Kategoriarkiv: Historia

Kristallnatten och murens fall

Det har varit stiltje på bloggen ett tag och det är väl som det ska vara. Idag kände jag dock för att skriva en rad. Efter Allhelgona, eller Allerheiligen, kommer nämligen den 9 november – minnesdagen för Kristallnatten och murens fall.

Många Stolpersteine putsas inför Kristallnatten

Det är den 9 november och berlinarna hedrar offren för Kristallnatten, 1938. Ja, egentligen hedrar man alla som föll offer för nazismen. Det var dock under Kristallnatten som judarna blev riktigt hårt åtgångna för första gången.

Nazisterna och deras anhängare förstörde affärslokaler och skyltfönster, de brände böcker, egendom och synagogor. Det blev den första stora händelsen som visade vad som komma skulle, och jag har skrivit om det förut.

En suddig Stolperstein

Stolpersteine

Varje år vid den här tiden går berlinarna och anhöriga till de döda ut och putsar sina Stolpersteine. Så kallas de guldfärgade gatstenarna som fungerar som små minnesmärken i vardagen.

På stenarna står namn (även flicknamn för gifta kvinnor), födelse-, deportations- och dödsdatum för människor som bodde på platsen under andra världskriget, människor som mördades av nazisterna. Mestadels judar.

Den som beger sig ut i novembermörkret träffar på stenar där någon lagt blommor och tänt ett ljus. En speciell liten minnesceremoni som berör. Ja, det berör fortfarande. Nästan 85 år senare.

Offren hedras med blommor och tända ljus

Murens fall

Den 9 november firar berlinarna samtidigt murens fall, Mauerfall. Det var 1989 som den här dagen gick till historien ännu en gång. Man refererar fortfarande till den som vor der Wende och nach der Wende, det vill säga före och efter Vändningen, Övergången, Vändpunkten. Svårt att översätta, men det var då det vände och Berlin enades. Det tyska enandet firade man redan den 3 oktober, på nationaldagen.

Kort och gott, det är en dag för eftertanke likaväl som för att minnas och hedra de döda.

Großer Wannsee

I juli gjorde jag och en god vän en utflykt till Wannsee, en av Berlins mest kända insjöar. Sjön heter egentligen Großer Wannsee, för det finns även en liten (Kleiner Wannsee). Här hittar du också en av stadens bästa och äldsta badplatser (kostar inträde) med sina karaktäristiska strandkorgstolar, Strandbad Wannsee.

Sjön ligger i stadsdelen Wannsee och förutom den ljusa soliga sidan av området så finns det en mörkare. Den vakne minns förstås den ökända Wannseekonferensen som ägde rum 1942, men mer om den senare.

Området är en liten oas i sydvästra Berlin och speciellt älskad av båtägare. Sjön frekventeras av många olika båtar och färjor. Den som har ett BVG-kort kan med fördel åka över till sjöns norra sida och besöka Kladow som har en Biergarten med bayerskt tema.

Min vän och jag valde först att bara vandra omkring. Det var en het och klibbig dag. Faktiskt mer fuktig än het. Vi landade vid en bred stentrappa vars steg ledde ner i sjöns vatten. Där satte vi oss på ett trappsteg i skuggan för att beundra utsikten. Det blåste en behaglig vind och livet vara bara gött, som Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt.

Liebermann Villa

Efter en stund gick vi vidare och en skylt pekade ut riktningen till Liebermann Villa på Colomierstraße 3. Max Liebermann (1847–1935) var en berömd impressionistisk konstnär och ordförande i Preußische Akademie der Künste under 12 år. När nazisterna tog makten 1933 yttrade han de berömda orden (på typisk berlindialekt): „Ick kann jar nich soville fressen, wie ick kotzen möchte.“

”Jag klarar inte att äta så mycket
som jag skulle vilja kasta upp.”

Källa: Wikipedia

Redan innan maktövertagandet förbjöds judiska konstnärer att ställa ut sina verk. Då lämnade Liebermann sin post. Han var själv jude, men hade ”turen” att gå bort redan 1935. Hans fru hade tyvärr inte samma tur…

Martha Liebermann fick uppleva hur villan i Wannsee och den fina bostaden i centrala Berlin tog ifrån henne. Parets privata konstsamling hann hon få med sig till den nya och mindre lägenheten hon hittat inne i stan.

