Kategoriarkiv: Språkligt

Att få syn på sig själv i språket

2018-01-28 11.30.55

Det händer förstås att jag hör något uttryck som jag använder ofta, eller favoritord, men sedan tyskan kom in i mitt liv ser jag mig själv tydligare. Det första jag ville lära mig var artighetsfraser. ”Danke, gleichfalls”, om någon önskar min en bra dag, men sedan dök de upp. Småorden.

Tidigare har jag inte insett hur jag förminskar mitt budskap när jag pratar, men jag använder ofta ord som lite, kanske, ju, väl osv. Det är ord som gör det jag säger mindre farligt. För det är min fasa, att jag ska reta upp någon. Inte för att jag inte gillar att diskutera, utan för att jag vill undvika att såra andra. Om jag kan. Det ligger ju inte alltid på mig.

Det kan även ses som en del av samhällsstrukturen. En kvinna får inte vara för tvärsäker eller kraftfull. Då blir man lätt ”mansplainad” och tillrättavisad, vilket i sin tur varken skapar en fruktbar diskussion eller hållbar förändring. Jag ser att jag även påverkats av detta.

Är smalltalk/kallprat av ondo?

För ett tag sedan såg jag att någon på Facebook ondgjorde sig över så kallat smalltalk. På svenska skulle vi säga kallprat, i alla fall i Norr- och Västerbotten. Många tyskar verkar se det som något onödigt och trist. Tvärtom, säger jag. Hur ska du annars kunna lära känna någon ny? Man kan inte dyka ner i den djupa delen av poolen på en gång.

När jag träffar en ny person så ställer jag nyfikna ofta ofarliga frågor och, så att säga, skrapar personen på ytan. Om det går bra, och något spännande dyker upp i konversationen, då är det läge att dyka djupare. Fast det går sällan att påbörja en relation där. Smalltalk är mitt allra bästa verktyg för att lära känna en annan människa.

Men tillbaka till småorden.

Språket – ett extra hudlager

Plötsligt hör jag mig själv använda ord som ein bisschen, vielleicht, ja osv. Förminskande småord i tysk översättning. Jag märker också hur mina utökade språkkunskaper förfinar min förmåga till smalltalk på tyska. Det gör mig glad. Jag känner mig som mig själv igen. Utan orden blir jag hudlös, tyst och blyg. Då har jag inget att gömma mig bakom.

Småorden och kallpratet, det får mig att få syn på mig själv. Hur jag fungerar i sociala sammanhang. Den svenska jag talar översätter jag uppenbarligen till andra språk också. Nu verkar jag ha erövrat inte bara engelskan, utan tyskan också. På mitt vis, med snälla ord och nyfikna frågor.

Andra regler för jobbsökande

Det gör mig så förbannad att det liksom gäller ”andra regler” för folk som jobbar på Jobcenter (AF) än för dem som är jobbsökande. Av en ren slump fick jag veta idag att det ”saknades” uppgifter på min ansökan. Inget mail, inget brev (de skickar alltid ut brev!), inget telefonsamtal. Ingen har hört av sig och jag trodde förstås att tystnaden betydde att ansökan var under behandling. På torsdag är det den sista i månaden. Hur blir det med hyran? Stressnivån sköt i höjden på 5 sekunder!

Med gråten i halsen cyklar jag till mitt Jobcenter och blir så småningom emottagen av en sval och pipinette kvinna i åldern 55 plus. Jag svettas som en gris och känner mig allmänt som om jag håller på att tappa förståndet. Då säger fanskapet:

”Jag kunde inte läsa Era dokument – de är ju på svenska!”

Jag satt bara och gapade. Det saknades alltså ingenting. Hon hade inte ens försökt att översätta de papper hon redan hade.

Arbetssökande = Supermensch

Ur minnet steg den långa föreläsningen jag fick av en Jobcenter-anställd då jag var ny i Berlin 2013 (och sämre på tyska):

”En annan utlänning, en kinesiska, hon översatte minsann alla dokument själv. Hon tillbringade timmar på att översätta och förstå. Dessutom sökte hon alla jobb hon hittade och fick napp efter bara några veckor.”

Ja, det är förstås en sådan supermänniska man måste vara som arbetssökande!

