Kategoriarkiv: Berlin från Sverige

På väg

Det har gått ett tag sedan jag skrev på bloggen. Det finns flera sommaräventyr som jag inte fått på pränt än. Hoppas de kommer eftersom, för det vore trist om allt inte samlades här. Åtminstone för mig. För tillfället är det så mycket annat som tar min tid. Alla förberedelser. Först skaffa boende i Berlin, skriva kontrakt, hitta hyresgäst i Skellefteå, städa, packa, rensa, fylla i blanketter och skicka till olika instanser för godkännande. Det stora som är kvar nu är att röja det sista, städa, skriva kontrakt med hyresgästen – och få besked av IAF.

Skellefteåälven

Skellefteåälven

IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) är de som står ovanför AF (Arbetsförmedlingen) i hierarkin. När man ansöker om att få ta med sig sin a-kassa till ett annat EU-land är det de som bestämmer om man får åka eller ej. De håller på att titta på min ansökan.

Det knasiga är att man inte får skicka in den förrän tidigast tre veckor innan avresa. I praktiken innebär det att man måste fixa allt – boende i landet, resa och biljetter, (i mitt fall) godkännande om uthyrning av lägenhet, ny hyresgäst – INNAN man vet att man faktiskt FÅR åka.

Ett spel med hyfsat hög insats för den som ansöker och en smula obehaglig makt hos myndigheten. Men så ser det ju ut numera. Människan blir lätt en pinne i statistiken och det liv och sammanhang den lever i är mindre viktigt.

Stad med dragningskraft

Om lite drygt en vecka åker jag så till Berlin för sjunde gången sedan augusti 2011. Då inleddes en rätt tät trafik till tyska huvudstaden. Inte precis något jag räknade med då. Saken är den att jag trodde att första resan också skulle vara den sista. Möjligtvis var det den hemska insikten som fick mig att resa dit igen, redan tre månader senare…

Staden har onekligen en märklig dragningskraft. Det är inte bara jag som vittnar om det. I och med ett slags vemodigt avsked till Skellefteå slår det mig att en stad är en stad och det som gör den speciell är också de människor som bor där. De jag känner och älskar.

En stad har sin egen energi, och precis som med människor så umgås man med olika i olika perioder i ens liv. Vid den här tidpunkten vill jag tillbringa en hel del kvalitetstid i Berlin. Jag kommer inte att glömma Skellefteå för den skull. Det är en fin stad, men inte bättre än de underbara människor jag känner här. Dem glömmer jag inte i första taget.

Var sak har sin tid. Nu är det snart tid för Berlin!

Bohren und der Club of Gore

Photo 2013-08-02 23 20 26

I Neukölln ligger ett fantastiskt ställe som heter Heimathafen. På fredag kväll den 2 augusti spelade Bohren und der Club of Gore där. Och vi hade biljetter! Förbandet påminde mig om akter jag hört genom åren på Trästockfestivalen i Skellefteå. Vet inte om det var en grupp eller en sångerska med band för de hette Julia Holter. De var rätt bra, men aningen enformiga. Jag hade inte riktigt ro i kroppen att svettas igenom deras repertoar. Jag ville ju se Bohren!

Bohren und der Club of Gore är ett tyskt band som enligt Wikipedia spelar…

…ohelig ambient blandad med långsamma jazzballader, Black Sabbath-domedag och nedtonade obduktionsljud.

Jojo. Inte min beskrivning direkt. Det finns inslag av något spökligt och småläskigt, men det jag främst tycker om är den långsamma jazzen och synthorgeln. Trummisen slår ett slag i minuten och mitt hjärta saktar ned till samma takt.

Första gången jag hörde den här musiken var en iskall novemberdag. Eller närmare bestämt en sen kväll den 11/11, 2011. Jag hade precis besökt Hitlers gamla Olympiastadion, gått genom Tiergarten i beckmörker samt upplevt Berlins råkalla kyla glufsa sig genom märg och ben. När de första tonerna ljöd i det gamla Altbaurummet som jag befann mig i var jag fast. Det var något med den långsamma rytmen, saxofonens mjuka spinnande och den melankoliska stämningen som slog an någon inom mig. Det passade perfekt till mitt norrländska kynne.

