Kategoriarkiv: Samhälle

Coronaregler: 3G, 2G och 2G+

Jag hade inte tänkt skriva ett till coronainlägg, men så läser jag om Tysklands mer och mer komplicerade coronaregler. Det är 2G och 3G och 2G+… Och sedan kommer nya rön om att någon som vaccinerats med Johnson & Johnson kanske inte har samma skydd, så då får man räkna med ännu ett undantag. Vad blir då det? 2G++ eller 2,5G eller 1,5G?

Dessutom hänger inte coronaapparna med så den som fått sin (första) boosterspruta kan inte ange det. Märkte detta när jag skulle lägga till min booster. Vet inte vad som hände, om någon av de andra försvann eller vad. Det vore just snyggt det!

Jag i tygmask med rävmotiv
Rävmasken jag senare gav bort i present (efter att ha tvättat den så klart).

Och idag, då jag gick och köpte bröd, stod det 2G på dörren till konditoriet. Alltså att bara tillfrisknade och vaccinerade ägde tillträde. Men vem kollar det? Ingen! Jag är inte för vansinnet som vaccinationsmotståndarna ställer till med, men nu börjar det bli rent löjligt med alla coronaregler.

Kommer det berömda chipet snart?

Nästan så att jag kan fatta de som menar att nästa steg blir att bära ett märke på kläderna (men där slutar likheterna med judarnas situation under andra världskriget!!!) – eller ett chip i nacken (som min katt har). Då kan det automatiskt kollas och ”blippas” om man är vaccinerad eller ej när man kliver in på en affär.

Nä, det börjar bli alldeles för komplicerat. Det borde räcka med vaccinerad eller inte vaccinerad, och tillfrisknad förstås.

Att dra in dagsfärska test i bilden blir också jobbigt. Vilka test gäller? Måste man ta det på ett testcenter eller duger ett hemmatest? Hur visar man att det är dagsfärskt? Svaren finns säkert, men orka…!

Längtar till den här delen av historien kan läggas till handlingarna.

Kristallnatten och murens fall

Det har varit stiltje på bloggen ett tag och det är väl som det ska vara. Idag kände jag dock för att skriva en rad. Efter Allhelgona, eller Allerheiligen, kommer nämligen den 9 november – minnesdagen för Kristallnatten och murens fall.

Många Stolpersteine putsas inför Kristallnatten

Det är den 9 november och berlinarna hedrar offren för Kristallnatten, 1938. Ja, egentligen hedrar man alla som föll offer för nazismen. Det var dock under Kristallnatten som judarna blev riktigt hårt åtgångna för första gången.

Nazisterna och deras anhängare förstörde affärslokaler och skyltfönster, de brände böcker, egendom och synagogor. Det blev den första stora händelsen som visade vad som komma skulle, och jag har skrivit om det förut.

En suddig Stolperstein

Stolpersteine

Varje år vid den här tiden går berlinarna och anhöriga till de döda ut och putsar sina Stolpersteine. Så kallas de guldfärgade gatstenarna som fungerar som små minnesmärken i vardagen.

På stenarna står namn (även flicknamn för gifta kvinnor), födelse-, deportations- och dödsdatum för människor som bodde på platsen under andra världskriget, människor som mördades av nazisterna. Mestadels judar.

Den som beger sig ut i novembermörkret träffar på stenar där någon lagt blommor och tänt ett ljus. En speciell liten minnesceremoni som berör. Ja, det berör fortfarande. Nästan 85 år senare.

Offren hedras med blommor och tända ljus

Murens fall

Den 9 november firar berlinarna samtidigt murens fall, Mauerfall. Det var 1989 som den här dagen gick till historien ännu en gång. Man refererar fortfarande till den som vor der Wende och nach der Wende, det vill säga före och efter Vändningen, Övergången, Vändpunkten. Svårt att översätta, men det var då det vände och Berlin enades. Det tyska enandet firade man redan den 3 oktober, på nationaldagen.

Kort och gott, det är en dag för eftertanke likaväl som för att minnas och hedra de döda.

Färdigvaccinerad!

