Kategoriarkiv: Musik

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

BVG – weil wir dich lieben

Lokaltrafiken i Berlin sköts av BVG. Det är en förkortning för Berliner Verkehrsbetriebe och de ser till att tunnelbanan (U-Bahn), spårvagnar och bussar rullar. För några år sedan fick de en ny slogan: Weil wir dich lieben. För att vi älskar dig. På typiskt Berlin-manér är det svårt att avgöra om det är sanningsenligt eller ironiskt. Det kan förstås komma från hjärtat, men berlinarna är kärva som 5:ans sandpapper.

BVG har fått kritik för att inte hålla tiderna, ha otrevlig personal och att tåg faller bort utan förvarning. Sådant som brukar ske inom lokaltrafiken i de flesta städer, men BVG har vänt misslyckandena till framgång. De anlitade stans bästa reklambyrå, som passande nog heter GUD. Och på den vägen är det…

Is mir egal*

Framgångsreceptet stavas förstås humor. GUD tog över marknadsföringen 2015 och den här resan tog sin början. Till sin hjälp har de sociala medier. Det som är så genialiskt är att man lyckats sätta fingret på just det som är Berlin.

Jag uppmärksammade först en video som de använde i sin reklam. Den som någon gång åkt med BVG känner igen sig direkt. Man har fångat Berlin på pricken!

U2 – we love you

En av t-banelinjerna heter U2 och går mellan stadsdelarna Pankow i norr och Ruhleben i söder. Under deras turné 2017 lockade man rockbandet U2 till att spela i tunnelbanan. Till resenärernas stora förtjusning så spelade de på just plattformen till linje U2.

Här är en kortare version, men det finns en längre som lagts ut av Rolling Stone Deutschland.

BVG och corona

Under corona har man varit lite mer seriös, men humorn har ändå funnits där. Jag har fotograferat två skyltar som stått att finna på busshållplatser runt om i Berlin. Här visar de hur du ska tänka för att hålla ett avstånd på 1,5 meter:

BVG häst
BVG corgis

BVG är inte de enda som framgångsrikt använt sig av humor i sin marknadsföring. Även stadens renhållning, Berliner Stadtreinigung, använder humorn med lyckat resultat, men det får bli ett annat inlägg.

*Bryr mig inte, det kvittar, ”sprolla roll”.

Snart är det jul igen

2016-12-08 17.19.39

Efter 4 år i Berlin kan jag hävda att jag må vara berlinare, men jag har inte på något vis blivit tysk. I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk. Detta gör sig speciellt påmint då julbestyren drar igång. Trots fantastiska julmarknader och Glühwein så saknar jag de svenska julsångerna!

Jag är på inget vis en traditionalist som måste ha saker på ett visst sätt. Faktiskt är jag raka motsatsen. Jultraditionerna gjorde jag upp med för länge sedan.

Dels när jag första gången skulle fira jul med min före detta sambos familj, och fick ta del av deras traditioner, och dels när jag blev vegetarian.

Kött är förresten så oerhört hårt förknippat med julen. Egentligen skulle jag kunna skriva ett långt inlägg bara om det, men det var inte dagens tänkta ämne.

Saknar julsångerna

Sedan jag flyttade hit 2013 har jag sjungit med vänner i olika konstellationer. För det mesta blir det tyska sånger. Bachs juloratorium kämpar vi oss igenom varje år.

Speciellt vid juletid saknar jag dock min gamla kör i Skellefteå, Canto-kören. Med Leif Åkesson som proffsig körledare var julen den bästa tiden.

Jag älskar att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, för att sopranstämman är så läskigt hög. ”Jul jul, strålande jul” är fantastiskt vacker med både manliga och kvinnliga sångare. ”Det strålar en stjärna” är också en skön gåshudsrysare att sjunga.