Det jag hade i min hand den gången var en rejäl bunt papper, med sida upp och sidan ner av komplicerad information om jobbsök – på tyska. (Inte fanns det något på engelska inte.) Tanten idag behövde bara öppna Google Translate och översätta ordet ”kontoutdrag” till ”Kontoauszug”. Det gällde ca 10 ord på just ett kontoutdrag. Siffrorna borde väl ändå vara desamma!?

Eftersom hon är ekonom borde hon dessutom förstå informationen bättre än jag. Hur förklarar man räntefonder och svenska pensionssystemet på ett annat språk? Jag förstår det ju inte ens på svenska!

Idag vill jag bara ge upp och åka ”hem” till Sverige. Jag hoppades på en nystart i Berlin, men jag orkar inte mer. Det är för svårt.

 

Highway to Hell?

Ett annat ord som ger mig märkliga associationer är ”hell”. På tyska betyder det ”ljus”, men mina tankar går förstås direkt till den engelska betydelsen av ordet.

Ända sedan mitt första besök på byggvaruhuset Hellweg så får jag en av två låtar i skallen när jag kliver in genom dörrarna. Antingen alltså ”Highway to Hell” med AC/DC, eller ”Road to Hell” med Chris Rea. Det slår aldrig fel!

En favoritöl som jag har heter Bayreuther Hell. Det är en ljus öl och bryggs i den bayerska staden Bayreuth. Jag kan inte låta bli att undra hur det är att bo i ”det bayreutherska helvetet”. Det kan inte vara kul. Tur att de har god öl att dränka sorgerna med…

Jag kom precis på att orden jag hittills skrivit om har med gud och djävulen att göra. Haha! Lovar att det är zufall, alltså ren tillfällighet.

Gud har kontor i Berlin

Det är sant! Och då menar jag inte någon kyrka. Nej nej. Hen kanske har flyttat nu, men för några år sedan höll hen till på Chausseestrasse i Mitte. Jag ringde inte på dörren.

Jag funderar ofta på ord, och på skillnaden mellan språken. Härom dagen slog det mig att tyskans Gott (Gud) ju betyder något smaskigt och bra på svenska. På engelska skiljer det en bokstav mellan good och God. På svenska är det också en bokstav som gör skillnad mellan god och Gud.

Undrar varför jag fastnade på just det ordet? Det är ju varken söndag eller långfredag idag. Nåväl. Enligt fotot verkar det i alla fall stämma att Gud ser dig…

2014-03-18 11.59.09-1

Oklart vad det är för firma, men de ser dig!

Snart är det jul igen

2016-12-08 17.19.39

Efter 4 år i Berlin kan jag hävda att jag må vara berlinare, men jag har inte på något vis blivit tysk. I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk. Detta gör sig speciellt påmint då julbestyren drar igång. Trots fantastiska julmarknader och Glühwein så saknar jag de svenska julsångerna!

Jag är på inget vis en traditionalist som måste ha saker på ett visst sätt. Faktiskt är jag raka motsatsen. Jultraditionerna gjorde jag upp med för länge sedan.

Dels när jag första gången skulle fira jul med min före detta sambos familj, och fick ta del av deras traditioner, och dels när jag blev vegetarian.

Kött är förresten så oerhört hårt förknippat med julen. Egentligen skulle jag kunna skriva ett långt inlägg bara om det, men det var inte dagens tänkta ämne.

Saknar julsångerna

Sedan jag flyttade hit 2013 har jag sjungit med vänner i olika konstellationer. För det mesta blir det tyska sånger. Bachs juloratorium kämpar vi oss igenom varje år.

Speciellt vid juletid saknar jag dock min gamla kör i Skellefteå, Canto-kören. Med Leif Åkesson som proffsig körledare var julen den bästa tiden.

Jag älskar att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, för att sopranstämman är så läskigt hög. ”Jul jul, strålande jul” är fantastiskt vacker med både manliga och kvinnliga sångare. ”Det strålar en stjärna” är också en skön gåshudsrysare att sjunga.

Nyligen googlade jag favoriterna när jag kände en längtan efter hemlandet. Jag älskar Berlin, men två gånger per år vill jag åka tillbaka till mitt eget land och fylla på med svenskhet.

