Kategoriarkiv: Funderingar

Besvikelse

Jag har en lång relation till besvikelse. Vet inte varför den drabbar mig så ofta, för jag tycker inte att jag bygger upp förväntningarna. I alla fall inte varje gång. Ändå drabbar den mig hårt. Du som har barn, se till att hålla dina löften!

Varför säger jag det? Jo, för i min barndom blev jag lovad saker som inte hölls. Enstaka gånger är okej, men blir det för ofta så sätter det spår i den som känner sig sviken. Jag vill inte peka ut någon eller anklaga andra för att göra fel, jag vill bara berätta vad svikna löften gör med mig.

Sedan en tid tillbaka följer jag den ickebinära coachen och författaren Jeffrey Marsh som har ett väldigt helande och inkluderande budskap. Han pratar mycket om trauma i barndomen och villkorslös kärlek. Det gör förstås att mina egna upplevelser flyter upp till ytan så att jag kan titta på dem igen.

Ett paket från en gammal vän
En glad överraskning som kom med posten

Kalaset som kom av sig

Besvikelse blev aktuellt eftersom jag blev uppmuntrad att anordna ett litet kalas, trots allt. På min rätta födelsedag var jag inte i bra skick. Jag orkade inte med allt trassel som det innebär att sjösätta en födelsedagsfest i Berlin och i min ålder. På sommaren har folk alltid så himla mycket planerat. Det är jättesvårt att samla bara 3–4 personer på samma dag.

När jag träffade tre av mina vänner, och de menade att de hade tid den 13 augusti, ja då gick jag hem och funderade. Jag knåpade ihop en inbjudan och mailade ut. De flesta svarade direkt. Tyvärr var de upptagna med annat de redan planerat in. Okej, fine. Svar från de tre som initierade det hela dröjde.

Servetter med klös
Servetter med klös! Många kom ihåg mig på min födelsedag. Tack!

Varför ens lova något man inte tänker hålla?

Idag fick jag veta att två av dem (ett par) skulle åka på semester just den dagen. Jaha, det hade de inte sagt när de föreslog den. Vad är det med människor? Jag vet att man kan ha andra planer, speciellt de som lever i en relation, men när man redan pratat om ett visst datum? Givetvis blev jag jättebesviken.

I slutänden visar det sig att en person kan komma, efter viss tvekan, och en annan kan senare på kvällen. Nä, det är ingen idé. Jag avblåste det hela. Själv planerar jag sällan in något på mina vänners födelsedagar, ifall de vill fira på rätta dagen. Jag vill vara där för dem. Några frågade om kalas den 7 juli, min rätta dag, men de var upptagna hursomhelst. So what’s the point?

Precis det jag ville undvika

Det var precis av den här anledningen som jag struntade i att bjuda in folk på födelsedagen. Jag kan inte hantera den här sortens besvikelse, för jag känner mig bortvald, oviktig och ja, oälskad. Det sitter hårt i mig och är svårt att bli av med. Om de bara inte tagit upp saken och föreslagit den 13 augusti, då hade allt varit bra.

Nu sitter jag här och känner mig nere. Fast jag vägrar låta det påverka mig för mycket. Jag har semester nästa vecka och jag ska fan i mig njuta. Och nu skiter jag i alla andra. Nu gör jag min egen grej! 💛 🐆

Faktiskt det värsta med corona…

Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!

Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)

Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)

Bekväma skor med mjuka sulor
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)

Joggare + disktrasor = sant

Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.

Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.

Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.

Äckligaste idag

Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.

Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.

Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷

Vad är egentligen härskartekniker?

Jag skriver om det utan att vara expert eller egentligen ha så mycket kunskap i ämnet, men det kändes relevant att undersöka. En upptäckt jag gjorde häromdagen satte igång en serie funderingar. Dels insåg jag att när jag är stressad och ängslig har jag lättare för att sugas in i kommentarsfältens diskussioner och dispyter. Och dels insåg jag att jag gick i fällan igen. Jag lät mig manipuleras.

”Vad var det som hände?”, undrar du. En viss del av skulden är absolut min. Jag kan vara både vass och provocerande när jag vill. Tror till och med jag har skrivit om det förut. Som bekant skapar atmosfären i kommentarsfälten polaritet, man dras in olika roller och negativa energier som är lätta att påverkas av.

