Kategoriarkiv: Om skrivandet

Walpurgisnacht

2016-07-15 13.22.39

I Sverige firas det Valborgsmässoafton idag (och kungens födelsedag), men tyskarna firar också. Walpurgisnacht kallas det här, och firandet går väl till på ungefär samma sätt (beroende på åldersgrupp och mängden intagen alkohol). Våreldar förekommer också i båda länderna, fast inte så ofta i Berlin. Som tur är…

Jag har i alla fall aldrig sett några majbrasor, men folk grillar gärna i parker och på grönområden. Kanske tänder de mindre eldar, men det är varken speciellt smart eller ens tillåtet i tättbebyggt område.

I övrigt tycker jag att tyska traditionen påminner mer om svenska skärtorsdagen. Vi svenskar pratar då om häxor och Blåkulla, och barnen klär ut sig till påskkärringar. Här förekommer inga påskkärringar, men däremot häxor, kvastar och svarta katter.

Den heliga Valborg

Enligt Wikipedia beror allt detta på helgonet Valborg (Walpurgis), en engelsk prinsessa som blev abbedissa i Tyskland. När jag läser om henne dras ögonen till följande textrader:

”Tack vare sin omfattande utbildning kunde hon senare skriva Sankt Winibalds biografi […] Hon är därför ofta omtalad som den första författarinnan i både England och Tyskland.”

Jag tror bestämt att jag gillar den heliga Valborg. Och det är skönt att vintern verkligen rasat ut nu. Dessutom extra fort i år. Hoppas värmen håller i sig under resten av sommaren. När det är +25 eller lite mer, då trivs jag som bäst.

Ha en trevlig Valborgsmässoafton! <3

Behöver du skrivhjälp?

Jag fick precis en idé. Den gör mig så glad. Länge har jag grunnat på vad jag skulle kunna hjälpa andra med. Något som jag älskar att göra, men som även skulle kunna gynna en medmänniska på något sätt. Det har tagit mig lång tid och mycket mod att våga börja skriva. Tänk om jag kan hjälpa andra som tvekar?

Det finns så många föreställningar om hur en ”riktig” författare ska jobba. Allt från att man måste sluka böcker, till att man måste vara kung – eller drottning! – på rättstavning. Visst är det fördelar som kan gynna skrivandet, men alla är vi unika. Så även vårt sätt att närma oss skrivprocessen.

I nästan 10 års tid har skrivandet hängt mig över axeln, flämtat mig i örat och på alla sätt försökt få mig att sätta igång. Jag har svarat med att dra i handbromsen. Ja, jag har dragit i alla bromsar jag kunnat hitta. Tanken på att skriva något så långt som en bok har fullkomligt förlamat mig.

Varför är det så läskigt att skriva?

Det finns ett kort och snabbt svar på den frågan – kritik! Speciellt orättvis sådan från en totalt okänslig person. Ett förfluget ord kan krossa ett skrivarhjärta för alltid. Och det är en sårbar process att skriva.

Dessutom är skrivandet ingen exakt vetenskap, som många verkar tro. Det går inte att mäta och väga orden, även om det finns de som hävdar att de kommit på en ”framgångsformel”. Att skriva är en konstform som till syvende och sist handlar om att beröra läsaren på något sätt.

Jag vill lyfta den som längtar efter uttryck

Vi lever i en tidsålder då experter av olika slag faller ner från sina piedestaler. Kvalitet efterfrågas inte i samma utsträckning för nu kan vi göra allt själva! På gott och ont naturligtvis, men det skapar enorma möjligheter för den som vill vara kreativ. Du behöver inte längre ett förlag för att publicera din bok. Du kan göra det själv!

Trots att du kan göra det själv finns det ända någon annan att ta hänsyn till. Den personen är förstås läsaren. Även om rättstavning och språkfel kan störa läsningen så är det förhållandevis lätt att fixa. Det viktigaste är istället berättelsen som helhet. Håller den ända fram? Får vi läsaren att engagera sig och hänga med? Om svaren blir nej, hur gör vi då?