År 1943, efter beskedet att hon skulle deporteras till Theresienstadt, begick den 85-åriga Martha självmord. Nazisterna roffade genast åt sig resten av paret Liebermanns ägodelar som spriddes för vinden. Då var Liebermanns konst sedan länge stämplad som så kallad entartete Kunst.

Utställning med Gerty Simons foton

Därför är alltså huset i Wannsee tomt på möbler. Istället nyttjas huset som konstgalleri. På nedre plan brukar caféet finns (före corona) och på andra våningen kan man se Liebermanns egen konst och tillfälliga utställningar.

Vi fick nöjet att se en fin utställning av den tysk-judiska fotografen Gerty Simon. Hennes vackra svartvita porträttbilder visade mellankrigstidens berömdheter, såsom Einstein, konstnärerna Käthe Kollwitz och Max Liebermann, samt den brittiska skådespelerskan Peggy Ashcroft.

Haus der Wannsee-Konferenz

Eftersom vi redan var halvvägs så beslöt vi oss för att även besöka Wannsee Villa, eller Haus der Wannsee-Konferenz. Jag har ofta upplevt att platser har sin egen speciella atmosfär. Liebermann Villa ingav en varm och välkomnande känsla, inte minst på grund av den underbara trädgården, men också huset utstrålade kärlek och välvilja.

Den här byggnaden däremot, den gav mig rysningar. En lång uppfart ledde fram till huset som var omgärdat av höga rundade häckar. De påminde om dem man skapar trädgårdslabyrinter av. En enkel cirkelformad plantering, också den omgärdad av låga häckar, var enda utsmyckningen på gårdsplanen.

Platsen fick mig nästan att må illa. Den kändes kylig och kall. Knappt ens i koncentrationslägret Sachsenhausen kände jag mig så här illa till mods.

Judefrågans slutgiltiga lösning

Jag ville inte gå in i huset. Det spelar ingen roll att det numera används som minnesmärke och utbildningscenter. Den permanenta utställningen hantera det som huset är ökänt för, det var nämligen här som man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. År 1942 fattade 15 högt uppsatta män inom olika nazistiska grupperingar det ödesdigra beslutet att utrota ett helt folk.

Brrrr… Bara tanken ger de flesta kalla kårar efter ryggraden, men jag hävdar ändå att ”det sitter i väggarna” på kåken.

I trädgården fanns en annan ro, ja nästan frid. Ungefär som på en kyrkogård. Villan ligger på en höjd med en oerhört vacker utsikt över sjön. Vi gick ner och satte oss på en bänk och det var rent gudomligt. På andra sidan vattnet ligger badplatsen och den var rogivande att betrakta. Liv och död kan verkligen existera sida vid sida.

Ja, det var berättelsen om Wannsee och lite om vad som går att se där. Det är ett fint område, och det tar cirka 30 minuter att åka hit med S-Bahn (S7) från Alexanderplatz.

Foton: Ingrid Carlsson (*inkl. foton av Gerty Simons verk)

Bomber från andra världskriget

Radion har stått på idag och jag hörde på nyheterna att de återigen desarmerat en gammal bomb från andra världskriget. Den här gången i Potsdam. Första gången jag hörde talas om en liknande händelse så trodde jag att det var en engångsföreteelse, men det hittas bomber nästan hela tiden. I alla fall betydligt oftare än jag insett.

När jag besökte Rom och Aten lärde jag mig att minsta lilla grävarbete kan ta evigheter på grund av att de hittar antika lämningar överallt. Äldre och betydligt mindre explosiva fyndigheter än i Berlin bör tilläggas.

Första bomben jag hörde talas om hittades i Frankfurt am Main för några år sedan.

Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga
Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga

Bombningen av Dresden 1945

Bomberna ligger alltså kvar sedan andra världskriget. Då bombades som bekant Berlin svårt, men även andra tyska städer. Dresden är den stad som jag tror drabbades allra hårdast. Den i princip jämnades med marken som hämnd för Blitzenbombningarna i London. Häftiga bränder gjorde Dresden till en spökstad.

Blindgångare, en sovande bomb

De bomber som hittas är så kallade blindgångare, det vill säga de detonerade aldrig när de fälldes. Det betyder dock inte att de är ofarliga. Snarare tvärtom. Dagens bomb blev tydligen desarmerad inom en timme, så de ca 3000 evakuerade behövde inte vara borta från sina hem särskilt länge.

I skuggan av det som sker i Gaza, och på andra platser i världen, så visar det hur lång tid det tar att återhämta sig efter ett krig. Bomberna – och såren – finns kvar, nästan 80 år efter krigsslutet.

Sachsenhausen Museum

Gårdsplanen framför museibyggnaden till höger och själva lägret rakt fram.

När jag var ny i Berlin kände jag ingen dragning till platser som haft betydelse under andra världskriget och nazisternas välde. I min ungdom har jag läst så många böcker i ämnet, sett så många tv-serier och filmer, att jag inte orkat ta in mer. Så det fick vänta. Tills nu.

Jag hade besök från Sverige, två glada Berlinentusiaster, när jag ställde frågan:
– Vill ni besöka koncentrationslägret Sachenhausen med mig?
Förslaget kändes inte som ett speciellt muntert sådant, men de sa ja och vi åkte iväg.

Det första som slog mig när vi klev av på stationen i Oranienburg var hur mysig och oskyldig staden såg ut. Sedan rundade vi det gamla stationshuset och jag upptäckte poliserna på balkongen. De stod säkert bara där och tog en rök, men jag ryste till i sommarvärmen. Synen slog an en ton som jag bar med mig under resten av dagen.

Granne med ett koncentrationsläger

Att ta sig till lägret och museet är enklast till fots. Det går bussar, men inte speciellt ofta. Sträckan är ungefär 2,6 km lång, men det är enkelt att hitta tack vare skyltarna.

Jag vet inte hur det såg ut i området runt lägret under andra världskriget, men idag ligger villorna tätt längs gatan. Träden på var sin sida av vägen inger en skyddande känsla, men så ligger det plötsligt där, i en återvändsgränd. Till vänster en gammal byggnad som numera hyser ett café, till höger en grå vägg som förkunnar:

Gedenkstätte und Museum…

Ja, jag kunde inte läsa hela texten. Det stod i alla fall att detta är ett minnesmärke och ett museum.

Arbeit macht frei

Området är stort och jag kunde inte orientera mig riktigt, då jag inte hade någon karta. Vi gick in igenom en grind och såg ett fint hus längre bort på andra sidan av en öppen plats. Det såg ut som ett stationshus eller en skola. När jag gick närmare såg jag orden:

Arbeit macht frei.

I min enfald har jag trott att det bara var i Auschwitz man kunde läsa detta, men kanske stod det så på grindarna till alla läger. Det här var dessutom den verkliga ingången. Jag försökte ta en bild så att texten syntes, men skärmen på telefonen var kolsvart. Man ser ändå tillräckligt tycker jag.

Mitt hjärta slog fortare när jag passerade genom grinden. På andra sidan fanns ett öppet fält. Vinden blåste ljummen runt min kropp och en känsla av lugn infann sig. Det var som om tiden stod still härinne. Som den måste ha gjort för dem som satt fängslade här.

Grymheten sitter i väggarna

Det finns få byggnader kvar, men två baracker återuppbyggdes av gammalt material på samma plats som de judiska stått. Dessa eldhärjades 1992 då högerextremister försökte förstöra dem. Delar av en byggnad är därför omgjord till ett modernt museum.

Här ges många av fångarna plötsligt ett ansikte. Förövarna får väldigt lite utrymme, vilket är helt rätt. Istället möter vi präster, judar, kommunister och politiskt oliktänkande med bild och levnadsbeskrivningar. De blir till människor av kött och blod.

