Kategoriarkiv: Musik

Tori Amos på Tempodrom

I måndags var jag på konsert. Tori Amos spelade på Tempodrom. Jag hade ingen biljett för att konserten skulle ha skett under pandemin och var redan slutsåld, men så hörde en god vän av sig…

Redan då hon kom ut med sina första album gillade jag Tori Amos. Rösten, pianot, de udda tongångarna, texterna… Hon är en bra och unik artist, men jag glömde bort henne under ett antal år. Först den 22 september 2017 blev jag påmind om henne igen.

Tori Amos på Tempodrom, påsken 2023 (sorry för dålig bildkvalitet)

Tori och jag på ZDF Aspekte

Det var en före detta kollega som frågade mig om jag ville komma med och delta i en tv-inspelning. Året var alltså 2017 och jag var någorlunda etablerad i Berlin, dock inte finansiellt stabil. Biljetterna var gratis (hurra!) och tv-programmet hette Aspekte, så det fanns inte mycket att fundera på.

Hittade en snutt från programmet på YouTube. Man ser min rygg (vit blus med blommor) där jag sitter, ungefär mitt i publiken. Det var en häftig upplevelse, men det skulle bli ännu häftigare.

Tori sjunger låten Upside Down 2 (Aspekte, 2017)

Efter tv-inspelningen sa min kompis att vi skulle gå ut och vänta vid utgången ifall Tori skulle dyka upp. Hon hade med sig sina CD-skivor och ville få Tori att signera dem.

Jag blev skraj. Nej, så pinsamt att stå där ute och hänga! Men vi gjorde det, och följande bilder visar att jag inte var helt missnöjd med situationen.

The Reindeer Queen

Jag hade inte räknat med att få prata med Tori Amos så man kan säga att jag blev rejält nervös. Som tur var stod hennes största fans närmast dörren. Hon pratade med var och en av dem, vilket tog en stund, men så plötligt vände hon sig till mig.

Tori hade under kvällen pratat om sin nya CD, Native Invader (2017), och hon sjöng också en ny låt, Reindeer King (dålig bildkvalitet på YouTube). Namnet hade fastnat hos mig och jag presenterade mig som ”the reindeer queen”, det vill säga att jag kom från renens land i norr. Inte helt rätt, men inte heller helt fel.

På grund av en mobil som vägrade samarbeta så fick vi en längre pratstund och jag blev faktiskt star struck. Hon var lågmäld, trevlig och uppmärksam. Det blev ett möte som jag aldrig kommer glömma.

Tori Amos anno 2023

Tillbaks till annandag påsk 2023. En god vän hörde alltså av sig. Hon hade en biljett över. Ville jag hänga med på konsert med Tori Amos? Så klart jag ville.

I det stora hela var det maffigt och spännande, men Tori tappade bort mig ungefär halvvägs. Då hade hon spelat Crucify – som är en favoritlåt – i ett väldigt långsamt tempo och liksom svulstigt. Jag kände inte riktigt igen mig.

Hur coolt det än var att gå på konsert så är Toris tidiga album fortfarande mina favoriter. Musiken var lättare, luftigare, roligare och… tja, mer min grej. Mycket försvann i det långsamma tempot där orden blev upphackade och inte fick något sammanhang.

Jag höll faktiskt på att somna, men det var ändå hypnotiskt på något vis.

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

BVG – weil wir dich lieben

Lokaltrafiken i Berlin sköts av BVG. Det är en förkortning för Berliner Verkehrsbetriebe och de ser till att tunnelbanan (U-Bahn), spårvagnar och bussar rullar. För några år sedan fick de en ny slogan: Weil wir dich lieben. För att vi älskar dig. På typiskt Berlin-manér är det svårt att avgöra om det är sanningsenligt eller ironiskt. Det kan förstås komma från hjärtat, men berlinarna är kärva som 5:ans sandpapper.

BVG har fått kritik för att inte hålla tiderna, ha otrevlig personal och att tåg faller bort utan förvarning. Sådant som brukar ske inom lokaltrafiken i de flesta städer, men BVG har vänt misslyckandena till framgång. De anlitade stans bästa reklambyrå, som passande nog heter GUD. Och på den vägen är det…

Is mir egal*

Framgångsreceptet stavas förstås humor. GUD tog över marknadsföringen 2015 och den här resan tog sin början. Till sin hjälp har de sociala medier. Det som är så genialiskt är att man lyckats sätta fingret på just det som är Berlin.

Jag uppmärksammade först en video som de använde i sin reklam. Den som någon gång åkt med BVG känner igen sig direkt. Man har fångat Berlin på pricken!

