Kategoriarkiv: Friedrichshain

Dags för julmarknad igen…

2014-12-07 15.24.49-12014-12-07 15.57.29-1

Berlin är en stad med många julmarknader. Så många att man till och med skapat en karta synkroniserad med t-banekartan för att man ska hitta dem alla. Jag tror man får ligga i rätt rejält om man ska hinna med samtliga.

I år har jag inte varit så aktiv, men i söndags gick jag och en kompis för att titta på den japanska marknaden vid Urban Spree, ett populärt partyområde med kultstatus. Dessvärre gjorde denna kombinationen att hela stan stod och köade (!) för att få komma in. Att det finns marknader med inträde fick jag erfara vid Svenska kyrkan, men en flera hundra meter lång kö!?! Nä, vi sket högaktningsfullt i den och gick åt andra hållet. Där ligger ett annat tillhåll som kallas Neue Heimat, det nya hemlandet, med en egen marknad med betydligt kortare kö.

2014-12-07 15.57.34-1 2014-12-07 15.57.25-1

Hög hippfaktor

Det första som mötte oss var en massa matstånd, så många att vi trodde det var en matmarknad. I mitten längst in hittade vi till slut en ”vanlig” marknad med fina saker, smycken, kläder, hudvårdsprodukter. Mycket var ekologiskt och med hållbarhetsprofil. En tjej sålde smycken gjorda av använda Nespressoförpackningar. Du vet, de små metallpatronerna som finns i olika färger beroende på kaffesort. Jag gillade den idén, men inte priset. Ibland funderar jag på om folk vill sälja eller bara visa upp sina saker. Visst förstår jag sådant som materialkostnad och tidsåtgång samt att man vill gå med vinst, men är priset för högt får man ju behålla alltihop. Vad har man då vunnit? Materialet hade den här kvinnan troligen fått gratis, eller hade hon verkligen druckit allt kaffe själv? Jag frågade inte.

Kanske är detta baksidan med ”nya hippa Berlin”, att man vill pumpa turister på pengar. Saken är bara den att de som kommer till den här typen av marknader oftast är ungdomar som inte tjänar storkovan. Det hade varit kul att ha ett Nespressohalsband för 20-40 Euro, men inte 60-80. Och vem vågar gå på marknad med flera hundra Euro på fickan? Vi vet ju att ”Cash is King” och stöldrisken i folksamlingar är större.

Tjejen i ståndet bredvid ville ha runt 120 Euro (drygt 1000 kr) för sina halsband och de var riktigt snygga; hon hade fixerat moderna knypplade spetselement mellan två silverkedjor. Halsbanden såg ut som små tjusiga haklappar för vuxna. Lovar att det var finare än det låter på min beskrivning. Men över 100 Euro? Undrar om hon fick sälja många… Jag kanske låter negativ och tråkig, men jag tycker det finns bra och dåliga tillfällen att ta överpriser. Sitter man på marknad vid lyxiga Kurfürstendamm, där turister och höginkomsttagare trängs, bör man absolut sätta en hög prislapp på sina produkter. (Tillgången på bankomater för eventuella impulsköp är också större.) Målgruppsanpassning kallas det väl? Nåväl.

2014-12-07 15.20.09-12013-11-28 18.03.28-1

Glühwein och loppisfynd

Dagen medförde i alla fall att jag fick det jag kom för: jag fick äntligen dricka Glühwein och jag fyndade en julklapp till syrran på loppmarknaden ute på området. Men allt det där med att vara ”Hip hip cool and groovy”, för att citera Eddie Izzard, det bryr jag mig inte om. På söndag tror jag att jag ska försöka komma iväg till min favoritmarknad, den så kallade ”nordiska marknaden” i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Det är en mindre marknad med hög mysfaktor. Den ligger på innergården till i ett gammalt bryggeri och det är inte på grund av den nordiska profilen som jag går dit. Nä, den känns som en härlig gammaldags marknad, varken hip, superhypad eller särskilt cool. Den är bara julig.