Sedan dess har jag med fniss i näsan insett att musiken fungerar alldeles utmärkt som nedåttjack. Att efter en stressad dag slå på en cd och glida ner på soffan är det bästa sömnpillret som finns! Inte för att musiken är trist – nä det har jag aldrig sagt. Rytmen får mitt hjärta att sakta ner så otroligt att jag med lätthet flyter in i sömn, om det är det jag behöver. Ingen annan meditationsmusik har haft den här effekten. Bohren är oslagbara!

Att sen sitta i en kokhet salong i närmare 30-graders värme blev däremot lite av en kulturkrock. Å andra sidan kylde musiken ner mig en aning. Det största jobbet gjorde dock den solfjäder som min väninna tagit med sig. Genialiskt! Jag vill också ha en! Vi turades om att vifta med den, fast det stod snart klart att det var jag som hade den bästa handledsföringen.
Så där i mörkret fick jag inte bara lyssna till de här märkliga gothjazztonerna. Jag fick se bandmedlemmarna gunga i spottar av ljus och rökpuffar från en aldrig vilande rökmaskin bilda dimbank på scenen. Jag insåg nog inte då hur stort det var, men så här efteråt är jag glad och förundrad över att jag faktiskt var där. På ett sätt önskar jag att hettan inte varit så påtaglig. Det var svårt att verkligen njuta, men effekten var densamma. Hjärtat saktade ner och jag kunde guppa runt i en liten båt på en oändlig mental ocean. Fast jag somnade inte!

Hemma bra, men hemma bäst

FrankfurterTor

FrankfurterTor, Friedrichshain

Tillbaka i Sverige och det känns både okej och jäkligt tråkigt. Jag hade precis fått upp ångan där i Berlin och jag har haft det oförskämt bra. Jag blommar alltid ut i den där avgasstinkande, hetsiga, tillbakalutade, kulturella, frihetsvurmande, dunkande, festande, stressande, gassande, alldeles underbara underbara staden!

Jag strålar mot mina vänner, uttrycker djupa känslor för dem alla, kramas så de blir blå i nyllena, skrattar, dansar och lever livet. Ibland svettas jag och blir djävligt irriterad på alla sura tutande bilar, buttra och bastanta damer i kassan på matvaruaffären samt all förbannad hundskit som smetats ut på trottoarerna.

Det finns negativa saker på min Berlinlista, men de är fasen inte många. Just nu finns det ingen annan plats på jorden som gör mig lyckligare. När jag är där älskar jag hela världen och vill ta den i famn. Vid det här laget vet jag att det inte är något tillfälligt eller snabbt övergående. Det är som en kärleksrelation mellan människor, den utvecklas och fördjupas hela tiden.

Besarinplatz, Friedrichshain

Besarinplatz, Friedrichshain

Många upplevelser har jag inte hunnit skriva ner ännu. Jag har sparat dem i minnet och kommer plocka fram dem en och en. Hoppas de kommer att väcka nyfikenhet och intresse hos min minimala läsarskara. I mitt hjärta ryms så mycket glädje och kärlek och den glädjen och kärleken vill jag dela med andra, via den här bloggen, men också face-to-face.

Samtidigt undrar jag ibland hur spännande mina upplevelser egentligen är för andra. Låter det kanske som ett evigt tjat eller varför väljer så få att klicka på länken och läsa? Och spelar det någon roll för mig?

Jo, det är klart att jag vill att folk läser. Samtidigt är det inte det viktigaste. Jag har mina upplevelser och jag skriver om dem. Det i sig räcker långt. Det i sig får mig att må bra. Alltså fortsätter jag att skriva och blogga.

Eftersom jag känner mig lika hemma på båda platserna, Skellefteå – Berlin, passar det gamla ordspråket i titeln perfekt. Ja, speciellt sedan jag gjorde om det 😉

Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof

Hilma af Klint

En utställning som jag ser fram emot att se, när jag åker till Berlin igen i mitten av juli, är den av Hilma af Klint. Hon var en svensk konstnär verksam från slutet av 1800-talet fram till 1944 då hon dog i Stockholm. Utställningen har redan visats på Moderna museet i vår, men jag hade inte möjlighet att se den då. Istället ser jag fram emot att för första gången besöka Hamburger Bahnhof, museum för samtidskonst i Berlin, och där får ta del av Klints verk. Hon målade abstrakt innan Kandinskij och andra konstnärer gjorde konstformen berömd. Hilma ansåg också att människor inte skulle vara redo för hennes målningar förrän 20 år efter hennes död. I enlighet med hennes testamente är det först nu som det gjorts en ordentlig studie av hennes kvarlåtenskap. I den här filmen berättar curator Iris Müller-Westermann vid Moderna museet om Hilma af Klint, hennes verk och utställningen som var i Stockholm.