Det finns dock en fenomen som lockar fram min bitska sida och det kallas härskartekniker. Gärna i kombination med könsmaktsordningen. Utan att ha bevis för det (vilket många frågar efter) så vågar jag påstå att flest män utövar dessa tekniker. Dock inte alla män! Och även kvinnor kan. Det ska vi ha klart för oss redan från början. Däremot finns det en viss slags man som jag ofta råkar ut för på sociala medier, och jag är inte ensam om det.

En iskall drink med isbitar och citronskal
Bäst att ha is i magen i diskussioner, eller?

Hur upptäcker du att du blir manipulerad?

Det är inte enkelt, men oftast börjar det med att du uppmanas förklara din ståndpunkt. I mitt fall kommenterade jag en artikel om klimakteriet. Jag påstod att om klimakteriet varit en mansfråga hade det funnits många fler läkemedel och behandlingsformer. Detta är dagens sanning och inget jag hittat på. Det finns statistik på att kvinnor förbises inom vården. (Nej, du får googla fram bevisen själv.) Forskning (googla själv) visar att kvinnors sjukdomar tenderar att förlöjligas och ses ner på. Några exempel är ME, endometrios, fibromyalgi, och inte minst klimateriebesvär.

Det första som den här mannen gjorde är klassiskt. Han ville veta hur jag kunde påstå detta och jag gick i fällan. I nästa steg efterfrågas nämligen alltid bevisen!! Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Så fort en kvinna (eller byt ut till valfri minoritet) pekar på en orättvisa i samhället så förväntas hon förklara hur det kan vara så. För att kunna göra det måste hon beskriva de patriarkala strukturer som påverkar oss alla. Och voilá, så sitter hon i rävsaxen. Hon blir automatiskt till en rabiat feminist som sprider illasinnad propaganda!!

Patriarkatet, en chimär enligt alltför många män

Han vägrade förstås se att kvinnor utsätts för någon slags diskriminering över huvud taget. Givetvis ännu ett varningstecken! Ändå var just den här herren lite hyggligare än de flesta så jag googlade lite snabbt efter ”bevisen”. Här barkade det förstås iväg. Inte nog med att jag försökte leverera bevis, jag hade även råkat få in diskussionen på ett annat spår. Det är lätt hänt på FB. Du förlorar överblicken över alla kommentarer, vilket motståndaren (jepp, nu är det krig!) är medveten om.

Mina bevis fann han så klart otillräckliga, vilket då stärkte hans övertygelse om att jag bara var en simpel manshatare som var ute efter att sprida fake news. Ridå. Vad fick mig att hålla ut så länge? Någonstans tror jag att jag ska kunna nå fram till människor, att jag ska kunna sprida ljus i mörkret. Tyvärr ser det istället ut som att jag vill vinna och ha rätt, men det tycker jag de här männen är ute efter. De vill aldrig lära sig förstå en annan människans situation. De här männen söker bara efter bevis och argument som stärker deras egna åsikter.

Den som sig i leken ger…

Så varför håller jag på? Det undrar jag med. I det här fallet valde jag att radera min ursprungliga kommentar och därmed hela konversationen. Mina synpunkter kom ändå inte fram på rätt sätt. Jag blev mer och mer den rabiata feministen ju längre tiden gick. Det är så härskartekniker funkar. Ju mer du protesterar desto mer ser det ut som att det är du som är boven. Ju mer du sprattlar desto hårdare sitter du fast.

Anledning till att jag lägger mig i är att jag inte vill att de här människorna ska få stå oemotsagda. Den här gången var det jag som startade det hela eftersom jag var dum nog att påstå något som kunde upplevas som provocerande, att kvinnor behandlas sämre än män. Att det är sant och jag faktiskt har rätt spelar ingen roll. Såg en tv-serie för ett tag sedan där en politiker sa ungefär så här:

”Det spelar ingen roll att det inte är sant, nu finns det i folks medvetanden.”

Tyvärr är det inte så det fungerar med orättvisor. Snarare tvärtom. Men det är väldigt svårt att förändra det som rotat sig i folks medvetanden.

