Fotografiska Berlin

Det händer allt som oftast att stan överraskar. Beger man sig bara ut helt förutsättningslöst så kan man räkna med att något spännande händer. Jag skulle demonstrera för klimatet, men råkade inviga nya Fotografiska Berlin istället.

Jag skulle som sagt demonstrera för klimatet idag tillsammans med Fridays for Future, men råkade missa hela tillställningen. Ja, kort förklarat så kom det saker emellan och när jag väl var framme vid Brandenburger Tor så var det hela redan över 🙈

Tycker inte jag behöver skämmas så mycket. Enligt Tagesspiegel var det 12 500 personer där. De ”behövde” nog inte mig också, men visst hade jag gärna varit nummer 12 501.

Gin & tonic
Rosor i vas

Ännu en GT provsmakad

Vad gör man då? När man missat revolutionen. Jo, man firar jordens förestående undergång med sushi, invigning av nya Fotografiska Berlin, och en gin&tonic! När man inte har vare sig bil eller en lyxig livsstil, då måste man väl driva på den negativa utvecklingen på något sätt 😜

Som rubriken antyder så snubblade jag alltså in på Fotografiska Berlin som så klart hade slagit upp portarna just precis idag. Var ska sleven vara om inte i grytan! 😂
Jag var dock inte på humör för att se utställningen. Istället gav jag serveringspersonalen möjlighet att öva. Åtminstone på en hederlig gammal GT. Annars sprang de mest runt som yra höns medan de samtidigt försökte se coola ut.

Hur den smakade? Tja, som en normal gin&tonic, inget exceptionellt. Mer Volvo än Ferrari. Jag har druckit mycket godare nere på RAW Gelände och på Salon Babette.

Fotografiska Berlin, ingången
Menyn på Fotografiska Berlin
Ingången igen
Nödutgång på baksidan
Skylten ovanför ingången
Skelettet av gamla Tacheles
Köp biljetter!
Presentshoppen

Tacheles är död – leve Tacheles!

I det stora hela är jag glatt överraskad över arkitekturen. Speciellt att de behållit så pass mycket av gamla Tacheles. För den oinsatta så var Tacheles först ett shoppingcenter, men blev till en kulturell samlingspunkt efter murens fall. Här samlades punkarna, konstnärerna, de dekadenta. Det festades, ordnades happenings och konserter samt konstutställningar och andra kulturevenemang.

Sedan kom stunden då ”ruinen” köptes av investerare och skulle renoveras. Folket slogs för sin kulturarena, men som vanligt vann kapitalet. Idag står stället piffat och klart. Ny arkitektur, men med gamla inslag. Ännu gapar många lokaler tomma. Däremot inte Fotografiska Berlin.

Trapphuset från gamla Tacheles
Graffiti FTW

Fotografiska Berlin + Tacheles = sant

De har alltså bevarat fasaden mot gatan. Oranienburger Straße i det här fallet. Även åt gården har de bevarat höljet och byggt nytt innanför skalet. Åtminstone tror jag det. Jag köpte ingen biljett så att jag kunde se de andra våningarna, trapphuset och utställningslokalerna.

Ordet jag vill använda är urban chic. Stora dörrar och fönster, tegelväggar, cementgolv, lyxig inredning. Trapphuset verkar vara originalet från ”gamla” Tacheles, med graffiti och allt. Kul detalj! Och märkligt rörande att de behöll den delen.

Hit kommer jag gå igen, och då för att se utställningen.

Warntag

Idag var det Warntag i Tyskland, då man testar det vi i Sverige kallar ”Hesa Fredrik”. Jag tror att jag nämnt tidigare att många sirener i Berlin förstördes under kriget, eller så plockades de bort av andra skäl. Troligtvis för att ingen någonsin ville höra det ljudet igen…

Första gången de varnade för testning i Berlin hörde jag inga sirener, inte ett ljud. Det var absolut knäpptyst hos mig, men sedan förra året får jag varningarna i mobilen.

