Kategoriarkiv: Byråkrati

Coronaregler: 3G, 2G och 2G+

Jag hade inte tänkt skriva ett till coronainlägg, men så läser jag om Tysklands mer och mer komplicerade coronaregler. Det är 2G och 3G och 2G+… Och sedan kommer nya rön om att någon som vaccinerats med Johnson & Johnson kanske inte har samma skydd, så då får man räkna med ännu ett undantag. Vad blir då det? 2G++ eller 2,5G eller 1,5G?

Dessutom hänger inte coronaapparna med så den som fått sin (första) boosterspruta kan inte ange det. Märkte detta när jag skulle lägga till min booster. Vet inte vad som hände, om någon av de andra försvann eller vad. Det vore just snyggt det!

Jag i tygmask med rävmotiv
Rävmasken jag senare gav bort i present (efter att ha tvättat den så klart).

Och idag, då jag gick och köpte bröd, stod det 2G på dörren till konditoriet. Alltså att bara tillfrisknade och vaccinerade ägde tillträde. Men vem kollar det? Ingen! Jag är inte för vansinnet som vaccinationsmotståndarna ställer till med, men nu börjar det bli rent löjligt med alla coronaregler.

Kommer det berömda chipet snart?

Nästan så att jag kan fatta de som menar att nästa steg blir att bära ett märke på kläderna (men där slutar likheterna med judarnas situation under andra världskriget!!!) – eller ett chip i nacken (som min katt har). Då kan det automatiskt kollas och ”blippas” om man är vaccinerad eller ej när man kliver in på en affär.

Nä, det börjar bli alldeles för komplicerat. Det borde räcka med vaccinerad eller inte vaccinerad, och tillfrisknad förstås.

Att dra in dagsfärska test i bilden blir också jobbigt. Vilka test gäller? Måste man ta det på ett testcenter eller duger ett hemmatest? Hur visar man att det är dagsfärskt? Svaren finns säkert, men orka…!

Längtar till den här delen av historien kan läggas till handlingarna.

Stressen över uppehället

Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.

Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.

Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.

Vy från solstolen på balkongen I
Utsikt från ”solstolen” på balkongen

Att deklarera i Tyskland

Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.

Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.

Vy från solstolen på balkongen II
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern

Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare

I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?

I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.

Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️

Läs gärna om mitt första möte med Finanzamt, den tyska skattemyndigheten 😆

Mietendeckel över för min del

Jag fick höra att man måste betala tillbaka den innestående delen av hyran innan månadens slut. Den som måste betala tillbaka mycket pengar och inte klarar det kan ansöka om ett räntefritt lån hos staten. Det kan säkert gå att förhandla fram en betalningsplan med sin hyresvärd också. Låter ju bra, men vilka blir de egentliga konsekvenserna?

Fick ett infall och mailade min hyresvärd om den innestående hyran jag är skyldig, för att få totalsumman klar för mig. Turen stod på min sida eftersom hyressänkningen inte varit så stor och det tillfälliga kontraktet började gälla först den 1 december i fjol.

Mycket riktigt var jag bara skyldig en dryg tusenlapp (i SEK) och måste sedan återigen betala hyran enligt årets ”normala” höjning, men jag klarar mig bra. Puh!

För min del blir allt bra, men för andra?

Senaten har hjälpt gentrifieringen på traven

Det jag inte fattar är hur politikerna kunde fatta beslutet och genomföra denna galna idé – utan att veta att det var olagligt. Tanken var som sagt god, de försökte att stoppa marknadshyrorna och bromsa gentrifieringen, men hade de ens tänkt längre än näsan räckte?

I slutänden – om många förlorar sina bostäder till följd av detta – så har senaten faktiskt hjälpt gentrifieringen på traven. Fruktansvärt klantigt och högst oansvarigt. Blä.

Berlins hyrestak – Mietendeckel

Förra året bestämde Berlins senat att man skulle försöka stoppa att hyrorna rusar i höjden genom att sätta ett hyrestak. Berlin har länge varit intressant inte bara för inflyttning utan för investerare. Berlin behöver pengar, men när hyreshusen renoveras höjs hyrorna till skyhöga summor. Detta för med sig att de boende måste flytta ut. Ja, det handlar om gentrifiering.

Som svensk känner jag till utvecklingen i Stockholm, där fler och fler hyresbostäder gjorts om till bostadsrätter. Arbetarna, konstnärerna och bohemerna som förut bodde på Söder finns inte kvar längre. Lägenheterna har tagits över av medelklassen eller helt enkelt av människor med bättre ekonomi. Marknadshyrorna hotar att utarma mångfalden i innerstan. Detta ville Berlin förhindra när de fattade beslutet om ett hyrestak.

