Kategoriarkiv: Friedrichshain

Det är vår i Berlin

Solen skiner och jag borde gå ut, men jag ska bara… Ja, jag måste se om det går att koppla mobilen till bloggen. Det gick ganska enkelt, men hur ser ett inlägg ut? Vi testar.

So far so good, men kan jag lägga upp mina tulpanbilder? Det återstår att se…

Hurra! Det funkar. Just nu blommar tulpaner överallt. De är faktiskt snudd på utblommade. Körsbärsträden utanför mitt fönster har ordentliga knoppar. Det är inte långt kvar. När de blommar, å det är den bästa tiden ❤️

En sista tulpanbild innan jag rycker upp mig och går ut.

Ursäkta fimparna, men dit is Berlin wa!

Våren är här!

2017-04-05 15.23.22-1

Utanför mitt fönster står ett högt och säkert ganska gammalt körsbärsträd. I bakgrunden en lind, tror jag. Tillsammans bildar de en färgpalett som får det att stocka sig i halsen på mig. Fluffigt vitt mot skirt vårgrönt. Åååå…

Våren har faktiskt varit här länge, men det är först nu som körsbärsträden blommar. Det är så vackert! Nästan så att jag skulle vilja sitta som Ferdinand och sniffa på blommorna hela dagen.

En tradition för berlinarna är att söka upp körsbärsträden när de blommar. Det finns vissa alléer eller platser där de hopar sig. Rosa, eller vita. Doftande eller utan lukt.

2015-04-11 16.05.47-1

Världens trädgårdar

Det mest omtyckta stället är nog Gärten der Welt i Marzahn. Här finns trädgårdar med stilar och växter från fem kontinenter. På våren är förstås den japanska körsbärsträdgården välbesökt.

Tyvärr var det någon som fick för sig att såga ner 17 körsbärsträd tidigare i år. Hur det gick till, och varför, är ännu ett mysterium. Som tur är så finns det många fler kvar i parken. Det finns alltså möjlighet för besökare att njuta av de vackert rosablommande träden även i vår.

I fjol öppnade förresten den nybyggda linbanan, vilken ger dig möjlighet att se hela härligheten från ovan <3

Hej bloggen!

Jag verkar inte kunna bestämma mig för att lägga ner den här bloggen. Istället går tankarna oftare och oftare till den. Tänk så mycket jag missat att berätta om! Och våren som precis kommit närmare. Då visar Berlin sig från sin allra bästa sida. I helgen ska det bli 20 grader varmt. Bara ett inlägg till…

Ja, så där går tankarna. Men plötsligt har något förändrats. Bloggen har över 250 följare!? Hur har det gått till? Hur mäter man det förresten? Ingen aning.

Fram tills nu har jag berättat om mina upplevelser för ”döva öron”. Någon enstaka kompis har läst och kommenterat. Jag har intalat mig själv att det är okej, men det är det förstås inte. När man älskar Berlin, då vill man att hela världen ska veta det!

2017-03-12 15.39.03-1

Underbaaara vårtulpaaaaneeer!

3-årsjubileum

Den 1 april har jag bott i min lägenhet i precis 3 år. Jag älskar den! Den är ljus och fin, med udda möbler och prylar. Precis som ett Berlinhem ska vara. När jag flyttade in hade jag inte ens en madrass, men goda vänner lånade ut och skänkte bort. Min nya granne öste saker över mig. När hon köpte ny bäddsoffa fick jag hennes gamla gratis!

Det är Berlin för mig, en oerhörd generositet. Vänner menar att det beror på mig också, att jag lockar fram detta hos folk. Jag vet inte. Det är ganska lätt att tycka om människor, även om det är ännu lättare att gilla djur!

Ja, då var jag igång igen! Ännu ett blogginlägg. Jäklar så skönt det kändes!

2016-03-27 11.37.19-2

Prinsessängen för 3 år sen

Volkspark Friedrichshain

2016-08-22 16.33.24-1

Snart är sommaren här!

Volkspark Friedrichshain gör verkligen skäl för namnet. Under min promenad fann jag ett mångfald av människor som ägnade sig åt allehanda aktiviteter. Hela familjer hade samlats till barnkalas eller för att grilla och mysa tillsammans. Jag såg ett flertal olika nationaliteter (antar jag), familjer bestående av minst tre generationer – och så förstås en massa hundar!

