Kategoriarkiv: Kultur

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

Großer Wannsee

I juli gjorde jag och en god vän en utflykt till Wannsee, en av Berlins mest kända insjöar. Sjön heter egentligen Großer Wannsee, för det finns även en liten (Kleiner Wannsee). Här hittar du också en av stadens bästa och äldsta badplatser (kostar inträde) med sina karaktäristiska strandkorgstolar, Strandbad Wannsee.

Sjön ligger i stadsdelen Wannsee och förutom den ljusa soliga sidan av området så finns det en mörkare. Den vakne minns förstås den ökända Wannseekonferensen som ägde rum 1942, men mer om den senare.

Området är en liten oas i sydvästra Berlin och speciellt älskad av båtägare. Sjön frekventeras av många olika båtar och färjor. Den som har ett BVG-kort kan med fördel åka över till sjöns norra sida och besöka Kladow som har en Biergarten med bayerskt tema.

Min vän och jag valde först att bara vandra omkring. Det var en het och klibbig dag. Faktiskt mer fuktig än het. Vi landade vid en bred stentrappa vars steg ledde ner i sjöns vatten. Där satte vi oss på ett trappsteg i skuggan för att beundra utsikten. Det blåste en behaglig vind och livet vara bara gött, som Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt.

Liebermann Villa

Efter en stund gick vi vidare och en skylt pekade ut riktningen till Liebermann Villa på Colomierstraße 3. Max Liebermann (1847–1935) var en berömd impressionistisk konstnär och ordförande i Preußische Akademie der Künste under 12 år. När nazisterna tog makten 1933 yttrade han de berömda orden (på typisk berlindialekt): „Ick kann jar nich soville fressen, wie ick kotzen möchte.“

”Jag klarar inte att äta så mycket
som jag skulle vilja kasta upp.”

Källa: Wikipedia

Redan innan maktövertagandet förbjöds judiska konstnärer att ställa ut sina verk. Då lämnade Liebermann sin post. Han var själv jude, men hade ”turen” att gå bort redan 1935. Hans fru hade tyvärr inte samma tur…

Martha Liebermann fick uppleva hur villan i Wannsee och den fina bostaden i centrala Berlin tog ifrån henne. Parets privata konstsamling hann hon få med sig till den nya och mindre lägenheten hon hittat inne i stan.

År 1943, efter beskedet att hon skulle deporteras till Theresienstadt, begick den 85-åriga Martha självmord. Nazisterna roffade genast åt sig resten av paret Liebermanns ägodelar som spriddes för vinden. Då var Liebermanns konst sedan länge stämplad som så kallad entartete Kunst.

Utställning med Gerty Simons foton

Därför är alltså huset i Wannsee tomt på möbler. Istället nyttjas huset som konstgalleri. På nedre plan brukar caféet finns (före corona) och på andra våningen kan man se Liebermanns egen konst och tillfälliga utställningar.

Vi fick nöjet att se en fin utställning av den tysk-judiska fotografen Gerty Simon. Hennes vackra svartvita porträttbilder visade mellankrigstidens berömdheter, såsom Einstein, konstnärerna Käthe Kollwitz och Max Liebermann, samt den brittiska skådespelerskan Peggy Ashcroft.

Haus der Wannsee-Konferenz

Eftersom vi redan var halvvägs så beslöt vi oss för att även besöka Wannsee Villa, eller Haus der Wannsee-Konferenz. Jag har ofta upplevt att platser har sin egen speciella atmosfär. Liebermann Villa ingav en varm och välkomnande känsla, inte minst på grund av den underbara trädgården, men också huset utstrålade kärlek och välvilja.

Den här byggnaden däremot, den gav mig rysningar. En lång uppfart ledde fram till huset som var omgärdat av höga rundade häckar. De påminde om dem man skapar trädgårdslabyrinter av. En enkel cirkelformad plantering, också den omgärdad av låga häckar, var enda utsmyckningen på gårdsplanen.

Platsen fick mig nästan att må illa. Den kändes kylig och kall. Knappt ens i koncentrationslägret Sachsenhausen kände jag mig så här illa till mods.

Judefrågans slutgiltiga lösning

Jag ville inte gå in i huset. Det spelar ingen roll att det numera används som minnesmärke och utbildningscenter. Den permanenta utställningen hantera det som huset är ökänt för, det var nämligen här som man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. År 1942 fattade 15 högt uppsatta män inom olika nazistiska grupperingar det ödesdigra beslutet att utrota ett helt folk.

Brrrr… Bara tanken ger de flesta kalla kårar efter ryggraden, men jag hävdar ändå att ”det sitter i väggarna” på kåken.