Fokus läggs på vad offret gjorde fel

Kvinnor ses som bovar eftersom normen ser ut så. Varför skulle annars så många män gå fria från anklagelser om våld och våldtäkt? Istället för att fokusera på deras agerande kommer det att handla om vad kvinnan gjorde fel som ”lät sig bli” ett offer. Ja, detta hänger ihop. Kvinnor tas inte på allvar och det är ett gigantiskt samhällsproblem. Det får mig att undra var ”de goda männen” finns. Om någon tar mig i försvar så är det oftast en kvinna. Jag tror faktiskt att män inte alltid vågar ta ställning mot en annan man. Även om det gäller en meningslös FB-debatt.

Därför vill jag uppmana dig, man, att fundera över hur du agerar i kommentarsfältet. Börjar du med att fråga efter bevis och söker den svaga punkten i ett resonemang, eller lyssnar du på vad en kvinna har att säga? Är du ens intresserad av att lyssna eller går du direkt i försvar? Är det dig främmande att en annan människa kan se och uppleva världen på ett annat sätt än du gör? Fundera på det en liten stund.

Feminist? Javisst!

För övrigt är en feminist någon som tror på alla människors lika rättigheter. Inte på kvinnlig världsdominans. En feminist är inte per automatik manshatare. På tal om det. Till sist måste jag bara citera författaren Katarina Wennstam:

”Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.”

Källa: GP

Längtar efter uppskattning

Det låter säkert tramsigt och barnsligt. Uppskattning? Vilken vuxen människa behöver det? När man är tillräckligt gammal ska det räcka med att bekräfta sig själv. Fast det tycker inte jag. Jag vill känna att jag gör ett bra jobb och att jag är uppskattad av arbetsgivare och kollegor. Idag är sista dagen innan semestern, och jag har ingenting att göra. Det finns tid till eftertanke…

Sommaren är här och då är det inte så konstigt att mängden uppgifter på jobbet minskar. I mitt fall så har pandemin visserligen inte gjort mig arbetslös, men jag får inte jobba med det jag är anställd för. Det har gått bra fram tills nu. Det har funnits lagom med uppgifter, men nu finns det ingenting. Sysslolösheten gör att jag förstås börjar fundera. Det är inte alltid bra, men jag undrar när senast jag kände att jag fick riktig uppskattning på min arbetsplats?

I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester...
I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester…

Jag slipper i alla fall stressa…

Missförstå mig rätt. Jag har absolut fått uppskattning genom åren, speciellt under tiden som vikarie, men det är just den där känslan av att inte ha ”något eget”, att inte känna någon mening med det jag gör. Vem som helst kan lära sig beställa texter på ett annat språk och ladda upp dem på en sajt. Det är en del att tänka på, fast när man lärt sig kan man nästan göra det i sömnen. Det har jag gjort, många gånger.

Just det där att sova, att känna sig avtrubbad och trög, det är ingen skön känsla. Jag är en liten kugge i ett stort hjul och man skulle visserligen märka om jag helt slutade göra mitt jobb, men det skulle nog ta en stund. Och jag ville ju slippa stressa. Tyvärr blir det också en stress, att inte ha saker att göra. Man blir förslöad och det blir jobbigare om det plötsligt ställs krav.

Take a chance on me

Så jag är tillbaka där jag alltid hamnar. Hur hittar jag ett jobb som ger mig en känsla av tillfredsställelse och där jag skulle få uppskattning? Vad skulle jag kunna göra som känns meningsfullt för mig? Och framför allt, hur får jag ”rätt” arbetsgivare att vilja satsa på mig?

Igår skickade jag in en ansökan som jag gissar är dödsdömd. Ett tyskt bokförlag som söker grafiker, någon med ”perfekt tyska”. Jobbet vore som klippt och skuret för mig, och jag vet att jag skulle klara det! Om jag bara kunde få chansen någon gång att visa vad jag kan, men när min portfolio inte innehåller några aktuella projekt och jag inte arbetat i InDesign på flera år… JAG skulle inte satsa på mig! Jag sökte förstås ändå, utan några större förväntningar.

Usch. Jag behöver verkligen semester nu. Kom igen då klockan… ticka på!