I barackerna finns sovsalen kvar, samt matsal, toalett och tvättrum. Nattetid kunde vem som helst blir knuffad ur britsen och indragen i tvättrummet. Där fick personen utstå fruktansvärd misshandel och tortyr, för att slutligen dränkas, hängas eller dö av skadorna. I sovsalen låg resten av fångarna och hörde allt.

Lägerfängelset

Den värsta platsen, förutom ”obduktionsrummet”, måste ha varit lägerfängelset. Här pryglades homosexuella och andra fångar, och de utsattes för oerhörda hemskheter. På gårdsplanen står tre stora trästolpar kvar, där hängde man upp de bakbundna offren.

Med viss tvekan lade jag en hand mot det murkna träet. Det kändes torrt och varmt. Jag fick ingen stöt eller ”minnesbild”. Istället upplevde jag frid och kärlek. Kanske var det jag som skickade in den känslan i träet?

"Ihjälslagna. Ihjältigna. Till minne av nationalsocialismens homosexuella offer."
”Ihjälslagna. Ihjältigna. Till minne av nationalsocialismens homosexuella offer.”

Jag fortsatte att strosa runt gårdsplanen. På den grå muren sitter två plaketter, till minnet av alla homosexuella som dött här, och till samtliga dödade. Jag lade handen mot muren också. Den kändes hård och varm på samma gång, och mitt hjärta blödde.

Spöken från det förflutna

Efter besöket inne i barackerna och fängelset var det skönt att promenera ute på det stora fältet igen. Vinden var fortfarande ljummen, molnen bullade upp sig i makalösa formationer, och i fjärran hördes åskan mullra.

Ett hörn av fängelsegården

Då fick jag en känsla som snabbt växte sig starkare. Jag upplevde hur en liten grupp fångar följde efter oss på avstånd. Bakom min högra axel förnam jag tre män i smutsgrå fångkläder, de var magra och sjukliga. ”Det måste vara inbillning”, tänkte jag.

Jag var rädd för vad de kunde utstråla för känsla, men till min förvåning uppfattade jag bara tacksamhet. En kärleksfull värme som strömmade emot mig.

Fortfarande undrar jag om männen verkligen fanns där, och varför de i så fall var så tacksamma, men bilden stannar kvar inom mig. Liksom hela upplevelsen.

Walpurgisnacht

2016-07-15 13.22.39

I Sverige firas det Valborgsmässoafton idag (och kungens födelsedag), men tyskarna firar också. Walpurgisnacht kallas det här, och firandet går väl till på ungefär samma sätt (beroende på åldersgrupp och mängden intagen alkohol). Våreldar förekommer också i båda länderna, fast inte så ofta i Berlin. Som tur är…

Jag har i alla fall aldrig sett några majbrasor, men folk grillar gärna i parker och på grönområden. Kanske tänder de mindre eldar, men det är varken speciellt smart eller ens tillåtet i tättbebyggt område.

I övrigt tycker jag att tyska traditionen påminner mer om svenska skärtorsdagen. Vi svenskar pratar då om häxor och Blåkulla, och barnen klär ut sig till påskkärringar. Här förekommer inga påskkärringar, men däremot häxor, kvastar och svarta katter.

Den heliga Valborg

Enligt Wikipedia beror allt detta på helgonet Valborg (Walpurgis), en engelsk prinsessa som blev abbedissa i Tyskland. När jag läser om henne dras ögonen till följande textrader:

”Tack vare sin omfattande utbildning kunde hon senare skriva Sankt Winibalds biografi […] Hon är därför ofta omtalad som den första författarinnan i både England och Tyskland.”

Jag tror bestämt att jag gillar den heliga Valborg. Och det är skönt att vintern verkligen rasat ut nu. Dessutom extra fort i år. Hoppas värmen håller i sig under resten av sommaren. När det är +25 eller lite mer, då trivs jag som bäst.

Ha en trevlig Valborgsmässoafton! <3

Sam Shaw – 60 års fotografi

Foto 2017-04-24 12 32 41 (1)

Sam Shaw fotograferar Audrey Hepburn (Ursäkta katthåret! Spira ville bidra.)