 

Inte nog med det. Hamburger Bahnhof  verkar ha andra spännande utställningar på gång samtidigt med Hilma. Själva byggnaden ser ut att vara något helt makalöst! En gammal tågstation för en särskild linje mellan Berlin och Hamburg, numera renoverat konstmuseum med en utställningsyta på 13 000 kvadratmeter. ”I samlingarna finns bland annat verk av Joseph Beuys, Robert Rauschenberg, Cy Twombly, Rebecca Horn, Bill Viola, Gerhard Richter, Bernd och Hilla Becher och Pippilotti Rist.” kan man läsa på Wikipedia. I filmen längst ned på den här sidan får man se hur det ser ut både in- och utvändigt. Maffigt är ordet!

Blick auf den Hamburger Bahnhof © Bildarchiv Preußischer Kulturbesitz

Blick auf den Hamburger Bahnhof © Bildarchiv Preußischer Kulturbesitz

Fast jag är inte riktigt någon större fantast av purfärsk modern konst. Jag föredrar det som skapades tidigt 1900-tal och fram emot ca 1970, typ Bauhaus och det abstrakta. Joseph Beuys skulpturer i filmen kan möjligtvis överstiga mitt förstånd, men för mig är konst först och främst en emotionell upplevelse. Även om jag reagerar med äckel måste jag erkänna en konstnärs storhet, men jag föredrar att titta på det som ger mig en positiv och skön känsla. Nä, jag kan nog inte säga så heller. Jag föredrar de konstnärer som kan väcka min nyfikenhet och upptäckarlust. Där tycker jag att Hilma af Klint passar in väldigt bra. Och med de färgerna och formerna bådar besöket på utställningen gott. Jag tror det blir en fantastisk upplevelse – en perfekt mix av svenskt och tyskt – att få möta Hilma af Klint och Hamburger Bahnhof.

Läs mer om Himla af Klint i Berlin på www.hilmaafklintinberlin.de

Tips för nyfikna

Om man vill leva och bo i Berlin eller bara besöka stan finns många tips och texter att läsa. Under min tid som faktasökare har jag snubblat på flera riktigt bra och seriösa bloggar. Det är allt från ”vanliga” bloggar om vardagliga iakttagelser i stil med mina egna, men det finns också regelrätta hjälpsajter för nyinflyttade eller för sådana som jag, som funderar på saken.

Sen fick jag själv tips om en jättebra grupp på Facebook som heter Svenskar i Berlin. Där är det många som frågar om boende eller bjuder ut möbler och annat till försäljning. Inför midsommar ställdes det frågor och bjöds in till svenskt midsommarfirande om vartannat. Tydligen är stadsdelen Wilmersdorf svensktät och där dansas det runt stång och hoppas som små grodor. Ja, sen finns det en uppsjö av turistsajter som tar upp alla sevärdheter och shoppingstråk. Kan man tyska skulle jag rekommendera zitty.de och den officiella stadsportalen www.berlin.de. Bara att surfa, läsa, boka och åka – Viel Spaß!

Om att leva livet och vad det egentligen innebär

Lyssnade på Jonas Gardells sommarprat i P1 idag och berördes förstås. Han är duktig med orden, fastän han gärna överdramatiserar. (Möjligtvis känner jag igen mig själv i det greppet…) Han sa bland annat att en oskuld är inget att ha om den inte förbrukas, används. Jag förstår vad han menar. Livet är till för att levas. Smaka på alla kakorna innan det är för sent. Samtidigt tycker jag att vi alla behöver lyssna efter den där egna inre rösten. Ja, en oskuld är till för att förbrukas, men i min mening är det ändå bäst att så sker när det känns rätt och inte ”ba-för-att”. Vad är det annars för mening? Jag tror att om inte hjärtat är med är upplevelsen inte tillfullo vad det kunde vara. Ungefär som med mina Berlinplaner. Visst ser du kopplingen? 🙂