Signalen skulle komma kl. 11.00 så jag skulle i alla fall vara vaken och uppe. Tack och lov! Tänk att bli väckt av den signalen?!?! 😵‍💫💥📢

Warntag in Berlin
Så här såg meddelandet på tyska ut, jag fick även ett på engelska

Ljudet från helvetet

Trots att jag visste att det var Warntag så hade jag givetvis hunnit glömma bort vad som skulle hända. Istället satt jag djupt (nåja!) försjunken i jobb och hoppade högt av det plötsliga ljudet.

Mobilen skrek och vibrerade. Gulsvarta meddelanden blinkade på skärmen. Jag stirrade förskräckt på skärmen, satt som paralyserad.

Hellre Warntag än allvar

Jag trodde ljudet skulle tystna av sig självt, men det gjorde det inte. Förra gången fumlade jag så mycket med telefonen att jag lyckades stänga av ljudet direkt. Men inte idag.

Till slut kom jag på att jag måste ”svara”, det vill säga svepa med fingret åt något håll på skärmen. När jag gjorde det blev det tyst. Phew! 😅👍

Hoppas att jag aldrig behöver bli väckt av det ljudet, eller höra det annat än vid testningen en gång per år. Och de jävlarna startade en minut för tidigt.

U-Bahn: Berlins tunnelbana

Det var ett tag sedan jag skrev, men tankarna går ofta hit, till bloggen. Värre är det att hitta tangenterna med fingrarna. Men så var jag ute på vift i måndags och återupplevde vissa delar av Berlins tunnelbana, U-Bahn. Det fick mig att vilja sätta mina upplevelser på pränt.

Eftersom jag bor på den östra sidan av stan så åker jag ofta och gärna med spårvagnen. Den är nyare, fräschare, går ovan jord, brukar ha AC och är inte lika fullproppad med folk. Det sistnämnda beror troligtvis på att den är långsammare än U-Bahn och S-Bahn, som slipper trängas med övrig trafik.

U5 Museumsinsel
Innertaket på stationen Museumsinsel (U5)

Nya sträckan för U5

Jag är också lite bortskämd med att U5 går förbi där jag bor. Sträckan byggdes ut under några år och numera kan man åka hela vägen under ”centrala stan” till Hauptbahnhof. (Med centrala stan menar jag ”mitt” centrum, Alexanderplatz och området vid Unter den Linden.) Det innebär nya och fräscha stationer. Favoriten är Museumsinsel med den blå stjärnhimlen…

I måndags var det inga nya fräscha stationer jag såg utan raka motsatsen. Jag hade fått för mig att åka till Svenska kyrkan i Wilmersdorf för att delta i en körövning. Min längtan efter att få sjunga hade blivit mig övermäktig och jag ville åtminstone testa och se. Den religiösa aspekten kanske går att leva med…

Som ett vilset djur ”am Zoo”

För att ta mig till U Berliner Straße och Landesallee måste jag byta tåg två gånger: 1) på Alexanderplatz och 2) på Zoologischer Garten. Det var länge sen jag var ”am Zoo” och det är sunkigt som tusan. Därför håller de på att renovera, så det är pilar överallt, men de verkar aldrig peka åt rätt håll.

Jag virrade runt och sökte U-Bahn, för jag tänkte på hur det ser ut på Friedrichstraße, där allt finns under samma tak. Nä nä, på Zoo måste man ut och sedan ner i underjorden. Där hamnade jag i alla fall på rätt plattform, men på U Berliner Straße var vägen ut som en enda lång labyrint.

Alexanderplatz station, Berlin
Behöver ingen närmare presentation

Står U:et i U-Bahn för ”usel skyltning”?

På vägen hem var det ännu värre, för jag såg först inte informationen på skylten. Det stod nåt om att man skulle ”gå längs hela plattformen och sedan över till nästa plattform”. Va?!? Jag gick upp och tillbaka för att leta efter en andra nedgång. Nope. Ner igen.