Relationer som dör skapar tomrum

Att flytta utomlands är komplicerat. Det är mycket som händer och förändringen kan skapa en känsla av avstånd till det gamla livet, ja till och med ett utanförskap. Man är inte längre en del av det gamla på samma sätt. Men alla förändras under livets gång. Det händer även att relationer dör och att viktiga människor försvinner ur ens liv.

Det nya lockar förstås. Varför skulle man annars ta ett sådant steg? Samtidigt behöver vi alla något att hålla i, en grundtrygghet. Dit räknar jag relationerna med familj och vänner i Sverige. Med många vänner funkar det perfekt. Vi kan ses och samtalet tar vid där det slutade sist. I dagens text skulle jag dock vilja prata om de andra. De som inte finns kvar, och det tomrum de lämnat efter sig.

Vänskap är något fint och ingen klarar sig särskilt bra utan vänner. Jag har fina vänner i Berlin också, annars hade jag aldrig vågat flytta och börja om. Men det finns – eller snarare fanns – dessa speciella, djupa relationer som jag trodde skulle hålla för evigt. När de inte gjorde det, då gör det ont. Sedan jag flyttat till Berlin har jag förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv. Och jag trodde aldrig det skulle ske. Inte just dessa två…

Relationer: En nyckelpiga på ett hjärtformat blad

Jag vill bli älskad

Självklart är jag den första att säga att jag inte är felfri, men vem är det? Vi är väl ändå värda kärlek? Minns så väl när jag gick manuskurs för långfilm och lade fram en idé där huvudkaraktären helt och hållet var byggd på mig själv. Ledaren på kursen sammanfattade henne (läs: mig) så här:

”Hon vill bara bli älskad.”

Minns hur jag studsade till där på stolen, men det landade rätt inom mig. Ja, det är det enda jag vill. Bli älskad. Men när jag inte känner mig älskad, då kan jag bli jobbig och konfrontativ. Det värsta jag vet är när människor drar sig undan och vägrar svara mig. (För övrigt ett drag jag besitter själv. Däremot vet jag att jag skulle svara om jag blev uppmanad till det.) Två gånger har jag ställt frågan ”värderar du den här vänskapen?” utan att få svar. Sånt känns! Och det lämnar spår.

En vänskap som varar för evigt

Efter en tid slutade även en annan person, som hade lovat mig ”evig vänskap”, att kontakta mig. Det var nästan alltid jag som hörde av mig och ofta för att jag behövde hjälp. Jag gick med ständigt dåligt samvete och tyckte obalansen var besvärande. Istället för att gå och grunna på saker så försöker jag lära mig att vara rak, öppen och ärlig. Jag tog kontakt. Dessvärre slutade den vänskapen i en ”evig tystnad”. Och jag menar inte att lägga all skuld på den andra. Tvärtom har det alltid varit mitt mönster att ta på mig all skuld. När jag slutade göra det så hände alltså detta, vilket får mig att undra hur hälsosamma de här vänskaperna egentligen var…?

De senaste 5 åren har jag ”klaschat” med fler personer jag träffat och lärt känna. Berlin har gett mig skinn på näsan och jag har slutat vara en dörrmatta. (Jag har skrivit om det förr.) Tyvärr tas det sällan emot särskilt bra när jag säger ifrån. I början kan jag förstå, då var det fortfarande ovant för mig och jag tog i för hårt. Jag fattade inte varför jag blev arg och det var väldigt jobbigt med skuldkänslorna. Tills jag en dag berättade för någon om en situation som uppstått och fick till svar:

”Det där är totalt respektlöst beteende! Den där personen beter sig ju helt galet mot dig.”

Relationer: En hjärtformad dekoration från Alla hjärtans dag

Att ta ansvar för andras känslor

Som den empatiska person jag är så har jag alltid känt in andra människors känslor. Jag har tagit ansvar för dem och velat hjälpa. Under uppväxten var jag en liten komiker som lättade upp stämningen i ett hem präglat av sorg. Först när jag närmade mig 30 år så insåg jag att jag alltså även gick omkring och bar på andras känslor. Plötsligt förstod jag situationer som jag reagerat starkt på, men samtidigt känt en förvirring kring för att jag inte kunde härleda mina egna känslor. Det är annars något jag är mycket bra på. Insikten att det var andras känslor kändes som en befrielse.