RegnbågeJag hade kunnat hoppa långt tidigare, när otåligheten och frustrationen fick mig att längta bort. Fort! Nu! För att inte tappa ansiktet eller för att fly tristessen. Kan man verkligen fly ifrån sig själv? Jag tror inte det. Jag valde att vänta in ögonblicket då det skulle kännas rätt. Inne i mig. Många skrattar åt det. ”Hahaha, det ögonblicket kommer aldrig! Sluta vänta, bara gör.” I mitt varma, mörka inre vet jag att det visst finns en tidpunkt för beslutet. Inte det perfekta eller helt problemfria ögonblicket. Nä, det är en stund då magen ger klartecken. Ja, då kör vi! Jag har följt den känslan förut i mitt liv. Vissa gånger har andra blivit förvånade. De har inte följt min process utan bara sett resultatet. Inte helt omöjligt att det gick fort. Jag vet bara då och där att – nu! – ska jag agera. Det har jag också gjort. Så i de stora ögonblicken har jag följt impulsen. I de små kan jag ha tvekat, velat, missat, ångrat och valt fel. Ändå är det få saker jag verkligen ångrar. Jag har svårt att komma på något alls.

Många säger att man ångrar de saker man aldrig har gjort och det kan stämma om man alltid tystar den inre rösten. Säger nej till sig själv. Men om man faktiskt lyssnar ibland. När det verkligen gäller. Säger ja. Jag vet fortfarande inte när eller ens om jag tar klivet och flyttar till Berlin, men jag vet att tiden som gått då jag våndats med beslutet har gett mig något mycket värdefullt. Jag har funnit mig själv. Mitt allra innersta lugn. Insikten om att jag är det bästa i mitt liv och så länge jag stannar i den känslan kan allt hända. Det har också formats till att bli en genuin övertygelse. Inte bara en tom önskan som förut. Jag har hittat min kärna. Ett stabilt utgångsläge. Istället för att som förut springa runt och veva, som Roy och Roger brukar sjunga, så låter jag saker komma till mig: insikter, idéer, böcker, filmer, människor, inspiration. Det är ungefär som att följa brödsmulor efter en stig. Kanske blir jag uppäten när jag kommer fram, eller så hittar jag något nytt, spännande, näringsrikt och matnyttigt. Kanske hamnar jag i Berlin, eller New York, eller Skellefteå. Vägen ser annorlunda ut. Istället för att kasta mig handlöst ut i det nya ”ba-för-att” så njuter jag av vägen, vinden, solen, valen. Om hjärtat är med kan inget bli fel och livet blir närvarande. Hur det än är, hur det än ser ut och var det än levs. När man är i kontakt med sig själv finns ingen större skillnad i små eller stora kliv. Det är bara rätt väg, rätt tidpunkt och rätt sak att göra.

Och ibland behöver man se sig själv och sitt liv ur ett nytt perspektiv. Ofta ser jag det jag borde ha gjort, sån jag borde vara, vart jag borde ha åkt, jobbat, bott osv. Jag blir så inlindad i dessa ”borden” och sådan jag förväntas vara av någon slags anonym människoskara. Det är förväntningar som lagts på mig av Luther, Jante, samhället, familj, media, kollegor, vänner. Förväntningar som jag själv skapat. En slags mental tvångströja som egentligen är helt och hållet imaginär. För en tid sen sa en vän när vi sågs och lunchade ihop:
– Men jag har alltid sett dig som en person som gör något av sina drömmar!

Ja, där ser man. Det verkar ju som om jag är den jag vill vara. Trots allt. Hehehe…

BERLIN – HERE I COME!!

Att våga ta steget…

2013-07-20-02-34-38

Länge sedan jag tog mig tid att skriva här på bloggen. Troligen beroende på att allting liksom hängt och dinglat mitt i tomma luften. Tankarna har snurrat runt. Ska jag våga eller är det bara en knäpp idé? Finns det verkligen ett sätt att få detta att lyckas? Är det möjligt att som 43-åring börja om så totalt? Och varför tror jag att jag är unik? Det finns massor av människor som börjat om och om igen av varierande anledning.

Det handlar förstår om drömmen om att bo i Berlin.

Jag är en orosbenägen person och inför ett projekt av den här digniteten finns det MASSOR att oroa sig för. Bara en sådan enkel sak som hur i hela friden ska jag kunna begränsa mitt bohag till ett minimalt antal banankartonger som jag kan ha råd att frakta med mig?