Jag hjälper gärna till att lyfta dig och din berättelse.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

<3 Skrivhjälp i april <3

Jag har skapat en sida här på bloggen där jag berättar mer om min idé. I korthet skulle jag vilja erbjuda 10 personer hjälp med ett skrivprojekt.

Tanken är att jag tar emot max 10 sidor text, en kort beskrivning av projektet, samt de frågor skribenten har, och sedan skriver jag respons på en A4-sida. Allt för det symboliska priset av 100 kr. Priset är tänk att ge en liten adrenalinkick till både mig och skribenten. Det blir på riktigt!

Sugen på att testa? Läs mer här

Anteckningsböcker

Foto 2017-05-11 17 49 16

Favoritböcker som ännu har blanka sidor

En vän sa en gång: ”Om du verkligen vill ta skrivandet på allvar, då borde du gå omkring med en anteckningsbok i väskan – för det gör riktiga författare.” Jag minns inte ordagrant, men ungefär så sa hon. Jag kollade väskan. Inte hade jag en anteckningsbok där inte. Men så kom jag hem…

Min lägenhet är inte full med anteckningsböcker, men jag tycker jag har ganska många. Nästan alla står i bokhyllan, det vill säga åtta stycken. Två används och ligger strategiskt utplacerade i hemmet.

Jag kan se ytterligare ett par, men de används för noteringar och listor. Några står och väntar med ännu oskrivna blad.

Med andra ord – jag älskar anteckningsböcker!

Dagbok eller arbetsbok

I övrigt har böckerna två användningsområden: dagbok eller arbetsbok. Det finns alltid ett par som är aktuella.

Min nuvarande arbetsbok är stor, A4, och börjar bli fullklottrad. Där skriver jag ner alla idéer, funderingar, lösningar och annat som jag vill komma ihåg.

I dagboken öser jag ur mig då och då, när skallen känns för full. Det går i perioder. Stundtals skriver jag dagligen, men oftast med pauser på flera månader.

Däremot är det sällan jag går tillbaka och läser i böckerna. Men de finns. Om jag behöver dem.

(Bäst jag stoppar ner en anteckningsbok i väskan…)

Mina favoriter kommer från: www.teneues-calendars.com

På upploppet

2017-05-01 02.54.57

Ta mig själv på allvar? Seriöst? (Foto: Petra Karaskova)

Målsnöret snart i sikte. Vi är inne på sista delen av manusarbetet på kursen, och jag går igenom hela alltet igen. Finkammar är inte rätta ordet, för några delar är inte klara, men jag håller på att limma ihop bitarna. Det blir kanske ett filmmanus i alla fall! Dags att börja tänka som ett proffs, eller åtminstone att ta skrivandet på allvar. Vänta nu, har jag sagt det förut?

Precis som jag lärde mig när jag gick sångkurser på somrarna, så har processen vänt igen. Jag rutschade ner i mörkret och har sedan långsamt knagglat mig uppåt. Idag är jag vid gott mod, och har hittat tillbaka till lusten att skriva.

En anledning till att det vände var att jag hittade några filmklipp på YouTube. Författaren Steven Pressfield har skrivit tre böcker om konsten att vara kreativ: The War of Art, Do the Work och Turning Pro.

I Do the Work beskriver han motståndet som alltid uppstår när vi vill förverkliga en dröm eller försöka ändra något i våra liv, exempelvis börja äta mer hälsosamt.

Ju större dröm, desto större motstånd.

När jag såg filmsnutten med Brian Johnson (se nedan), och han kortfattat beskriver bokens budskap, så klickade det till i skallen. Jag är inte ensam; alla som försöker sig på något liknande känner så här, och jag kan välja att bete mig som en amatör – eller ”turn Pro”.

Tänk som ett proffs

Allt det här kan verka självklart, men i den kreativa processen är du instängd i dig själv. Det går inte att se klart. Att bli ett proffs betyder inte nödvändigtvis att du får betalt, det handlar om attityden till skapandet.