Under påsken blev det ännu en utflykt till Potsdam. Utomhusklimatet lämnade mycket att önska, men i det kylslagna och regniga vädret var det perfekt att gå på fotoutställning. Jag skulle tro att Sam Shaw är mest berömd för sina fantastiska foton på Marilyn Monroe, men han har förstås tagit bilder på många andra personer – kända såväl som okända.

Jag är väldigt förtjust i gamla fotografier; allt från glamourösa Hollywood-bilder till vardagliga dokumentärfoton. Några fotografer som jag gillar är Vivian Maier, Diane Arbus, Herb Ritts och Arnold Newman. Dessa amerikaner fotograferade i första hand i svartvitt, så även Shaw.

Och Sam Shaw var duktig på alla slags motiv. Han hade ofta två kameror hängande runt halsen. Ifall något skulle hända, ifall något behövde fotograferas och dokumenteras.

Utställningen visar foton från tiden kring andra världskriget och framåt. Det är fattiga arbetare på landsbygden, stadsbor, människor med olika hudfärg och ur olika samhällsklasser, samt förstås berömda skådespelare, regissörer och andra filmmänniskor.

Starkaste bilden

Bilderna på Marilyn Monroe är helt otroliga. De mest berömda är de från filmen Flickan ovanpå (The Seven Year Itch, 1955), då hon bär en vit klänning och vinddraget från tunnelbanan blåser upp den omkring henne.

Shaws nära samarbete med regissören John Cassavetes, dennes fru Gena Rowlands samt skådespelarna Peter Falk och Ben Gazzara är legendariskt. Liksom bilderna han tog under arbetet med filmen En kvinna under påverkan (A Woman Under the Influence, 1974).

Ändå måste jag säga att den starkaste bilden var en extrem närbild på en svart musiker. Mannen, som kan ha varit i 50-årsåldern, bär en mössa av typen som blåsorkestrar brukar ha på sig. Hans ena öga är gömt bakom en spegling i glasögonen, men det andra har en blick som säger allt. Det är ett sällsamt ansikte. Jag önskar jag fått höra den mannens livsberättelse.

Utställningen på filmmuseet i Potsdam pågår till den 7 maj.

Enligt Shaw Family Archives är samlingsutställningen på turné fram till 2018.

Titta gärna in på följande hemsidor också:
www.vivianmaier.com
www.artnet.com/artists/diane-arbus
www.herbritts.com
arnoldnewman.com

Weissensee

2017-02-16-14-57-40

Äntligen kom jag mig ut i friska luften. Vädret har varit exemplariskt i några dagar, men jag har inte tillåtit mig själv att njuta av det. Inte ens en liten promenad har jag unnat mig. Därför var det trevligt att både få se solen och en ny del av Berlin igår.

Stadsdelen Weissensee blev känd i Sverige genom tv-serien med samma namn. Den handlar om främst familjen Kupfer och deras liv i DDR på 1980-talet. Berättelsen rör en period av Berlins och Tysklands historia som jag inte visste så mycket om. Därför var de tre säsongerna lärorika, och jag upplevde allting som väldigt autentiskt. Speciellt de första sex avsnitten var mycket bra.

I tv-serien bor familjen Kupfer i Weissensee. På den tiden hade många av regimens högt uppsatta sina hem här. De fina villorna och husen står kvar, och min känsla är att stadsdelen fortfarande hyser höginkomsttagare. Hur många av dem som är politiker är dock svårt att gissa.

2017-02-16-14-58-32

Sommartid badar folk i sjön. På vintern verkar den mest vara ett tillhåll för sjöfåglar. Ett gäng ”Kalle Ankor” knatade runt på stranden. Men trots att nästan hela sjön var isbelagd var det stora flertalet ankor ute och plaskade där de kom åt.

Tydligen kan man åka skridskor på isen, när det varit kallt tillräckligt länge. De senaste dagarna har termometern visat på nästan +10 grader, så tidningarna har varnat för att ge sig ut på Berlins sjöar. Givetvis finns det dårar som ska testa i alla fall. Weissensee är kanske inte djup, men vem vill ta reda på det – nu? Galningar!