Då fattade jag att jag var tvungen att gå längs hela perrongen där tågen gick i fel riktning. Längst bort, och knappt synlig, fanns en öppning över till spåret i rätt riktning. Jamen självklart! Tänk äldre, folk med funktionshinder och turister… De har ingen chans.

Platser jag undviker

Grejen är att många stationer är oerhört nedgångna. Större stationer eller knutpunkter drar också till sig ”samhällets olycksbarn” som det så fint heter. Det är människor som har det svårt och ofta lever i misär, men de är sällan nyktra och kan vara hotfulla.

Jag undviker kategoriskt Kottbuser Tor, Herrmannplatz och, ja större delen av Neukölln. Var och en känner sig hemma på sin plats i Berlin, men det här är inte mina platser.

Svårt för funktionsnedsatta

Wilmersdorf hör till gamla väst och därför tyckte jag det var märkligt att det finns unkna stationer även där, men jag tror faktiskt de är fler. Vissa U-Bahn-linjer är äldre än andra och många är i behov av renovering. Värst är det för personer som inte kan gå själva eller måste bära tungt.

Charmen och utmaningen med Berlin är således att det inte är lika tillgängligt och välordnat som i Sverige. På gott och ont…

Tori Amos på Tempodrom

I måndags var jag på konsert. Tori Amos spelade på Tempodrom. Jag hade ingen biljett för att konserten skulle ha skett under pandemin och var redan slutsåld, men så hörde en god vän av sig…

Redan då hon kom ut med sina första album gillade jag Tori Amos. Rösten, pianot, de udda tongångarna, texterna… Hon är en bra och unik artist, men jag glömde bort henne under ett antal år. Först den 22 september 2017 blev jag påmind om henne igen.

Tori Amos på Tempodrom, påsken 2023 (sorry för dålig bildkvalitet)

Tori och jag på ZDF Aspekte

Det var en före detta kollega som frågade mig om jag ville komma med och delta i en tv-inspelning. Året var alltså 2017 och jag var någorlunda etablerad i Berlin, dock inte finansiellt stabil. Biljetterna var gratis (hurra!) och tv-programmet hette Aspekte, så det fanns inte mycket att fundera på.

Hittade en snutt från programmet på YouTube. Man ser min rygg (vit blus med blommor) där jag sitter, ungefär mitt i publiken. Det var en häftig upplevelse, men det skulle bli ännu häftigare.

Tori sjunger låten Upside Down 2 (Aspekte, 2017)

Efter tv-inspelningen sa min kompis att vi skulle gå ut och vänta vid utgången ifall Tori skulle dyka upp. Hon hade med sig sina CD-skivor och ville få Tori att signera dem.

Jag blev skraj. Nej, så pinsamt att stå där ute och hänga! Men vi gjorde det, och följande bilder visar att jag inte var helt missnöjd med situationen.

The Reindeer Queen

Jag hade inte räknat med att få prata med Tori Amos så man kan säga att jag blev rejält nervös. Som tur var stod hennes största fans närmast dörren. Hon pratade med var och en av dem, vilket tog en stund, men så plötligt vände hon sig till mig.

Ingrid är överförtjust och en smula star struck

Tori hade under kvällen pratat om sin nya CD, Native Invader (2017), och hon sjöng också en ny låt, Reindeer King (dålig bildkvalitet på YouTube). Namnet hade fastnat hos mig och jag presenterade mig som ”the reindeer queen”, det vill säga att jag kom från renens land i norr. Inte helt rätt, men inte heller helt fel.

På grund av en mobil som vägrade samarbeta så fick vi en längre pratstund och jag blev faktiskt star struck. Hon var lågmäld, trevlig och uppmärksam. Det blev ett möte som jag aldrig kommer glömma.

Tori Amos anno 2023

Tillbaks till annandag påsk 2023. En god vän hörde alltså av sig. Hon hade en biljett över. Ville jag hänga med på konsert med Tori Amos? Så klart jag ville.

I det stora hela var det maffigt och spännande, men Tori tappade bort mig ungefär halvvägs. Då hade hon spelat Crucify – som är en favoritlåt – i ett väldigt långsamt tempo och liksom svulstigt. Jag kände inte riktigt igen mig.