Bortsett från detta grunnar jag inom den praktiska sfären över följande:

  • Jobb
  • Boende
  • Flytt
  • Katten
  • Nuvarande lägenhet
  • Bilen
  • Packandet/städandet/rensandet
  • Autogiron (?)
  • Pappersarbetet
  • Språket

Utan inbördes ordning.

Sen tillkommer ju en massa mer eller mindre viktiga detaljer. Autogiron är en sådan sak. Måste jag säga upp mina automatiska inbetalningar till Amnesty, Greenpeace, WHF, Djurens rätt och Röda korset? Jag kommer ju inte att få in lön på mitt svenska konto längre. Eller?

Ja, då finns ju det stora rädslospöket där. Vad kan jag förvänta mig att hitta för jobb? Klarar jag av att betala hyran osv på lönen? Egentligen är det ingen ny oro. Den har ju funnits med mig hela tiden i Skellefteå också. Den relativt otrygga verkligheten det innebär att sakna fast jobb. (Nåja, det är väl mer den fasta inkomsten jag vill åt. Hehehe…)

Men jag aspirerar på att flytta till en europeisk storstad med hög arbetslöshet – speciellt inom mitt hjärteområde kulturen. En stad som befinner sig mitt emellan det supermoderna och det gamla östschabbiga. Enligt många en hård stad där det krävs vassa armbågar. Ja va fan. Ska man utmana sig själv är det väl lika bra att ta i!

With a little help from my friends

På plussidan kan jag skriva upp att jag har goda vänner som gärna hjälper mig. Jag har ganska bra lokalkännedom i de områden jag helst vill bo. Min tyska blir bättre och bättre. Och jag söker ju nya upplevelser! Möjligheten att få använda mig av alla mina kunskaper och egenskaper.

Sen detta fantastiska kulturutbud! Konsthallar, museer, teatrar, opera- och konserthus. Alla pubar, caféer och restauranger. Fritiden lär inte bli långtråkig.

Det är på jobbfronten och kontakten med det tyska samhället som jag hamnar på den vita delen av kartan. Där isar det till och jag ser hur mager min kunskap i tyska är. Engelska, inga problem, så varför valde jag Tyskland?

Mitt i detta konstanta antingen-eller-kaos finns pirret. Hjärtat som bankar hårdare. Den friska luften i näsborrarna. Avgaser, cigarettrök, buller och bång. Avslappnat caféhäng, lummiga parker, höstlig dimma som luktar avlopp.

Ja, detta myller av intryck. Främmande och samtidigt hemtamt. Som när man var liten och halvslumrade i soffan när de vuxna pratade om allehanda ämnen.

Någon har skrivit att när det okända kallar måste man svara. Så kalla det 40-årskris eller galenskap. men det verkar som om jag är på väg att ta steget och flytta till Berlin.

Zarah Leander hyllas

Tar reda på vad som är på gång i min favoritstad och snubbar på en hyllningsföreställning om Zarah Leander. Hon var både stor och kontroversiell i Tyskland och i Sverige på sin tid. Samtidigt är det intressant att de gör en föreställning med hennes sånger. Hon som spelar Zarah är dessutom svenska och heter Karin Pagmar. Läs mer: schlosspark-theater.de

Vill man veta vad som händer i Berlin kan man kolla in Zitty. Finns både som tidning och på webben: www.zitty.de

Always on my mind

Photo 2013-01-25 13 47 52

Berlin ligger aldrig långt bort för mig. Varken i tanken eller i det dagliga livet. För ett tag sedan var jag på en öppet hus-dag för Hultdins Ayurveda & friskvård. Jag hittade en intressant burk på en hylla. Innehållet var producerat i… Berlin! Och så där är det hela tiden. Om det är jag som dras till det eller tvärtom är svårt att säga, men magnetiskt är det.

I nästa ögonblick gör David Bowie en ny skiva. Det var 10 år sen sist. Och vad handlar första singeln om? Jo, Berlin!

Västberlin för att vara exakt. Där han och X antal andra artister och konstnärer bodde och verkade under 1970-talet. Iggy Pop var där. Nick Cave likaså. Deras musik präglades förstås av atmosfären. Jag vet inte mycket om ämnet, men det finns säkert hyllmeter att läsa om det.

Att sedan Bowies nya låt är riktigt bra gör ju saken än mer märkvärdig. Ytterligare något som går att lägga till på listan över underliga tillfälligheter med relation till Berlin. Fast jag söker förstås efter det som är Berlinrelaterat. Då är det nog inte så konstigt att jag hittar det.