Nyligen googlade jag favoriterna när jag kände en längtan efter hemlandet. Jag älskar Berlin, men två gånger per år vill jag åka tillbaka till mitt eget land och fylla på med svenskhet.

Ásgeir Trausti

2017-05-09 23.10.29-1

Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg

Islänningen Ásgeir Trausti är en ny stjärna på musikhimlen, och jobbar på att slå internationellt. Det kräver förstås att han måste sjunga på engelska, men låtarna på modersmålet har en helt annan känsla. De förmedlar något som bara kan beskrivas som ren magi <3

I tisdags fick jag en glad överraskning. Som en för tidig födelsedagspresent blev jag bjuden på konserten med Ásgeir TraustiFestsaal Kreuzberg.

Ásgeir Trausti sjunger med ljus och sårbar stämma. Ibland är låtarna melankoliska och lågmälda, ibland levnadsglada och poppiga. Hans röst påminner om den för tidigt bortgångna Jeff Buckley.

Kan det bli bättre?

Pappan skriver texterna

En bidragande orsak till framgångarna i hemlandet är att Ásgeirs drygt 70-åriga pappa skrivit texterna. Något får mig att tänka på jobbannonser. Hur ofta söks inte en 25-åring med en 70-årings (livs)erfarenhet? Ásgeirs musik kan utan problem leva upp till det kravet.

Isländskan skänker sångerna mystik, och skapar en stämning som påminner om det isländska landskapet. (Jag har visserligen aldrig varit på Island, men som norrlänning är tomhet, tystnad och rymd inte helt obekant för mig.)

Många av sångerna finns översatta till engelska. De är också är bra, fast mycket av magin har gått förlorad i översättningen.

Lyssna på den häftiga isländskan och döm själv!

 

Nytt år, nya utmaningar

2016-10-29-14-27-34-2

I år tar jag nya steg

Tack och lov att 2016 gått i graven. Vilket dystert år! Tänk bara på alla musikgiganter som lämnat oss: Bowie, Prince, George Michael. Det spelas en hel del häftig musik i himlen numera, kan jag tänka mig. Och sedan attacken i Berlin ovanpå det. Brrr, men det var väntat. För egen del var 2016 året då inget hände, medan 2017 trampar plattan i mattan.

Under våren ska jag plugga igen. Den här gången Kreativt skrivande 2 – Manusutveckling (distanskurs) på Luleå Tekniska Universitet. Jag har tidigare gått Skapande svenska A i Umeå, men det är först nu jag är redo att ge skrivandet en ärlig chans.

Det ska bli ett filmmanus är det tänkt. När jag började gå igenom alla mina dokument så har jag säkert 2-3 påbörjade romaner, 2-3 olika versioner av filmmanus och nästan fullständiga anteckningar/råmanus till en ”inspirationsbok”. Alla bygger de på samma grundhistoria. Frågan är hur den vill bli berättad…?

En av uppgifterna under kursen är att föra en författar- eller skrivarlogg. Det känns inte helt bekvämt för mig. Jag blir så lätt splittrad. Visst är det väl bättre om jag fokuserar på manuset? Men så tänkte jag på Berlinbloggen. Varför inte skriva en rad här då och då? Ja, så får det bli.

Välkommen skrivarår 2017!

Sting på Waldbühne

Ja, vad ska jag säga? Hur kan jag beskriva denna fantastiska upplevelse? Det går inte. Om du varit på en otroligt bra konsert så vet du vad jag menar. Sen multiplicerar du den känslan med 1000 – minst! Sting visade verkligen vilken förstklassig världsartist han är.

Foto 2016-08-01 21 12 44

Jag brukar sällan gå på konsert. I så fall mindre sådana, med artister som inte lyser starkast på stjärnhimlen. Dels är det lättare att få tag på biljetter och dels behöver jag inte trängas med så många människor.

Men nu snackar vi Sting. En av mina gamla husgudar. Min första tanke var:

”Jag måste dit, innan han går och dör!”