Hur coolt det än var att gå på konsert så är Toris tidiga album fortfarande mina favoriter. Musiken var lättare, luftigare, roligare och… tja, mer min grej. Mycket försvann i det långsamma tempot där orden blev upphackade och inte fick något sammanhang.

Jag höll faktiskt på att somna, men det var ändå hypnotiskt på något vis.

Våren i Berlin

Den tidiga våren är en stor anledning till att jag bor i Berlin. Redan i januari kommer snödropparna fram. Därefter brukar krokusar och vintergäcken blomma. I samma veva prunkar forsythian, och i mars får körsbärsträden knoppar. Underbart! 💖🌸💖🌸💖

Rosa körsbärsblommor
Vintergäck
Lila krokusar
Snödroppar

Det behövs inte så många ord. Bilderna talar för sig.

En söndag i Volkspark Friedrichshain

Vintern börjar lida mot sitt slut, men än är den inte över. Igår snöade det och temperaturen går under nollan på natten. Som många andra berlinare funderar jag på vad uppvärmningen kommer kosta, men räkningen kommer först i juli–augusti. Så går tankarna medan jag strosar genom parken.

Krokusarna blommar
Krokusarna blommar

När jag går runt runt på väg upp mot toppen av Mont Klamott (en av fyra kullar i Volkspark, vilka skapades när bunkern förstördes efter andra världskrigets slut), så hör jag lösryckta meningar från människor jag möter.

En ung man berättar för sin vän om ensamheten och hur den påverkar honom. En annan man pratar entusiastiskt om resor han planerar, om strålande framtidsutsikter. Hans vänner nickar och lyssnar. Hussar och mattar hojtar på sina hundar, som oftast går lösa fast de inte får, och småbarn tjoar och tjimmar på lekplatsen nedanför.

En hjärtformad vattenpöl
En hjärtformad vattenpöl

Tankarna far och kommer

På väg mot toppen hör jag även hur musikern nedanför drar igång en ny låt. Det är Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och jag känner hur mitt inre får en kick. Jag bestämmer mig att jag ska gå förbi honom på hemvägen, men när jag väl är där har han redan packat ihop. Gitarren står lutad mot hans cykel. Guran är blå och metallsträngad, nästan samma blå färg som på min akustiska gitarr som jag aldrig spelar på.

Tankarna går vidare till mina egna drömmar om Berlin. Jag blev både dragen och knuffad hit på ett fortfarande gåtfullt sätt, men det kändes som att det var meningen – meningsfullt – och en väg jag inte kunde säga nej till.

Jag hade stora drömmar. Äntligen skulle jag förverkliga allt det jag längtat efter men aldrig vågat göra. Dessvärre blev det inte så. Istället möttes jag av motgångar.

Vintergäcken lyser solgul i gräset
Vintergäcken lyser solgul i gräset

En dröm eller profetia?

Just skrivandet hade jag stora förhoppningar om. Någon hade sagt till mig:

– Du ska flytta till Berlin och bli författare.

Ja, det kändes jätteskönt att höra och jag ville ge det ett försök. Tyvärr är det svårt att följa en dröm när verkligheten knackar på. Jobbet som skulle göra det möjligt att skriva sinade. Pengarna likaså, och jag fick med mössan i hand söka försörjningsstöd (Harz IV).

Efter en tid fick jag ett bättre jobb, och frilansuppdrag som täckte mina utgifter. Jag kunde andas ut. Men skriver du i jobbet, har en dålig chef (lika med ständiga konflikter), samt en pandemi som ställer till det, då dräneras all kreativitet.

Är det ens värt att försöka igen?

Det var också svårt att välja bland mina skrivprojekt. Skulle jag skriva på någon av de fiktiva berättelserna eller skulle jag skriva om mina egna upplevelser? Än idag vet jag inte vilken väg jag ska välja och jag kan inte välja förrän jag ”vet”.