Hunden är uppenbarligen människans bästa vän i Berlin, för det kryllar av dem. Inte minst i parken.

Bara ett fåtal vovvar verkar busa av sig i den inhägnade rastgården, för det stora flertalet springer ogenerat fritt omkring. Ibland undrar jag hur bra det går ihop med matintaget som pågår överallt…?

Idag mötte jag för övrigt ovanligt många franska bulldoggar och Jack russel terrier. Fråga mig inte varför.

Folkets park

Det fascinerar mig att folk packar hela släp med grejer för att sedan bygga upp en fantastisk festplats i parken. Ett gäng hade träbänkar och bord med sig, och runt om i träden hade de hängt färgglada vimplar och ballonger.

Andra har med sig partytält, plastmöbler, kubbspel, cyklar, filtar, musikanläggningar samt mat och dryck för ett helt kompani.

Några sätter upp spännband mellan trädstammarna och övar balansgång. Många springer, promenerar, cyklar, ”yogar” eller tränar styrketräning.

Ett gång killar spelade fotboll iklädda gigantiska uppblåsbara bollar. Antar att det blir extra roligt att krocka med varandra när folk okontrollerat studsar iväg i alla riktningar. Plasten måste dock vara otäckt varm att vara instängd i. När jag gick förbi hade gänget paus för vätskeintag.

Café Schönbrunn

Inte nog med att parken tillhör folket, vissa dagar är det knökfullt på Café Schönbrunns uteservering. På sommaren är deras Biergarten populär. Snart sitter även jag där, med en kall Radler (ljust öl + Sprite) i skuggan och njuter.

Volkspark är en oas mitt i storstaden, en tolerant plats dit alla är välkomna. I alla fall hoppas jag att det är så. Och alltid kommer förbli.

Äntligen vår!

Foto 2017-03-12 15 56 43

Det är något alldeles särskilt med vårblommor. I Norr- och Västerbotten dyker de upp först i maj, eller så fort det blivit barmark. Här i Berlin hade vi snödroppar på bakgården redan i början av mars, och nu är Volkspark full av krokusar.

Just de intensiva gula och lila färgerna mot grågröna gräsmattor är effektfullt. Ännu är det inte så varmt i luften, men solen värmer. Vinden däremot kan kräva huvudbonad och vinterkappa.

Jag älskar den här friskheten. Den förebådar positiva förändringar.

För övrigt är våren, när solen kommit tillbaka på allvar, den tid då min kropp behöver extra mycket vila. Det är som om förra årets energi räckt precis hit, men nu är batterierna slut och måste laddas.

Under måndag och tisdag har jag släpat mig fram som en zombie.

Idag tog jag mig en paus på balkongen. Så underbart när solen värmer mot ansiktet igen. Den bästa balkongtiden har tagit sin början.

Till sist bjuder jag på lite vårfägring. Håll till godo och håll ut!

Foto 2017-03-12 15 57 43

Enhetsdagen

Igår, den 3 oktober, var det Tysklands nationaldag. Den tyska enhetsdagen alltså, och i år kom jag ihåg den! Delvis för att den sammanfaller med ”firandet” av mitt tredje år som Berlinbo. Den 1 oktober räknar jag som min dag. Hur jag firade? Med en flaska vin, chips och marsipan…

…väl fördelat över hela helgen. Inget Sober October, men heller inget okynnessupande minsann!

Åren går. Jag har alltså bott i Berlin sedan den 1 oktober 2013, och jag vet inte vart tiden tagit vägen. Det betyder också 3 år av aktivt sökande efter olika saker. Först tillfälligt boende, sedan jobb för brödfödan, efter det sökte jag egen hyreslägenhet med förstahandskontrakt och för tillfället söker jag meningen med livet.

Jag vill alltså fylla mitt liv med mer mening, speciellt på jobbet. Många skakar på huvudet och tycker jag är naiv. Nå, låt mig då hållas. Jag skadar ju ingen annan, möjligen mig själv.

2016-02-13-15-18-31-1

Ett vårtorn

Loppisbesök utan framgång

Enhetsdagen blev väldigt lugn och skön. Skolan intill där jag bor hade lov så inga skrikande barn hördes. Bara fågelkvitter. Som tradition brukar jag gå på den stora antikmarknaden och loppisen som håller till bakom Ostbahnhof varje år. Den här gången var marknadsområdet ovanligt stort.