Sen har jag förstås söta vänner som hjälper mig.

Som ett brev på posten

För en tid sedan landade ett litet vadderat kuvert i mitt postfack. Det kom från V. Hon hade lovat hitta en brosch till min mamma och hon hade lyckats. En blåturkos oval kakelmålning av tv-tornet och Brandenburger Tor. Jag blev rörd över hur mycket tid hon lagt ned på att leta rätt på kvinnan som sålde dem.

Inte nog med det. Brevet innehöll också en present till mig. Ett kort med en vacker guldfärgad ängel och ett litet Berlinbokmärke med magnet, som fäster på var sin sida om boksidan.

Man ser (vad jag tror är) Deutsches Historisches Museum, den fula Berliner Dom och så förstås tv-tornet – min favoritbyggnad – på båda sidor av bokmärket.

Jag behöver knappast nämna att jag blev glad för gåvan. Jag har fått två överraskningspresenter från Berlin. Dags att hitta något fint i Skell och skicka tillbaka. Jag tror inte jag är den enda som behöver muntras upp så här innan vårens intåg.

Så avslutar jag dagens inlägg med Bowies fina Berlinhyllning och en lös tanke om att det snart är dags för mig att återvända. B har meddelat att hon och familjen bokat och kommer tillbringa påsken i stan. Inte helt otroligt att jag hänger på…

Skapa drömlivet

”If you are lucky enough to find a way of life you love,
you have to find the courage to live it.”
– John Irving

Foto: Yee-Ming Tan

Han är en klok man John Irving. Först tänkte jag att dessa ord skulle få bli mitt motto för det nya året, men idag hittade jag en bild på Facebook med texten: ”Replace fear of the unknown with curiousity.” Tyvärr vet jag inte var citatet kommer ifrån, men det finns/fanns tydligen en skylt i Köpenhamn med dessa ord.

När jag sökte på Google hittade jag några bilder där det stod Dany Gokey under. Han var tydligen med i American Idol för några år sedan. Oavsett om han sagt detta eller om det var någon annan så är det huvudet på spiken för mig.

Stora modiga kliv…

Nytt år medför nya förhoppningar, och 2013 är året då jag kommer ta stora kliv. Det har jag bestämt mig för. Just som skylten säger.

Jag ska byta ut rädslan mot nyfikenhet. Öppna upp för det okända, för handen på hjärtat, det kända är allt annat än inspirerande för mig. Det glimmar till ibland, men det räcker inte. Det är dags för större förändringar. Att bjuda in livet och utmana mig själv.

Jag testade mina vingar ifjol och det verkar som om en ny väg öppnar sig för mig. En väg jag inte visste fanns. Jag har insett att när något hela tiden pockar på uppmärksamhet, återkommer, inte lämnar en ifred – då måste man titta en gång till. Undersöka saken djupare.

Det gör jag nu och det vore förstås korkat att skriva om det här om det inte inbegrep Berlin på något sätt. Det gör det naturligtvis, men ingenting är klart. Allt är nytt och okänt. Bloggen får leva ett tag till och vi ser vad jag kan komma att berätta om.

…och en liten gåva

Som ett extra tecken eller en puff i rätt riktning hittade jag igår ett paket i brevlåda.

Det var julklappar som kom från S i Berlin. Inuti fanns en chokladkaka (väldigt god!), en ljuslykta i klart glas med ett rosarött doftljus, en liten påse ”Weihnachtsbrause” (Sagogryn?) och en fantastisk vacker väggalmanacka. På den stod det: ”Ich wünch’ dir Zeit zum träumen”. Jag önskar dig tid att drömma…

Bara att buga och säga tack! Vilken otrolig tajming. Jag tror att livet uppmuntrar oss och våra drömmar. För att vi ska se att vi är på rätt väg. Rakt ut i det okända. Och då kommer paket så där underbart lägligt.

Jag ska avsluta med ännu några kloka ord. De här en dikt som jag blev påmind om av Marie Bergman när jag var på toning i Katarina kyrka, Stockholm, på nyårsafton. Den är skriven av den brasilianske biskopen Dom Helder Camara:

Herre förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska,
så väldigt praktiska,
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en blå liten häst.

2013 är den blå hästens år för mig. Jag väljer nämligen att tro på den.