Här är det tvära kast minsann. Från gråtmild och deppig till glad och sprallig på bara någon dag. Välkommen till min inre värld. Anledningen till glädjen? Jo, jag har precis blivit färdigvaccinerad. Dos nr: 2 – check. Covid göre sig icke längre besvär! Lättnaden är total.

Ja, jag vet. Vi ska inte ropa hej, och allt det där. Jag kommer fortsätta att hålla avstånd och vara försiktig. Ändå är det så jäkla skönt att vara färdigvaccinerad. Äntligen! Coronatester lär jag inte komma ifrån helt, men bara det att kunna visa coronapasset och slippa en massa tjafs. Så sköööönt.

Min glada nuna och ett plåster som bevis för att jag är färdigvaccinerad
Färdigvaccinerad och stolt ägare av ett pissrosa plåster

Det gula vaccinationspasset…

När du fått andra sprutan i Berlin så har du fått två kråkor, två klistermärken och två stämplar i ditt tyska vaccinationspass eller Impfpass. Det är ett litet häfte av gult kopieringspapper i A6-format och som du hämtar ut hos din husläkare.

Alla mina vaccinationer står tyvärr inte i passet. Det går nämligen inte att digitalt få tillgång till de uppgifterna från Sverige. I alla fall så gick det inte 2016 när jag fick mitt vaccinationspass. Då var man tvungen att dyka upp personligen på sin svenska hälsocentral.

Närbild på min fina Lidl-blus med citronmönster
Närbild på min fina Lidl-blus för 4 euro

…och EU:s digitala covidintyg

Nästa steg som färdigvaccinerad är att släpa sig iväg till ett apotek. De hjälper till när du vill hämta ut ditt digitala covidintyg. Du får en utskrift och kan där via en QR-kod ladda in intyget i en passande app.

Jag har tyvärr problem med att ladda ner den tyska appen CovPass från Robert Koch-institutet. Beror troligen på att jag har inställningarna på svenska. Då dyker inte appen upp när jag söker. Det finns dock minst en till app att använda sig av, Corona-Warn-App.

Men först en lugn kväll och sedan iväg till apoteket med hoppsasteg imorgon! Om de eventuella biverkningarna tillåter…

Guld till Spira – det dyraste jag har

Under förmiddagen har min älskade kisse Spira agerat nåldyna. Det låter säkert aningen underligt. Förklaring följer i inlägget, men från och med idag är den här lilla kattskatten ännu mer värdefull. Hon är nämligen fullpepprad med äkta guld! 👑 💛 🐱

”Vad nu då?”, undrar du säkert. Ja, vi testar en ny (?) metod för smärtlindring. Den kallas för guldakupunktur (länk på engelska) och har gett väldigt lyckat resultat på hundar. Även katter kan bli hjälpta, men det kan tydligen vara aningen knepigare att få tillförlitlig effekt.

Nä du! Vi räknar kallt med minst 80%, även om vi är utlovade mer försiktiga utsagor i stil med mellan 10 och 80% smärtlindring. Luktar hängslen och svångrem för mig. Vad som helst är dock bättre än piller!

Metoden används faktiskt på människor också. Givetvis inte i skeptiska Sverige, där allting alternativt avfärdas som kvacksalveri, men i Danmark hittar du många veterinärer om du googlar.

Jag hittade (minst) en klinik som använt metoden på människor med lyckat resultat. I en film på sajten vittnade en kvinna om att smärtan i hennes onda knä blivit mycket bättre.

Katten Spira, en helig birma
Min bästaste vän 💙

Hur funkar då guldakupunktur?

I korthet handlar det om att små guldbitar förs in djupt under huden med en spruta, så nära smärtpunkterna som möjligt. Guldbitarna agerar sedan som ”inbyggda” akupunkturnålar. Man kan också sätta in ett flertal stift runt en led eller ett ben. Behandlingen kan alltså liknas vid akupunktur, men har en långtidsverkande effekt. Som bäst håller det i 4 år på ett djur. Betydligt billigare och sundare än tabletter!