Berlins hyrestak – Mietendeckel

Berlins fascinerande original

Berlin har länge varit en populär stad bland ”misfits” av olika slag. Precis som på Söder har många av Berlins stadsdelar dominerats av konstnärer, radikala, homosexuella, intellektuella, fattig arbetarklass, ja alla möjliga människor som det är svårt att sätta etikett på. (Om man nu vill det…) Det är på grund av de här fascinerande människorna som folk vill flytta hit, men gentrifieringen tömmer kvarteren på original och in flyttar medelklassfamiljer, ”Schwaben” och det vi skulle kalla Medelsvenssons.

Utan hyrestak riskerar många att förlora sina hem

Der Mietendeckel, eller hyrestaket, var ett försök att stoppa utvecklingen och hjälpa nuvarande hyresgäster att stanna i sina hem. Igår beslöt så Bundesverfassungsgericht att hyrestaket strider mot grundlagen. Man har hela tiden uppmanat hyresgästerna att lägga undan den del av hyran som de slipper betala varje månad, ifall detta skulle hända. Men är man fattig finns det många hål att stoppa pengarna i. Nu riskerar massor av människor att förlora sina hem för att de inte kan betala tillbaka mellanskillnaden.

”I senaten kommer vi att diskutera konsekvenserna av domen på tisdag. Senaten ser det också som sin plikt att hitta socialt acceptabla lösningar för hyresgästerna.”
(Min översättning.)

mietendeckel.berlin.de

Sista ordet är inte sagt än, men det är minst sagt upprörande. Först en pandemi som kört mångas ekonomi i botten, och sedan detta. Det kommer bli droppen. I slutändan kommer senaten alltså att ha hjälpt gentrifieringen på traven.

Bra jobbat, Berlin!

Coronatest

Är det bara jag som råkar ut för konstiga saker? För inte så länge sedan fick jag hämta mitt paket hos ”grannen” – 2,5 kilometer bort! Igår hände nästa märkliga grej med mitt allra första coronatest.

Jag hade tid för klippning. Eftersom man numera behöver ett negativt dagsfärskt coronatest för ”kroppsnära tjänster” så hade jag även bokat tid för det. Framförhållning! 😉

Det första som var underligt var att jag valt ett testcenter, men sedan mirakulöst fått tid på ett annat – 4 kilometer bort. Okej… Tekniken spökade väl. Inga problem. Jag tar spårvagnen.

Jag var tidigt ute, men testcentret var tomt så jag fick komma in direkt. Två snabba svep djupt in i näsan senare var jag klar. Det tog knappt 10 minuter. Med tårarna trillade nedför kinderna klev jag ut på gatan igen. (Den vänstra närborren var trång. Inte skönt!)

Testresultatet skulle vara klart om 20 minuter, sa kvinnan på testcentret. Jag åkte hem, åt lite mat och jobbade en stund. När jag kollade min mail var klockan närmare 17.00, och inget svar! Nervositeten steg. Testcentret hade förstås stängt redan kl.16.00. Säg inte att detta kommer strula!?!

Jepp, först kl.22.30 plingade det till i mailboxen.

Så hur gick det med klippningen? Som tur var fick jag komma in ändå. Min frisör vågade chansa och det var ju tur för mig, även om det finns ett och annat att säga om saken…

Testet? Negativt så klart.

Andra regler för jobbsökande

Det gör mig så förbannad att det liksom gäller ”andra regler” för folk som jobbar på Jobcenter (AF) än för dem som är jobbsökande. Av en ren slump fick jag veta idag att det ”saknades” uppgifter på min ansökan. Inget mail, inget brev (de skickar alltid ut brev!), inget telefonsamtal. Ingen har hört av sig och jag trodde förstås att tystnaden betydde att ansökan var under behandling. På torsdag är det den sista i månaden. Hur blir det med hyran? Stressnivån sköt i höjden på 5 sekunder!

Med gråten i halsen cyklar jag till mitt Jobcenter och blir så småningom emottagen av en sval och pipinette kvinna i åldern 55 plus. Jag svettas som en gris och känner mig allmänt som om jag håller på att tappa förståndet. Då säger fanskapet:

”Jag kunde inte läsa Era dokument – de är ju på svenska!”

Jag satt bara och gapade. Det saknades alltså ingenting. Hon hade inte ens försökt att översätta de papper hon redan hade.

Arbetssökande = Supermensch

Ur minnet steg den långa föreläsningen jag fick av en Jobcenter-anställd då jag var ny i Berlin 2013 (och sämre på tyska):

”En annan utlänning, en kinesiska, hon översatte minsann alla dokument själv. Hon tillbringade timmar på att översätta och förstå. Dessutom sökte hon alla jobb hon hittade och fick napp efter bara några veckor.”

Ja, det är förstås en sådan supermänniska man måste vara som arbetssökande!

Det jag hade i min hand den gången var en rejäl bunt papper, med sida upp och sidan ner av komplicerad information om jobbsök – på tyska. (Inte fanns det något på engelska inte.) Tanten idag behövde bara öppna Google Translate och översätta ordet ”kontoutdrag” till ”Kontoauszug”. Det gällde ca 10 ord på just ett kontoutdrag. Siffrorna borde väl ändå vara desamma!?

