Kategoriarkiv: Weißensee

Weissensee

2017-02-16-14-57-40

Äntligen kom jag mig ut i friska luften. Vädret har varit exemplariskt i några dagar, men jag har inte tillåtit mig själv att njuta av det. Inte ens en liten promenad har jag unnat mig. Därför var det trevligt att både få se solen och en ny del av Berlin igår.

Stadsdelen Weissensee blev känd i Sverige genom tv-serien med samma namn. Den handlar om främst familjen Kupfer och deras liv i DDR på 1980-talet. Berättelsen rör en period av Berlins och Tysklands historia som jag inte visste så mycket om. Därför var de tre säsongerna lärorika, och jag upplevde allting som väldigt autentiskt. Speciellt de första sex avsnitten var mycket bra.

I tv-serien bor familjen Kupfer i Weissensee. På den tiden hade många av regimens högt uppsatta sina hem här. De fina villorna och husen står kvar, och min känsla är att stadsdelen fortfarande hyser höginkomsttagare. Hur många av dem som är politiker är dock svårt att gissa.

2017-02-16-14-58-32

Sommartid badar folk i sjön. På vintern verkar den mest vara ett tillhåll för sjöfåglar. Ett gäng ”Kalle Ankor” knatade runt på stranden. Men trots att nästan hela sjön var isbelagd var det stora flertalet ankor ute och plaskade där de kom åt.

Tydligen kan man åka skridskor på isen, när det varit kallt tillräckligt länge. De senaste dagarna har termometern visat på nästan +10 grader, så tidningarna har varnat för att ge sig ut på Berlins sjöar. Givetvis finns det dårar som ska testa i alla fall. Weissensee är kanske inte djup, men vem vill ta reda på det – nu? Galningar!

På ena sidan av Weissensee ligger restaurang Milchhäuschen, en krog med anor. I nuvarande skick har den varit i drift sedan 1990-talet. Jag fick mig en bit i magen och en trevlig stund med en annan norrländska. Alltihop gav mersmak. I sommar tar jag nog cykeln hit för ett dopp.

 

Theater ohne Probe im Sinn von Brecht

Tisdag den 8 oktober gjorde jag ett nytt försök att få se Theater ohne Probe im Sinn von Brecht. Och vad betyder det då? Jo, Probe betyder repetition, så det gäller teater utan repetition. Alltså improviserad teater, i Brechtstil.

Brot-Fabrik vid Caligariplatz

Brot-Fabrik vid Caligariplatz

I somras, en riktigt svettig kväll, skulle jag se dem för första gången, men tydligen var vi för få i publiken. Ja, vi var lika många som de på scenen, det vill säga fem personer.

Istället för teater blev den en öl i glatt sällskap med skådespelarna och deras vänner. Inget jag ångrar, för vi hade mycket trevligt.

Nästa tillfälle kom någon vecka senare. Det var hiskeligt varmt ute, drygt +30 grader, och jag orkade helt enkelt inte cykla över halva stan för att se dem.

Troligtvis blev även den föreställningen inställd.

Improviserad teater

Så var det äntligen dags! Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Skulle de vara bra eller dåliga? Av egen erfarenhet vet jag att improvisation kan gå åt vilket håll som helst.

Jag tyckte alltid det var väldigt svårt. Mest för att jag inte vågade slappna av. I tjugoårsåldern var jag ännu mer präglad av behovet att alltid göra rätt. Inga misstag.

Dessutom sas det att det inte behövde bli en rolig improvisation, men mina då kollegor/vänner var så skickliga. De fick alltid folk att skratta, och improviserade med lätthet.

Jag stod där mest och var stel av skräck. Självklart blev det ännu tuffare då. Men jag kunde aldrig riktigt vänja mig vid att improvisera. Idag tror jag det skulle gå bättre, för nu vet jag att fokus ska ligga på berättelsen som växer fram, på karaktärerna. Är man för självmedveten missar man alla osynliga bollar.

Omöjlig uppgift?