………

PS. Sorry, nu bidde det långt igen. Hoppas du orkade igenom. DS.

 

Svensk präktighet

2014-11-11 13.10.15-1Att ha brandvarnare, oftast mer än en, och cykelhjälm, det är en självklarhet i Sverige (läs: Skellefteå). I Berlin är det inte lika vanligt. Så fort jag bara kom ihåg det tog jag med mig min brandvarnare hit. (I gammal trygg svensk anda hade jag två i Skellefteålägenheten och det är dumt att köpa nytt i onödan. Fast den som satt fasttejpad i taket lämnade jag till nya ägaren.) Först då sov jag bättre om nätterna. Kan ha berott på att närmsta grannarna är en brand- och en polisstation. Ljudet av sirener gjorde mig nervös. Hoppades förstås på att kissen skulle vara alarm. Sånt har man ju läst om. Djur som väcker folk när olyckan är framme, men det vet man inte förrän man upplevt det. Inget jag ville chansa på om jag så säger…

Ge mig mina majspåsar!

Och så riktig kompostering med brun tunna och biopåsar. Det ska man ju också ha! I våras fick vi i mitt hus ett erbjudande om att köpa (!) majspåsar. Jag inser ju att det är en kostnadsfråga och hyresvärden inte har råd att förse alla hyresgäster med gratis påsar. Ändå kändes det konstigt. Det står en stor komposttunna i soprummet, men många lägger matresterna i vanliga plastpåsar och slänger dem däri, vilket ju liksom förtar idé med komposthantering eller? Jag har löst det, och fler med mig, genom att tömma ut innehållet direkt i tunnan och sedan slänga påsen i vanliga soporna.

Ibland är det värt att synas

Muenchner Brezn.jpgNog om sopor. En annan sak som jag gör och som känns så svenskt präktigt, det är att bära reflex. Staden är full av belysning, men trots det försvinner man lätt i vintermörkret. När jag cyklar sätter jag reflexband runt fotleder och midja, förutom de vanliga cykellysena och reflexerna. Om jag inte känt mig så übertöntig hade jag dragit på mig reflexvästen, men det törs jag inte riktigt än. Om 1 på 10 bär hjälm så är västbärarna försvinnande få.

Späckhuggare

Ja, nu börjar det bli kallare här också, med risk för isfläckar kanske. Termometern visar på -2 grader eller runt nollan, och sedan isande vind på det. Brrrr… Känns som -10, så för att motverka präktigheten och kylan sitter jag inne och jobbar på späcket: julchoklad, chips, vin och Brezels. Ja, de är så mysko. De smakar som salta pinnar, men är mjuka och mycket godare. Säkert livsfarligt onyttiga med vetemjöl och salt, men nu får det vara nog salladsätande för ett tag. Kroppen kräver tuffare bränsle för att kunna alstra värme. Nu trycker jag en chokladbit till…

…..

Bildtext: „Muenchner Brezn“ von Sochin EN – Eigenes Werk. Lizenziert unter CC-BY-SA 4.0 über Wikimedia Commons.

25 år sedan muren föll

På söndag den 9 november, för exakt 25 år sedan, föll berlinmuren. Muren byggdes i princip över en natt 1961 och försvann nästan på en natt också. En del av dess forna sträckning är just nu markerad med lysande heliumballonger. Imorgon släpps de upp i luften i en manifestation för friheten. Jag säger bara – wow! <3

2014-11-08 17.38.58-1Ja, det är en speciell känsla i stan. Jag tog en kvällspromenad ned till Oberbaumbrücke och Eastside Gallery för att fotografera ”ballongmuren”, men det var så fantastiskt mycket folk ute! Dessutom hade förstås klåfingriga personer (läs: idioter) inte kunnat låta bli att sätta sönder många ballonger. Det gör mig så arg och ledsen, för den här idén är så vacker. Det är väldigt högtidligt att se ballongerna och jag hörde lösryckta meningar i folkmassan, människor som berättade om sina egna erfarenheter av muren. Äldre par gick arm i arm och betraktade lyskloten, familjer med barn, ungdomar, turister, ja kort sagt alla möjliga fanns på plats. De fotograferade, småpratade, stannade upp för att fundera och försöka förstå hur regimen kunde vara så grym att de valde att skilja familjer och vänner åt med en mur.