I trädgården fanns en annan ro, ja nästan frid. Ungefär som på en kyrkogård. Villan ligger på en höjd med en oerhört vacker utsikt över sjön. Vi gick ner och satte oss på en bänk och det var rent gudomligt. På andra sidan vattnet ligger badplatsen och den var rogivande att betrakta. Liv och död kan verkligen existera sida vid sida.

Ja, det var berättelsen om Wannsee och lite om vad som går att se där. Det är ett fint område, och det tar cirka 30 minuter att åka hit med S-Bahn (S7) från Alexanderplatz.

Foton: Ingrid Carlsson (*inkl. foton av Gerty Simons verk)

Midsommar i Berlin

Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.

Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕

Midsommarbukett

Blomsterkransar, öl och langare

När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.

Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺

Blåklockor på sommaräng

Midsommarfirande i Svenska kyrkan

Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.

Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.

GLAD MIDSOMMAR! ☀️🍓🥂🇸🇪

Dags att släppa taget om Skellefteå

Ändå sedan flytten till Berlin har jag funderat på hur länge jag ska stanna. Det har varit svårt att ta ett definitivt beslut. På senare tid har jag dock fått en insikt. Jag borde nog investera mindre energi på tanken att återvända till min tidigare hemstad Skellefteå. Insikten hänger ihop med det nya kulturhuset, Sara kulturhus.

Många som följer mig på Facebook har sett mina inlägg om Skellefteås val att inte ge Västerbottensteatern egna utrymmen i Sara kulturhus. Jag hade inte ens tvekat om att teatern skulle vara en del – och en viktig del – i det nya kulturhuset. Nyheten gjorde mig därför arg och ledsen, men framförallt djupt besviken.

Efter beskedet var jag redo att ställa mig på barrikaderna. På grund av corona och avståndet började jag istället söka efter allierade. De flesta verkade dock mer eller mindre uppgivna – trots mina försök att underblåsa revolutionen. En kort stund funderade jag på att agera ensam. Skriva en arg insändare eller en artikel, men sedan rann ilskan av mig.

Tänk om inte det här är ”sista slaget om kulturhuset”, utan ett tecken på att det är dags för mig att släppa taget om Skellefteå?

Vilken väg är rätt väg? Hitåt…

Inte längre ”min” stad

Skellefteå är en västerbottnisk småstad som vuxit sig mellanstor och jobbar på att bli ännu större. Kommunens val av väg gällande kulturhuset gör de kanske för de ”vanliga” skelleftebornas skull. De som älskar Skellefteå AIK, Stadsfesten och ”Mello”. De som gärna trängs i öltält, dricker starköl i plastglas och skrålar med i schlagerlåtar. Man bygger ett kulturhus som ska erbjuda enkla nöjen för enkla människor. Och det är inget fel med den bilden!

Felet ligger i mina förväntningar. Jag har aldrig passat in i de där sammanhangen, aldrig blivit (eller velat bli) en i gänget. Med nya kulturhuset trodde jag däremot att Skellefteås kulturliv skulle komma att breddas, att dörrarna skulle slås upp mot världen. Med det fanns möjligheten till en ny spännande arbetsgivare. Dörrarna kommer öppnas mot världen, men tyvärr på bekostnad av de lokala kulturutövarna.

Men tänk om allt är precis som det ska vara? Jag har förändrats. Skellefteå har förändrats. Kanske är det inte längre ”min” stad?

…eller ditåt?

Kulturstaden Berlin har något för alla

Både MAN och Skellefteå Konsthall, som inte heller fått utlovad plats i kulturhuset, har gett mig en djupare kunskap om konsten. De har lagt grunden för det konstintresse som vuxit fram hos mig de senaste 10 åren. Västerbottensteaterns arbete är jag närmare bekant med, för den bästa tiden har jag tillbringat där.

Min vision för kulturen i Skellefteå var att den skulle få blomstra och utvecklas. Att lokalt skulle varvas med nationella och internationella inslag! Men Skellefteå kommun väljer att svika ortens professionella kulturutövare, och det gör att Skellefteå inte längre är en stad för mig.

Men jag har grävt ner stridsyxan i den berlinska sandiga jorden. Det är ändå inte min strid att utkämpa. Om skellefteborna är nöjda med sakernas tillstånd, hur förmätet vore det då inte av mig att klampa in och läxa upp dem? Jag bor redan i en stad som (vanligtvis) svämmar över av kultur. Allt jag behöver och vill ha finns här.

Kära skelleftebor, lycka till med alla stora projekt och njut av ert nya fina kulturhus. Men glöm inte teatern och konsten! De behöver också ert stöd. Hjälp dem blomstra på det sätt som passar den större staden Skellefteå och alla dess framtida invånare.