Theater ohne Probe är bra. De fick inte världens enklaste uppdrag. I början av föreställningen bad de om tre saker av publiken:

  1. En plats – I ”punklandet”
  2. En genre – Film Noir
  3. Ett ordspråk/motto – Jag är den sämsta Jesus jag vet

Sen skulle alltihop spelas i stark Brechtanda.

Bertold Brecht var en berömd tysk dramatiker, poet och teaterteoretiker. Mest känd för Tolvskillingsoperan och den sk Verfremdungseffekten. Märkligt nog fanns ingen info om den på Wikipedia, men det betyder att man i känsliga ögonblick bryter av spelet med att t ex skådespelare går ur karaktär och pratar direkt med publiken, någon går förbi med en skylt med ett politiskt budskap, en berättare dyker upp och så vidare.

Meningen är att publiken aldrig ska hinna bli emotionellt engagerad. Brecht hade ofta politiska budskap och han ville att människor skulle tänka själva.

Ja, det var lite kort teaterhistoria.

Efter en trevande start blev gruppen snabbt varma i kläderna, och trots att min tyska inte alltid räckte till hade jag en rolig kväll. Jag vågar påstå att jag är rätt van teaterpublik. Således tror jag mig uppfatta mycket även utan orden, för när de saknas ser jag sådant som kanske inte andra ser.

Skådespelarna var skickliga och behärskade verkligen Brechts principer. Det blev absurda avbrott i en ännu mer absurd berättelse.

Mycket intressant att få ta del av anarkin och kampen för frihet i Punkland, där en Messiasperson ledde det ideologiska arbetet. Givetvis med en femme fatale som spion.

En fantastisk musiker var också med och lekte. Han spelade klarinett, saxofon och fiol. Geni!

Jag rekommenderar alla att titta på Theater ohne Probe. Jag känner att min saknad efter Sälteatern mattades något. Det finns likasinnade även ute i Europa 🙂

Exposure Berlin

Ridån

Snart går ridån upp!

Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.

Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.

Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.

Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!

Brotfabrik på Caligariplatz

”Brödfabriken: Konst är livsmedel”

Suddiga foton, men vad förmår väl en iPhone i mörker? Eller ska jag skylla på Hipstamaticappen? För det kan ju inte bero på fotografen 😀 Jaja, lördag kväll var jag i alla fall till Brotfabrik, som är en teater, biograf och Kneipe i ett.

Ett fantastiskt mysigt ställe.Jag fick lite gamla UrKraftsvibbar. Det ligger på något så passande som Caligariplatz i Prenzlauer Berg. Den som kan sin filmhistoria vet att det finns en tysk gammal stumfilm som heter Doktor Caligaris kabinett. Vet inte om de visat den här, men jag skulle tro det. Svårt att motstå den frestelsen.

Bilden föreställer fasaden

Lätt att hitta

Jag hade kommit för att se Camilla Persson, en gammal bekant från Edelvikstiden, som numera arbetar som skådespelare. Hon skulle göra ett tillfälligt gästspel här i Berlin och det kändes roligt att få vara med.

Pjäsen hette ”Rose-Marie drinks coffee” och var en söt historia om en äldre dam som gjorde vad hon kunde för att fördriva tiden och ensamheten. Vi var inte många i publiken, kanske åtta personer. Jag satt ensam längst fram, men lokalen var inte så stor.

Camilla jobbar med clownen som form och då ingår det att interagera med publiken. Vid ett tillfälle behövde hon hjälp så jag fick komma upp på scenen och mima att jag vevade upp en vägg. Sen fick jag dricka kaffe och till sist följa med på en resa till Afrika. Inte illa för en amatörskådis!

Gott med en kall Schwartzbier

En skön kväll

Efter föreställningen hann vi byta några ord och sedan fick jag möta hennes tyska vänner. Det var trevligt att sitta ute, dricka en öl och prata teater. De var tre tyska kvinnor och en man.

Mannen hade skött tekniken för kvällen och bara haft en dag på sig att lära sig alla momenten under föreställningen. Det gick bra, även om Camilla fick improvisera ibland. Vi i publiken märkte ingenting konstigt.

Jag är också glad att Camilla ville dela med sig av sina kontakter till mig. Kanske träffar jag dem igen. Vem vet. Till Brotfabrik återvänder jag mer än gärna!