Kristallnatten och murens fall

Det har varit stiltje på bloggen ett tag och det är väl som det ska vara. Idag kände jag dock för att skriva en rad. Efter Allhelgona, eller Allerheiligen, kommer nämligen den 9 november – minnesdagen för Kristallnatten och murens fall.

Många Stolpersteine putsas inför Kristallnatten

Det är den 9 november och berlinarna hedrar offren för Kristallnatten, 1938. Ja, egentligen hedrar man alla som föll offer för nazismen. Det var dock under Kristallnatten som judarna blev riktigt hårt åtgångna för första gången.

Nazisterna och deras anhängare förstörde affärslokaler och skyltfönster, de brände böcker, egendom och synagogor. Det blev den första stora händelsen som visade vad som komma skulle, och jag har skrivit om det förut.

En suddig Stolperstein

Stolpersteine

Varje år vid den här tiden går berlinarna och anhöriga till de döda ut och putsar sina Stolpersteine. Så kallas de guldfärgade gatstenarna som fungerar som små minnesmärken i vardagen.

På stenarna står namn (även flicknamn för gifta kvinnor), födelse-, deportations- och dödsdatum för människor som bodde på platsen under andra världskriget, människor som mördades av nazisterna. Mestadels judar.

Den som beger sig ut i novembermörkret träffar på stenar där någon lagt blommor och tänt ett ljus. En speciell liten minnesceremoni som berör. Ja, det berör fortfarande. Nästan 85 år senare.

Offren hedras med blommor och tända ljus

Murens fall

Den 9 november firar berlinarna samtidigt murens fall, Mauerfall. Det var 1989 som den här dagen gick till historien ännu en gång. Man refererar fortfarande till den som vor der Wende och nach der Wende, det vill säga före och efter Vändningen, Övergången, Vändpunkten. Svårt att översätta, men det var då det vände och Berlin enades. Det tyska enandet firade man redan den 3 oktober, på nationaldagen.

Kort och gott, det är en dag för eftertanke likaväl som för att minnas och hedra de döda.

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

Jag 💖 Berlin = 10 år

I dagarna är det 10 år sedan jag besökte Berlin för första gången. Det var i augusti 2011 och jag var full av förväntan. Senast jag varit utomlands var 2009, då jag åkte till London för att fira min 40-årsdag. Innan dess hade jag inte varit utomlands på många år. Berlin var en ny stad med nya möjligheter, men inte trodde jag att jag skulle flytta hit!

Som de engelskspråkiga säger: ”Sometimes life throws you a curveball”. Vad betyder då det? Jo, att inget kan överraska som livet. Jag hade knappt haft en tanke på att resa till Berlin, än mindre att jag skulle bo här.

Om någon hade sagt att jag skulle flytta utomlands då hade jag gissat på England, men mest troligt bara skakat på huvudet. Nej nej, inte jag inte. Men tydligen, just precis jag.

Bilden visar Spree, husen längs stranden och tv-tornet i bakgrunden
Utsikt från min bänk

Första intrycket av staden

Än idag kan jag minnas känslan av att kliva ut från flygterminalen och tas emot av den ljumma Berlinkvällen. Skymningen färgade himlen laxrosa. Det luktade flygplansbränsle, men mest färskt gräs. (En beskrivning som på sätt och vis sammanfattar Berlin.) Jag hittade den bågformade gångvägen och drog min resväska i riktning mot tågstationen.

Från Schönefeld flygplats (idag del av Berlin Brandenburg) tog det 2011 ca 45 minuter med S-Bahn (S9) till Alexanderplatz. Det gick även snabbare regionaltåg och ett av dem skulle ta mig till den västra sidan av stan. Där skulle jag byta till buss på den beryktade Bahnhof Zoo (Zoologischer Garten) och jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag hade ju läst vilket ruffigt ställe det var! 😆

Bussen var inte svår att hitta och på hållplatsen Bleibtreustraße ramlade jag och resväskan ut på trottoaren. Där möttes jag av liv och rörelse. Turister som flanerade längs Kurfürstendamm, gäster som roade sig med god mat och dryck på uteserveringarna, förvånansvärt lite trafik. När klockan närmade sig 23.00 siktade jag tryggheten – hotellets upplysta entré.