Om man är van att ta ansvar för andras känslor så skapas ett slags medberoende. Inte så att jag var tvungen att smyga runt på tå som i en våldsam relation eller hantera skuld och skam som följer ett beroende. Skuld förvisso, för jag har alltid varit rädd för att såra. Jag vet ju själv hur ont det gör, men vi är bara människor. Jag har slutat be om ursäkt för mina reaktioner. Istället accepterar jag att jag kan vara vass och till och med elak, men bara om provocerad. Jag tillåter mig själv att reagera – och säga ifrån!

Ett tomrum

Dessa viktiga relationer finns alltså inte längre. För att växa som människa tror jag vi behöver tillåta ensamheten att omsluta oss, och göra upp med gamla beteenden som inte längre tjänar oss. Att växa som människa gör att relationer – liksom kläder – kan bli för små när man växer ur dem. Däremot betyder det inte att man glömmer. Jag glömmer aldrig de här två människorna som var så viktiga för mig under så lång tid.

Tvärtom. Jag kämpar fortfarande med tomrummet.

Vill mer än bara jobba

Folk som vet hur det är att jobba inom kultur- och/eller marknad vet också att det handlar om mer än heltidsjobb. Ja, på många arbetsplatser idag krävs minst 110–120 procent av de anställda. När jag vikarierade var det alltid en massa nytt att lära på kort tid. Som tur är så lär jag mig ganska snabbt, men det var tärande och stressigt! Det fanns sällan tid att planera och fundera på vad jag höll på med. I Berlin ville jag leva på ett annat sätt. Jag ville ha mer frihet.

Där kommer vi till ett dilemma, för frihet i vårt samhälle hänger nästan alltid ihop med pengar. Vad spelar det för roll om jag har all tid i världen när jag inte har råd att göra något? Jag fick under ganska lång tid erfara hur trist ett sådant liv är. Inte för att jag någonsin varit speciellt rik, men jag har ändå alltid kunnat unna mig att gå på bio, eller fika och äta ute då och då. När inte det är möjligt – eller ens att åka någonstans med lokaltrafiken – då mår man inte bra.

Byggarbetsplats med kran och skylt
Det finns en tanke om att bygga något nytt, men vad?

Anställning och frilans – det bästa av två världar

Uppgiften blev då att hitta en gyllene medelväg. Jag ville ha en grundtrygghet så att pengar skulle komma in regelbundet, men sedan ville jag ha frihet att ”göra vad jag ville”. Stressen ville jag också eliminera, eller åtminstone minimera. Min verklighet idag ser faktiskt ut precis så. Jag jobbar deltid 3 dagar i veckan som anställd och (mer eller mindre) 2 dagar som frilansare. Jag har en tämligen fast uppdragsgivare, men behöver hitta 1-2 till varje år för att följa den tyska lagen.

Utan tvekan har jag lyckats sammanlänka det bästa av två världar. Om jag ändå måste jobba för brödfödan så är detta idealiskt för mig. Men så kom coronapandemin…

Under corona fick vi gå ner i arbetstid hos min arbetsgivare, så kallat Kurzarbeit. Staten gick in och finansierade en del av lönebortfallet och min första dag i Home Office inföll i april 2020. Jag var tacksam för att vi kunde jobba hemifrån, för min egen skull, men också för dem som fortsättningsvis måste åka till jobbet. Fast det var en omställning att sitta ensam hemma hela dagarna.

Is that all there is?

Sedan flytten till Berlin har jag lärt mig en väldig massa om ensamhet. Det har varit jättetungt i perioder, men jag har klarat det och hittat sätt att hantera det. Så att bara sitta hemma och jobba blev en ny utmaning att tackla. Jag har kämpat med motivationen, och med saknaden efter familjen och vänner. Jag har frågat mig, är det detta jag ska syssla med i resten av mitt yrkesverksamma liv?

De flesta har säkert ifrågasatt sina liv på ett eller annat sätt – speciellt under pandemin. Och vissa gör det mer än andra. Jag är en person som söker efter glädje och mening, som behöver känna glädje och mening. Tyvärr har det blivit svårare och svårare för mig att uppleva att jag gör nytta. Inte för att mina uppdrag inte är viktiga, utan för att jag undrar om de är viktiga för mig… Det här kan väl ändå inte vara allt?

