Kategoriarkiv: Om skrivandet

Måndagsinspiration med J K Rowling

Inte alla kan – eller behöver – bli så otroligt populär och framgångsrik som J K Rowling är. Hennes böcker om Harry Potter har sålts i mer än 400 miljoner exemplar över hela världen. En bråkdel av det skulle räcka för att kunna leva ett gott liv på sitt skrivande. Men vilken spännande berättelse det är, att veta hur det hela gick till!

För att jämföra så har Astrid Lindgrens böcker sålt i drygt 145 miljoner exemplar. Det är inte kattskit det heller. Snarare en stor bedrift, speciellt under en tid utan internet och moderna marknadsföringskanaler. (Eller kanske just på grund av avsaknaden av desamma?)

I helgen snubblade jag över ett flertal dokumentärer och intervjuer med Joanne Rowling. Eftersom jag är ett stort Harry Potter-fan blev jag alldeles fascinerad av historien.

Visste du att 12 förlag tackade nej till den första boken? Eller att man ville kalla henne ”J K” istället för Joanne, så att pojkar skulle vilja läsa böckerna?

Ingen kunde dock förutspå den enorma popularitet och genomslagskraft som böckerna skulle få. Inte ens Joanne själv. Ändå anade hon något. En röst sa henne att när väl ett förlag nappat – då skulle resten lösa sig. Amen och halleluja!

Samtal med Oprah

Förutom dokumentären nedan (från 2001) kan jag rekommendera samtalet med Oprah. Tänk att det kan ta tid att vänja sig vid att ha mycket pengar! Båda kvinnorna förvånas fortfarande över att de inte behöver välja; om de hittar något de gillar kan de köpa båda. En reflektion som stannade hos mig av någon anledning…

 

Ingen trodde att barnböcker kunde nå dessa höjder innan Harry Potter. Än mindre de som skrivits av en kvinna. Förlaget bad J K Rowling att behålla sitt vanliga jobb som lärare. Idag har varenda unge (och vuxen) läst böckerna.

Så visst sjutton händer det mirakler på vår jord!

Skrivprocessen

2011-02-07-15-55-27

Före…

De somrar jag gick sångkurs i Stormark lärde jag mig hur mina kreativa processer brukar se ut. I början är allt kul och det går lätt. Sedan kommer tvivlet och prestationskraven krypande. Jag måste ner i geggan och vända. Efter det går det uppåt igen för att sluta ”på topp” med konserterna. I skrivandet ser jag samma kurva. Säkert inget unikt, men intressant att upptäcka.

Veckan har känts tungjobbad. När jag insåg att karaktärsporträtten lämnade mycket att önska gick luften ur mig, Det kändes som att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag hade ju sett fram emot att bara få ”ösa på” och – äntligen – skriva berättelsen.

Förarbete är inte min grej. Som när man ska måla om något. Allt det där slipandet, skrapandet och putsandet är så trist. Jag vill ju svepa med penseln i stora schvungiga drag!

Kommer ihåg då jag höll på och sydde mer regelbundet. Jag gjorde förarbetet på en höft; ritade av mönster, klippte, nålade. Oftast slutade det med att jag sydde som en galning för att få se det färdiga resultatet. Ibland blev det bra, men ofta bidde det gräsligt och ”plagget” blev liggande i en låda.

2011-02-04-22-42-10

…och efter

Jag antar att jag är sån; så jäkla nyfiken på att se hur det kommer bli. Gäller för övrigt mitt liv också, inser jag i skrivandets stund. Jag kan vara bra på att njuta av nuet, men så kommer det där suget. Var kommer jag vara då? Vart är jag på väg? Kommer jag att vara där jag vill vara? Kommer jag att nå mina drömmar?

Att längta är väl mänskligt helt enkelt.

Just suget efter att nå mina drömmar blir starkare dag för dag. Antar att det har med tiden att göra. Vem vet hur länge man får stanna på den här jorden? Eller hur länge man vill bli kvar…?

