Kategoriarkiv: Sverige från Berlin

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!

Faktiskt det värsta med corona…

Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!

Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)

Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)

Bekväma skor med mjuka sulor
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)

Joggare + disktrasor = sant

Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.

Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.

Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.

Äckligaste idag

Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.

Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.

Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷

Midsommar i Berlin

Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.

Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕

Midsommarbukett

Blomsterkransar, öl och langare

När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.

Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺

Blåklockor på sommaräng

Midsommarfirande i Svenska kyrkan

Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.

Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.

GLAD MIDSOMMAR! ☀️🍓🥂🇸🇪

Relationer som dör skapar tomrum

Att flytta utomlands är komplicerat. Det är mycket som händer och förändringen kan skapa en känsla av avstånd till det gamla livet, ja till och med ett utanförskap. Man är inte längre en del av det gamla på samma sätt. Men alla förändras under livets gång. Det händer även att relationer dör och att viktiga människor försvinner ur ens liv.

Det nya lockar förstås. Varför skulle man annars ta ett sådant steg? Samtidigt behöver vi alla något att hålla i, en grundtrygghet. Dit räknar jag relationerna med familj och vänner i Sverige. Med många vänner funkar det perfekt. Vi kan ses och samtalet tar vid där det slutade sist. I dagens text skulle jag dock vilja prata om de andra. De som inte finns kvar, och det tomrum de lämnat efter sig.

Vänskap är något fint och ingen klarar sig särskilt bra utan vänner. Jag har fina vänner i Berlin också, annars hade jag aldrig vågat flytta och börja om. Men det finns – eller snarare fanns – dessa speciella, djupa relationer som jag trodde skulle hålla för evigt. När de inte gjorde det, då gör det ont. Sedan jag flyttat till Berlin har jag förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv. Och jag trodde aldrig det skulle ske. Inte just dessa två…

Relationer: En nyckelpiga på ett hjärtformat blad

Jag vill bli älskad

Självklart är jag den första att säga att jag inte är felfri, men vem är det? Vi är väl ändå värda kärlek? Minns så väl när jag gick manuskurs för långfilm och lade fram en idé där huvudkaraktären helt och hållet var byggd på mig själv. Ledaren på kursen sammanfattade henne (läs: mig) så här:

”Hon vill bara bli älskad.”

Minns hur jag studsade till där på stolen, men det landade rätt inom mig. Ja, det är det enda jag vill. Bli älskad. Men när jag inte känner mig älskad, då kan jag bli jobbig och konfrontativ. Det värsta jag vet är när människor drar sig undan och vägrar svara mig. (För övrigt ett drag jag besitter själv. Däremot vet jag att jag skulle svara om jag blev uppmanad till det.) Två gånger har jag ställt frågan ”värderar du den här vänskapen?” utan att få svar. Sånt känns! Och det lämnar spår.

En vänskap som varar för evigt

Efter en tid slutade även en annan person, som hade lovat mig ”evig vänskap”, att kontakta mig. Det var nästan alltid jag som hörde av mig och ofta för att jag behövde hjälp. Jag gick med ständigt dåligt samvete och tyckte obalansen var besvärande. Istället för att gå och grunna på saker så försöker jag lära mig att vara rak, öppen och ärlig. Jag tog kontakt. Dessvärre slutade den vänskapen i en ”evig tystnad”. Och jag menar inte att lägga all skuld på den andra. Tvärtom har det alltid varit mitt mönster att ta på mig all skuld. När jag slutade göra det så hände alltså detta, vilket får mig att undra hur hälsosamma de här vänskaperna egentligen var…?

De senaste 5 åren har jag ”klaschat” med fler personer jag träffat och lärt känna. Berlin har gett mig skinn på näsan och jag har slutat vara en dörrmatta. (Jag har skrivit om det förr.) Tyvärr tas det sällan emot särskilt bra när jag säger ifrån. I början kan jag förstå, då var det fortfarande ovant för mig och jag tog i för hårt. Jag fattade inte varför jag blev arg och det var väldigt jobbigt med skuldkänslorna. Tills jag en dag berättade för någon om en situation som uppstått och fick till svar:

”Det där är totalt respektlöst beteende! Den där personen beter sig ju helt galet mot dig.”

Relationer: En hjärtformad dekoration från Alla hjärtans dag

Att ta ansvar för andras känslor

Som den empatiska person jag är så har jag alltid känt in andra människors känslor. Jag har tagit ansvar för dem och velat hjälpa. Under uppväxten var jag en liten komiker som lättade upp stämningen i ett hem präglat av sorg. Först när jag närmade mig 30 år så insåg jag att jag alltså även gick omkring och bar på andras känslor. Plötsligt förstod jag situationer som jag reagerat starkt på, men samtidigt känt en förvirring kring för att jag inte kunde härleda mina egna känslor. Det är annars något jag är mycket bra på. Insikten att det var andras känslor kändes som en befrielse.

Om man är van att ta ansvar för andras känslor så skapas ett slags medberoende. Inte så att jag var tvungen att smyga runt på tå som i en våldsam relation eller hantera skuld och skam som följer ett beroende. Skuld förvisso, för jag har alltid varit rädd för att såra. Jag vet ju själv hur ont det gör, men vi är bara människor. Jag har slutat be om ursäkt för mina reaktioner. Istället accepterar jag att jag kan vara vass och till och med elak, men bara om provocerad. Jag tillåter mig själv att reagera – och säga ifrån!

Ett tomrum

Dessa viktiga relationer finns alltså inte längre. För att växa som människa tror jag vi behöver tillåta ensamheten att omsluta oss, och göra upp med gamla beteenden som inte längre tjänar oss. Att växa som människa gör att relationer – liksom kläder – kan bli för små när man växer ur dem. Däremot betyder det inte att man glömmer. Jag glömmer aldrig de här två människorna som var så viktiga för mig under så lång tid.

Tvärtom. Jag kämpar fortfarande med tomrummet.

Dags att släppa taget om Skellefteå

Ändå sedan flytten till Berlin har jag funderat på hur länge jag ska stanna. Det har varit svårt att ta ett definitivt beslut. På senare tid har jag dock fått en insikt. Jag borde nog investera mindre energi på tanken att återvända till min tidigare hemstad Skellefteå. Insikten hänger ihop med det nya kulturhuset, Sara kulturhus.

Många som följer mig på Facebook har sett mina inlägg om Skellefteås val att inte ge Västerbottensteatern egna utrymmen i Sara kulturhus. Jag hade inte ens tvekat om att teatern skulle vara en del – och en viktig del – i det nya kulturhuset. Nyheten gjorde mig därför arg och ledsen, men framförallt djupt besviken.

Efter beskedet var jag redo att ställa mig på barrikaderna. På grund av corona och avståndet började jag istället söka efter allierade. De flesta verkade dock mer eller mindre uppgivna – trots mina försök att underblåsa revolutionen. En kort stund funderade jag på att agera ensam. Skriva en arg insändare eller en artikel, men sedan rann ilskan av mig.

Tänk om inte det här är ”sista slaget om kulturhuset”, utan ett tecken på att det är dags för mig att släppa taget om Skellefteå?

Vilken väg är rätt väg? Hitåt…

Inte längre ”min” stad

Skellefteå är en västerbottnisk småstad som vuxit sig mellanstor och jobbar på att bli ännu större. Kommunens val av väg gällande kulturhuset gör de kanske för de ”vanliga” skelleftebornas skull. De som älskar Skellefteå AIK, Stadsfesten och ”Mello”. De som gärna trängs i öltält, dricker starköl i plastglas och skrålar med i schlagerlåtar. Man bygger ett kulturhus som ska erbjuda enkla nöjen för enkla människor. Och det är inget fel med den bilden!

Felet ligger i mina förväntningar. Jag har aldrig passat in i de där sammanhangen, aldrig blivit (eller velat bli) en i gänget. Med nya kulturhuset trodde jag däremot att Skellefteås kulturliv skulle komma att breddas, att dörrarna skulle slås upp mot världen. Med det fanns möjligheten till en ny spännande arbetsgivare. Dörrarna kommer öppnas mot världen, men tyvärr på bekostnad av de lokala kulturutövarna.

Men tänk om allt är precis som det ska vara? Jag har förändrats. Skellefteå har förändrats. Kanske är det inte längre ”min” stad?

…eller ditåt?

Kulturstaden Berlin har något för alla

Både MAN och Skellefteå Konsthall, som inte heller fått utlovad plats i kulturhuset, har gett mig en djupare kunskap om konsten. De har lagt grunden för det konstintresse som vuxit fram hos mig de senaste 10 åren. Västerbottensteaterns arbete är jag närmare bekant med, för den bästa tiden har jag tillbringat där.

Min vision för kulturen i Skellefteå var att den skulle få blomstra och utvecklas. Att lokalt skulle varvas med nationella och internationella inslag! Men Skellefteå kommun väljer att svika ortens professionella kulturutövare, och det gör att Skellefteå inte längre är en stad för mig.

Men jag har grävt ner stridsyxan i den berlinska sandiga jorden. Det är ändå inte min strid att utkämpa. Om skellefteborna är nöjda med sakernas tillstånd, hur förmätet vore det då inte av mig att klampa in och läxa upp dem? Jag bor redan i en stad som (vanligtvis) svämmar över av kultur. Allt jag behöver och vill ha finns här.

Kära skelleftebor, lycka till med alla stora projekt och njut av ert nya fina kulturhus. Men glöm inte teatern och konsten! De behöver också ert stöd. Hjälp dem blomstra på det sätt som passar den större staden Skellefteå och alla dess framtida invånare.

Med all min kärlek ❤️