Alla vill ha uppskattning

Ett inslag i något tv-program fångade mitt intresse. En man förklarade att vi alla upplevt något slags trauma under pandemin, och att det kommer visa sig förr eller senare. Det har jag erfarit. Det har varit dagar då jag bara gråtit och knappt orkat ur sängen. Då har även tankarna på ”något annat” dykt upp. Jag tycker det är dags att ”levla upp” till nästa nivå. Behovet av att hitta något som känns mer meningsfullt för mig måste tas på allvar. Det är på tiden att jag får använda mina gåvor och styrkor. Vore också fint att få uppskattning för dem. Så…

…för att citera Sherlock: ”The Game Is On!”

Corona i Berlin

Det är fantastiskt hur snabbt man glömmer, så jag tänkte fundera lite över året med corona. Se tillbaka för att kolla om jag kommer ihåg hur det hela började. Jag ska inte jämföra så mycket med Sverige, men helt ofrånkomligt är det inte. Flera tyskar har frågat mig om ”den svenska linjen” och jag har svarat så gott jag kunnat, men jag är så trött på jämförelser.

Från första början har man jämfört hit och dit: antal smittade, antal döda, antal tillfrisknade, antal vaccinerade… Listan kan göras ännu längre. Jag hängde med i nyhetsrapporteringen då. Vi visste ju inget om corona och hur illa det skulle bli, men så less jag blev efter ett tag.

Ingen jag kände hade upplevt en pandemi tidigare och det lät ruggigt farligt. Jag bestämde mig tidigt för att minska riskerna och inte besöka familjen. Ett lätt men ändå tufft beslut.

Mask på trottoar, street art à la corona.
Lustigkurrar har varit i farten och skapat street art à la corona

Det blev en befrielse att få jobba hemifrån. När beskedet kom drog jag en suck av lättnad. På grund av lägre intäkter fick alla anställda arbetstidsförkortning (Kurzarbeit). Det innebar att mina arbetsdagar blev kortare och att slippa åka med lokaltrafiken för bara några timmar kändes också bra.

Ensamhet var jag redan van vid så när våren och solen kom, då passade jag på att njuta och försöka varva ner.

Hur svårt kan det vara att bära mask?

Det första som skedde i Tyskland var att vissa regler och restriktioner infördes. De har ändrats flera gånger, men tre regler har legat fast hela tiden:

1) tvätta händerna,
2) håll avståndet, och
3) bär mask där så krävs.

Första gången jag skulle handla efter att maskregeln införts vågade jag inte bära en riktig mask. Det var så himla konstigt. Värre blev det dock att ha en scarf för ansiktet! Jag kände mig som en bankrånare.

Sedan vande jag mig snabbt vid att bära mask. Det är inget problem för mig, men hur provocerande har det inte varit för svenskarna!?! Herre gud vilka diskussioner som pågått i kommentarsfälten på Facebook. Allt från långa haranger om hur man använder masken på ”rätt sätt” till vilka oerhörda ”smitthärdar” de är. Inte sällan kom kritiken från folk som aldrig själva burit mask.

Men hur svårt kan det vara? Hela nationer har klarat av det. Bara Sverige måste krångla!

Berlin har lidit och stretat emot

De som haft det svårast i Berlin är gastronomin och kulturen. Även turistsektorn, samt små butiker och caféer har gått på knäna. Klubb- och musikscenen har kämpat för att undvika undergång. När jag varit ute på stan har jag sett tomma lokaler och nya verksamheter nästan överallt. Restauranger får erbjuda hämtmat så det kan ha räddat några.

Privatpersoner har också fått kämpa med corona och dess ekonomiska följder. De som blivit arbetslösa allra mest. Stödpengar har delats ut, men de ska också betalas tillbaka. Jag är otroligt tacksam för att båda mina inkomstkällor är fortsatt stabila.

När människor har det svårt, då vaknar kämparglöden. I Berlin demonstreras det konstant i vanliga fall, och under pandemin har alla Querdenker* krupit fram under stenarna de legat gömda under. Nästan att jag kan föreställa mig dem utanför regeringsbyggnaden med högafflar, påkar och facklor i händerna.