Jag gick vidare över bron till Kreuzbergsidan för att se om kloten fortsatte lysa upp mörkret där, men nu läser jag på hemsidan fallofthewall25.com att den istället går vid ett av mina favorittillhåll Engelbecken. Där eller vid Schillingbrücke ska jag vara på plats imorgon kväll när ballongerna släpps fria. Om jag ryms, vill säga! Tror det hade varit mäktigast vid murmuseet Bernauerstraße, där man fortfarande kan känna av murens närvaro, och vid Brandenburger Tor lär det bli trångt. Politiker som Michael Gorbachev, Lech Walesa, Tysklands president Joachim Gauck och Berlins regerande borgmästare Klaus Wowereit kommer vara på plats. Sen ska det visst bli party när berömda DJ Paul Kalkbrenner ska få folk att dansa. Shake it! Shake it!

Fredlig revolution

2014-11-08 17.14.49-1Jag har sett att SVT visat en dokumentär i två delar om murens ”uppgång och fall”, men tyvärr kan jag inte se den. Tycker ibland det är så korkat att man inte får se vissa program utomlands. Känns så godtyckligt vilka som är fria och vilka som spärras. Nåväl. Tur det finns YouTube, för jag hittade dokumentären där istället. Väldigt intressant – och vilket mod människorna som flydde hade. Jag tror aldrig jag hade vågat fly, men folk hittade verkligen på de mest underliga och otroliga lösningar. Passa på att titta på ”Berlinmurens fall”, del 1 av 2, och lär dig lite om vår samtidshistoria. Det är rätt så häftigt att ha fått vara med om en fredlig revolution under sin livstid. Fast jag minns inte så mycket av händelsen. Jag var 20 år 1989 och det var väl en massa annat som pockade på uppmärksamhet, men jag minns att jag såg inslag på nyheterna och fattade att det var en stor grej. Tack och lov att muren är borta och friheten härskar i Berlin igen. Det är ju en av anledningarna till att staden är så omåttlig populär. Här kommer det aldrig att finnas några gränser mer!

En tacksamhetens tanke

Jag var nyss och handlade. Klockan var 22.00 när jag kom hem. Butiken Rewe på Warschauerstraße var full av folk. De håller öppet till kl.24 alla dagar utom söndagar. När de öppnar på morgonen vet jag inte, men jag tror det är kl.08. Jag beundrar människorna som jobbar där. De är vardagshjältar som finns till för oss andra.

Ändå finns det ”värre” ställen att jobba på. Lidl på Ostbahnhof tyckte jag hade riktigt tung atmosfär. Kändes som att göra en klassresa att gå in där. Jag kommer från någon slags övre arbetarklass, men där såg människor trötta och deprimerade ut. Jag gissar på lägre arbetarklass eller vad heter det? Socialgrupp 3? En man tjafsade om en struntsumma i kassan och gick gastande ut ur butiken, för att alla skulle förstå hans missnöje och hur lurad han blev. Inte direkt för den skull, men för den allmänna stämningen bestämde jag mig för att aldrig gå dit igen. Och man kan välja. Netto och Aldi är också lågprisbutiker, men de affärer ur kedjorna som ligger närmast mig känns helt okej.