Utsikt över Spree och en båt som kommer ut ur slussen
Utsikten med en båt som kommer ut ur slussen

En känsla av frihet

Redan morgonen efter kände jag av dem, frihetens vindar. Jag trodde det berodde på att jag hade semester och befann mig utomlands, men känslan återkom. Det första jag skulle göra var att navigera mig över till stadens östra sida. Planen var att äta glass med en god vän på Häagen-Dazs, som då låg vid torget Hackescher Markt.

Sedan vi svalt glassen gav vi oss av. Vi promenerade ner mot Spree förbi Museumsinsel och Angela Merkels privata bostad, ut på Unten den Linden med tv-tornet och Alexanderplatz i ryggen. Där bjöd paradgatan på en bukett av sevärdheter: Staatsoper, Zeughaus, Neue Wache, Humboldtuniversität, Bebelplatz… och så äntligen – Brandenburger Tor. Bortom den berömda porten bredde Tiergarten ut sig som en grön stadslunga. Vi svängde vänster till minnesmonumentet över de mördade judarna under andra världskriget. Efter ett stopp där fortsatte vi vidare till Potsdamer Platz…

Jag kommer ihåg mycket annat från den dagen också. Hur Berlin kändes, smakade, luktade… Den charmiga blandningen av nytt och ruffigt, något som för övrigt kännetecknar staden. Berlin är som en levande och mångfacetterade organism. Här samsas fult och fint, glatt och sorgligt, aktivism och dekadens i denna motpolernas stad.

Bild på min fina klänning med glittriga skor till
Bar min nya klänning, dagen till ära, och mina fina glittriga skor

Ensam i Berlin en lördag

Igår begav jag mig återigen ut i den ljumma augustiluften. Jag styrde stegen mot Fischerinsel och Alter Hafen. Det är hit jag går när jag vill vara nära vatten. Man kan följa floden om man går strandpromenaden från Jannowitzbrücke. Jag valde den övre vägen förbi Märkisches Museum. Där finns en bred trappa som leder ner till vattnet.

Jag hittade en bänk och satte mig för att betrakta sjöfåglarna, och båtarna som körde in och ut ur slussen. En bit längre bort efter stranden finns en båt man kan gå ombord på. De erbjuder enklare rätter och förstås drycker av många de slag. Eftersom jag inte hade tillräckligt med kontanter sökte jag mig vidare längs Spree tills jag hittade en arabisk restaurang, Cana.

Servicen var långsam, men salladen med stekt halloumi var god. Till det drack jag svart te med kardemumma och unnade mig en baklava till efterrätt. Styrkt av maten fortsatte jag gå in mot Mitte. Passerade den nybyggda kopian av det gamla slottet. Det är öppet för besökare nu. Jag fortsatte samma väg som vi gick den där första dagen, men i motsatt riktning.

Bilden visar det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn
Det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn

The Power of Berlin

Vid Hackescher Markt satte jag mig ner med en flaska öl och njöt av folkvimlet runt omkring mig. En gubbe spelade sin musik högt för alla och The Power of Love med Jennifer Rush ekade mellan husen. På väg därifrån stannade jag och pratade med en hemlös fransman och hans hund. De fick mina sista slantar och vi sa bonne soirée.

Det slår aldrig fel. Om jag går ut och låter staden omfamna mig, då återvänder jag alltid hem styrkt och lugn. Berlin har den inverkan på mig. Ja, fortfarande efter 10 år. I love this place 💖

Großer Wannsee

I juli gjorde jag och en god vän en utflykt till Wannsee, en av Berlins mest kända insjöar. Sjön heter egentligen Großer Wannsee, för det finns även en liten (Kleiner Wannsee). Här hittar du också en av stadens bästa och äldsta badplatser (kostar inträde) med sina karaktäristiska strandkorgstolar, Strandbad Wannsee.