Corona – stolthet och skämskudde

Under corona har jag pendlat mellan två lägen: stolthet och skämskudde. I Berlin har jag känt stolthet på min lokala mataffär där trängseln och toapappersbristen uteblivit, men Querdenker-demonstrationerna har varit pinsamma till tusen. De överfulla parkerna på helgerna och spontana ravefesterna har väl inte direkt fått mig att skämmas, bara känna uppgivenhet.

Vissa människor kommer aldrig fatta sitt eget bästa. Än mindre bry sig om andra.

Tysk affisch om att bära mask
Rumgurken? Smaka på det ordet. Affisch om att bära mask

Under en kort tid var jag en stolt svensk som stöttade den svenska linjen, men sedan fick jag plocka fram skämskudden flera gånger. Just maskmotståndet har jag stått helt oförstående inför, och vägran att stänga ner samhället mer. Det hade kunnat göras mer utan att ändra grundlagen.

Fast kanske skjuts bara eländet på framtiden vid nedstängning? När det hela är över, då vet vi mer. Inte förr.

Sverige klassat som högriskområde

Läste någonstans att Sverige haft ett incidensvärde på över 600 per 100.000 invånare mot Tysklands 50 (eller var det Berlins?). Sverige är därmed klassat som högriskområde. Jämförelser är lönlösa eftersom jag tror de flesta länder haft både värre och bättre perioder. I slutänden kommer det nog jämna ut sig. Ändå känner jag ingen i Berlin som varit sjuk medan många vänner i Sverige varit sjuka. Hittills.

Nä, vi får ställa vårt hopp till vaccineringen. Vid jul blir det 2 år sedan jag träffade min familj och det känns. Längtar…

*En samling människor som tror på allehanda Verschwörungstheorien, dvs konspirationsteorier. Det finns även högerextrema i den här gruppen. Andra demonstrerar emot maskplikten som vore den ett brott mot deras mänskliga rättigheter. Att en demokrati innebär ett visst personligt ansvar också, de bryr de sig inte om. De här människorna finns i alla länder, men det gör inte saken mindre pinsam. Skärpning Berlin!

En svensk i Berlin

Jag har massor av tankar i skallen idag och försöker fånga några av dem i det här inlägget. Det är så mycket som sker när du tar steget och lämnar det invanda: din familj, dina vänner, ditt språk och ditt hemland. Du blir både fri och bunden på samma gång. Fri att skapa dig en ny identitet i Berlin, men för evigt bunden till ditt gamla hemland Sverige.

Det finns ingen tvekan. Jag kommer alltid vara svensk! Hur länge jag än bor i Tyskland kommer jag aldrig bli tysk. Fördelen är att nationaliteterna är ganska lika, språket är den största skillnaden. En annan fördel för mig som vit europé är att jag smälter in. Och som svensk står jag högt i kurs. Det gör mig till en ”lyxinvandrare”.

Här kunde jag skriva om rasism och en massa annat som många invandrare ställs inför, men det är någon annans berättelse. Jag vill berätta om mina upplevelser som högst frivillig och förvisso privilegierad invandrare.

Tv-tornet och Karl-Marx-Alle i Berlin

Måste en svensk alltid jämföra?

Det var mitt eget val att flytta, för jag ville se något annat. Jag ville uppleva något nytt, lära mig nya saker, utmana mig själv och jag ville se mer av staden jag blivit så förälskad i. Det handlade aldrig om att något var bättre eller sämre. Det vara bara annorlunda.

När jag berättar om Berlin kan jag ofta uppleva att fler än en svensk hamnar i försvarsställning, som om det pågår en ständig jämförelse. Är det så vi svenskar fungerar? Jag valde inte Berlin för att Tyskland är bättre utan på grund av att skillnaderna lockade. Dessutom är jag förmögen att älska Sverige och Berlin på samma gång. Mitt hjärta är stort.

Berlin är full av överraskningar, både bra och dåliga

Vad är det som är så speciellt med Berlin?

För att förklara kan en jämförelse bli nödvändig. I Sverige har vi levt 200 år i fred och frihet. Vi har skapat en socialistisk stat och ett välfärdssamhälle för alla. (Att vi nu håller på att rasera detta är en annan femma.) Berlin är på efterkälken, men staden har varit hårt utsatt under lång tid. Jag ska inte tråka ut dig med en massa historia. Det räcker att nämna andra världskriget och muren. Då fattar alla.

