Theater ohne Probe im Sinn von Brecht

Tisdag den 8 oktober gjorde jag ett nytt försök att få se Theater ohne Probe im Sinn von Brecht. Och vad betyder det då? Jo, Probe betyder repetition, så det gäller teater utan repetition. Alltså improviserad teater, i Brechtstil.

Brot-Fabrik vid Caligariplatz

Brot-Fabrik vid Caligariplatz

I somras, en riktigt svettig kväll, skulle jag se dem för första gången, men tydligen var vi för få i publiken. Ja, vi var lika många som de på scenen, det vill säga fem personer.

Istället för teater blev den en öl i glatt sällskap med skådespelarna och deras vänner. Inget jag ångrar, för vi hade mycket trevligt.

Nästa tillfälle kom någon vecka senare. Det var hiskeligt varmt ute, drygt +30 grader, och jag orkade helt enkelt inte cykla över halva stan för att se dem.

Troligtvis blev även den föreställningen inställd.

Improviserad teater

Så var det äntligen dags! Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Skulle de vara bra eller dåliga? Av egen erfarenhet vet jag att improvisation kan gå åt vilket håll som helst.

Jag tyckte alltid det var väldigt svårt. Mest för att jag inte vågade slappna av. I tjugoårsåldern var jag ännu mer präglad av behovet att alltid göra rätt. Inga misstag.

Dessutom sas det att det inte behövde bli en rolig improvisation, men mina då kollegor/vänner var så skickliga. De fick alltid folk att skratta, och improviserade med lätthet.

Jag stod där mest och var stel av skräck. Självklart blev det ännu tuffare då. Men jag kunde aldrig riktigt vänja mig vid att improvisera. Idag tror jag det skulle gå bättre, för nu vet jag att fokus ska ligga på berättelsen som växer fram, på karaktärerna. Är man för självmedveten missar man alla osynliga bollar.

Omöjlig uppgift?

Theater ohne Probe är bra. De fick inte världens enklaste uppdrag. I början av föreställningen bad de om tre saker av publiken:

  1. En plats – I ”punklandet”
  2. En genre – Film Noir
  3. Ett ordspråk/motto – Jag är den sämsta Jesus jag vet

Sen skulle alltihop spelas i stark Brechtanda.

Bertold Brecht var en berömd tysk dramatiker, poet och teaterteoretiker. Mest känd för Tolvskillingsoperan och den sk Verfremdungseffekten. Märkligt nog fanns ingen info om den på Wikipedia, men det betyder att man i känsliga ögonblick bryter av spelet med att t ex skådespelare går ur karaktär och pratar direkt med publiken, någon går förbi med en skylt med ett politiskt budskap, en berättare dyker upp och så vidare.

Meningen är att publiken aldrig ska hinna bli emotionellt engagerad. Brecht hade ofta politiska budskap och han ville att människor skulle tänka själva.

Ja, det var lite kort teaterhistoria.

Efter en trevande start blev gruppen snabbt varma i kläderna, och trots att min tyska inte alltid räckte till hade jag en rolig kväll. Jag vågar påstå att jag är rätt van teaterpublik. Således tror jag mig uppfatta mycket även utan orden, för när de saknas ser jag sådant som kanske inte andra ser.

Skådespelarna var skickliga och behärskade verkligen Brechts principer. Det blev absurda avbrott i en ännu mer absurd berättelse.

Mycket intressant att få ta del av anarkin och kampen för frihet i Punkland, där en Messiasperson ledde det ideologiska arbetet. Givetvis med en femme fatale som spion.

En fantastisk musiker var också med och lekte. Han spelade klarinett, saxofon och fiol. Geni!

Jag rekommenderar alla att titta på Theater ohne Probe. Jag känner att min saknad efter Sälteatern mattades något. Det finns likasinnade även ute i Europa 🙂