Igår, den 3 oktober, var det Tysklands nationaldag. Den tyska enhetsdagen alltså, och i år kom jag ihåg den! Delvis för att den sammanfaller med ”firandet” av mitt tredje år som Berlinbo. Den 1 oktober räknar jag som min dag. Hur jag firade? Med en flaska vin, chips och marsipan…
…väl fördelat över hela helgen. Inget Sober October, men heller inget okynnessupande minsann!
Åren går. Jag har alltså bott i Berlin sedan den 1 oktober 2013, och jag vet inte vart tiden tagit vägen. Det betyder också 3 år av aktivt sökande efter olika saker. Först tillfälligt boende, sedan jobb för brödfödan, efter det sökte jag egen hyreslägenhet med förstahandskontrakt och för tillfället söker jag meningen med livet.
Jag vill alltså fylla mitt liv med mer mening, speciellt på jobbet. Många skakar på huvudet och tycker jag är naiv. Nå, låt mig då hållas. Jag skadar ju ingen annan, möjligen mig själv.
Ett vårtorn
Loppisbesök utan framgång
Enhetsdagen blev väldigt lugn och skön. Skolan intill där jag bor hade lov så inga skrikande barn hördes. Bara fågelkvitter. Som tradition brukar jag gå på den stora antikmarknaden och loppisen som håller till bakom Ostbahnhof varje år. Den här gången var marknadsområdet ovanligt stort.
På vägen dit hade jag Prince i huvudet: ”Let’s go crazy. Let’s get nuts.”
Skål, tamme fan!
Precis då jag omslöts av folkmassan föll mina ögon på ett marknadsstånd med skylten: ”CD-skivor, 1 Euro.” Ivrigt började jag söka, men tyvärr. Det fanns mycket 90-talsmusik, men ingen Prince. Å det hade varit perfekt!! Lite besviken blev jag allt, men hans ”Purple Rain”-skiva är förstås värd betydligt mer än 1 Euro!! Fasen också att han inte finns på Spotify.
Så än en gång – grattis på nationaldagen Berlin! Solen sken på dig och mig nästan hela dagen.
Och grattis till mig på 3-årsdagen, lite i efterskott…