Eftersom hon är ekonom borde hon dessutom förstå informationen bättre än jag. Hur förklarar man räntefonder och svenska pensionssystemet på ett annat språk? Jag förstår det ju inte ens på svenska!

Idag vill jag bara ge upp och åka ”hem” till Sverige. Jag hoppades på en nystart i Berlin, men jag orkar inte mer. Det är för svårt.

 

Arbeitsagentur – Jobcenter: 1 – 1

2016-03-17 08.39.39-2

Som ny i de tyska sociala systemen får man vackert börja om från början. I Sverige hade jag en hyfsad a-kasseersättning, och mina ”meriter” överfördes 2013 när jag flyttade till Berlin. För att få a-kasseersättning här gäller dock samma regler som i Sverige, minst 12 månaders heltidsjobb under 2 år.

Jag har haft det knapert i kassan. Fick för mig att jag ville vara fri och oberoende (läs: pank och fågelfri). Berlin är full av konstnärliga och coola människor. Klart jag ville vara en av dem! Fast på mitt eget lilla vis.

Det finns många sorters frilansuppdrag, och de har ofta en sak gemensamt – de ger inga pengar. Jag tycker det är hårresande hur dåligt betalt arbetet är. De allra flesta kunder vill dessutom ha ett professionellt resultat, men betalar amatörer för att utföra jobbet. Helt galet!

Men nu kom jag ifrån ämnet.

Har de gått på charmkurs?

Igår gick jag igenom både Arbeitsagentur och Jobcenter.

Kvinnan på Arbeitsagentur var helt fantastisk. Vilket tålamod! Hon kvittrade som en fågel hela tiden jag var där. Jag fick knappa in några av mina uppgifter i deras databas, men det blir att fortsätta hemma. (Jag har ju tokmycket som måste läggas in.)

På Jobcenter var killen som tog hand om mig lugn och sansad. Visst finns det saker jag behöver göra – som att fylla i tusen miljoner papper – men hjälp kommer jag att få. Frågan är hur stort belopp, men det bestäms av hur mycket eller lite jag tjänar på egen hand.

Det känns oerhört skönt att det finns ett skyddsnät. Förhoppningsvis kommer kurvan att peka uppåt för mig i år, men nu behöver den inte göra det lika fort.

Jag kan andas ut innan jag tar ny sats.

Konfessionslös

2016-08-07 14.40.21-1

När jag flyttade till Berlin fyllde jag inte i någon kyrko- eller religionstillhörighet på de olika myndigheternas dokument. Jag hade inget otalt med den svenska kyrkan, men kände ingen lust att tillhöra den tyska. Döm om min förvåning när jag blev kallad till kyrkoval.

Det var i höstas som brevet damp ner i brevlådan. Tydligen tillhörde jag Evangelische Kirche Berlin-Brandenburg-schlesische Oberlausitz. Vilket jäkla namn!? Till råga på allt var jag berättigad att delta i kyrkovalet. 

Först och främst undrade jag varför jag inte blivit inföst i Svenska kyrkan i Berlin, och för det andra – hur tusan kunde jag fortfarande vara medlem?

Ett (svart?) får i flocken

Ett ivrigt mailande till olika instanser tog sin början och snart stod sanningen klar. Jepp, jag hade införts som medlem i en tysk kyrka liknande Svenska kyrkan. För att gå ur måste jag ta mig till mitt tingshus och betala 30 Euro. Va fan!?!

Det som bekymrat mig är förstås kyrkoskatten. Min inkomst har hittills inte tillåtit fler utlägg. På kvinnodagen befann jag mig alltså på Amtsgericht Tempelhof-Kreuzberg och vips är jag numera konfessionslös.

Konfessionslös? Ordet gör mig faktiskt nervös. Jag känner mig läskigt fri, men också lite utsatt. Jag har aldrig sökt mig till kyrkogemenskapen som vuxen, och min andlighet har inget med religion att göra. Ändå känner jag en slags tomhet.

Är det nu Belsebub kan komma och ta mig?

Så går du ur tyska kyrkan
Först måste du söka rätt på din Amtsgericht på berlin.de.
Sedan ska du ta med dig följande 3 saker inför ditt besök:

1) Ditt svenska pass eller tyskt Personalausweis
2) Meldebescheinigung
3) 30 Euro i kontanter

Dokumentet du får i din hand gäller på livstid och ska förvaras
på ett säkert ställe. Ta gärna en kopia och/eller skanna in det.

Att gå ur Svenska kyrkan är enklare. Och gratis! Det gör du på deras hemsida.

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Svenskar i Berlin

heart

Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!

En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.

Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!

När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.

Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.

Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.

Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.

Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.

Människor som bryr sig

Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.

Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.

Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.

I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.

I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.

I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.

Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.

De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3