På ena sidan av Weissensee ligger restaurang Milchhäuschen, en krog med anor. I nuvarande skick har den varit i drift sedan 1990-talet. Jag fick mig en bit i magen och en trevlig stund med en annan norrländska. Alltihop gav mersmak. I sommar tar jag nog cykeln hit för ett dopp.

 

Valet är över

Så har det varit och farit – valet i Berlin. Resultatet blev väl ungefär som väntat; Sossarna (SPD) sitter kvar i rådhuset, men har förlorat en del väljare. Likaså kristdemokraterna (CDU) förlorade väljare. Dock inte bara till rasistiska AfD, men det är förstås dem folk talar om…

I Sverige är vi i det här läget ganska luttrade vad gäller SD. De allra flesta förstår att de inte står för något bra överhuvudtaget, medan andra fortfarande hoppas på att de ska komma med något nytt och häpnadsväckande. I det stora hela kan vi enas om att folk är upprörda över saker som sker i samhället; över nedskärningar inom vård, skola, omsorg, samt arbetslöshet och ökade klyftor. Ja, du känner till vad tidningar och media brukar skriva om.

foto-2016-09-13-19-02-37

Jag vet inte hur pass överraskade tyskarna är över AfD:s starka frammarsch. I min mening är det förstås än mer pinsamt att de finns i just Tyskland, med den hemska historien i färskt minne. Jag vill inte ägna tid åt att skriva om detta, för även om AfD inte går att tiga ihjäl, så vill jag inte heller ”göra reklam” för dem.

Tragedi överskuggar valresultatet

Die Piraten var partiet som i förra valet kom från ingenstans och fick makalöst många röster. De stod först för ett fritt och okontrollerat internet, men lade sedan till andra viktiga saker på programmet. Mycket föll mig i smaken, men partiet tappade medlemmar under regeringstiden, och förlorade förtroendet i det här valet. Nu läser vi i media om en av de starka namnens personliga tragedi. Frågan är om piraterna kommer fortsätta att finnas, eller om alla de aktiva går över till andra partier?

För att summera: I Tyskland får vi förvänta oss en liknande situation som i Sverige, en blandregering som ska försöka styra tillsammans. Det spekuleras om det blir en röd-röd-grön röra eller en röd-grön-svart (CDU) i Berlin. Den som lever får se hur det går. Min förhoppning är i alla fall att AfD kommer gå samma väg som piraterna…

Förstagångsväljare

Det har varit val i Tyskland. Jag har inte riktigt fattat vad för slags val, men det ser illa ut i minst två av bundesländerna. Rasistiska AfD har fått mer än 20 procent av rösterna i Mecklenburg-Vorpommern och många är mycket upprörda.

Vi svenskar känner ju igen detta från när SD tog plats i regeringen. Vi var ganska många som då övervägde att utvandra – och jag gjorde det! Men till vad?

Vem hade kunnat tro att rasisterna skulle få tag om Tyskland igen – totalskämmigt!! Ja rent ut sagt pinsamt. Å andra sidan hävdar många att Angela Merkel spelat AfD i händerna i och med sin ”übergenerösa” flyktingpolitik. Hon menade att Tyskland, med det tunga förflutna som landet har, borde visa mer hänsyn än andra länder i Europa. Bara på grund av Hitler! Ja, det var inte populärt i flera läger.

2016-07-15-13-22-39

Sverige, Sverige fosterland

Hur tar vi hand om alla?

Personligen tycker jag att hon hade rätt i sak, men hur blev konsekvensen? Det är ju inte bara att öppna gränserna, man måste kunna ta hand om folk också. Bostadssituationen i Berlin är tuff nog som den är. Alla nyinflyttade måste också anmäla sig på Bürgeramt, men de har väntetider som inte är av denna världen. Jag tror det finns en svart marknad för besökstider!