På vägen dit hade jag Prince i huvudet: ”Let’s go crazy. Let’s get nuts.”

2015-09-25-20-25-36-2

Skål, tamme fan!

Precis då jag omslöts av folkmassan föll mina ögon på ett marknadsstånd med skylten: ”CD-skivor, 1 Euro.” Ivrigt började jag söka, men tyvärr. Det fanns mycket 90-talsmusik, men ingen Prince. Å det hade varit perfekt!! Lite besviken blev jag allt, men hans ”Purple Rain”-skiva är förstås värd betydligt mer än 1 Euro!! Fasen också att han inte finns på Spotify.

Så än en gång – grattis på nationaldagen Berlin! Solen sken på dig och mig nästan hela dagen.

Och grattis till mig på 3-årsdagen, lite i efterskott…

Valet är över

Så har det varit och farit – valet i Berlin. Resultatet blev väl ungefär som väntat; Sossarna (SPD) sitter kvar i rådhuset, men har förlorat en del väljare. Likaså kristdemokraterna (CDU) förlorade väljare. Dock inte bara till rasistiska AfD, men det är förstås dem folk talar om…

I Sverige är vi i det här läget ganska luttrade vad gäller SD. De allra flesta förstår att de inte står för något bra överhuvudtaget, medan andra fortfarande hoppas på att de ska komma med något nytt och häpnadsväckande. I det stora hela kan vi enas om att folk är upprörda över saker som sker i samhället; över nedskärningar inom vård, skola, omsorg, samt arbetslöshet och ökade klyftor. Ja, du känner till vad tidningar och media brukar skriva om.

foto-2016-09-13-19-02-37

Jag vet inte hur pass överraskade tyskarna är över AfD:s starka frammarsch. I min mening är det förstås än mer pinsamt att de finns i just Tyskland, med den hemska historien i färskt minne. Jag vill inte ägna tid åt att skriva om detta, för även om AfD inte går att tiga ihjäl, så vill jag inte heller ”göra reklam” för dem.

Tragedi överskuggar valresultatet

Die Piraten var partiet som i förra valet kom från ingenstans och fick makalöst många röster. De stod först för ett fritt och okontrollerat internet, men lade sedan till andra viktiga saker på programmet. Mycket föll mig i smaken, men partiet tappade medlemmar under regeringstiden, och förlorade förtroendet i det här valet. Nu läser vi i media om en av de starka namnens personliga tragedi. Frågan är om piraterna kommer fortsätta att finnas, eller om alla de aktiva går över till andra partier?

För att summera: I Tyskland får vi förvänta oss en liknande situation som i Sverige, en blandregering som ska försöka styra tillsammans. Det spekuleras om det blir en röd-röd-grön röra eller en röd-grön-svart (CDU) i Berlin. Den som lever får se hur det går. Min förhoppning är i alla fall att AfD kommer gå samma väg som piraterna…

Förstagångsväljare

Det har varit val i Tyskland. Jag har inte riktigt fattat vad för slags val, men det ser illa ut i minst två av bundesländerna. Rasistiska AfD har fått mer än 20 procent av rösterna i Mecklenburg-Vorpommern och många är mycket upprörda.

Vi svenskar känner ju igen detta från när SD tog plats i regeringen. Vi var ganska många som då övervägde att utvandra – och jag gjorde det! Men till vad?

Vem hade kunnat tro att rasisterna skulle få tag om Tyskland igen – totalskämmigt!! Ja rent ut sagt pinsamt. Å andra sidan hävdar många att Angela Merkel spelat AfD i händerna i och med sin ”übergenerösa” flyktingpolitik. Hon menade att Tyskland, med det tunga förflutna som landet har, borde visa mer hänsyn än andra länder i Europa. Bara på grund av Hitler! Ja, det var inte populärt i flera läger.

2016-07-15-13-22-39

Sverige, Sverige fosterland

Hur tar vi hand om alla?

Personligen tycker jag att hon hade rätt i sak, men hur blev konsekvensen? Det är ju inte bara att öppna gränserna, man måste kunna ta hand om folk också. Bostadssituationen i Berlin är tuff nog som den är. Alla nyinflyttade måste också anmäla sig på Bürgeramt, men de har väntetider som inte är av denna världen. Jag tror det finns en svart marknad för besökstider!