Berlin är en motsägelsefull stad. Motsatsernas och dualitetens stad. Det finns alltid två sidor av myntet (eller kanske muren?). Jag känner en frihet här som jag inte känt någonstans tidigare (förutom vid havet), men frihet kan lätt tippa över i obehaglig liberalism. Jag älskar att strosa runt i ett sommarvarmt Berlin med en kall starköl i näven. Däremot avskyr jag drogliberalismen. Berlin är både och. Det är det som är charmen!

Vi har bara hunnit skrapa på ytan. Det här får bli det första i en serie inlägg om utmaningen med att utvandra som svensk och försöka bli berlinare.

Kristi himmelsfärdsdag

En röd dag mitt i allt. Christi Himmelfahrt, som det heter på tyska, är alltså röd dag även i Tyskland. Passande nog – eftersom ”allt” är stängt – är vädret grått och regnigt. Jag har haft svårt att sova en period, speciellt i natt, så jag låg och slumrade vid lunchtid. Det var rogivande att lyssna till regnet utanför. Öppna-fönstret-säsongen har börjat. Jippi!

Jag vet inte varför jag sover dåligt just nu, men det är säkert en kombination av händelser på jobbet och det faktum att det blir ljust så tidigt på morgonen. En granne (tror jag vet vem) har också den fula ovanan att sätta på tvättmaskinen mitt i natten!?!

Måste säga att jag är förundrad över hur känslig jag är, för jag vaknar varje gång maskinen centrifugerar. Hela huset – och min säng – vibrerar! Jag laddar för att skriva en arg lapp någon dag. Det var farligt nära igår då jag blev väckt runt halvfyrasnåret. Samtidigt drar jag mig för att skriva på tyska…

Körsbärsträdet om hörnet har blommat ut för länge sen
Körsbärsträdet om hörnet har blommat ut för länge sen

In med det nya, ut med det gamla

Det bästa med regnet är att jag kan använda min nyaste jacka, en turkos vindjacka med kapuschong. Modellen är egentligen nästan likadan som vinterjackan. Det är tydligt att jag gillar långa jackor med kapuschong och dragsko i midjan. Det bästa är att jag nu kan göra mig av med kläder som inte passar.

Jag har röjt ut mina gamla jackor ur garderoben för att göra plats åt de nya. Känns befriande! Tyvärr är alla klädboxar i kvarteret överfulla, de där stora trälådorna man kan lämna gamla paltor i. Jag väntar tills jag kan dumpa min påse i och inte utanför boxen, för det är väl att tänka utanför boxen som är bra…?

Coronatest

Är det bara jag som råkar ut för konstiga saker? För inte så länge sedan fick jag hämta mitt paket hos ”grannen” – 2,5 kilometer bort! Igår hände nästa märkliga grej med mitt allra första coronatest.

Jag hade tid för klippning. Eftersom man numera behöver ett negativt dagsfärskt coronatest för ”kroppsnära tjänster” så hade jag även bokat tid för det. Framförhållning! 😉

Det första som var underligt var att jag valt ett testcenter, men sedan mirakulöst fått tid på ett annat – 4 kilometer bort. Okej… Tekniken spökade väl. Inga problem. Jag tar spårvagnen.

Jag var tidigt ute, men testcentret var tomt så jag fick komma in direkt. Två snabba svep djupt in i näsan senare var jag klar. Det tog knappt 10 minuter. Med tårarna trillade nedför kinderna klev jag ut på gatan igen. (Den vänstra närborren var trång. Inte skönt!)

Testresultatet skulle vara klart om 20 minuter, sa kvinnan på testcentret. Jag åkte hem, åt lite mat och jobbade en stund. När jag kollade min mail var klockan närmare 17.00, och inget svar! Nervositeten steg. Testcentret hade förstås stängt redan kl.16.00. Säg inte att detta kommer strula!?!

Jepp, först kl.22.30 plingade det till i mailboxen.

Så hur gick det med klippningen? Som tur var fick jag komma in ändå. Min frisör vågade chansa och det var ju tur för mig, även om det finns ett och annat att säga om saken…

Testet? Negativt så klart.