Säkert har det också med längtan efter att skapa något att göra; få manuset klart, skriva ut det och bläddra igenom det. Att kunna säga – det här har jag skrivit!

Ja, till den dagen längtar jag.

Trovärdiga karaktärer

I helgen såg jag klart andra säsongen av Happy Valley. Verkligen en superb tv-serie. Det är främst rollfigurerna som är så jäkla bra! Manusförfattaren Sally Wainright får också mycket beröm för just karaktärerna, inte minst av skådespelarna. De tycker inte de behöver lägga till något – allt finns redan i manus!

Sallys tips är att börja med att skriva ner allt man kan tänka sig om varje rollfigur. Precis allt, allt, allt som kan vara relevant. Ju utförligare beskrivningar desto enklare att faktiskt skriva själva manuset.

Min upplevelse so far, när det gäller mitt eget skrivande, är att jag inte tänkt igenom saker tillräckligt. Jag har skrivit och funderat ganska mycket på några av karaktärerna, men problemet är att storyn ändrats under tiden. Alltså stämmer inte beskrivningarna längre.

Det är frustrerande att komma igång med en scen och sedan stöta på något som jag inte tänkt på innan. Vad vill den här karaktären egentligen? Jag går på känsla och inser först senare att motiven kanske är för luddiga. Varje gång jag går tillbaka för att ändra eller lägga till är jag rädd för att tappa tråden. För tänk om det inte blir tydligare? Eller till och med övertydligt?

Så klart får jag räkna med sådana här saker som nybörjare. Ändå är det irriterande att inte ännu ha ett smart recept som underlättar arbetet. Med skrivandet finns alltid ett mått av try and error. Det kan aldrig bli perfekt. Jag satsar inte heller på perfekt; intressant och trovärdigt räcker långt. Bara hälften av Sallys skicklighet är något att sikta mot!

Kort intervju med Sally Wainright

Ladda hem manus för Happy Valley, säsong 1 & 2

Feedback

Nu är det allvar. Läraren har kommit med respons på mitt manusutkast, min idé om att skriva filmmanus samt om berättelsen i stort. Utmaningen ligger i huvudkaraktären, och den berömda dramaturgiska kurvan. Det bör ske en utveckling under handlingens gång. Så vad driver min karaktär och hur ser hennes konflikt ut?

Det känns lite typiskt att ha suttit och författat ett långt konvolut med förklaringar om karaktärer, syfte, konflikter och hela baletten – och sedan inse att det inte stämmer. Min lärare tror att huvudkaraktärens mål är att bli konstnär (yrket inte helt definierat än), men så menade jag inte. Inte nödvändigtvis.

Plötsligt inser jag att berättelsen handlar om något helt annat. Idag ser den ut att handla om frigörelse.

• Att frigöra sig från samhällets förväntningar.
• Frigöra sig från schablonbilden av ett lyckligt och produktivt liv.
• Att sluta följa normen och istället ha modet att gå sin egen väg.

Jaha. Och hur kan jag illustrera detta utan stora dramatiska Hollywoodknep?

Jim Jarmuschs film Paterson

Före jul gick jag och såg Jim Jarmusch senaste film Paterson. Det är en lågmäld historia om en vanlig man, med en ovanlig fru och en stark passion. Han skriver poesi. Mannen Paterson bor dessutom i staden Paterson som är känd för sina många författare och poeter, bland annat Allen Ginsberg. (Jag skrev en recension om filmen på filmkritikkursen. Jag tror jag ska lägga ut den här på bloggen.)

Paterson är en film utan stora gester och dramatiska actionscener. När jag sett den kände jag att ”det finns en marknad för mig”. Men även en lågmäld film måste ha nerv. Det måste finnas en underliggande spänning, något som gör att man vill fortsätta titta. Så vad driver min huvudkaraktär och hur gestaltar jag det?

Tror jag ska ta en promenad i januarisolen och fundera vidare på detta.