Så här är jag, i Berlin, och undrar liksom varför. Jag trivs, jag känner igen mig i alla jag mötte i parken idag. I deras drömmar, planer och deras ensamhet. Men inte ett steg närmare författardrömmarna har jag kommit. Kanske var det bara det, drömmar?

Om svenska valet & medborgarskap

När jag skulle brevrösta behövde jag två vittnen. För enkelhetens skull frågade jag mina två grannar. Den ena ställde upp direkt, medan den andra frågade: ”Varför väljer du där när du bor här?” Frågan gjorde mig riktigt upprörd. Låt mig förklara.

Den som aldrig bott utomlands kan inte fatta. Eller vill de inte förstå? Däremot den som bor i annat land än sitt födelseland fattar utan förklaring. Jag föddes och växte upp i Sverige och bodde där i 44 år av mitt liv. Det går inte att banka svenskheten ur mitt system.

Jag flyttade till Berlin för att jag ville se och uppleva något nytt. Inte för att jag var trött på Sverige. Jag sökte nya utmaningar och möjligheter. Mina språkkunskaper som legat i träda sedan gymnasietiden fick äntligen komma till användning. Det fanns andra jobb att söka och människor att lära känna. Allt detta var möjligt tack vare EU. Som EU-medborgare har man rätt att leva och arbeta varsomhelst i Europa. Fantastiskt!

Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i närbild
Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i närbild

EU-medborgare har inte samma rättigheter

När det sedan kommer till medborgarskap är det en annan femma. Jag är givetvis fortfarande svensk medborgare och som sådan har jag beskydd av de svenska lagarna och ett svenskt pass. Min enda skyldighet, vad jag vet, är att rösta i svenska riksdagsvalet, vilket jag gjort tre gånger sedan jag emigrerade: 2014, 2018 och 2022.

I Tyskland har jag visst beskydd som EU-medborgare och svensk medborgare, men jag är inte tysk medborgare. Det verkar några tro, som exempelvis min granne. För att ens få söka tyskt medborgarskap måste du ha bott och arbetat i landet i minst 8 år. (Om du är gift med en tysk räcker det med 5 år.) Dessutom kostar det 255 euro (närmare 2700kr), plus kostnaden för ett tyskt pass. (I Sverige kostar det 1500kr + passet.)

Tyskt medborgarskap

För att bli tysk medborgare måste du kunna visa upp en väldig massa dokument, såsom födelsebevis, Anmeldung (att man är skriven på en tysk adress), hyreskontrakt, anställningsavtal, bevis på kunskaper i tyska på som lägst B1-nivå (tror jag), och säkert några till. Utöver detta får du genomgå ett för mig okänt antal tester. Jag tror det är läs- och hörförståelse, tal- och skrivövningar samt ett prov i samhällskunskap.

Ett tyskt medborgarskap kan säkert ha många fördelar, speciellt om du kommer från ett land utanför EU. För mig är troligtvis den enda fördelen att jag får rösta i tyska riksdagsvalet. Det är givetvis inget man ska förringa. Demokrati är av högsta vikt. I dagsläget får jag bara rösta fram politisk ledning i min stadsdel. Frågan är om det ändå är värt mödan, vi talar om vart fjärde år…

Regeringen vill förenkla processen

Den tyska regeringen undersöker just nu hur de kan förenkla för medborgarskap, eftersom utlänningarna utgör en så stor del som alltså inte har rösträtt. Jag läste nyligen att så många som 10 miljoner invånare i Tyskland saknar fullvärdig rösträtt. Det är en åttondel av befolkningen! Nästan 12 procent. Planerna på förenklat medborgarskap skapar förstås debatt, för det går inte att komma ifrån att nationaliteter bedöms olika. Att vara svensk har hittills bara varit av godo, men hur blir det nu efter valet?

Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i motljus
Reichstag, tyska parlamentsbyggnaden i motljus

Har svenskarna blivit (ny)nazister?

Läser om svenska valet och det är med stor förfäran och inte så lite förlägenhet som jag konstaterar att Sverige blivit nazistiskt. What?!? Jag har alltid känt stolthet över mitt land och för det vi svenskar symboliserar ute i Europa och världen. Vi har varit demokratins försvarare som stått för solidaritet, medmänsklighet och frihet. Vi är inte nazister!