Egentligen stämmer det inte helt det jag påstår om akupunkturpunkter. Man tror att guldbitarna ”signalerar” till varandra med en positiv frekvens och att de därmed slår ut den negativa frekvensen som smärtan sänder ut. Som lekman tycker jag det viktigaste är att det funkar. Det räcker för mig.

Och folk har haft guld i tänderna sedan länge. Det sägs vara det bästa att laga med.

Friskt vågat, hälften vunnet

Guldbitarna är alltså cirka 5 mm långa stift som förs in under huden sedan djuret sövts ner. Stiften är synliga på röntgenbilder och ser då ut som typ strössel. I Spiras fall har stiften applicerats på de punkter där hon mest troligt haft ont. Det betyder speciellt nära höftleden på höger sida. Där syntes problemen på röntgenbilderna och tros vara artros. Det verkar dock även finnas stift på andra sidan bäckenet.

Spira får vila innan jag börjar undersöka henne närmare. Päls saknas både här och där. Hon har blivit rakad och huden har steriliserats på införingsställena på kroppen, helt enligt rekommendationerna. Jag hoppas att vi därmed är helgarderade. Inga infektioner, please!

Så nu är det bara att vänta och se. Det borde ju bli bättre än det varit. Tokjobbigt att se sin älskade kattkompis ha ont utan att kunna lindra.

👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑

Faktiskt det värsta med corona…

Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!

Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)

Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)

Bekväma skor med mjuka sulor
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)

Joggare + disktrasor = sant

Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.

Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.

Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.

Äckligaste idag

Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.

Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.

Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷

Vad är egentligen härskartekniker?

Jag skriver om det utan att vara expert eller egentligen ha så mycket kunskap i ämnet, men det kändes relevant att undersöka. En upptäckt jag gjorde häromdagen satte igång en serie funderingar. Dels insåg jag att när jag är stressad och ängslig har jag lättare för att sugas in i kommentarsfältens diskussioner och dispyter. Och dels insåg jag att jag gick i fällan igen. Jag lät mig manipuleras.

”Vad var det som hände?”, undrar du. En viss del av skulden är absolut min. Jag kan vara både vass och provocerande när jag vill. Tror till och med jag har skrivit om det förut. Som bekant skapar atmosfären i kommentarsfälten polaritet, man dras in olika roller och negativa energier som är lätta att påverkas av.

Det finns dock en fenomen som lockar fram min bitska sida och det kallas härskartekniker. Gärna i kombination med könsmaktsordningen. Utan att ha bevis för det (vilket många frågar efter) så vågar jag påstå att flest män utövar dessa tekniker. Dock inte alla män! Och även kvinnor kan. Det ska vi ha klart för oss redan från början. Däremot finns det en viss slags man som jag ofta råkar ut för på sociala medier, och jag är inte ensam om det.

En iskall drink med isbitar och citronskal
Bäst att ha is i magen i diskussioner, eller?

Hur upptäcker du att du blir manipulerad?

Det är inte enkelt, men oftast börjar det med att du uppmanas förklara din ståndpunkt. I mitt fall kommenterade jag en artikel om klimakteriet. Jag påstod att om klimakteriet varit en mansfråga hade det funnits många fler läkemedel och behandlingsformer. Detta är dagens sanning och inget jag hittat på. Det finns statistik på att kvinnor förbises inom vården. (Nej, du får googla fram bevisen själv.) Forskning (googla själv) visar att kvinnors sjukdomar tenderar att förlöjligas och ses ner på. Några exempel är ME, endometrios, fibromyalgi, och inte minst klimateriebesvär.

Det första som den här mannen gjorde är klassiskt. Han ville veta hur jag kunde påstå detta och jag gick i fällan. I nästa steg efterfrågas nämligen alltid bevisen!! Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Så fort en kvinna (eller byt ut till valfri minoritet) pekar på en orättvisa i samhället så förväntas hon förklara hur det kan vara så. För att kunna göra det måste hon beskriva de patriarkala strukturer som påverkar oss alla. Och voilá, så sitter hon i rävsaxen. Hon blir automatiskt till en rabiat feminist som sprider illasinnad propaganda!!