U2 – we love you

En av t-banelinjerna heter U2 och går mellan stadsdelarna Pankow i norr och Ruhleben i söder. Under deras turné 2017 lockade man rockbandet U2 till att spela i tunnelbanan. Till resenärernas stora förtjusning så spelade de på just plattformen till linje U2.

Här är en kortare version, men det finns en längre som lagts ut av Rolling Stone Deutschland.

BVG och corona

Under corona har man varit lite mer seriös, men humorn har ändå funnits där. Jag har fotograferat två skyltar som stått att finna på busshållplatser runt om i Berlin. Här visar de hur du ska tänka för att hålla ett avstånd på 1,5 meter:

BVG häst
BVG corgis

BVG är inte de enda som framgångsrikt använt sig av humor i sin marknadsföring. Även stadens renhållning, Berliner Stadtreinigung, använder humorn med lyckat resultat, men det får bli ett annat inlägg.

*Bryr mig inte, det kvittar, ”sprolla roll”.

Snart är det jul igen

2016-12-08 17.19.39

Efter 4 år i Berlin kan jag hävda att jag må vara berlinare, men jag har inte på något vis blivit tysk. I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk. Detta gör sig speciellt påmint då julbestyren drar igång. Trots fantastiska julmarknader och Glühwein så saknar jag de svenska julsångerna!

Jag är på inget vis en traditionalist som måste ha saker på ett visst sätt. Faktiskt är jag raka motsatsen. Jultraditionerna gjorde jag upp med för länge sedan.

Dels när jag första gången skulle fira jul med min före detta sambos familj, och fick ta del av deras traditioner, och dels när jag blev vegetarian.

Kött är förresten så oerhört hårt förknippat med julen. Egentligen skulle jag kunna skriva ett långt inlägg bara om det, men det var inte dagens tänkta ämne.

Saknar julsångerna

Sedan jag flyttade hit 2013 har jag sjungit med vänner i olika konstellationer. För det mesta blir det tyska sånger. Bachs juloratorium kämpar vi oss igenom varje år.

Speciellt vid juletid saknar jag dock min gamla kör i Skellefteå, Canto-kören. Med Leif Åkesson som proffsig körledare var julen den bästa tiden.

Jag älskar att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, för att sopranstämman är så läskigt hög. ”Jul jul, strålande jul” är fantastiskt vacker med både manliga och kvinnliga sångare. ”Det strålar en stjärna” är också en skön gåshudsrysare att sjunga.

Nyligen googlade jag favoriterna när jag kände en längtan efter hemlandet. Jag älskar Berlin, men två gånger per år vill jag åka tillbaka till mitt eget land och fylla på med svenskhet.

Ásgeir Trausti

2017-05-09 23.10.29-1

Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg

Islänningen Ásgeir Trausti är en ny stjärna på musikhimlen, och jobbar på att slå internationellt. Det kräver förstås att han måste sjunga på engelska, men låtarna på modersmålet har en helt annan känsla. De förmedlar något som bara kan beskrivas som ren magi <3

I tisdags fick jag en glad överraskning. Som en för tidig födelsedagspresent blev jag bjuden på konserten med Ásgeir TraustiFestsaal Kreuzberg.

Ásgeir Trausti sjunger med ljus och sårbar stämma. Ibland är låtarna melankoliska och lågmälda, ibland levnadsglada och poppiga. Hans röst påminner om den för tidigt bortgångna Jeff Buckley.

Kan det bli bättre?

Pappan skriver texterna

En bidragande orsak till framgångarna i hemlandet är att Ásgeirs drygt 70-åriga pappa skrivit texterna. Något får mig att tänka på jobbannonser. Hur ofta söks inte en 25-åring med en 70-årings (livs)erfarenhet? Ásgeirs musik kan utan problem leva upp till det kravet.

Isländskan skänker sångerna mystik, och skapar en stämning som påminner om det isländska landskapet. (Jag har visserligen aldrig varit på Island, men som norrlänning är tomhet, tystnad och rymd inte helt obekant för mig.)

Många av sångerna finns översatta till engelska. De är också är bra, fast mycket av magin har gått förlorad i översättningen.

Lyssna på den häftiga isländskan och döm själv!

 

Nytt år, nya utmaningar

2016-10-29-14-27-34-2

I år tar jag nya steg

Tack och lov att 2016 gått i graven. Vilket dystert år! Tänk bara på alla musikgiganter som lämnat oss: Bowie, Prince, George Michael. Det spelas en hel del häftig musik i himlen numera, kan jag tänka mig. Och sedan attacken i Berlin ovanpå det. Brrr, men det var väntat. För egen del var 2016 året då inget hände, medan 2017 trampar plattan i mattan.

