Kritik ä’ inge’ kul 🙁
Det där med respons på andras texter är inte helt enkelt. Igår fick jag skrämselhicka av en kommentar som landade i min brevlåda. Gränsen mellan respons och kritik kan vara hårfin.
Vi får ställa ett antal responsfrågor som vi vill ha svar på, men det står inte hur mycket ”tyckande” kommentarerna får innehålla. Jag har försökt hålla den biten till ett minimum. Om min åsikt efterfrågats har jag svarat så ärligt jag kunnat, utan att för den skull gå på med storsläggan.
Kritiken jag fick igår var inte direkt otrevlig, men lyckades trycka på alla mina rädsloknappar. Det var uppenbart att personen inte gillade mitt manus, även om hen motvilligt (?) erkände att jag kan skriva.
Personen undrade först vilken genre min berättelse tillhör. Det är en legitim fråga, för det kan jag inte svara på än. Jag är inte förtjust i genretänket. Det är så fyrkantigt, men – som kursaren så vänligt påminde mig om – det är bara etablerade filmskapare som kan hitta på egna genrer…
Kreativitet är glädje först och främst
Inte redo för Warner Brothers
Sedan fortsatte hen att prata om producenter och kräsen biopublik med koncentrationssvårigheter. Men söte Jesus! Jag har skrivit hälften av mitt första utkast någonsin!? Varken det eller jag är redo för Warner Brothers!
Jag är väldigt medveten om att filmindustrin (USA) mest satsar pengar på säkra kort, så därför måste manus ha något utöver det vanliga för att de ska bli film. Ofta innebär det karaktärer i mask och knasiga kostymer, samt många actionscener.
Det vore absolut en dröm om Warner Brothers skulle nappa, men jag tror det krävs mer än en kurs i kreativt skrivande vid LTU för att det ska lyckas.
Och det är inte därför jag skriver. Jag vill berätta den här historien. På mitt sätt. Hur den än blir till slut. Min förhoppning är att mina kursare ska förstå mitt manus, men de behöver inte tycka om det.
Låter mig inte nedslås
Så avslutades också responsen, att valet var mitt. (Tack!) Detta efter att jag fått ta emot ”goda råd” om att skriva ROM-COM (romantisk komedi), tv-serie eller chic lit-litteratur istället.
Nej, för tusan! Har jag väl kommit så här långt så ger jag inte upp i första taget. Jag och mitt självförtroende har blivit starkare, men kritik av den här typen svider ändå. Mest för att den är så orättvis och nedvärderande. Det går inte att jämföra en nybörjare med Oscars-vinnare. Det har tagit mig åratal att fatta.
Tack för responsen. Om du inte misstycker så väljer jag att fortsätta skriva filmmanus. Oavsett vad du och Warner Brother har att säga om saken.