Så många stora artister har gått ur tiden det senaste åren. Jag tog det säkra för det osäkra.

Trängas med folk. Jojo, Waldbühne rymmer 22 000 personer… Men vilket ställe det är!! En amfiteater omringad av skog. Inget tak, bara himlen över huvudet.

Första gången jag var här på konsert svävade jag på moln efteråt.

An Englishman in Berlin

Förband igår var Stings son Joe Sumner. Han var en överraskning, och väldigt lik sin far på alla sätt. Hoppas att även hans karriär kommer att ta fart.

Men när väl farsan intog scenen visade han att gammal är äldst.

Och han satte ribban högt med en grym version av ”I’ll Be Watching You”.

En av de första låtarna han spelade var en annan av mina stora favoriter, ”Mad About You”. Ja, det var en av kvällens många gåshudsögonblick – och så fortsatte det bara.

Med van hand förde Sting och bandet oss genom fartiga hitlåtar som ”Message In a Bottle” och ”Every Little Thing She Does Is Magic” – då hoppade jag av ren förtjusning – till en magisk version av ”Roxanne” ihopmixad med Bill Withers underbara ”Ain’t No Sunshine”.

Emotional overload

När de fläskade på med jazziga tongångar började jag headbanga. Ologiskt jag vet, men det var omöjligt att stå still. Pianisten var grym!

Tårarna kom under ”Shape Of My Heart”. Det hade bara varit en tidsfråga, men så blev det den som satte igång flödet. Ojojojojojoj!

Konserten med Ane Brun i vintras var mäktig, men Sting klår henne faktiskt. Deras musik går förstås inte att jämföra, jag gillar dem enormt mycket båda två. Tillsammans blir de nog mina två starkaste konsertupplevelser.

Nirvana i Stockholm 1993 icke att förglömma! Fast de hade kunnat spela hur dåligt som helst. Att ha varit där – på 90-talets största konsert – var gott nog.

Än en gång svävade jag på moln hem ifrån Waldbühne i mitt älskade Berlin.

Tack Sting för en oförglömlig kväll! <3

CSD – Berlin Pride

Idag är det CSD här i Berlin, det vill säga Pride-festival. Jag kände inte till namnet förut, men det står för Christopher Street Day. Tyvärr är jag fortfarande okunnig om vem Christopher (Christofer?) var/är. Vi får se vad Wikipedia säger:

”Minnesdagen syftar på det första kända upproret av homosexuella och andra sexuella minoriteter mot polisens repressalier i New Yorks stadsdel Greenwich Village. Tidigt på morgonen den 28 juni 1969 motsätter sig en grupp homosexuella häktningen i samband med en razzia i baren Stonewall Inn som är belägen i [sic] Christopher Street.”

2016-07-22 12.15.16

Min nya parfym…

2016-07-22 14.25.41

…med passande namn

Aha, så har jag lärt mig något nytt! Hur som helst har jag andra planer ikväll, fast det kan ändå ges tillfälle och glida förbi festivalområdet. Det är svårt att missa, då evenemanget brukar locka runt 1 miljon (!) människor… Jag kan inte ens föreställa mig så många personer på en och samma gång. Det är läskigt många. Man har ställt in festivalen under några år just på grund av antalet besökare. Ryktet förtäljer även att folk tar över ”hela” Tiergarten, och att det sker nått skoj bakom varje buske i parken. Om det är sant får vara osagt ☺️

Viva l’amore! <3 <3 <3

Tillägg: Vi var förbi och kikade på området vid 22-tiden. (Tyvärr tänkte jag inte på att ta ett foto.) Måste säga att jag blev lite överraskad. Just då verkade folk liksom ”avslagna” och det var inte så fullt som jag förväntat mig. Gissar att partajandet hade hållit på sedan mitt på dagen, och vem behöver inte en paus ibland? Annars tyckte jag om blandningen av mustaschprydda Freddie Mercury-kopior, ungdomar i flipflops och gubbar med ölmage. Pride, yeah!