Se trailern till Paterson här:

Vem kan bli författare?

foto-2016-09-23-15-12-08

Då är det dags att ta itu med att analysera mig själv som författare. Bara att kalla mig ”författare” känns svettigt, men okej. Vi kör på det. Är jag då strukturerad? Är jag disciplinerad? Har jag fantasi? Innan jag kan svara på det måste jag prata om hur det är att försöka ro iland med något när man befinner sig ute på okänt hav.

Medan jag försökt få grepp om den berättelse jag velat skriva har jag upptäckt ett par saker. Jag har provat att gå logiskt och praktiskt tillväga. För det verkade som om det var så man skulle göra. Att jag inte riktigt fått kläm på innehållet rent emotionellt, det var väl ändå mindre viktigt? Eller?

En sak som stör mig är alla goda råd som författare ger till författarwannabies. (Eller det är väl snarare journalister som frågar efter dem.)

”Så skriver du din bestseller!”
”Sitt inte och vänta på inspirationen.”
”Disciplinen är det som räknas.”

…och liknande ”sanningar”. Vissa skrivsugna kan mycket väl finna råden inspirerande, men jag upplever dem som direkt hämmande.

Det finns så många bilder om hur man ”ska vara”. Det har jag stött på i alla möjliga sammanhang. Fast det kan vara direkt farligt att tro för mycket på dessa schabloner, då kan det hända att du inte vågar satsa på din dröm.

På guppande hav

Ett sätt att förklara hur det är för mig att vara kreativ är att jämföra med när jag flyttade till Berlin. Eller när jag skulle/ska lära in ny kunskap under de kurser jag pluggar.

Se en båt framför dig. En liten eka. När jag får en idé, något jag vill undersöka/lära mig, då kollar jag av havet åt alla väderstreck. Jag rör mig runt i båten, med och utan kikare. Ekan guppar från sida till sida. Jag försöker att inte falla överbord – man ska ju inte stå upp i båten! Aja baja! När jag börjar få grepp om det jag grunnar på, då gungar båten inte lika mycket. Jag kan sätta mig ner igen. Friden är återställd.

Vi hamnar alla i en sådan situation någon gång i livet. Det är som om det skulle handla om någon slags balansövning. ”Get your bearings” säger man på engelska. Ungefär hitta riktmärkena, riktningen. Fast på sjön alltså.

Den här metaforen fungerar ypperligt på skrivandet. Get your bearings. Jag vill skriva något, men hur gör man? Det gäller att skvalpa runt i båten tills det känns skönt att sätta sig och hugga tag i årorna. Nu vet jag vart jag ska, å så ror jag en bit. Sedan kan det bli dags att ändra riktning. Då ställer jag mig upp och vinglar runt en stund till. Ja, det är precis så det känns!

Om jag inte hittat lugnet och friden – balansen om man så vill – då kommer jag inte till ro i skrivandet. Detta kan bero på bristande koncentration, på att känna sig splittrad på grund av andra saker som måste göras, men det är oftast ett tecken på att jag inte är klar med en process. Först när det slutar guppa är jag redo att skriva. Och det har tagit mig lång tid att förstå.

Som avslutning skulle jag vilja slänga alla goda råd överbord. Okej, jag ger dig ett enda råd. Det finns inga måsten. Skriv, bara skriv!

Inlämnat och klart

Just nu har jag inte hunnit fattat vad jag gjort. Mina ”råa” anteckningar och minnesbilder, vilka kommer ligga till grund för berättelsen, kommer inom kort att läsas av en annan person. Tack för att inte den chocken landat i kroppen än! Jag bävar för vad som sker när den gör det.

Första deadline avklarad. Jag har lämnat in svar på de frågor som handledarna på kursen hade. De sidor av filmmanuset som finns är sammanställda. Det stora råmanuset av blandade anteckningar är också uppladdat. Så var det gjort. Hepp!

Under arbetet att sammanställa allt material har jag grunnat på mig själv som författare. Jag kommer att berätta mer om det i nästa inlägg. Först vill jag dela med mig av en aha-upplevelse. Då jag fick se ett filmklipp om den amerikanske skådespelaren och manusförfattaren Mike Whites skrivprocess var det som att få en stekpanna i skallen.