Under våren ska jag plugga igen. Den här gången Kreativt skrivande 2 – Manusutveckling (distanskurs) på Luleå Tekniska Universitet. Jag har tidigare gått Skapande svenska A i Umeå, men det är först nu jag är redo att ge skrivandet en ärlig chans.

Det ska bli ett filmmanus är det tänkt. När jag började gå igenom alla mina dokument så har jag säkert 2-3 påbörjade romaner, 2-3 olika versioner av filmmanus och nästan fullständiga anteckningar/råmanus till en ”inspirationsbok”. Alla bygger de på samma grundhistoria. Frågan är hur den vill bli berättad…?

En av uppgifterna under kursen är att föra en författar- eller skrivarlogg. Det känns inte helt bekvämt för mig. Jag blir så lätt splittrad. Visst är det väl bättre om jag fokuserar på manuset? Men så tänkte jag på Berlinbloggen. Varför inte skriva en rad här då och då? Ja, så får det bli.

Välkommen skrivarår 2017!

Sting på Waldbühne

Ja, vad ska jag säga? Hur kan jag beskriva denna fantastiska upplevelse? Det går inte. Om du varit på en otroligt bra konsert så vet du vad jag menar. Sen multiplicerar du den känslan med 1000 – minst! Sting visade verkligen vilken förstklassig världsartist han är.

Foto 2016-08-01 21 12 44

Jag brukar sällan gå på konsert. I så fall mindre sådana, med artister som inte lyser starkast på stjärnhimlen. Dels är det lättare att få tag på biljetter och dels behöver jag inte trängas med så många människor.

Men nu snackar vi Sting. En av mina gamla husgudar. Min första tanke var:

”Jag måste dit, innan han går och dör!”

Så många stora artister har gått ur tiden det senaste åren. Jag tog det säkra för det osäkra.

Trängas med folk. Jojo, Waldbühne rymmer 22 000 personer… Men vilket ställe det är!! En amfiteater omringad av skog. Inget tak, bara himlen över huvudet.

Första gången jag var här på konsert svävade jag på moln efteråt.

An Englishman in Berlin

Förband igår var Stings son Joe Sumner. Han var en överraskning, och väldigt lik sin far på alla sätt. Hoppas att även hans karriär kommer att ta fart.

Men när väl farsan intog scenen visade han att gammal är äldst.

Och han satte ribban högt med en grym version av ”I’ll Be Watching You”.

En av de första låtarna han spelade var en annan av mina stora favoriter, ”Mad About You”. Ja, det var en av kvällens många gåshudsögonblick – och så fortsatte det bara.

Med van hand förde Sting och bandet oss genom fartiga hitlåtar som ”Message In a Bottle” och ”Every Little Thing She Does Is Magic” – då hoppade jag av ren förtjusning – till en magisk version av ”Roxanne” ihopmixad med Bill Withers underbara ”Ain’t No Sunshine”.

Emotional overload

När de fläskade på med jazziga tongångar började jag headbanga. Ologiskt jag vet, men det var omöjligt att stå still. Pianisten var grym!

Tårarna kom under ”Shape Of My Heart”. Det hade bara varit en tidsfråga, men så blev det den som satte igång flödet. Ojojojojojoj!

Konserten med Ane Brun i vintras var mäktig, men Sting klår henne faktiskt. Deras musik går förstås inte att jämföra, jag gillar dem enormt mycket båda två. Tillsammans blir de nog mina två starkaste konsertupplevelser.

Nirvana i Stockholm 1993 icke att förglömma! Fast de hade kunnat spela hur dåligt som helst. Att ha varit där – på 90-talets största konsert – var gott nog.

Än en gång svävade jag på moln hem ifrån Waldbühne i mitt älskade Berlin.

Tack Sting för en oförglömlig kväll! <3

CSD – Berlin Pride

Idag är det CSD här i Berlin, det vill säga Pride-festival. Jag kände inte till namnet förut, men det står för Christopher Street Day. Tyvärr är jag fortfarande okunnig om vem Christopher (Christofer?) var/är. Vi får se vad Wikipedia säger:

”Minnesdagen syftar på det första kända upproret av homosexuella och andra sexuella minoriteter mot polisens repressalier i New Yorks stadsdel Greenwich Village. Tidigt på morgonen den 28 juni 1969 motsätter sig en grupp homosexuella häktningen i samband med en razzia i baren Stonewall Inn som är belägen i [sic] Christopher Street.”