En tulipanaros till alla

En tulipanaros till alla Spätis

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Nä, jag ville hylla alla de som driver sk Spätis, det vill säga kvällsöppna småbutiker och kiosker. De finns överallt och de verkar alltid ha öppet. Samtidigt har jag lagt märke till att de män, för det är nästan alltid män, som ser ut att komma från Mellanöstern ofta är glada och pratsamma. Till skillnad från de män som kommer från asiatiska länder. De är för det mesta tystlåtna och verkar inte lyckliga. Samma gäller kvinnorna. Jag har handlat av flera som har blomaffärer. De säger knappt någonting och verkar trötta och utarbetade. Det gör mig ledsen. Och visst, många människor i vår värld jobbar hårt för att kunna få ett drägligt liv. Jag hoppas bara att de känner sig uppskattade ibland.

En kille är ett trevligt undantag. Kanske jag nämnt honom förut, men han jobbar också mycket. Hans lilla kiosk är öppen hela dagar och kvällar. Vet inte om han jobbar ensam, men nä. Det gör han inte – för alla hans fåglar och fiskar bor i kiosken! Ovanpå dryckeskylarna står flera burar med små kvittrande fåglar. På disken står ett mindre akvarium med pyttefiskar. Jag blev mycket överraskad första gången jag gick in där. Glatt förklarade han att om han inte hade dem där skulle han ju aldrig hinna ta hand om dem. Och det är förstås sant…

För någon fredag sedan gick jag till ett nytt ställe för att köpa en Snickers och kanske festa till med en öl. Yes, han hade Köstritzer. Å sen en Snickers. Va? Nä, asken var tom. Besviket irrade jag runt och valde en dammig Ritter istället. När jag skulle betala behövde jag inte vara så noga med småslantarna. Sen sa han:

– Tycker du om Snickers?
– Ja, det är mitt favoritgodis.
– Du kan få en Snickersglass om du vill.
– Jaha…?

Lite osäkert följde jag efter honom in till grannlokalen (tydligen jobbade han ensam i både kiosken och hamburgerstället bredvid). Skulle jag får den gratis eller? Tja, vad kostar en sån glass? Inte mycket. Han gick in bakom disken och öppnade frysen. Sen sträckte han över lådan till mig och jag fick välja en glass. Gratis och franko. Bara för att han kände för det. Lycklig gick jag hemåt på de regnvåta gatorna. Tack för att ni finns, Spätimän!

1 maj i Berlin

Jag stack ut näsan en stund idag för att träffa några kompisar och eventuellt äta en bit. Det skulle vara en gratis filmvisning av Luis Buñuels filmer på ett ställe längs med Spree, strax nedanför Ostbahnhof. Stället är egentligen en club, men på arbetarnas fridag anordnas det festligheter för hela familjen, trots att hoppborgen och andra attraktioner visst var för vuxna (?). När jag kom till platsen hade vännerna alltså tagit matpaus och de erkände att Buñuels rykte stämde. Hans filmer var riktigt vidriga. Ingen ville se mer och jag andades ut. Jag avskyr äckliga filmer. Istället åt jag en god potatissallad med grillade grönsaker. Mycket bättre!!

Berlin. Foto: Ingrid Carlsson

Gamla byggnader är bra för partyn, men utomhus går också bra.

Längre bort efter älvskanten arrangerade ”seriösa partymänniskor” ett utomhusparty. Musiken dunkade på avstånd och många drogs åt det hållet. Jag kände inte att party stod överst på min önskelista. Tänkte på Rovöns råkalla mörker under min ungdoms 1990-tal i Skellefteå. Ryktet säger att Valborgs och första maj är ”ruskiga” saker i Berlin. Här tas demonstrerandet på stort allvar och främst yngre, som jag förstått det, gillar att samlas för att protestera mot diverse orättvisor. Nynassarna skulle ha visat sina fula trynen idag, men skrämdes tydligen av en tidigare manifestation, då de fick mothugg, så de lade ner idén. Jag är inte så himla insatt, men ett som är säkert är att det är full rulle de här dagarna. Läste att en person tyckte ”1 maj är årets bästa dag – för då äger medborgarna staden!” Ja, typ. Inte exakt citerat, men så känner nog många fler än hen. Berlinarna älskar att fira friheten och vem kan klandra dem!