Han beskriver den kreativa processen i två lika viktiga delar. Den första verkar dock allt annat än klok och logiskt. Det ser snarare ut som om man gör… ingenting! Insikten att jag och min process kanske inte är så galen känns oerhört skön. Tack Mike <3

Kolla på filmen!

Målsättning

Efter noggrannare läsning av instruktionerna till detta med författarlogg känner jag hur magen knyter ihop sig. ”Man skriver om skrivandet för att se sig själv, bearbeta sin skrivprocess, möjligheter och hinder, och hur man utvecklas.” Fine, det är lugnt. Sedan kommer det, målsättning. Å fy fan. Jag avskyr att sätta mål!

Varför är det så, att det som sporrar andra känns som ett fängelse för mig? Att sätta mål, att planera in i minsta detalj, det är saker som får mig att vilja dö en smula.

Okej, jag är dramatisk (är kanske därför jag vill bli författare!). Det som sker i mig är att jag börjar svettas och känna pressen att prestera. Det spelar ingen roll om det är jag själv som sätter målet, bara för mig själv. Ångesten kommer som ett brev på posten. (Ja, förr. Numera verkar posten aldrig komma fram i tid.)

Givetvis har även jag någon typ av ”mål”, och jag tycker själv att jag är ganska bra på att nå dem. Jag har klarat av att flytta till Berlin, skaffa mig vänner här och bostad. Det tyder ju på någon slags förmåga till att skapa saker, utan utförlig projektplanering och samlande av mätbara resultat.

Jag skriver listor, jag funderar och analyserar. Men jag måste få vara spontan. Ordet deadline kan jag hantera mycket bättre. Inför nästa kursdeadline ska jag försöka skriva 30 sidor. Jag har en månad på mig. Det innebär ungefär en sida om dagen. Toppen! Vad mer behöver jag veta?

Detta evinnerliga detaljplanerande och prestationstänkande gör mig vansinnig. Som om varje del av livet måste ha en egen handlingsplan. Hur ska du bli lönsam då, lille vän? JAG VET INTE. Jag vill bara skapa något. Känna att jag kommunicerat något som är viktigt för mig. Du kan stoppa upp din målsättning i röven!

Så där. Nu känns det mycket bättre. Undrar hur det blir när jag ska redovisa mina tankar sista veckan… 😀

Nytt år, nya utmaningar

2016-10-29-14-27-34-2

I år tar jag nya steg

Tack och lov att 2016 gått i graven. Vilket dystert år! Tänk bara på alla musikgiganter som lämnat oss: Bowie, Prince, George Michael. Det spelas en hel del häftig musik i himlen numera, kan jag tänka mig. Och sedan attacken i Berlin ovanpå det. Brrr, men det var väntat. För egen del var 2016 året då inget hände, medan 2017 trampar plattan i mattan.

Under våren ska jag plugga igen. Den här gången Kreativt skrivande 2 – Manusutveckling (distanskurs) på Luleå Tekniska Universitet. Jag har tidigare gått Skapande svenska A i Umeå, men det är först nu jag är redo att ge skrivandet en ärlig chans.

Det ska bli ett filmmanus är det tänkt. När jag började gå igenom alla mina dokument så har jag säkert 2-3 påbörjade romaner, 2-3 olika versioner av filmmanus och nästan fullständiga anteckningar/råmanus till en ”inspirationsbok”. Alla bygger de på samma grundhistoria. Frågan är hur den vill bli berättad…?

En av uppgifterna under kursen är att föra en författar- eller skrivarlogg. Det känns inte helt bekvämt för mig. Jag blir så lätt splittrad. Visst är det väl bättre om jag fokuserar på manuset? Men så tänkte jag på Berlinbloggen. Varför inte skriva en rad här då och då? Ja, så får det bli.

Välkommen skrivarår 2017!