Ändå väljer en femtedel av svenskarna SD. Det är förkrossade plågsamt, ofattbart. Speciellt när man bor i Tyskland! Fast de mörka krafterna finns tyvärr här också. De finns överallt.

Vi kan inte luta oss tillbaka och förlita oss på vårt svenska ”godhetskonto” längre. Personer som Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte kan inte väga upp med sina medmänskliga gärningar under andra världskriget. Jag upplever att Sverige blivit kallt, rasistiskt och radikaliserat. Rädslan för att förlora de privilegier man har överskuggar allt, vilket förvisso är förståeligt. Det är att man köpt myten om att invandringen är det största problemet i samhället som gör mig förtvivlad.

Det här är inte mitt Sverige! 💔

Varde ljus – ”nya” lampor

Idag har på många sätt varit en perfekt dag. Den startade lite senare än väntat, men när det är tyst i huset, och på skolgården utanför, då blir det tyst! Inte ens kissen har väckt mig. Och sedan kom mina nygamla lampor äntligen upp, så jag slipper fortsätta förbanna mörkret.

Jag åt frukost i godan ro och en stund senare hörde M av sig. Vi hade lite löst pratat om fika under helgen. När jag svarade hojtade han glatt att han skulle komma förbi innan och fixa mina lampor. Toppen!

Vet inte hur länge sen det är som jag köpte tre begagnade men finfina Ikea-lampor av en svensk tjej och hennes sambo (långt före corona). Eftersom anslutningarna i min lägenhet består av sockerbitar, och lamporna hade andra kontakter, har jag stått handfallen sen dess.

Den vit-guldiga lampan i vardagsrummet

När man saknar kunskapen

Frågorna har hopat sig. Måste jag köpa nya kontakter? Kan jag sprätta loss de som sitter på lamporna? Måste jag stänga av strömmen? Har jag någon liten skruvmejsel? Och hur gör jag i köket där det saknas krok i taket?

När jag var i Sverige i maj och juni passade M på att sätta upp lampan i vardagsrummet (se bilden ovan), och en ”naken glödlampa deluxe” (present!) som extra ljuskälla för att det ska gå att lysa upp hela rummet vid behov. Han har hjälpt mig förut och det går snabbt, enkelt och lättnaden efteråt är stor.

Innan han kom idag hann jag städa undan en del jox som jag inte orkat fixa. Yes!! Så kom han som en vind och lamporna blev fixade i ett nafs. Tänk att det krävs så lite, lägenheten känns redan som ny. Mycket bra med oväntat besök! 😅

Lampan i köket är likadan som den i hallen

Caffè e gelato

När det blev tal om fika föreslog han glass och kaffe på det italienska glasstället, Il Gelataio (Google Maps), på andra sidan Volkspark. Sagt och gjort, vi promenerade genom parken i sensommarvärmen och jag bjöd på godsakerna. Det var det minsta jag kunde göra!

Solen har gassat idag och det har varit helt gudomligt väder. Sitter på balkongen och skriver – i linne och kjol. Klockan är snart 19.30 och solen är på väg ner bakom tv-tornet. Ikväll kan jag tända taklampor i alla rum. Bara en sån sak!

Nä, sådana här dagar finns det mycket att vara tacksam för: familjen mår bra, Spiras prover visar något bättre resultat än tidigare, jag är otränad men frisk, det finns pengar på kontot och mat i kylen. Vintern känns långt borta och valet i Sverige likaså. Jag har gjort det jag kunnat och nu är det vänta som gäller.

Bara att stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är, och just nu är allting bra! 🙏🏼💖

Rötmånad hela året

Det var länge sedan jag skrev, så varför inte börja med ett ”gnällinlägg”. Finns så mycket att gnälla över, och bristen på konserveringsmedel i Tyskland är verkligen värt att gnälla över. Speciellt som det är rötmånad jämt i det här jävla landet.