New Germans

Tanya and I met while learning German at Kapitel Zwei in December 2013. She seemed to be a down to earth kind of person and I liked her. During the short brakes we started to sneak off for coffee in the canteen on the 8th floor. There we tried our best to communicate and use our somewhat limited German vocabulary. Since we attended the same level, B2.2, it didn’t matter if we made mistakes. We both made them and the important thing was to understand one another. Not to make perfect sentences.

Me and Tanya

Me and Tanya earlier this year.

When we saw each other some weeks ago (Wow, time really does fly!) I suggested a new café I’d found in Linienstraße, Atelier Cacao. It’s actually not just a café, but a chocolate manufacturer and they sell their own delicious eco friendly ice-cream too. I’ve tried Marzipan-Mohn and it’s heavenly. Mohn, or poppy seeds, are very popular here. Mostly in cakes. Don’t know why, because I don’t think they taste much. Luckily marzipan alone makes my day.
However, this time I chose jasmine tea and a simple chocolate cookie. Tanya tried a cake that looked more like a pie. Forgot to ask if it was any good, because we had so much to talk about and share.

Being new to a country is something you can’t imagine what it will be like until you are actually there. Learning a new language can be very tricky, even though you have studied it before. And most importantly, you have to build a whole new network of friends, colleagues and acquaintances. Tanya, being a pianist and piano teacher, has realized this at an early stage, but it’s still difficult when nobody calls anymore. I’ve had the same thought. Not so much work wise as to this network of people who somehow knows who I am. Maybe they even help to define me. Who am I in this new world? I have the freedom to find a new self, but before I can do that I have spent time thinking about what I am ”losing”. Not being part of a certain community anymore makes you lose contact with it. Not every person, but the context. I have a new context. Going through these stages of ”becoming German” it feels good to have someone to talk to. Someone who is going through the same things.

2014-02-25 15.31.08

A view of the river Spree early this year.

Although both of us are Berliners by choice not every day is filled with sunshine and daisies. No, we have our dark moments as well. I found work thanks to my nationality, but Tanya being Moldavian has not yet been so lucky. Not only because of her nationality of course. I could use my writing skills in combination with my Swedish nationality to find work and she wants to find something through her piano playing skills. The best thing about seeing each other isn’t just practicing German and talking about our lives. It’s actually sharing. We share hopes, dreams and ideas. She is still learning German at Kapitel Zwei, I learn it through everyday life. She helps me understand grammar and I talk about new expressions I’ve learnt. Last time we met I realised I am almost fluent in German now! At least when I talk to someone I like and feel comfortable with. I still have a long way to go.

Tomorrow we will see each other again and I’m really looking forward to it. What has happened since last time? I am so curious.

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Wie geht’s?

Rubriken är en hälsningsfras, som utseendet till trots betyder ”Hur är det?”, och den nyfikne undrar kanske hur det egentligen går för mig i Berlin. Ja nu är det allvar! Broar är brända, navelsträngar klippta och sedan slutet av januari har jag guppat runt på ett slags ingenmanshav mellan det svenska och det tyska. Vågorna har skvalpat från lugn och totalt coolhet till stormande panik och oro. Precis som vanligt med andra ord 🙂

2014-02-01 15.39.07

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Jag har jobbat en del på mitt första jobb. Företaget heter TripsByTips och min uppgift är att ta hand om de svenska skribenterna. Navet i sammanhanget är hemsidan och plattformen tripsbytips.de, där våra ressugna skribenter författar texter med tips och rekommendationer om olika länder, städer, sevärdheter, restauranger osv. Än så länge har den svenska avdelningen precis sparkat igång, så de flesta skrivuppdragen har varit översättningar av färdiga engelska förlagor. Min titel är Lektorin, eller redaktör, för de svenska skribenterna. Jag har en manlig kollega med samma uppgift, men annars är det bara jag som har koll på svenskan. Det är ett fritt och flexibelt arbete som jag gör som frilans. För det mesta har jag suttit hemma, men vissa dagar i veckan har jag åkt ut till kontoret i Treptower. Min handledare är världens goaste tjej och några av medarbetarna – jag har träffat långt ifrån alla – är hur trevliga som helst. Många har samma uppdrag som jag, fast på sitt språk, så människor med flera olika nationaliteter jobbar här. Jag trivs jättebra!