Patriarkatet, en chimär enligt alltför många män

Han vägrade förstås se att kvinnor utsätts för någon slags diskriminering över huvud taget. Givetvis ännu ett varningstecken! Ändå var just den här herren lite hyggligare än de flesta så jag googlade lite snabbt efter ”bevisen”. Här barkade det förstås iväg. Inte nog med att jag försökte leverera bevis, jag hade även råkat få in diskussionen på ett annat spår. Det är lätt hänt på FB. Du förlorar överblicken över alla kommentarer, vilket motståndaren (jepp, nu är det krig!) är medveten om.

Mina bevis fann han så klart otillräckliga, vilket då stärkte hans övertygelse om att jag bara var en simpel manshatare som var ute efter att sprida fake news. Ridå. Vad fick mig att hålla ut så länge? Någonstans tror jag att jag ska kunna nå fram till människor, att jag ska kunna sprida ljus i mörkret. Tyvärr ser det istället ut som att jag vill vinna och ha rätt, men det tycker jag de här männen är ute efter. De vill aldrig lära sig förstå en annan människans situation. De här männen söker bara efter bevis och argument som stärker deras egna åsikter.

Den som sig i leken ger…

Så varför håller jag på? Det undrar jag med. I det här fallet valde jag att radera min ursprungliga kommentar och därmed hela konversationen. Mina synpunkter kom ändå inte fram på rätt sätt. Jag blev mer och mer den rabiata feministen ju längre tiden gick. Det är så härskartekniker funkar. Ju mer du protesterar desto mer ser det ut som att det är du som är boven. Ju mer du sprattlar desto hårdare sitter du fast.

Anledning till att jag lägger mig i är att jag inte vill att de här människorna ska få stå oemotsagda. Den här gången var det jag som startade det hela eftersom jag var dum nog att påstå något som kunde upplevas som provocerande, att kvinnor behandlas sämre än män. Att det är sant och jag faktiskt har rätt spelar ingen roll. Såg en tv-serie för ett tag sedan där en politiker sa ungefär så här:

”Det spelar ingen roll att det inte är sant, nu finns det i folks medvetanden.”

Tyvärr är det inte så det fungerar med orättvisor. Snarare tvärtom. Men det är väldigt svårt att förändra det som rotat sig i folks medvetanden.

Fokus läggs på vad offret gjorde fel

Kvinnor ses som bovar eftersom normen ser ut så. Varför skulle annars så många män gå fria från anklagelser om våld och våldtäkt? Istället för att fokusera på deras agerande kommer det att handla om vad kvinnan gjorde fel som ”lät sig bli” ett offer. Ja, detta hänger ihop. Kvinnor tas inte på allvar och det är ett gigantiskt samhällsproblem. Det får mig att undra var ”de goda männen” finns. Om någon tar mig i försvar så är det oftast en kvinna. Jag tror faktiskt att män inte alltid vågar ta ställning mot en annan man. Även om det gäller en meningslös FB-debatt.

Därför vill jag uppmana dig, man, att fundera över hur du agerar i kommentarsfältet. Börjar du med att fråga efter bevis och söker den svaga punkten i ett resonemang, eller lyssnar du på vad en kvinna har att säga? Är du ens intresserad av att lyssna eller går du direkt i försvar? Är det dig främmande att en annan människa kan se och uppleva världen på ett annat sätt än du gör? Fundera på det en liten stund.

Feminist? Javisst!

För övrigt är en feminist någon som tror på alla människors lika rättigheter. Inte på kvinnlig världsdominans. En feminist är inte per automatik manshatare. På tal om det. Till sist måste jag bara citera författaren Katarina Wennstam:

”Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.”

Källa: GP

Stressen över uppehället

Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.

Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.

Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.

Vy från solstolen på balkongen I
Utsikt från ”solstolen” på balkongen

Att deklarera i Tyskland

Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.

Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.

Vy från solstolen på balkongen II
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern

Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare

I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?

I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.

Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️

Läs gärna om mitt första möte med Finanzamt, den tyska skattemyndigheten 😆

Den övertydliga harklingen

Jag kan inte vara hundra procent säker, men jag tror att någon försökte tysta mina grannar igår – med en harkling. En nyinflyttad tjej hade besök och de satt och småpratade på balkongen. Många nykomlingar i huset har gjort det misstaget. Man snackar inte på balkongen nattetid. Basta! Bakgården blir till en gigantisk högtalare så dels kan alla hyresgäster höra precis vad som sägs, och dels… ja, pratet låter väldigt högt.