Sjön ligger i stadsdelen Wannsee och förutom den ljusa soliga sidan av området så finns det en mörkare. Den vakne minns förstås den ökända Wannseekonferensen som ägde rum 1942, men mer om den senare.

Området är en liten oas i sydvästra Berlin och speciellt älskad av båtägare. Sjön frekventeras av många olika båtar och färjor. Den som har ett BVG-kort kan med fördel åka över till sjöns norra sida och besöka Kladow som har en Biergarten med bayerskt tema.

Min vän och jag valde först att bara vandra omkring. Det var en het och klibbig dag. Faktiskt mer fuktig än het. Vi landade vid en bred stentrappa vars steg ledde ner i sjöns vatten. Där satte vi oss på ett trappsteg i skuggan för att beundra utsikten. Det blåste en behaglig vind och livet vara bara gött, som Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt.

Liebermann Villa

Efter en stund gick vi vidare och en skylt pekade ut riktningen till Liebermann Villa på Colomierstraße 3. Max Liebermann (1847–1935) var en berömd impressionistisk konstnär och ordförande i Preußische Akademie der Künste under 12 år. När nazisterna tog makten 1933 yttrade han de berömda orden (på typisk berlindialekt): „Ick kann jar nich soville fressen, wie ick kotzen möchte.“

”Jag klarar inte att äta så mycket
som jag skulle vilja kasta upp.”

Källa: Wikipedia

Redan innan maktövertagandet förbjöds judiska konstnärer att ställa ut sina verk. Då lämnade Liebermann sin post. Han var själv jude, men hade ”turen” att gå bort redan 1935. Hans fru hade tyvärr inte samma tur…

Martha Liebermann fick uppleva hur villan i Wannsee och den fina bostaden i centrala Berlin tog ifrån henne. Parets privata konstsamling hann hon få med sig till den nya och mindre lägenheten hon hittat inne i stan.

År 1943, efter beskedet att hon skulle deporteras till Theresienstadt, begick den 85-åriga Martha självmord. Nazisterna roffade genast åt sig resten av paret Liebermanns ägodelar som spriddes för vinden. Då var Liebermanns konst sedan länge stämplad som så kallad entartete Kunst.

Utställning med Gerty Simons foton

Därför är alltså huset i Wannsee tomt på möbler. Istället nyttjas huset som konstgalleri. På nedre plan brukar caféet finns (före corona) och på andra våningen kan man se Liebermanns egen konst och tillfälliga utställningar.

Vi fick nöjet att se en fin utställning av den tysk-judiska fotografen Gerty Simon. Hennes vackra svartvita porträttbilder visade mellankrigstidens berömdheter, såsom Einstein, konstnärerna Käthe Kollwitz och Max Liebermann, samt den brittiska skådespelerskan Peggy Ashcroft.

Haus der Wannsee-Konferenz

Eftersom vi redan var halvvägs så beslöt vi oss för att även besöka Wannsee Villa, eller Haus der Wannsee-Konferenz. Jag har ofta upplevt att platser har sin egen speciella atmosfär. Liebermann Villa ingav en varm och välkomnande känsla, inte minst på grund av den underbara trädgården, men också huset utstrålade kärlek och välvilja.

Den här byggnaden däremot, den gav mig rysningar. En lång uppfart ledde fram till huset som var omgärdat av höga rundade häckar. De påminde om dem man skapar trädgårdslabyrinter av. En enkel cirkelformad plantering, också den omgärdad av låga häckar, var enda utsmyckningen på gårdsplanen.

Platsen fick mig nästan att må illa. Den kändes kylig och kall. Knappt ens i koncentrationslägret Sachsenhausen kände jag mig så här illa till mods.