Under lång tid på vårvintern fanns en anmälningsstation för flyktingar i Moabit, och den sköttes minst sagt dåligt. Folk fick stå i kö från svinottan till gud vet när. Det vara inte bara en representant från familjen, nä alla måste finnas på plats. I ur och skur stod de där; kvinnor, män, gamlingar, barn. Några svimmade i kön. Organisationen sög ordentligt, men till slut blev det bättre. Istället har vi nu en situation där människor inte vågar gå i parken i området, för där sitter flyktingarna. Mest män, arga män. Det är så lätt att underblåsa fördomarna. Jag erkänner att jag har svårt för arabiska män. Ändå drar jag inte alla över en kam.

fullsizerender-1

Vad ska jag välja?

”Ni har rätt att välja i ert område”

Mitt i allt detta får jag ett brev. Jag har rätt att välja i mitt område, Friedrichshain–Kreuzberg. Jösses! Vad finns det för partier? AfD är otänkbart, och Alternative, plus några andra högerextrema småpartier. De stora, som SPD (sossarna) och CDU (kristdemokraterna) känner jag ungefär samma förtroende för som för de svenska dito. (Sorry, men jag tycker att sossarna svikit sina rötter!) Ett parti som på många vis stämmer med mina värderingar är Piratpartiet. Om det inte vore för att de är gräsligt (haha!) drogliberala. Nä, detta blir fan inte lätt!

Den 18 september öppnar vallokalerna. Jag vill hellre poströsta innan, men först måste jag fortsätta mina efterforskningar. Kanske denna valomat kan hjälpa mig? Jäklar, det här hade jag inte räknat med!!

Ingrid + Berlin = 5 år av kärlek

© Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

Ibland får jag frågan om varför jag flyttade till Berlin. Svaret är inte längre kort. Tvärtom kan det ta ganska långa tid att förklara hela processen. Jag har svårt att hoppa över något steg, för alla var lika viktiga för mig. Här kommer ett försök att berätta, i någorlunda korthet, hur det egentligen började…

Jag befann mig i något som närmast kan beskrivas som en sömn.

Under flera år hade jag kämpat på, både med att hitta ett fast jobb och att starta eget företag. Inget av det gick speciellt bra och resultatet blev att jag 2009 nästan slog näsan i den berömda väggen.

För att rehabilitera mig själv tog jag en paus från allt, sökte skrivarkurser. Något pockade på inom mig. Kanske att skriva kunde vara min grej?

Så kom våren 2011 då jag äntligen fick ett ”eget” jobb. Jag skulle fylla Skellefteå museums hemsida med innehåll. Det var roligt att samla in material, hitta en gemensam och allmän röst samt lägga ut allting på sajten. När jag fick frågan att gå upp från halv- till heltid kändes det självklart.

Men samtidigt hade jag en skrivarkurs kvar samt att jag skulle delta i ”Det susar i säven” på Västerbottensteatern. Tre gånger försökte jag dra mig ur, men projektledaren vädjade till mitt dåliga samvete.

”Vem skulle kunna fylla dina skor?”

Ja, vem? Men tänk om jag inte varit med…

© Ingrid Carlsson

Berlin – Eastside Gallery

Uppvaknandet

En dag, när vi skulle repetera, klev jag in i köket och snubblade på en tysk – från Berlin! Jag minns att jag skrattade förvånat. ALLA hade pratat om den stan ett tag, och så satt det en äkta berlinare här!

Han skulle praktisera några veckor på teatern. De var ett gäng på 8-9 tyskar (alla från Berlin), som var i Skellefteå för att se något nytt, ha praktik och förbättra sin engelska. Redan där såddes ett frö. Kan man göra så när man är över 40 år?

Mötet med M, som jag kallar honom, skakade om mig på något sätt. Inte nog med att jag blev inspirerad av modet att åka iväg och se något nytt, vi hade så många gemensamma intressen. Han verkade dessutom inställd på att tro på sin förmåga, något jag aldrig egentligen hade gjort.

Vi blev vänner och när han åkte tillbaka till Berlin bytte vi mailadresser och telefonnummer.

© Ingrid Carlsson

Potsdamer Platz: delar av fd muren

Sammanbrottet

Sedan M hade åkt hem började mitt liv att falla ihop. Utmattningen hann ikapp mig och vi hann nästan inte ha premiär på sommarteatern innan jag blev totalt däckad av en tuff förkylning. Jag hade inte ens någon röst längre.