Möjligen polisen, som minsann laddar för tuffa tag i kväll och i natt. Jag vågade inte fotografera dem, men p-platsen vid Ostbahnhof var full av polisbilar – eller snarare piketbussar – när jag var på väg hem igen. Flera större och tyngre bilar, som hade kranar baktill med fastmonterade starka strålkastare, kom till platsen när jag passerade. Under några år har det varit regelrätta kravaller här under 1 maj. Nassar och antinissar har kommit ihop sig under demonstrationstågen och det har urartat till stenkastning och skadegörelse. Många varnar för krossat glas på gatorna i Kreuzberg, där det går värst till. Fast på senare år har Hamburg haft värre tillbud, trots det sägs poliser från hela landet befinna sig i Berlin just nu. Om partajandet också brukar bli våldsamt vet jag inte, men hur ska man annars tolka de polisiära förberedelserna? Tror jag går ut imorgon istället, när alla är trötta och bakfulla. Då är det säkert lugnt igen. Haha!

När jag korsade gatan för att ta mig till min fastlåsta cykel såg jag hur folk stod i kö utanför ingången till Spreepartyt. Kön ringlade sig en bra bit längs trottoaren och en tjej jag mötte suckade djupt och sa: ”Man! Die Schlange?!” (Typ: Meh! Kolla kön!) Huvudet på spiken. Vi hade försökt kika in på festområdet via bakdörren, som precis stängdes igen, men jag hann känna på stämningen. Säkert mysigt och trevligt för den som gillar party, hög musik, droger och alkohol samt att hänga bland ungdomar, coola typer och en och annan övervintrad hippe. De luktade inte heller så gott eftersom de troligen började festa redan igår. För min del summerades liksom hela eventet, när jag en stund senare såg en man sitta på huk och göra sina behov i princip rakt under näsan på poliserna. Mmm, Rovön all over again. Berlin är verkligen Skellefteå i storformat.

Jag vill vara som Underbara Clara!

Nåja. Kanske inte exakt som hon, men jag tycker hon har många kloka åsikter. Clara Lidström, som är mest känd som bloggaren Underbara Clara, vågar sticka ut hakan och stå för saker. Hon får ofta kritik för sin präktighet eller felaktigt för att förespråka 50-talets hemmafruideal. Jag anser att hon är betydligt modernare än så. En ung kvinnlig entreprenör och en sund förebild för kvinnor i alla åldrar. Gillar t ex hur hon tänker om ett bättre och mer hållbart samhälle. Såg alldeles nyss programmet De Obekväma på SVT. Där pratade Clara en hel del om den svenska arbetslinjen och jag tror hon är något viktigt på spåren.

2014-04-17 14.06.25-1Att dagens system – inte bara i Sverige – går ut på att alla ska jobba så mycket som möjligt för att kunna hålla uppe konsumtionen. Men det funkar ju inte eftersom fortfarande många går utan jobb och vi kan inte fortsätta konsumera på dagens nivå om vi vill rädda miljön och framtiden. För vår egen skull. Jorden lär skaka av sig oss, som en hund skakar av sig vatten. Vi gräver vår egen grav som vi håller på och skövlar, dödar och förstör. Läste nyligen på Care2 Petition Site att gas- och oljebolag vill söka olja med en ny slags ”seismologisk air gun”. Man tänkte använda den ”24 hours a day, 7 days a week, for weeks and months on end”, vilket skulle innebära att de samtidigt skadar eller tar livet av mer än 138 000 sjölevande däggdjur. Inte helt otroligt att en hel del fisk och andra varelser stryker med också. Jag menar, vad tänker folk med egentligen? Måste vara plånboken, förhoppningsvis inte hjärnan – med med hjärtat är det definitivt inte. Så sjukt!