Judefrågans slutgiltiga lösning

Jag ville inte gå in i huset. Det spelar ingen roll att det numera används som minnesmärke och utbildningscenter. Den permanenta utställningen hantera det som huset är ökänt för, det var nämligen här som man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. År 1942 fattade 15 högt uppsatta män inom olika nazistiska grupperingar det ödesdigra beslutet att utrota ett helt folk.

Brrrr… Bara tanken ger de flesta kalla kårar efter ryggraden, men jag hävdar ändå att ”det sitter i väggarna” på kåken.

I trädgården fanns en annan ro, ja nästan frid. Ungefär som på en kyrkogård. Villan ligger på en höjd med en oerhört vacker utsikt över sjön. Vi gick ner och satte oss på en bänk och det var rent gudomligt. På andra sidan vattnet ligger badplatsen och den var rogivande att betrakta. Liv och död kan verkligen existera sida vid sida.

Ja, det var berättelsen om Wannsee och lite om vad som går att se där. Det är ett fint område, och det tar cirka 30 minuter att åka hit med S-Bahn (S7) från Alexanderplatz.

Foton: Ingrid Carlsson (*inkl. foton av Gerty Simons verk)

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!

Färdigvaccinerad!

Här är det tvära kast minsann. Från gråtmild och deppig till glad och sprallig på bara någon dag. Välkommen till min inre värld. Anledningen till glädjen? Jo, jag har precis blivit färdigvaccinerad. Dos nr: 2 – check. Covid göre sig icke längre besvär! Lättnaden är total.

Ja, jag vet. Vi ska inte ropa hej, och allt det där. Jag kommer fortsätta att hålla avstånd och vara försiktig. Ändå är det så jäkla skönt att vara färdigvaccinerad. Äntligen! Coronatester lär jag inte komma ifrån helt, men bara det att kunna visa coronapasset och slippa en massa tjafs. Så sköööönt.

Min glada nuna och ett plåster som bevis för att jag är färdigvaccinerad
Färdigvaccinerad och stolt ägare av ett pissrosa plåster

Det gula vaccinationspasset…

När du fått andra sprutan i Berlin så har du fått två kråkor, två klistermärken och två stämplar i ditt tyska vaccinationspass eller Impfpass. Det är ett litet häfte av gult kopieringspapper i A6-format och som du hämtar ut hos din husläkare.

Alla mina vaccinationer står tyvärr inte i passet. Det går nämligen inte att digitalt få tillgång till de uppgifterna från Sverige. I alla fall så gick det inte 2016 när jag fick mitt vaccinationspass. Då var man tvungen att dyka upp personligen på sin svenska hälsocentral.

Närbild på min fina Lidl-blus med citronmönster
Närbild på min fina Lidl-blus för 4 euro

…och EU:s digitala covidintyg

Nästa steg som färdigvaccinerad är att släpa sig iväg till ett apotek. De hjälper till när du vill hämta ut ditt digitala covidintyg. Du får en utskrift och kan där via en QR-kod ladda in intyget i en passande app.

Jag har tyvärr problem med att ladda ner den tyska appen CovPass från Robert Koch-institutet. Beror troligen på att jag har inställningarna på svenska. Då dyker inte appen upp när jag söker. Det finns dock minst en till app att använda sig av, Corona-Warn-App.

Men först en lugn kväll och sedan iväg till apoteket med hoppsasteg imorgon! Om de eventuella biverkningarna tillåter…

Besvikelse

Jag har en lång relation till besvikelse. Vet inte varför den drabbar mig så ofta, för jag tycker inte att jag bygger upp förväntningarna. I alla fall inte varje gång. Ändå drabbar den mig hårt. Du som har barn, se till att hålla dina löften!

Varför säger jag det? Jo, för i min barndom blev jag lovad saker som inte hölls. Enstaka gånger är okej, men blir det för ofta så sätter det spår i den som känner sig sviken. Jag vill inte peka ut någon eller anklaga andra för att göra fel, jag vill bara berätta vad svikna löften gör med mig.