Ja, jag är förstås (?) skojfrisk i tonen. Ändå är detta något jag funderar mycket på. Tyskarna är generellt sett försiktiga med konserveringsmedel, vilket är bra, men hur klokt är det egentligen?

I Sverige är jag van vid att vi använder pektin och en hel del socker när vi gör saft, sylt eller marmelad. Ja, pektin har man kanske inte i saft, och det finns särskilt syltsocker också… Summan av kardemumman är att det ska få produkterna att hålla längre. Enligt min erfarenhet håller de även längre sedan burken eller flaskan öppnats.

Marmelad, äppelmos och rötmånad
Äppelmoset och marmeladen jag fick i födelsedagspresent

När grädden på moset inte är grädde

I Tyskland (läs: Berlin) har jag motsatta erfarenheter. Alldeles nyligen öppnade jag en stor burk hemlagad äppelmos. Det var med viss bävan jag öppnade burken, för jag vet hur det brukar sluta. Alltså såg jag till att sleva i mig en hel del mos, ja en obscen mängd faktiskt. Men vad händer? Någon dag senare är toppen på moset inte grädde utan mögel.

Det hade hänt – igen!! Jag brukar vara noga med att använda rena verktyg när jag tar sylt eller något annat som är känsligt, som till exempel produkter i ättiksinläggningar av olika slag. Ändå möglar innehållet i rasande fart. Så varför i hela friden snålar de med konserveringsmedlet?! En ensam människa kan omöjligt tömma en stor burk äppelmos på två dagar. Eller är det tänkt att burken ska förvaras i frysen?

Vårt dagliga bröd

Bröd möglar lika snabbt, och just nu, när det är rötmånad i Sverige – då är Tyskland inne på månad tre eller fyra! Jag förvarar alltid brödet i kylen numera (undantaget knäckebröd). Annars är det mögligt redan dag 2. Så jäkla frustrerande! Okej om du lever i storfamilj, där brödet räcker bara en dag, men jag klarar max 4 skivor bröd per dag.

Jag har precis unnat mig en brödrost och längtar efter att inviga den och marmeladen. Måste dock hitta en vettig taktik först, så att jag hinner njuta av hela marmeladburken. Jag får nog prova att frysa hälften.

Färgbruari

Första ”normala” veckan på det nya året går mot sitt slut. Jag har jobbat igen tid på torsdagar, men i och med februaris intåg kör jag på som vanligt. Det betyder att jag beskriver böcker. Håller på med en om kommunikation just nu. I övrigt är det grått och lite regnigt i Berlin. Vi kör färgbruari för fan!

Jag borde släpa mig iväg till apoteket och köpa allergimedicin. Jag har nyst och ögonen har kliat. Glömmer bort att utan snö finns det pollen i omlopp hela året. Kan vara läge att dammtorka ordentligt också. Det blir rysligt dammigt när man sover och lever i bara ett rum. Så länge dammet ligger still går det bra, men jag viftar säkert runt det när jag bäddar.

Life Book passar fint i färgbruari (en färgglad bok köpt på Modulor)
Färgglad bok köpt på Modulor passar fint i färgbruari

Bye bye tråkjanuari

Finns inte så mycket annat att rapportera. Jag är inte direkt i toppform i början av året. Kommer mig inte ut på promenader efter jobbet och vädret gör inte saken bättre, men jag är vid gott mod. Januari är avklarad. Den månaden känns mest bara som en transportsträcka mot ljusare tider. Upplever den ofta mörk och trist sedan alla juleljusen plockats bort.

Om sanningen ska fram så hänger min färgglada ljusslinga fortfarande uppe längs väggen. Den gör mig glad och jag älskar färger. Såg att några damer dragit igång en utmaning på Instagram. Färgbruari kallas den. Ja va fan! Vem behöver inte färg i allt det grå?! Jag är helt och hållet för. Idag är jag dock mer sobert klädd i vinrött och marinblått.

Men rockar sockarna gör jag! De är turkosblå med rosa flamingos. Yassss…