Gutes neues Jahr!

2014-12-31 22.41.56-1Nytt år och jag överl… upplevde min första nyårsafton i Berlin. Ja, sedan länge har jag hört att nyårsafton här är som att kriget kommer. Det började redan dagarna innan, men när jag gick hem från affären vid 14-tiden igår höll smågrabbarna på för fullt att smälla smällare i lekparken. På andra sidan gatan vallade en hundägaren sin jycke (eller om det var tvärtom). Vovven stannade och stirrade ängsligt på pojkarna och mitt hjärta snörptes åt en aning.
Du skulle bara veta voffsingen”, tänkte jag. Massor av djur hade en fasansfull tid framför sig. Precis som i Sverige satte ju några igång att fyra av raketerna långt före tolvslaget. Barnfamiljerna ville ha sitt nöje förstås och när jag gick till min vän flög det raketer till höger och vänster. I en samlingslokal rustades det för fest och en skock människor stod utanför och hängde när jag gick förbi. Alla kastade vi ett öga på fyrverkerierna några hus bort. Men ingenting hade förberett mig på den enorma mängd raketer som skulle komma att skjutas upp vid midnatt. Herre guuuuud!!?? Det bara pumpades upp färgkaskad efter färgkaskad av sprakande ljusexplosioner, utan slut. Jag såg hundratals, tusentals Euro gå upp i rök. Och på tal om rök! Igår låg molnen lågt över staden, vilket hjälpte till att stänga inne all krutrök och bättra på dimman ytterligare. Det luktade verkligen krut utomhus och även om jag uppskattade fyrverkerierna på avstånd var jag glad att jag inte var en av de 1 miljon människor som samlats runt Brandenburger Tor. Tänk dig – 1 miljon människor!! På samma plats!?! Puh… Och sedan raketavfyrningar på det. Nä, jag hade det bra i vardagsrummet hos min vän och vi sjöng sånger tillsammans till långt in på småtimmarna. Underbart, jag älskar verkligen att sjunga.

Gott nytt fantastiskt år på dig! <3

Kort och blekt filmexempel på gårdagskvällens ljusinferno:

Muse spoke to me

Tiergarten. Foto: Ingrid Carlsson

Back in B. Gold-Else says Hello.

Brandenburger Tor. Foto: Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor. Almost home…

Berlin. Foto: Ingrid Carlsson

Oh, a profile in the midst of traffic.

You English speaking readers (if there are any) may not have understood much of my earlier texts about Leipzig. I felt like telling this little story in English all the same. Sometimes I ask the Universe for a sign. It may be just about anything, but something that will answer a question I have. At the time of the trip to Leipzig I had been in doubt whether staying in Berlin was the right move for me. I felt insecure and a bit shaky. That is what it’s sometimes like when leaving one’s comfort zone…

Anyway, in the car on our way home I asked the Universe if Berlin was indeed right for me. Then I forgot the question. My friend and driver loves Muse and she was playing their music loud and clear. I don’t know them that well and didn’t really think they were that special. I prefer Radiohead and even Coldplay, but suddenly something caught my attention and these words came through:

Draw another picture
Of the life you could have had
Follow your instincts
And choose the other path*

Yeah, draw a dream picture and choose the other path. Follow your instincts. I get it. Thanks Universe for answering. And thank you Muse. You really have a great name.

* The song is called ”Hoodoo” from the album ”Black Holes & Revelations” by Muse 2006.

Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Ett hus i form av en bok (?)

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Intressanta byggnader i skymning.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Månen är nästan full.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

En staty med en intressant berättelse.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Ornament ovanför porten.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs berömda orgel.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Taket inne i kyrkan.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Syns han? Bach himself.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Tror det här är det gamla rådhuset.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

En staty som visar ett århundrades historia.