Kleinunternehmer

Att bli frilans i Tyskland är minst sagt intressant. Det finns något som kallas Kleinunternehmer och som sådan behöver man inte betala moms på sin inkomst och minimalt med skatt (tjänar man väldigt lite betalar man ingen skatt alls), så länge man inte tjänar mer än €17 500/år i mer än 5 år. I Sverige kör man ju med full moms och skatt från första dagen som egen och det är en omöjlig ekvation, om man inte kan dra in sin egen lön x 2-3 från dag ett. En god vän har hjälpt mig fylla i de mest vedervärdiga papper till Skattemyndigheten, eller Finanzamt som det heter här. Det enda som saknats var mitt bankkontonummer. Jojo. Ett sådant försökte jag fixa så snart jag kunde, men först skulle min identitet styrkas via Posten och sedan ville de ha ytterligare dokument, dessvärre inte samtidigt. I måndags fick jag besked om att allt var klart, men ännu inget i brevlådan. När jag väl fått mitt kontonummer kan jag äntligen (?) fylla i blanketten klart och bege mig till Finanzamt. Min förhoppning är att allt ska gå lätt och enkelt när jag väl är där. Mmm…

I postorderbranschen

2014-02-01 16.06.29

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Mitt andra jobb då? Ja, idag fick jag ett nytt positivt besked. I fredags var jag på en jobbintervju, med en man och en kvinna, och trots rätt flummig hjärna och konversation på två språk kändes det bra. När kvinnan plötsligt utbrister:
– Jag gillar dig! Du skulle pass in jättebra i vårt team.
Då insåg jag att jag med all säkerhet gjort något rätt i alla fall. Lite överentusiastiskt utbrast jag:
– Så då har jag fått jobbet?!
Mannen såg generad ut. Vet inte om det var min pinsamma fråga eller det faktum att han inte kunde svara. Givetvis måste de högre cheferna få säga sitt. Och givetvis måste jag göra ett textprov så att de vet att jag verkligen kan skriva. Ja, jag sa ju att jag kände mig flummig. Tydligen lyckades jag skrapa ihop en bra text ändå. Om underkläder. Nu snackar vi postorderföretaget Klingel.se. Sätt igång och shoppa. Du kommer inte kunna motstå det om du läser mina texter. Woohoooo! Ja, det ingår lite annat i tjänsten också. Vi tar det pö om pö.

Det roliga är att det är en riktig anställning, vilket borde ge mig rätt till sjukförsäkring, betalda sociala avgifter och pension. Som frilans måste man ju stå för allt sådant själv och det kan bli dyrt! Vissa Sozialkasse kräver upp emot 2000 kr i månaden. Jag skulle kanske kunna komma undan genom att gå med i Künstlersozialkasse, men då måste jag kunna styrka att jag är skribent eller författare och inte bara redaktör. Det är väl nu jag ska påbörja den där romanen eller knåpa ihop det där manuset…

Långrandigt

Oj! Blev visst ett långt och utförligt inlägg om min situation, men det går som inte att berätta historien utan att förklara hur det ser ut här. Så som jag uppfattat det. Mycket kan hända än. Samtidigt är det oerhört spännande att se hur bitarna faller på plats. En efter en kommer de. Nästa bit måste bli att hitta ett eget boende och fatta beslut om Getberget. Dags att packa, flytta, sälja? Men ingen brådska. Jag har en hel månad på mig innan jag måste bestämma mig. Haha. Först ser jag fram emot att sätta mig in i det nya jobbet som börjar i mars. Fram till dess finns det ännu tid till att ladda batterierna, kolla lägenheter och drömma fram nästa pusselbit.

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Bortom språket

ljus

Jag har funderat ett tag på det där med språk och vad som händer när man inte förstår det som sägs. För ett tag sedan såg jag en teaterföreställning som väl inte var världens bästa, men jag fick intressanta inblickar i just denna frågeställning. När språket inte går att luta sig emot, vad uppfattar man istället?

Jo, jag började titta väldigt ingående på skådespelarnas kroppsspråk. Verkade det trovärdigt? Underströk de med kroppen de ord som de yttrade? Ofta fick jag det förvånande svaret – nej. Väldigt få av skådespelarna hade – i mitt tycke – förankrat orden i sina kroppar. Och hur kan jag då veta det? Det kan jag förstås inte, men jag kände det. Speciellt när jag jämförde med de gånger jag tyckte det fungerade. En man hoppade, skuttade, kutade och flängde. Han viftade med armarna och svettades. Men vad förmedlade han egentligen? Tja, något som jag uppfattade som krampaktigt. Ändå var han inte dålig, men det fanns ett glapp. När sedan min väns mamma intog scenen, då hände det grejer.