Ett proffs gnäller inte, eller försöker slingra sig. Ett proffs sätter sig ner och jobbar – varje dag – utan en massa larv. Förr eller senare måste du välja om du vill ta ditt skapande på allvar eller inte. Däri ligger skillnaden.

Att ta mitt skrivande på allvar har varit jättetufft, för jag har tänkt att resultatet måste bli bra och då har självförtroendet dalat. Fast det handlar inte om det! Det är ju hur jag själv ser på mitt skapande som betyder något.

Jag inser att det är viktigt. Kanske inte för någon annan, men för mig. Om det är viktigt, ja då är det bara att ”do the work”. Sätt igång!

Lyssna på Brian Johnson i klippet nedan (ca 1 min in pratar han om motståndet):

Skrivk(r)amp

2017-04-02 17.14.21-1.jpg

Fantasin är uppåt väggarna

Följetången fortsätter. Det är som förgjort när rädslan satt klorna i mig. Vid det här laget har jag lärt mig hur det fungerar. Under 2-3 månader är allt lugnt; jag känner mig trygg, inspirerad och texten flyter. Så slår rädslan till och jag början svaja hit och dit. Problemet är att jag tappar kontakten med nuet och tänker för långt fram. Men det är bara att rida ut stormen.

Jag har kommit till stegringen av den dramaturgiska kurvan och vändpunkten. Här är det dags att bygga upp förväntningarna och trappa upp dramatiken. Istället för att gå in i känslan och bygga inifrån, så fastnar jag i ”vojnevojne-läge” och oroar mig för om jag ska lyckas förmedla det jag vill säga. När har oro någonsin hjälpt?

Så jag låter det vila. Jag gör annat. Kollar tv-serier på Netflix, surfar, lägger patiencer. Någonstans övergår skrivångesten till irritation och insikten om att jag bara skjuter upp det oundvikliga. (Och jag som aldrig gillat utdragna projekt. Inne på säkert fjärde året nu…)

De inre demonerna

Jag har alltid trott att kreativa människor – författare, musiker, skådespelare och konstnärer – skapar utan motstånd. Att idéerna flyter och de befinner sig i ständig flow. Så är det förstås inte. Mycket av tiden går åt till att kämpa med sig själv och ”de inre demonerna”. I alla fall verkar författare känna fenomenet väl.

I arbetet med att undersöka min egen skrivprocess känner jag igen mycket från när jag var ung. Tvivlet, att jämföra sig med andra, att tro sig inte duga eller räcka till. Varifrån kommer de där tankarna? Alla bär vi på dem, i en eller annan form. Det är väl en del i detta mysterium att vara människa, att se de där tankarna för vad de är – rena fantasier.

Sista rycket

Min slutsats är att den kraften kan nyttjas till det man verkligen vill göra. Istället för att fantisera om tillkortakommanden kan man välja att lägga energin på det kreativa arbetet. Fantisera om ett färdigt resultat. No matter what.

Okej rädslor, jag ser er. Ni får finnas där, men lägg er inte i! Nu är det jag som bestämmer.

Ungefär så.

Igår petade jag i äldre scener. Lade in saker som kan förtydliga huvudkaraktärens känslor och agerande. Även om jag tycker det är futtigt så är det viktigt. Jag tror det kan hjälpa stegringen, så att man kan förstå vändpunkten. Det är egentligen bara det som behövs. Resten finns redan.

Sista rycket innan redigeringen. Go go go!

Lågsäsong

2017-04-01 14.57.34-1

Efter regn kommer solsken, heter det. Det borde rent logiskt betyda att efter solsken kommer regn. Så ser vårvädret i Berlin ut, även om det inte har regnat särskilt mycket. Det är solen som kommer och går, och med den min inspiration.

Varje vår är jag lika förvånad. Varför är jag så energifattig? Så nedstämd? Så trög? I Berlin är jag ännu mer förvånad över mitt vårdeppiga humör, för här är ju vintern så mild.

Men om jag tänker tillbaka så känner jag ungefär på samma sätt varje år. Oavsett var jag befinner mig. Många känner sig hängiga på hösten, för mig kommer det på våren. Så är det bara.