Att leva alternativt

Även om Clara kanske inte har alla svar så ställer hon många bra frågor. För att kunna leva som hon lär har hon flyttat ut på landet, skaffat höns och vill helst inte jobba mer än 6 timmar per dag. Det har förstås blivit mer, men hon säger att när hon jobbat för mycket tappar hon också lusten. Precis så känner jag med! Jag har haft heltidsjobb med hög arbetsbelastning och till slut dödas min lust när det inte finns tid för reflektion och planering. Det är liksom bara plattan i mattan som gäller. Ofta skulle två eller åtminstone 1,5 person behövts för att jobbet skulle bli ordentligt utfört. För det är just det – inget får ta tid längre. Man måste liksom löpande-band-jobba. Åtminstone är det min erfarenhet och jag vill inte leva så längre. Jag ville hitta ett alternativ. Därför har jag två deltidsjobb, varav det ena kan utföras när som helst och var som helst (så länge det finns internet). Det innebär att jag inte tjänar särskilt bra, men jag behöver bara ”anpassa mig” till en arbetsgivare 2,5 dagar i veckan. Resten av tiden är jag fri att disponera som jag vill. I och med att det är billigare att leva i Berlin så fungerar det. Så här i början gäller det att mätta mun efter matsäck, men det går.

Att hjälpas åt

2014-04-16 13.21.43-1Därför har jag alltså flyttat till Berlin. För att ett annat liv är möjligt här. En intressant kombination av småstads- och storstadsliv, skulle man kunna säga. Hyrorna är inte superhöga (än), man kan äta en hyfsad lunch för ca 35-40 kr (i vissa stadsdelar) och människor kommer hela tiden med nya idéer (sant!). Läste nyss om några som ska öppna ett mataffär. Deras grej är att sälja varorna med så lite förpackningsmaterial som möjligt. Var annars än i Berlin skulle någon komma på den idén? Hur som helst är det just här folk tänker i de här banorna. Man kämpar emot gentrifieringen och konsumtionen. Istället startar man kooperativ med grannarna, som Polly&Bob gjort. I helgen anordnar de ”Vardagsrumskonserter” överallt i Friedrichshain. Folk får anmäla till gruppen att de ska ha konsert och sen syr Polly&Bob ihop ett program som de går ut med på Facebook, med affischer med mera. Jag är inte helt insatt i saken, men det är toppen att de engagerar sig på det här viset. De har andra projekt igång också. (Den intresserade får läsa mer här.) Annars bor många i minikollektiv, säljer egen konst, spelar i band eller hittar på de mest kuliga grejer. En kreativ smältdegel. Den bilden av stan stämmer, men eftersom samhället inte riktigt är byggt efter de här idéerna kan det innebära ett otryggt liv. Jag tror däremot att det är framtiden. Att hjälpas åt, gå ihop, fixa själva. Ingen ny tanke. Vi såg det t ex på 1960-talet, så hippiekulturen har en hel del att lära oss…

I veckan har jag redan fått tre exempel på detta med att hjälpas åt. Jag kommer själv att behöva be om en hel del hjälp längre fram. Under påsk mailade jag med en vän i behov av hjälp och jag ska göra vad jag kan för att bidra. Idag träffades jag och T igen och hon erbjöd sig att baka till min födelsedag och jag att göra flyers och affischer till henne vid behov. Tjänster och gentjänster. Att hjälpa från hjärtat. Så vill jag ha det. Hur vill du leva?

När det plötsligt vänder

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig. Jag kunde ju alltid jobb imorgon istället för idag, om det knep och jag mådde bättre. Fördelen med deltid. Sen rasade jag ihop i sängen igen. Jag sov som en stock och vaknade runt 12-slaget!? Mådde lite bättre och efter en sen frukost kändes det hyfsat. Jag bestämde att jag måste ha frisk luft. Solen sken och jag behövde handla. För säkerhets skull tog jag med en bok och en flaska vatten. Ifall jag ville ta en promenad.