Gammal är äldst

Först var jag tveksam även till henne. Det är ju lätt att man favoriserar någon man känner lite grand och vill bli vän med. Man vill vara snäll. När hon klev in på scenen fanns det en självklarhet i rörelserna. Hon grävde i väskan efter ett läppstift, målade läpparna, pratade med sin ”son” – och allt som hon gjorde kändes genuint. När jag försöker komma åt skillnaden är det förbannat svårt. Hur beskriver man det ordlösa med ord? Jag landar i förklaringen om närvaro. Det måste handla om närvaro och avslappning. Att inte gå handlingen i förväg utan vänta in motspelarens repliker i nuet. Inte anta eller veta vad som ska komma. Och är det inte så vi lever livet som bäst? När vi inte förekommer eller antar vad som ska ske.

Mycket snack och lite verkstad

Igår var jag på en annorlunda yogaworkshop. Vi gjorde uppvärmning och sk krias, övningar. Vi mediterade och sjöng mantran. Men sen pratade vi väldigt mycket också. Som enda utlänning den här dagen förhöll jag mig tyst. Inte för att jag inte ville delta, men min hjärna klarar inte alltid av att snabbt gå från lyssna till tala. Så jag lyssnade. Vi pratade om livet och om hur vi hanterar det. Om cirkusen som kan pågå i våra huvuden och stressen det skapar. Det var speciellt två kvinnor som pratade mycket. Jag menar inte att nedvärdera dem – jag har samma tendenser själv – men jag måste konstatera hur mycket onödigt vi ibland häver ur oss. För att jag skulle förstå vad de pratade om fick jag skala bort säkert 30%, kanske mer. Vad är det som gör att vi rullar in ett ämne i så mycket lullull? Givetvis kan det vara svårt att framföra en tanke och förklara den. Det är typiskt mig att ”tänka” medan jag pratar. Då kanske jag uttrycker mig onödigt krångligt. Samtidigt säger detta beteende något om oss som människor. Min uppfattning eller tolkning av dessa två kvinnorna blev att de är vana att ta plats, att bli lyssnade till. De uttryckte också ett starkt behov att förstå allting. Ville gärna ifrågasätta och ha kontroll på det som skulle komma. När ledaren gav oss frågor att fundera på hann jag aldrig ta in det hon sa innan ifrågasättandet drog igång. Oerhört förvirrande.

Tala ur skägget

Så vad menar jag med detta? Jag vet inte. Bara det att när språket inte är det viktigaste börjar man läsa mellan raderna. Jag ser kroppsspråket, behoven. De här två kvinnornas grundbehov, enligt min högst privata tolkning, var ju det som vi alla vill ha. Se mig! Lyssna på mig! Jag är viktig. Jag är värdefull. Fast vi uttrycker aldrig de behoven fullt ut. Vi maskerar dem med ord istället. För inte kan man väl uttrycka sina behov så direkt? Tja, kanske…

Det som jag fick med mig av dagens övningar och samtal var återigen en pusselbit till hur jag fungerar. Varför jag blir skräckslagen av att ”göra upp en plan”, ”sätta upp mål”. För då måste jag vara där borta i framtiden med tankarna. Det jag fick med mig idag var ”make a commitment”, sätt intentionen eller bestäm dig för vad som driver dig. Med drivkraft menar jag t ex ”Jag vill ha kärlek, det är kärlek som driver mig”. Eller kreativitet. Eller trygghet. För min del glädje. Jag vill leva i glädje och låta glädje leda mig i livet. Kan låta enkelt, men tanken är att när jag sedan ställs inför valmöjligheter bör jag ställa frågan till mig själv: Vad skulle ge mig den största glädjen? Att göra detta avtal med mig själv skulle innebära att jag kan stanna i nuet. Jag behöver inte bry mig om framtiden just nu, för börjar jag göra val utifrån glädje så borde rimligtvis framtiden se ganska ljus ut. Vissa skulle förstås hävda att man behöver veta vart man är på väg, vart man siktar. Jo, förvisso. Men om jag siktar mot glädje borde jag ju komma rätt på något vis. Eller hur?