Sedan en tid tillbaka följer jag den ickebinära coachen och författaren Jeffrey Marsh som har ett väldigt helande och inkluderande budskap. Han pratar mycket om trauma i barndomen och villkorslös kärlek. Det gör förstås att mina egna upplevelser flyter upp till ytan så att jag kan titta på dem igen.

Ett paket från en gammal vän
En glad överraskning som kom med posten

Kalaset som kom av sig

Besvikelse blev aktuellt eftersom jag blev uppmuntrad att anordna ett litet kalas, trots allt. På min rätta födelsedag var jag inte i bra skick. Jag orkade inte med allt trassel som det innebär att sjösätta en födelsedagsfest i Berlin och i min ålder. På sommaren har folk alltid så himla mycket planerat. Det är jättesvårt att samla bara 3–4 personer på samma dag.

När jag träffade tre av mina vänner, och de menade att de hade tid den 13 augusti, ja då gick jag hem och funderade. Jag knåpade ihop en inbjudan och mailade ut. De flesta svarade direkt. Tyvärr var de upptagna med annat de redan planerat in. Okej, fine. Svar från de tre som initierade det hela dröjde.

Servetter med klös
Servetter med klös! Många kom ihåg mig på min födelsedag. Tack!

Varför ens lova något man inte tänker hålla?

Idag fick jag veta att två av dem (ett par) skulle åka på semester just den dagen. Jaha, det hade de inte sagt när de föreslog den. Vad är det med människor? Jag vet att man kan ha andra planer, speciellt de som lever i en relation, men när man redan pratat om ett visst datum? Givetvis blev jag jättebesviken.

I slutänden visar det sig att en person kan komma, efter viss tvekan, och en annan kan senare på kvällen. Nä, det är ingen idé. Jag avblåste det hela. Själv planerar jag sällan in något på mina vänners födelsedagar, ifall de vill fira på rätta dagen. Jag vill vara där för dem. Några frågade om kalas den 7 juli, min rätta dag, men de var upptagna hursomhelst. So what’s the point?

Precis det jag ville undvika

Det var precis av den här anledningen som jag struntade i att bjuda in folk på födelsedagen. Jag kan inte hantera den här sortens besvikelse, för jag känner mig bortvald, oviktig och ja, oälskad. Det sitter hårt i mig och är svårt att bli av med. Om de bara inte tagit upp saken och föreslagit den 13 augusti, då hade allt varit bra.

Nu sitter jag här och känner mig nere. Fast jag vägrar låta det påverka mig för mycket. Jag har semester nästa vecka och jag ska fan i mig njuta. Och nu skiter jag i alla andra. Nu gör jag min egen grej! 💛 🐆

Guld till Spira – det dyraste jag har

Under förmiddagen har min älskade kisse Spira agerat nåldyna. Det låter säkert aningen underligt. Förklaring följer i inlägget, men från och med idag är den här lilla kattskatten ännu mer värdefull. Hon är nämligen fullpepprad med äkta guld! 👑 💛 🐱

”Vad nu då?”, undrar du säkert. Ja, vi testar en ny (?) metod för smärtlindring. Den kallas för guldakupunktur (länk på engelska) och har gett väldigt lyckat resultat på hundar. Även katter kan bli hjälpta, men det kan tydligen vara aningen knepigare att få tillförlitlig effekt.

Nä du! Vi räknar kallt med minst 80%, även om vi är utlovade mer försiktiga utsagor i stil med mellan 10 och 80% smärtlindring. Luktar hängslen och svångrem för mig. Vad som helst är dock bättre än piller!

Metoden används faktiskt på människor också. Givetvis inte i skeptiska Sverige, där allting alternativt avfärdas som kvacksalveri, men i Danmark hittar du många veterinärer om du googlar.

Jag hittade (minst) en klinik som använt metoden på människor med lyckat resultat. I en film på sajten vittnade en kvinna om att smärtan i hennes onda knä blivit mycket bättre.

Katten Spira, en helig birma
Min bästaste vän 💙

Hur funkar då guldakupunktur?