Det som stör mig mest just nu är förstås att skrivandet gått i stå. Jag längtar bara efter sol, att få sitta i lä vid en husvägg och lapa mig full. Sedan har jag kommit till den svåraste delen i mitt manus, och jag bävar inför uppgiften.

Astrid Lindgren sa att en berättelse måste vara som en gädda; en käft som hugger tag, en matig del och till sist en snärtig stjärt. Jag har kommit till den matiga delen, och min gädda är tämligen mager.

Ge mig sol, så jag orkar vidare mot den snärtiga stjärten…

Nästa deadline närmar sig

2017-03-08 12.38.30

Rädslocirkusen är i full gång (Tempodrom)

Dags för respons igen. Vid midnatt på torsdag ska texten vara inne. Det är tänkt att det ska vara hälften av manuskriptet. Jag har skrivit tillräckligt mycket, men strukturen lämnar mer att önska. Som jag ser det klumpar jag ihop all lera jag behöver så att jag snart kan börja dreja.

När jag kom på lermetaforen kände jag mig väldigt nöjd. Den belyser exakt hur jag känner det. Jag vet fortfarande inte exakt vilken genre jag befinner mig inom. Det finns frågetecken runt saker som exempelvis årstid (vårvinter, vår eller sommar?), och jag är ännu inte helt säker på visst innehåll.

Det irriterar mig att den där sena responsen fick mig ur balans. Bara därför går det trögt att hitta tillbaka till flödet. Jag vet förstås att min skapande process alltid går upp och ner. Men så fort rädslor kommer med i bilden stannar allting upp.

När rädslan tar över

Problemet är att jag började fundera. Istället för att skriva det som jag gillar så kommer tankar på hur jag ska få andra att gilla min berättelse. Dessa två saker hör till viss del ihop, men oro för vad andra ska tycka är lika blockerande för den kreativa processen som oro för pengar och inkomst.

Idag ska jag se över strukturen så här långt. Ifall scenerna kommer logiskt efter varandra och att den röda tråden är intakt. Men jag är orolig och rädd inför responsen. Jävla skit…

Respons eller kritik

2016-11-19 17.54.42

Kritik ä’ inge’ kul 🙁

Det där med respons på andras texter är inte helt enkelt. Igår fick jag skrämselhicka av en kommentar som landade i min brevlåda. Gränsen mellan respons och kritik kan vara hårfin.

Vi får ställa ett antal responsfrågor som vi vill ha svar på, men det står inte hur mycket ”tyckande” kommentarerna får innehålla. Jag har försökt hålla den biten till ett minimum. Om min åsikt efterfrågats har jag svarat så ärligt jag kunnat, utan att för den skull gå på med storsläggan.

Kritiken jag fick igår var inte direkt otrevlig, men lyckades trycka på alla mina rädsloknappar. Det var uppenbart att personen inte gillade mitt manus, även om hen motvilligt (?) erkände att jag kan skriva.

Personen undrade först vilken genre min berättelse tillhör. Det är en legitim fråga, för det kan jag inte svara på än. Jag är inte förtjust i genretänket. Det är så fyrkantigt, men – som kursaren så vänligt påminde mig om – det är bara etablerade filmskapare som kan hitta på egna genrer…

2016-11-19 17.47.58-1

Kreativitet är glädje först och främst

Inte redo för Warner Brothers

Sedan fortsatte hen att prata om producenter och kräsen biopublik med koncentrationssvårigheter. Men söte Jesus! Jag har skrivit hälften av mitt första utkast någonsin!? Varken det eller jag är redo för Warner Brothers!

Jag är väldigt medveten om att filmindustrin (USA) mest satsar pengar på säkra kort, så därför måste manus ha något utöver det vanliga för att de ska bli film. Ofta innebär det karaktärer i mask och knasiga kostymer, samt många actionscener.

Det vore absolut en dröm om Warner Brothers skulle nappa, men jag tror det krävs mer än en kurs i kreativt skrivande vid LTU för att det ska lyckas.

Och det är inte därför jag skriver. Jag vill berätta den här historien. På mitt sätt. Hur den än blir till slut. Min förhoppning är att mina kursare ska förstå mitt manus, men de behöver inte tycka om det.