Många är de som retat sig på höga ljud nattetid, inte bara i Berlin, men till min stora förvåning verkar ytterst få säga till. I alla fall i mitt hus. Det stämmer inte rent allmänt med bilden av tyskar, och i synnerhet inte av berlinare. Här kan helt okända människor klampa upp till sina medmänniskor och haspla ur sig åsikter och oombedda råd utan minsta förvarning. Jag vet att speciellt nyblivna mammor brukar vittna om dylika händelser.

I brist på störningsjour ringer man polisen

När det gäller folk som lever rövare i lägenheter blir det säkert ordentligt hanterat om det är tillräckligt livat. Då måste man nämligen ringa polisen. Om det inte råkar vara kontorstid förstås, då är det Ordnungsamt som gäller. Ja, om jag förstått saken rätt. I huvudsak bör hyresgästerna själv ta itu med problemet genom att ringa på dörren och klaga direkt till den/de berörda. Det brukar inte ske i mitt hus, vad jag vet.

Första (och enda?) gången jag sett en arg lapp i trapphuset var efter en högljudd fest då ett gäng ungdomar suttit och babblat och flabbat på balkongen till långt in på småtimmarna. De fick veta att de levde! Ja, dagen efter alltså. Ingen tog tag i saken direkt.

Själv har jag – med hög och tydlig stämma – bett en kvinna gå in i sin lägenhet. Hon tyckte det var en utmärkt idé att sitta på balkongen och ringa sina vänner mitt i natten. Det tyckte inte jag!

Jag protesterar *hrrrmmm*

Och igår hände detta underliga. Jag satt och tittade på tv när ljudet av en utstuderad harkling dunsade mot väggarna inne på bakgården. Jag hade noterat att den nya hyresgästen satt och småpratade med sin pojkvän (?) på balkongen. De hördes, men störde mig inte nåt nämnvärt. Jag var ju vaken.

*hrrrmmm*

Där var harklingen igen! Och när jag hörde den en tredje gång blev jag övertygad om att den var menad som en slags protest. Paret på balkongen verkade dock inte medvetna om harklingen, än mindre att den gällde dem. Efter en stund löste sig problemet av sig självt eftersom paret gick in i lägenheten.

Inga fler harklingar ekade över nejden.

Vaccinering på gång

Imorgon är det dags för vaccinering. Yihaaa!! Jag har äntligen blivit på tur för den första sprutan mot covid19. Det sker via min arbetsgivare som lyckats komma över ett antal doser från Biontech/Pfizer. Ja, den som vill kan även välja Johnson & Johnson. (Fast vem vill det? Inte då jag.) Det känns faktiskt lite nervöst, men inte på grund av själva sprutan…

Det här är första gången på mer än ett år som jag ska ta mig till kontoret som ligger på andra sidan stan. Före corona var flygplatsen Tegel fortfarande öppen, men sedan den stängde går inte längre flygbussen. Just den var det jag brukade åka med från Hauptbahnhof i Mitte. Ja, tekniskt sett från hållplatsen före. Den på Invalidenstraße. Det var där jag brukade hoppa på, strax innan alla flygresenärer invaderade bussen.

Statyer med masker

Pussla med bussar

Under helgen har jag surfat som en galning, både i appar och online, för att hitta ett nytt sätt att ta mig sträckan på ca 8,6 km. (Vägrar cykla så långt i hettan!) Jag har hittat två andra busslinjer som jag tror tillsammans försöker samla upp jobbpendlarna.

Buss 123 går var tjugonde minut, och buss 245 tar mig bara en bit av vägen. Tyvärr måste jag byta buss vid stationen U Turmstraße. Den glada överraskningen är dock att den nya bussen, M27, tar mig hela vägen fram till kontoret. Det kan vara bra imorgon. (Intresseklubben antecknar.) Och hem kommer man alltid.

