postbahnhof Friedrichshain.

Än så länge har jag hittat två bilder här i Berlin och jag hoppas jag hittar fler längre fram – så länge de nu sitter uppe. Främst regn får pappret att luckras upp och falla loss, men den tid de sitter där ger de staden en ny spännande karaktär.

Jag tycker det är ett roligt sätt att förändra människors verklighet och få dem att stanna upp i vardagen. För vem hajar inte till av bilden på den stirrande mannen som måttar en med blicken?!

Sista måltiden

O som i middagsångest?

Mina knäppa Berlinvänner har gått hem och kvällen borde lida mot sitt slut även för mig. Jag kände för att skriva några ord om den lilla sammankomst jag ställt till med innan jag kryper ner i sängen. Jag bjöd alltså på middag för att ”fira” min avfärd. Fick idén av B&L när de var här, men tanken hade slagit mig redan innan. Det är bara det att jag får ångest när det gäller att bjuda på mat. Är säkert något jag fått efter mamma, som alltid nojar för minsta lilla rätt hon ställer fram på bordet. Nogsamt räknar hon upp allt som är fel med den. Jag har försökt sluta med det, för jag har haft samma beteende. Ikväll behövde jag inte bekymra mig. A&A var sena och själva ätande sköts därför upp till kl.21.00. Då var vi så hungriga att det blev knäpptyst medan alla slafsade i sig maten. Jag hade gjort en egen version av en linssoppa med kokosmjölk. Den blev inte så stark som den skulle så jag hade hällt i extra sötsliskig chilisås och det gjorde susen. Sedan blev det bröd från Gardelegen (dinkellimpa och ett annat bröd med pumpakärnor) hummus och en sallad på salladsblad, tomat och mozarella. Tur att jag gjorde den i alla fall! Till efterrätt hade jag köpta kladdkakor, eller brownies, från Veganz. Ingen överdådig måltid, men helt okej. Som sagt, kanske aningen snål. Soppan var dock – turligt nog! – inte bara 4 portioner utan säkert det dubbla. Puh! Så nu är det gjort.

Jag hatar också att vara värdinna ibland, för det är svårt att fokusera på gästerna när man ska få allt att klaffa i köket. Lite träning fick jag dock i stugan i Falmarksheden i min förra ”bonusfamilj”. Med dem var det inte så noga hur det presenterades eller om man stått vid spisen i timmar för att uppnå perfektion. Det var gemenskapen som var viktigast. Idag hade jag gjort soppan redan tidigt på dagen. Bara att värma upp och ställa fram. Allt var förberett. Men inte är det något jag njuter av, att hålla i middagar. Det är som om jag är rädd för att inte räcka till. Vem skräms inte av all mathysteri på tv! Nä, soppa var det jag kunde klara av och den är slut. Mission accomplished?

Crazy Berlin!

Inte ont anande sitter jag som vanligt och såsar runt på Facebook när plötsligt ett meddelande blinkar i menyraden. Det är S som hör av sig.
– Vill du hänga med på det här på lördag?

”Det här” visade sig vara Exposure Berlin, en show eller avantgardeopera om surrealism och 20-talets stumfilm. Asså drömmer jag!? Jag fullkomligt älskar stumfilm och har inte lyckats masa mig iväg en enda gång på de filmer som visats runt om i stan i sommar.

Jag läser på hemsidan och ögonen blir större och större. Till slut är jag så uppspelt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Detta kan jag bara inte säga nej till. I all hast bokar jag en biljett, €30 och på parkett.
Va fan – det får bli nudlar om det krisar sen! Jag kör.

Nästa sak som händer är att S skriver:
– Jag tänkte ta min smoking.
– Ehrm… Är det en så fin tillställning? Måste jag ha galablåsa?
Paniken lurar i bakgrunden.
– Nä, svarar han, de vill bara gärna att man klär sig lite 20-talsaktigt.
– Jaha! Det är ju en helt annan sak. Min begränsade resegarderob innehåller säkert någon fin charlstonklänning. 

Det där sista sa jag förstås inte högt. Jag tror jag vet vad jag kan ha på mig så det är lugnt. Drar på mig ”den lilla svarta” (dvs kjolen), mina nya skor med slejf över foten och min svarta väst. Det jag behöver hitta är egentligen en mansskjorta och en slips. Kanske finns något passande i As garderober? Annars kan jag söka på någon secondhandaffär.

Och så ett långt pärlhalsband! Det blir pricken över i. Möjligen en blus med bylsiga ärmar, om inte mansskjorta funkar. Puh! Jag tror jag kan gå utan att behöva skämmas. Jag smälter förhoppningsvis in fint i den stiliga 20-talsmängden.

När den värsta entusiasmen lagt sig kollar jag på filmerna som finns på hemsidan. Hm, det här kan ju vara rätt så pinsamt och pretentiöst också. Men nu hoppas jag och intalar mig själv att det ska bli fantastiskt spännande att gå på något så exotiskt och samtidigt typiskt berlinskt som en avantgardeopera.

”You have to be crazy and look for the stars”, säger Janesh Vaidya.

Indeed I am.

Kändisspotting!

Äntligen! Trodde aldrig jag skulle få se någon känd person i Berlin. Kan delvis bero på att jag inte har koll på särdeles många tyska kändisar. Det vore väl om Angela Merkel klev in på mitt lokala fik, men hur stor är chansen att det händer!? Jag vet var hon bor, men jag tror knappast att hon vet var jag bor. Möjligen kunde hon ha gjort det in the good old Stasi days…

Ändå hände det till slut. Jag satt och åt middag med A på Der Fischladen på Schönhauser Allee när en man och en pojke steg in genom dörren. A gjorde en märklig gest med huvudet och liksom himlade med ögonen. Hon pratade samtidigt med sin mamma i telefon så jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka minerna.

Jag tog en extra titt på mannen och pojken och det slog mig att karlen såg ut som en lodare, i slafsiga träningsbrallor med revärer, en stor säckig jacka, stripigt kort hår och brillor nedhasade på nästippen. Skulle tro att jag överdrev sjabbigheten eftersom jag trodde det var den A hade menat. Att han var en ökänd barnmisshandlare eller något ännu värre.

Nix. Det visade sig att just den mannen var en kändis, nämligen en av medlemmarna i superstora rockmanglargruppen Rammstein. Och där föll min haka rakt ner i bordet. Det var förvisso ett högt barbord med tillhörande stolar, men fallet var ändå ganska långt. Jag är säker på att klonket hördes ut på gatan, dit mannen gått för att vänta på sin mat.

Det roliga var att A inte ens mindes gruppens namn och hon hade varit med om exakt samma sak en gång förut. Jag fick gissa mig fram och gräva i min hjärnas minnesbank efter tyska band. Jag känner till fler än jag anade, men de bär alla ett lager 90-talsdamm. Rammstein är garanterat de enda nu ”levande” tyska rockgrupp jag vet om.

Tyvärr hade jag ingen aning om vad mannen heter, men en rask googling senare påstår Wikipedia att han heter Christian Lorenz. Fast det stod ”Flake” under bilden. Ha! Sug på den!