Låter mig inte nedslås

Så avslutades också responsen, att valet var mitt. (Tack!) Detta efter att jag fått ta emot ”goda råd” om att skriva ROM-COM (romantisk komedi), tv-serie eller chic lit-litteratur istället.

Nej, för tusan! Har jag väl kommit så här långt så ger jag inte upp i första taget. Jag och mitt självförtroende har blivit starkare, men kritik av den här typen svider ändå. Mest för att den är så orättvis och nedvärderande. Det går inte att jämföra en nybörjare med Oscars-vinnare. Det har tagit mig åratal att fatta.

Tack för responsen. Om du inte misstycker så väljer jag att fortsätta skriva filmmanus. Oavsett vad du och Warner Brother har att säga om saken.

Du är bättre än du tror

foto-2017-01-26-17-04-24

Det ljusnar, på fler än ett sätt

Responsen kom och gick. Fem intelligenta och fina kommentarer. Handledaren uppmuntrande mina egna tankar om fortsatt sökande och skapande. Filandet på och ihoppusslandet av alla bitar får bli en senare fråga. Och texten flödar – äntligen!

Sedan jag börjat plugga igen säger jag till mig själv: ”Du är bättre än du tror!”. Det är ingen direkt hybris som drabbat mig. Snarare har jag lärt mig att se den kunskap jag faktiskt besitter, och dessutom fått bevis på.

Läraren i filmkritik samt filmens form och berättande gav mig VG på båda kurserna. Jag var speciellt förvånad över betyget i filmkritik. Böckerna vi skulle läsa var ganska tråkiga och innehållet kändes självklart, så jag orkade inte ens igenom dem.

Betyget fick mig att inse hur mycket jag hade lärt mig rent praktiskt under mina år som hobbyrecensentNorran. Tydligen räckte det gott och väl, även om läraren tyckte jag kunde ha refererat lite mer till böckerna… 😉

Stegen från plugg till praktik har löpt naturligt genom kurserna. I filmkritik gällde det att både hantera teorin och skriva egna recensioner/kåserier. Det blev en smidig övergång till att fokusera helt på det kreativa skrivandet.

Nu fortsätter jag att använda mig av mitt nya mantra. För kanske är det jag skapar själv också bättre än jag tror?

 

Förnuft eller känsla?

Jag sitter med mitt manus och funderar på nästa steg. Imorgon är det inlämning och jag oroar mig givetvis. Något som blivit tydligare med tiden är konflikten mellan förnuft och känsla. Hur bygger man en historia, genom noggrant förarbete eller i kreativt flow? Eller hur kombinerar man dem på bästa sätt?

2017-01-12-19-51-05-1

Kan jag gå på känslan?

Problemet är att inspirationen till min berättelse kommer från något självupplevt. Jag trodde det kunde vara enklare som nybörjare, men det är snarare som om fantasi och verklighet hamnar i konflikt.

Som jag förstått det ska allt manusarbete föregås av en strukturerande fas. Man samlar in material och fakta, man skapar skelettet till storyn, man utforskar karaktärerna. Först när det jobbet är gjort är det dags att börja skriva.

Då ska manuset liksom ”skriva sig självt”, för då vet man vart man ska. Ha! Jag kommer på mig själv att tänka: Vad vill den här figuren i den här scenen? Ger jag ut för mycket eller för lite information? (Säkert det senare.) Och fungerar min huvudkaraktär? Alls!?

Det är förstås till stor del nerverna som dallrar, men jag har återigen hamnat i konflikten mellan struktur/förnuft och fantasi/känsla. Jag är i grund och botten en intuitiv känslomänniska. Jag har förlitat på att den sidan ska föra mig rätt, men kan jag helt lita på min fantasi? Om jag inte gjort ett ordentligt förarbete?

Eller är jag innerst inne bara rädd för att berätta historien för andra? Det är det mest troliga svaret, och varför tvivlet gnager idag. Imorgon kommer 6 personer ta del av mitt ”verk”. Brrr…