Ett litet steg i rätt riktning

Kan inte fatta att det är min tur. Och spruta nummer 2 får jag i början av augusti, under min tredje semestervecka. Jag har två veckor i juli och en i augusti. Det blir ingen Sverigeresa i sommar, men det ska ändå bli sååå skööööönt!!

Det bästa av allt – det rör på sig lite. I rätt riktning.

Dags att släppa taget om Skellefteå

Ändå sedan flytten till Berlin har jag funderat på hur länge jag ska stanna. Det har varit svårt att ta ett definitivt beslut. På senare tid har jag dock fått en insikt. Jag borde nog investera mindre energi på tanken att återvända till min tidigare hemstad Skellefteå. Insikten hänger ihop med det nya kulturhuset, Sara kulturhus.

Många som följer mig på Facebook har sett mina inlägg om Skellefteås val att inte ge Västerbottensteatern egna utrymmen i Sara kulturhus. Jag hade inte ens tvekat om att teatern skulle vara en del – och en viktig del – i det nya kulturhuset. Nyheten gjorde mig därför arg och ledsen, men framförallt djupt besviken.

Efter beskedet var jag redo att ställa mig på barrikaderna. På grund av corona och avståndet började jag istället söka efter allierade. De flesta verkade dock mer eller mindre uppgivna – trots mina försök att underblåsa revolutionen. En kort stund funderade jag på att agera ensam. Skriva en arg insändare eller en artikel, men sedan rann ilskan av mig.

Tänk om inte det här är ”sista slaget om kulturhuset”, utan ett tecken på att det är dags för mig att släppa taget om Skellefteå?

Vilken väg är rätt väg? Hitåt…

Inte längre ”min” stad

Skellefteå är en västerbottnisk småstad som vuxit sig mellanstor och jobbar på att bli ännu större. Kommunens val av väg gällande kulturhuset gör de kanske för de ”vanliga” skelleftebornas skull. De som älskar Skellefteå AIK, Stadsfesten och ”Mello”. De som gärna trängs i öltält, dricker starköl i plastglas och skrålar med i schlagerlåtar. Man bygger ett kulturhus som ska erbjuda enkla nöjen för enkla människor. Och det är inget fel med den bilden!

Felet ligger i mina förväntningar. Jag har aldrig passat in i de där sammanhangen, aldrig blivit (eller velat bli) en i gänget. Med nya kulturhuset trodde jag däremot att Skellefteås kulturliv skulle komma att breddas, att dörrarna skulle slås upp mot världen. Med det fanns möjligheten till en ny spännande arbetsgivare. Dörrarna kommer öppnas mot världen, men tyvärr på bekostnad av de lokala kulturutövarna.

Men tänk om allt är precis som det ska vara? Jag har förändrats. Skellefteå har förändrats. Kanske är det inte längre ”min” stad?

…eller ditåt?

Kulturstaden Berlin har något för alla

Både MAN och Skellefteå Konsthall, som inte heller fått utlovad plats i kulturhuset, har gett mig en djupare kunskap om konsten. De har lagt grunden för det konstintresse som vuxit fram hos mig de senaste 10 åren. Västerbottensteaterns arbete är jag närmare bekant med, för den bästa tiden har jag tillbringat där.

Min vision för kulturen i Skellefteå var att den skulle få blomstra och utvecklas. Att lokalt skulle varvas med nationella och internationella inslag! Men Skellefteå kommun väljer att svika ortens professionella kulturutövare, och det gör att Skellefteå inte längre är en stad för mig.

Men jag har grävt ner stridsyxan i den berlinska sandiga jorden. Det är ändå inte min strid att utkämpa. Om skellefteborna är nöjda med sakernas tillstånd, hur förmätet vore det då inte av mig att klampa in och läxa upp dem? Jag bor redan i en stad som (vanligtvis) svämmar över av kultur. Allt jag behöver och vill ha finns här.

Kära skelleftebor, lycka till med alla stora projekt och njut av ert nya fina kulturhus. Men glöm inte teatern och konsten! De behöver också ert stöd. Hjälp dem blomstra på det sätt som passar den större staden Skellefteå och alla dess framtida invånare.

Med all min kärlek ❤️