Andra tunga saker på det privata planet hände och det slutade med att jag tillbringade midsommarafton på soffan, ensam hemma med katten. Solen gassade utanför fönstret.

Att jag tyckte synd om mig själv var bara förnamnet 🙂 Samtidigt släppte jag kontrollen över mitt liv. Det fanns inget annat att göra än att jobba på att bli frisk.

Så fick jag ett sms. Ja, M hörde faktiskt av sig! Min nya vän fanns kvar och han var nu tillbaka hemma.

© Ingrid Carlsson

Pariser Platz med Brandenburger Tor

Äventyret lockar

Vi började att skriva mail till varandra, vi delade våra tankar och intressen. Även om vi var olika som personer så var vi samtidigt väldigt lika. Att liksom få ”möta mig själv” var underligt och samtidigt lärorikt. Kanske även jag var konstnärligt begåvad?

I mitt huvud började en idé ta form. ”Tänk om jag skulle…”

Vi kände inte varandra så väl att jag skulle våga fråga om jag fick bo hos honom. Dessutom var det viktigt att detta blev mitt projekt. Jag hade alltid tyckt om att resa, men hade sällan rest ensam. Det skrämde mig, för under flera år hade jag knappt varit ute och rest i Sverige, än mindre i Europa.

Ändå gjorde jag det. Jag bokade resa och hotell, utan en aning om var Kurfürstendamm låg. Jag hade bara läst att nattetid fanns det många prostituerade där, och vid Bahnhof Zoo. ”Hjälp! Klarar jag detta?”

Först då skrev jag till M att jag skulle komma. Vad skulle han svara?

”Men så roligt! Det ser jag fram emot. Herzlich Willkommen!”

_MG_3791

Mötet med staden

Mitt första intryck av Berlin var helt annorlunda än jag föreställt mig. Klockan var nästan elva på kvällen när jag steg av bussen för att söka rätt på hotellet. Kurfürstendamm bredde ut sina armar och välkomnade mig med ett sommarvarmt leende. Det kanske stämmer att ”Berlin är den vänligaste huvudstaden i Europa”?

Dagen efter hade M och jag bestämt träff på Hackescher Markt, vid glasstället Häagen-Dazs. Båda namnen lät väldigt exotiska i mina öron. På väg till S-Bahn drog jag in luften av stad, avgaser och doften av matos och kaffe från restaurangerna. (Redan då anade jag det…)

När jag kontaktade M var det en ren chansning från min sida. Jag kunde ju inte veta om han verkligen ville träffa mig och visa mig stan. Men det ville han – och han var den bästa guide jag någonsin haft!

Så här i efterhand tror jag att M blev den pappa jag alltid saknat. Han berättade intressanta saker om konst, arkitektur och fotografi. Om Tysklands historia och hur den påverkat honom och hans generation.

Det var mycket speciellt att någon tog sig tid att berätta saker för mig. Att han tog guidningen på allvar fick mig att känna mig betydelsefull och respekterad. Och jag älskar att lyssna på berättelser!

Foto: Mark Beyer

Jag poserar vid Eastside Gallery

Att hitta hem

Vi hann med så mycket på mina 6 dagar i staden. Alla de stora sevärdheterna, vi var till och med upp i mitt älskade tv-torn.

Plötsligt kände jag det igen, det jag tidigare bara anat. När vi cyklade längs paradgatan Karl-Marx-Allee, med de ståtliga vita skrytbyggena för arbetarna – husen som kommunisterna lät bygga på 1950-talet – på var sin sida om oss. Då kände jag mig så fri, så fri. Och så oerhört bubblande lycklig.

Det var den näst sista dagen. Då hade M lånat mig sin extracykel och fört mig genom flera stadsdelar: Friedrichshain, Kreuzberg, Mitte. Jag hade ingen aning om var vi befunnit oss och det hade varit länge sedan jag cyklat så långt i värmen.

Att avsluta dagen med att se Berlin från ovan, i den roterande restaurangen i tv-tornets kupol, det var stort.

Ändå väntade något så mycket större.

© Ingrid Carlsson

Ett smärtsamt farväl

Avskedet

Sista dagen verkade även Berlin hänga med huvudet. Det duggregnade och himlen var grå. Jag hade packat väska och gjort mig klar. Staden skulle få så mycket av min tid det bara gick.