Med all min kärlek ❤️

BVG – weil wir dich lieben

Lokaltrafiken i Berlin sköts av BVG. Det är en förkortning för Berliner Verkehrsbetriebe och de ser till att tunnelbanan (U-Bahn), spårvagnar och bussar rullar. För några år sedan fick de en ny slogan: Weil wir dich lieben. För att vi älskar dig. På typiskt Berlin-manér är det svårt att avgöra om det är sanningsenligt eller ironiskt. Det kan förstås komma från hjärtat, men berlinarna är kärva som 5:ans sandpapper.

BVG har fått kritik för att inte hålla tiderna, ha otrevlig personal och att tåg faller bort utan förvarning. Sådant som brukar ske inom lokaltrafiken i de flesta städer, men BVG har vänt misslyckandena till framgång. De anlitade stans bästa reklambyrå, som passande nog heter GUD. Och på den vägen är det…

Is mir egal*

Framgångsreceptet stavas förstås humor. GUD tog över marknadsföringen 2015 och den här resan tog sin början. Till sin hjälp har de sociala medier. Det som är så genialiskt är att man lyckats sätta fingret på just det som är Berlin.

Jag uppmärksammade först en video som de använde i sin reklam. Den som någon gång åkt med BVG känner igen sig direkt. Man har fångat Berlin på pricken!

U2 – we love you

En av t-banelinjerna heter U2 och går mellan stadsdelarna Pankow i norr och Ruhleben i söder. Under deras turné 2017 lockade man rockbandet U2 till att spela i tunnelbanan. Till resenärernas stora förtjusning så spelade de på just plattformen till linje U2.

Här är en kortare version, men det finns en längre som lagts ut av Rolling Stone Deutschland.

BVG och corona

Under corona har man varit lite mer seriös, men humorn har ändå funnits där. Jag har fotograferat två skyltar som stått att finna på busshållplatser runt om i Berlin. Här visar de hur du ska tänka för att hålla ett avstånd på 1,5 meter:

BVG häst
BVG corgis

BVG är inte de enda som framgångsrikt använt sig av humor i sin marknadsföring. Även stadens renhållning, Berliner Stadtreinigung, använder humorn med lyckat resultat, men det får bli ett annat inlägg.

*Bryr mig inte, det kvittar, ”sprolla roll”.

Yayoi Kusama: Eine Retrospektive

Just nu visar Gropius Bau här i Berlin en utställning med den japanska konstnären Yayoi Kusama. Det var länge sedan jag var så sugen att gå på konstutställning. Nästan så det vore värt ett coronatest att få uppleva de märkvärdiga verken i verkligheten. Vad gör man inte för konsten!?

Prickar för att ära Kusama | Foto: Ingrid Carlsson

Tyvärr är Gropius Bau stängt på grund av coronaläget. Däremot får man ta del av Kusamas konst på hemsidan. De har till och med skapat en speciell site bara om Yayoi Kusama och hennes konst. (Wow! Corona har haft några positiva följder i alla fall.)

Jag blir entusiastisk och glad bara av att se bilderna. Kusamas prickiga konst gör mig alldeles särskilt glad. Se bara rummet med de jättestora chockrosa ”grunkorna” med svarta prickar. Så läckert! 💖

Utställningen ska pågå till den 15 augusti. Med lite tur hinner jag se den IRL.

Bild: Prickar för att ära Kusama.

Irving Penn på CO Berlin

2018-04-27 16.12.26-2

Jag längtar tills jag får gå på Irving Penn-utställningen. Tänkte gå häromdagen, men då hojtade vännerna i Sverige till. ”Vänta tills vi kommer!” Så jag väntar, och väntar, och väntar…

På senare år har jag upptäckt hur fascinerad jag är av fotografier och bilder. Det har inte varit så tydligt för mig tidigare, men så fick jag se Sally Mann, Sibylle Bergemann, Diane Arbus, Arnold Newman, Vivian Maier, Sam Shaw, Herb Ritts och förstås Anton Corbijn. För att bara nämna några.

Det är speciellt de äldre fotograferna och bilderna jag gillar. Foton från svunna tider. Det är så spännande att möta människor från förr, se deras liv och ta del av deras historier.

Irving Penn är främst berömd och omtalad som modefotograf, men hans porträttbilder är väldigt fina. Jag ser fram emot att sen dem IRL. Nån gång… Snart, snart…

Walpurgisnacht

2016-07-15 13.22.39

I Sverige firas det Valborgsmässoafton idag (och kungens födelsedag), men tyskarna firar också. Walpurgisnacht kallas det här, och firandet går väl till på ungefär samma sätt (beroende på åldersgrupp och mängden intagen alkohol). Våreldar förekommer också i båda länderna, fast inte så ofta i Berlin. Som tur är…

Jag har i alla fall aldrig sett några majbrasor, men folk grillar gärna i parker och på grönområden. Kanske tänder de mindre eldar, men det är varken speciellt smart eller ens tillåtet i tättbebyggt område.