Under lång tid på vårvintern fanns en anmälningsstation för flyktingar i Moabit, och den sköttes minst sagt dåligt. Folk fick stå i kö från svinottan till gud vet när. Det vara inte bara en representant från familjen, nä alla måste finnas på plats. I ur och skur stod de där; kvinnor, män, gamlingar, barn. Några svimmade i kön. Organisationen sög ordentligt, men till slut blev det bättre. Istället har vi nu en situation där människor inte vågar gå i parken i området, för där sitter flyktingarna. Mest män, arga män. Det är så lätt att underblåsa fördomarna. Jag erkänner att jag har svårt för arabiska män. Ändå drar jag inte alla över en kam.

fullsizerender-1

Vad ska jag välja?

”Ni har rätt att välja i ert område”

Mitt i allt detta får jag ett brev. Jag har rätt att välja i mitt område, Friedrichshain–Kreuzberg. Jösses! Vad finns det för partier? AfD är otänkbart, och Alternative, plus några andra högerextrema småpartier. De stora, som SPD (sossarna) och CDU (kristdemokraterna) känner jag ungefär samma förtroende för som för de svenska dito. (Sorry, men jag tycker att sossarna svikit sina rötter!) Ett parti som på många vis stämmer med mina värderingar är Piratpartiet. Om det inte vore för att de är gräsligt (haha!) drogliberala. Nä, detta blir fan inte lätt!

Den 18 september öppnar vallokalerna. Jag vill hellre poströsta innan, men först måste jag fortsätta mina efterforskningar. Kanske denna valomat kan hjälpa mig? Jäklar, det här hade jag inte räknat med!!

DaDa Afrika

Jag har glömt att berätta om den senaste utställningen jag varit på. Egentligen var det vernissage, men likafullt på Berlinische Galerie. I år är det nämligen 100 år sedan dadaismen såg dagens ljus. Därför har BG öppnat denna nya utställning för att fira, och för att visa hur mycket dadaisterna inspirerades av konst från bland annat Afrika.

Om jag får välja undviker jag att trängas på vernissager och populära utställningar. Jag vill ostört kunna insupa verken med alla sinnen (Ja, de mest rumsrena i alla fall.), men är det mycket folk blir jag för splittrad av alla energier i rummet. Bättre då att gå dit en vanlig vardag.

Dessutom är det helt galet vad vissa försöker göra sig märkvärdiga, när de står där och snurrar ett vinglas mellan fingrarna, och frotterar sig med ”konsteliten”. Förståsigpåarna.

Själv tar jag in konst helt och hållet på känslomässig väg. Jag tror knappt att det passerar huvudet. Mums, smask, raaap! Säkert är det helt fel, men jag gillar det.

Verk av Hannah Höch

”J. B. und sein Engel” av Hannah Höch, 1925

Vad skulle dadaisterna ha sagt?

I dadaismens värld verkade man inte heller ge så stort utrymme för hjärnan. I alla fall ville de protestera mot ”finkulturen”, och mot det samhälle som frambringat första världskriget. Konstnärerna var ett slags anarkister.

Idag ser dadaisterna ut att räknas till finkulturen. Jag undrar vad de skulle ha sagt om det? Var det inte det de kämpade emot?

Jag tycker att deras konst är intressant att titta på. Och det fanns en del roliga verk (se foton). Speciellt collagen tilltalar mig, för de verkar ha skapats med mycket humor. I alla fall får de mig att dra på munnen.

De jag fotograferade av råkade nästan alla vara skapade av Hannah Höch. Hon räknas faktiskt som en av pionjärerna vad gäller fotomontage.

Verk av Hannah Höch

Verk av Hannah Höch

I övrigt var jag inte jätteimponerad. Flera av verken har jag sett på andra utställningar och jag är inte så himla förtjust i afrikanska masker och statyer.

Nä, behållningen blev nog Hannah Höchs bilder. Det känns också bra att hjälpa till att lyfta en kvinnlig konstnär, som nästan höll på att falla i glömska.

Tydligen är det ett annat drag hos dadaister, de brydde sig inte om ära och berömmelse…

Foto 2016-08-04 19 40 47 Ingrid Carlsson

”Batman”, mitt eget enkla bidrag till dadaismen

Foto 2016-08-04 19 38 57 Ingrid Carlsson

Denna träskalle för tankarna till Fritz Langs film Metropolis