M hade föreslagit att vi skulle gå på en konstutställning på hans favoritmuseum, Neue Nationalgalerie. De visade en utställning med konst från 1900-talets början och fram till 1945.

Målningarna chockade mitt redan känslomässigt svajiga system. Ett rum hade tavlor från kriget runt väggarna, och i mitten Käthe Kollwitz staty av en mamma som försöker skydda sina barn från ondskan. Allt jag såg gick rakt in i hjärtat.

Efteråt behövde jag en paus. Tårarna låg och brände under ögonlocken och jag kände mig generad över min reaktion. Men M förstod.

Dagen till ära, och för min skull, hade han på sig sin Skellefteå-tröja. Vi var båda rörda, för vi trodde att vi aldrig skulle ses mer. Att detta var det slutgiltiga avskedet, och tiden tillsammans hade varit viktig för oss.

Till slut måste jag åka och hämta min väska för att sedan ta mig ut till flygplatsen. En sista kram och ett hejdå. Jag trodde hjärtat skulle brista. Vad var det med mig? Tanken på att aldrig återvända till Berlin höll på att trasa sönder mig.

© Ingrid Carlsson

Mig blir du inte av med, Berlin!

Återkomsten

Jag hade inte hunnit vara tillbaka i Skellefteå särskilt länge när sorgen började släppa. En ny idé hade tagit form.

Två kompisar i Stockholm var de Berlinentusiaster som pratat högst om sin passion. I november 2011 planerade de sin nästa resa. ”Vill du hänga med?” hade de kastat ur sig på Facebook. ”Vill jag…? Så klart!!”

Så jag återkom i november 2011 – och i maj, samt juli–oktober 2012, i april och juli 2013. Från och med den 1 oktober 2013 bor jag i Berlin på riktigt. I april 2015 fick jag min fantastiska lägenhet. Givetvis med utsikt mot tv-tornet!

Under den här perioden av mitt liv lärde jag känna A, S & H och F. De bästa vänner man kan ha – plus många fler. Jag tror det var meningen att jag skulle hitta hit hela tiden. Jag visste bara inte om det. Inget har egentligen gjort mig mer förvånad i mitt liv än detta.

Jag bor i Berlin och jag älskar det! <3

_MG_3773

Gutes neues Jahr!

2014-12-31 22.41.56-1Nytt år och jag överl… upplevde min första nyårsafton i Berlin. Ja, sedan länge har jag hört att nyårsafton här är som att kriget kommer. Det började redan dagarna innan, men när jag gick hem från affären vid 14-tiden igår höll smågrabbarna på för fullt att smälla smällare i lekparken. På andra sidan gatan vallade en hundägaren sin jycke (eller om det var tvärtom). Vovven stannade och stirrade ängsligt på pojkarna och mitt hjärta snörptes åt en aning.
Du skulle bara veta voffsingen”, tänkte jag. Massor av djur hade en fasansfull tid framför sig. Precis som i Sverige satte ju några igång att fyra av raketerna långt före tolvslaget. Barnfamiljerna ville ha sitt nöje förstås och när jag gick till min vän flög det raketer till höger och vänster. I en samlingslokal rustades det för fest och en skock människor stod utanför och hängde när jag gick förbi. Alla kastade vi ett öga på fyrverkerierna några hus bort. Men ingenting hade förberett mig på den enorma mängd raketer som skulle komma att skjutas upp vid midnatt. Herre guuuuud!!?? Det bara pumpades upp färgkaskad efter färgkaskad av sprakande ljusexplosioner, utan slut. Jag såg hundratals, tusentals Euro gå upp i rök. Och på tal om rök! Igår låg molnen lågt över staden, vilket hjälpte till att stänga inne all krutrök och bättra på dimman ytterligare. Det luktade verkligen krut utomhus och även om jag uppskattade fyrverkerierna på avstånd var jag glad att jag inte var en av de 1 miljon människor som samlats runt Brandenburger Tor. Tänk dig – 1 miljon människor!! På samma plats!?! Puh… Och sedan raketavfyrningar på det. Nä, jag hade det bra i vardagsrummet hos min vän och vi sjöng sånger tillsammans till långt in på småtimmarna. Underbart, jag älskar verkligen att sjunga.

Gott nytt fantastiskt år på dig! <3

Kort och blekt filmexempel på gårdagskvällens ljusinferno: