Ändå sedan flytten till Berlin har jag funderat på hur länge jag ska stanna. Det har varit svårt att ta ett definitivt beslut. På senare tid har jag dock fått en insikt. Jag borde nog investera mindre energi på tanken att återvända till min tidigare hemstad Skellefteå. Insikten hänger ihop med det nya kulturhuset, Sara kulturhus.
Många som följer mig på Facebook har sett mina inlägg om Skellefteås val att inte ge Västerbottensteatern egna utrymmen i Sara kulturhus. Jag hade inte ens tvekat om att teatern skulle vara en del – och en viktig del – i det nya kulturhuset. Nyheten gjorde mig därför arg och ledsen, men framförallt djupt besviken.
Efter beskedet var jag redo att ställa mig på barrikaderna. På grund av corona och avståndet började jag istället söka efter allierade. De flesta verkade dock mer eller mindre uppgivna – trots mina försök att underblåsa revolutionen. En kort stund funderade jag på att agera ensam. Skriva en arg insändare eller en artikel, men sedan rann ilskan av mig.
Tänk om inte det här är ”sista slaget om kulturhuset”, utan ett tecken på att det är dags för mig att släppa taget om Skellefteå?
Inte längre ”min” stad
Skellefteå är en västerbottnisk småstad som vuxit sig mellanstor och jobbar på att bli ännu större. Kommunens val av väg gällande kulturhuset gör de kanske för de ”vanliga” skelleftebornas skull. De som älskar Skellefteå AIK, Stadsfesten och ”Mello”. De som gärna trängs i öltält, dricker starköl i plastglas och skrålar med i schlagerlåtar. Man bygger ett kulturhus som ska erbjuda enkla nöjen för enkla människor. Och det är inget fel med den bilden!
Felet ligger i mina förväntningar. Jag har aldrig passat in i de där sammanhangen, aldrig blivit (eller velat bli) en i gänget. Med nya kulturhuset trodde jag däremot att Skellefteås kulturliv skulle komma att breddas, att dörrarna skulle slås upp mot världen. Med det fanns möjligheten till en ny spännande arbetsgivare. Dörrarna kommer öppnas mot världen, men tyvärr på bekostnad av de lokala kulturutövarna.
Men tänk om allt är precis som det ska vara? Jag har förändrats. Skellefteå har förändrats. Kanske är det inte längre ”min” stad?
Kulturstaden Berlin har något för alla
Både MAN och Skellefteå Konsthall, som inte heller fått utlovad plats i kulturhuset, har gett mig en djupare kunskap om konsten. De har lagt grunden för det konstintresse som vuxit fram hos mig de senaste 10 åren. Västerbottensteaterns arbete är jag närmare bekant med, för den bästa tiden har jag tillbringat där.
Min vision för kulturen i Skellefteå var att den skulle få blomstra och utvecklas. Att lokalt skulle varvas med nationella och internationella inslag! Men Skellefteå kommun väljer att svika ortens professionella kulturutövare, och det gör att Skellefteå inte längre är en stad för mig.
Men jag har grävt ner stridsyxan i den berlinska sandiga jorden. Det är ändå inte min strid att utkämpa. Om skellefteborna är nöjda med sakernas tillstånd, hur förmätet vore det då inte av mig att klampa in och läxa upp dem? Jag bor redan i en stad som (vanligtvis) svämmar över av kultur. Allt jag behöver och vill ha finns här.
Kära skelleftebor, lycka till med alla stora projekt och njut av ert nya fina kulturhus. Men glöm inte teatern och konsten! De behöver också ert stöd. Hjälp dem blomstra på det sätt som passar den större staden Skellefteå och alla dess framtida invånare.
Med all min kärlek ❤️