I övrigt tycker jag att tyska traditionen påminner mer om svenska skärtorsdagen. Vi svenskar pratar då om häxor och Blåkulla, och barnen klär ut sig till påskkärringar. Här förekommer inga påskkärringar, men däremot häxor, kvastar och svarta katter.

Den heliga Valborg

Enligt Wikipedia beror allt detta på helgonet Valborg (Walpurgis), en engelsk prinsessa som blev abbedissa i Tyskland. När jag läser om henne dras ögonen till följande textrader:

”Tack vare sin omfattande utbildning kunde hon senare skriva Sankt Winibalds biografi […] Hon är därför ofta omtalad som den första författarinnan i både England och Tyskland.”

Jag tror bestämt att jag gillar den heliga Valborg. Och det är skönt att vintern verkligen rasat ut nu. Dessutom extra fort i år. Hoppas värmen håller i sig under resten av sommaren. När det är +25 eller lite mer, då trivs jag som bäst.

Ha en trevlig Valborgsmässoafton! <3

Bauhaus-Archiv

Foto 2018-04-29 13 44 09

Den välkända ”snäcksiluetten”

Det blev en skön söndagsutflykt. Jag hoppade på cykeln, och tog mig så sakteliga genom ett solvarmt Berlin, ändå bort till Bauhaus-Archiv. De hade öppet hus idag, för att de kommer att stänga för renovering och tillbyggnad – i 5 år.

För att komma till Bauhaus-Archiv cyklade jag ungefär halvvägs genom Tiergarten, och sedan rakt söderut från Grosser Stern. Då kom jag snart till Landwehrkanal, som slingrar sig förbi alldeles nära de underliga vita Bauhaus-byggnaderna.

På museet finns den största samlingen konstverk och design som skapats av Bauhaus-konstnärerna. De mest berömda målarna är Kandinsky och Klee, men två av rektorerna är mycket kända än idag, arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe.

Foto 2018-04-29 13 47 35

Ingången med den långa rampen

Föregångarna till funkisen

Vi gick en guidad tur, i de numera tomma lokalerna, och kvinnan som berättade sa att man tagit lång tid på sig att hitta den perfekta cementen för ytterväggarna. När de äntligen kommit på den rätta blandningen – då gick företaget i konkurs. Därför är husen vitmålade istället.

Bauhaus är alltså en av de mest inflytelserika stilskolorna för arkitektur, konst och design i modern tid. Under 14 korta år hann de ställa allt på ända, men nazisterna stängde förstås ner skolan så fort de fick chansen. Bauhaus-experimentet fortsätter dock ända in i våra dagar. Inte minst via den svenska funkisen.

Jag har tidigare besökt Bauhausskolan i Dessau. Det kan jag verkligen rekommendera!

Snart är det jul igen

2016-12-08 17.19.39

Efter 4 år i Berlin kan jag hävda att jag må vara berlinare, men jag har inte på något vis blivit tysk. I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk. Detta gör sig speciellt påmint då julbestyren drar igång. Trots fantastiska julmarknader och Glühwein så saknar jag de svenska julsångerna!

Jag är på inget vis en traditionalist som måste ha saker på ett visst sätt. Faktiskt är jag raka motsatsen. Jultraditionerna gjorde jag upp med för länge sedan.

Dels när jag första gången skulle fira jul med min före detta sambos familj, och fick ta del av deras traditioner, och dels när jag blev vegetarian.

Kött är förresten så oerhört hårt förknippat med julen. Egentligen skulle jag kunna skriva ett långt inlägg bara om det, men det var inte dagens tänkta ämne.

Saknar julsångerna

Sedan jag flyttade hit 2013 har jag sjungit med vänner i olika konstellationer. För det mesta blir det tyska sånger. Bachs juloratorium kämpar vi oss igenom varje år.

Speciellt vid juletid saknar jag dock min gamla kör i Skellefteå, Canto-kören. Med Leif Åkesson som proffsig körledare var julen den bästa tiden.

Jag älskar att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, för att sopranstämman är så läskigt hög. ”Jul jul, strålande jul” är fantastiskt vacker med både manliga och kvinnliga sångare. ”Det strålar en stjärna” är också en skön gåshudsrysare att sjunga.

Nyligen googlade jag favoriterna när jag kände en längtan efter hemlandet. Jag älskar Berlin, men två gånger per år vill jag åka tillbaka till mitt eget land och fylla på med svenskhet.