2016-07-22 12.15.16
Min nya parfym…
2016-07-22 14.25.41
…med passande namn

Aha, så har jag lärt mig något nytt! Hur som helst har jag andra planer ikväll, fast det kan ändå ges tillfälle och glida förbi festivalområdet. Det är svårt att missa, då evenemanget brukar locka runt 1 miljon (!) människor… Jag kan inte ens föreställa mig så många personer på en och samma gång. Det är läskigt många. Man har ställt in festivalen under några år just på grund av antalet besökare. Ryktet förtäljer även att folk tar över ”hela” Tiergarten, och att det sker nått skoj bakom varje buske i parken. Om det är sant får vara osagt 😊

Viva l’amore! ❤️ 🧡 💛 🩷

Tillägg: Vi var förbi och kikade på området vid 22-tiden. (Tyvärr tänkte jag inte på att ta ett foto.) Måste säga att jag blev lite överraskad. Just då verkade folk liksom ”avslagna” och det var inte så fullt som jag förväntat mig. Gissar att partajandet hade hållit på sedan mitt på dagen, och vem behöver inte en paus ibland? Annars tyckte jag om blandningen av mustaschprydda Freddie Mercury-kopior, ungdomar i flipflops och gubbar med ölmage. Pride, yeah!

Gutes neues Jahr!

2014-12-31 22.41.56-1Nytt år och jag överl… upplevde min första nyårsafton i Berlin. Ja, sedan länge har jag hört att nyårsafton här är som att kriget kommer. Det började redan dagarna innan, men när jag gick hem från affären vid 14-tiden igår höll smågrabbarna på för fullt att smälla smällare i lekparken. På andra sidan gatan vallade en hundägaren sin jycke (eller om det var tvärtom). Vovven stannade och stirrade ängsligt på pojkarna och mitt hjärta snörptes åt en aning.
Du skulle bara veta voffsingen”, tänkte jag. Massor av djur hade en fasansfull tid framför sig. Precis som i Sverige satte ju några igång att fyra av raketerna långt före tolvslaget. Barnfamiljerna ville ha sitt nöje förstås och när jag gick till min vän flög det raketer till höger och vänster. I en samlingslokal rustades det för fest och en skock människor stod utanför och hängde när jag gick förbi. Alla kastade vi ett öga på fyrverkerierna några hus bort. Men ingenting hade förberett mig på den enorma mängd raketer som skulle komma att skjutas upp vid midnatt. Herre guuuuud!!?? Det bara pumpades upp färgkaskad efter färgkaskad av sprakande ljusexplosioner, utan slut. Jag såg hundratals, tusentals Euro gå upp i rök. Och på tal om rök! Igår låg molnen lågt över staden, vilket hjälpte till att stänga inne all krutrök och bättra på dimman ytterligare. Det luktade verkligen krut utomhus och även om jag uppskattade fyrverkerierna på avstånd var jag glad att jag inte var en av de 1 miljon människor som samlats runt Brandenburger Tor. Tänk dig – 1 miljon människor!! På samma plats!?! Puh… Och sedan raketavfyrningar på det. Nä, jag hade det bra i vardagsrummet hos min vän och vi sjöng sånger tillsammans till långt in på småtimmarna. Underbart, jag älskar verkligen att sjunga.

Gott nytt fantastiskt år på dig! <3

Kort och blekt filmexempel på gårdagskvällens ljusinferno:

Muse spoke to me

You English speaking readers (if there are any) may not have understood much of my earlier texts about Leipzig. I felt like telling this little story in English anyway.

Sometimes I ask the Universe for a sign. It may be just about anything, but something that will answer a question I have. At the time of the trip to Leipzig I had been in doubt whether staying in Berlin was the right move for me. I felt insecure and a bit shaky. That is what it’s sometimes like when leaving one’s comfort zone…

Tiergarten. Foto: Ingrid Carlsson
Back in B. Gold-Else says Hello

Anyway, in the car on our way home I asked the Universe if Berlin was indeed right for me. Then I forgot the question. My friend and driver loves Muse and she was playing their music loud and clear.

I don’t know them that well and didn’t really think they were that special. I prefer Radiohead and even Coldplay, but suddenly something caught my attention and these words came through:

Draw another picture
Of the life you could have had
Follow your instincts
And choose the other path*

Yeah, draw a dream picture and choose the other path. Follow your instincts. I get it. Thanks Universe for answering. And thank you, Muse. You really have a great name.

Brandenburger Tor. Foto: Ingrid Carlsson
Brandenburger Tor. Almost home…
Berlin. Foto: Ingrid Carlsson
Oh, a profile in the midst of traffic

* The song is called ”Hoodoo” from the album ”Black Holes & Revelations” by Muse, 2006.