I korthet handlar det om att små guldbitar förs in djupt under huden med en spruta, så nära smärtpunkterna som möjligt. Guldbitarna agerar sedan som ”inbyggda” akupunkturnålar. Man kan också sätta in ett flertal stift runt en led eller ett ben. Behandlingen kan alltså liknas vid akupunktur, men har en långtidsverkande effekt. Som bäst håller det i 4 år på ett djur. Betydligt billigare och sundare än tabletter!

Egentligen stämmer det inte helt det jag påstår om akupunkturpunkter. Man tror att guldbitarna ”signalerar” till varandra med en positiv frekvens och att de därmed slår ut den negativa frekvensen som smärtan sänder ut. Som lekman tycker jag det viktigaste är att det funkar. Det räcker för mig.

Och folk har haft guld i tänderna sedan länge. Det sägs vara det bästa att laga med.

Friskt vågat, hälften vunnet

Guldbitarna är alltså cirka 5 mm långa stift som förs in under huden sedan djuret sövts ner. Stiften är synliga på röntgenbilder och ser då ut som typ strössel. I Spiras fall har stiften applicerats på de punkter där hon mest troligt haft ont. Det betyder speciellt nära höftleden på höger sida. Där syntes problemen på röntgenbilderna och tros vara artros. Det verkar dock även finnas stift på andra sidan bäckenet.

Spira får vila innan jag börjar undersöka henne närmare. Päls saknas både här och där. Hon har blivit rakad och huden har steriliserats på införingsställena på kroppen, helt enligt rekommendationerna. Jag hoppas att vi därmed är helgarderade. Inga infektioner, please!

Så nu är det bara att vänta och se. Det borde ju bli bättre än det varit. Tokjobbigt att se sin älskade kattkompis ha ont utan att kunna lindra.

👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑

Faktiskt det värsta med corona…

Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!

Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)

Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)

Bekväma skor med mjuka sulor
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)

Joggare + disktrasor = sant

Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.

Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.

Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.

Äckligaste idag

Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.

Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.

Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷

De färgglada glasen från Lidl

Efter att ha gått loss hårt med djupa funderingar kom så söndagen och lugnet. Idag är det klibbigt varmt och regn med åska väntas till kvällen. Min granne frågade om vi skulle ta en glass innan det brakar loss. Jag ska träffa henne om en stund. Jobbat lite och sitter och sippar vatten i ett av mina nya coola glas. Det lila.

Min närmaste matvarubutik är en Lidl-filial som inte räknas som fullstor. Det betyder att de inte alltid har samma utbud av varor eller samma bredd på sina erbjudanden. Mig spelar det ingen roll, för jag handlar mina basvaror där ändå. Då och då kikar jag på det där krimskramset de säljer. Under corona har jag fyndat flera gånger, och jag köper mina barnsliga skolkalendrar där varje sommar.

Bilden nedan är från Lidl:s hemsida.

Regnbågen i köksskåpet

Sist jag gick och handlade skulle jag hålla i slantarna hade jag tänkt. Gick väl så där. Jag kom hem med de här glasen. Kunde inte motstå dem! Långt innan regnbågsfärgerna förknippades med Pride så har jag älskat alla färger samtidigt. I skolan skulle vi sy små doftkuddar och alla broderade i fina pastellfärger. Inte jag! Jag kunde inte välja så jag sydde med alla färger. Ja, helst grundfärgerna då. men visst är glasen fina!? Önskar att jag hade rum och behov för ännu ett 6-pack ❤️🧡💛💚💙💜

För övrigt så var det Christopher Street Day i Berlin igår, dvs Pride. Jag blir inte klok på detta, för i början på månaden filmade jag vad som måste ha varit ett Pride-tåg som drog fram längs Torstraße. Lite senare läste jag om att CSD blivit uppskjuten pga regn, och igår gick det tydligen av stapeln på riktigt. Minst sagt förvirrande, men heja heja ändå liksom 🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