Kyrkogården i Friedrichshain. Foto: Ingrid Carlsson

Kyrkogården i Friedrichshain

Vilken bra idé! Sol och närhet till träd och natur läker det mesta. Speciellt som det i mitt fall snarare var psykisk utmattning som var problemet. Inget fysiskt. Allt detta grunnande på nästa steg. Om jag ska flytta på allvar eller inte och hur i hela friden jag ska få ihop det pusslet!!?? Hela påsken hade jag försökt lösa dessa gåtor. Även om jag fokuserat på annat hade det snurrat på i bakgrunden. Sedan vaknade förstås alla andra frågor jag ställer mig angående mitt liv. Hur jag vill att det ska se ut och vad jag behöver göra för att komma dit. I min ensamhet gick det dåligt att distrahera tankarna. Å, jag kan bli så trött på mig själv!

Jag gick min numera vanliga promenadväg; korsade Karl Marx Allee, stannade till vid bankomaten och vek sedan in på kyrkogården. Där är det ju fridsamt och lugnt. Precis vad jag behöver. Samtidigt möts liv och död därinne. Livet i form av andra människor, fåglar, träd och blommor. Jag stannade och pratade med en ekorre. Den stirrade ner på mig från sin trädgren. Sen stampade den med fötterna så att det trummade mot barken. Kanske försökte hen skrämma iväg mig. Nästa möte var med herr och fru Koltrast. Han nickade myndigt åt mitt håll, där han satt på en gravsten, medan hon prasslade runt i löven nedanför. Jag strosade vidare ut mot Landsberger Allee. Där tvekade jag en stund. Skulle jag gå till Frau Honig och äta lite eller orkade jag gå en sväng i Volkspark också? Värmen hade tvingat mig att ta av mig munkjackan och gå i kortärmat. Synd att inte ta tillvara på en sådan vacker dag trots allt. Och det kändes bättre att vara ute. Jag korsade gatan och lät parkens svalka omsluta mig.

En gammal borttappad solros. Foto: Ingrid Carlsson

En gammal borttappad solros

Förutom Tiergarten är Volkspark Friedrichshain min favoritpark i Berlin. Den är kuperad, det finns lummighet och öppna gröna ytor, ett minivattenfall, ett mysigt café med lyxig Sachertorte, en Biergarten och en guldfiskdamm. Idag hade jag – konstigt nog – ett sug efter att springa och då är verkligen Volkspark idealet. Tyvärr tog jag inga gympadojor med mig när jag åkte söderut i januari, men att bara tanken på att springa fanns där hos mig insåg jag var ett gott tecken.
Efter att ha studerat änderna i en av dammarna, solat armarna och lyssnat på barnaskratt – då vände det plötsligt! Mina inre moln skingrades och solen lyste igenom. Haha! Underbart! På himlen ovanför mig hände motsatsen och jag begav mig iväg till Frau Honig för att äta något och nyttja deras wifi. När jag var nästan framme mötte jag M på cykel. Han tog sig tid en stund innan han skulle till jobbet på Hauptstattoper och fikade med mig. Vi pratade om påsken, hur den varit, och om andra saker som intresserar oss. Efter att han gått roade jag mig med att lägga upp några bilder på mitt älskade Instagram. Till slut betalade jag och gick ut för att upptäcka att det regnade. Ett stilla sommaregn medan solen fortfarande sken. Med tunga droppar mot min hud klev jag iväg med långa steg efter gatan.

Ibland är det inte piller eller sjukvård man behöver. Nä, något så enkelt som en promenad, ett samtal med en god vän, lite sol och regn kan göra under. Och hade jag inte där på sängkanten, med snurrade och bultande huvud, sagt rakt ut i rummet: ”Universum – visa mig något vackert idag!” Tänka sig, Universum svarade visst…

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Ingrid 2 red

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor. Photo: Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Dramatisk utsikt från balkongen

Vi har haft tokskönt väder ett tag idag. Solen har inte varit helt ensam på himlen, men termometern har krupit upp emot +20 grader. På radion säger de att det är mellan +17 och +22 grader i Brandenburg och Berlin. I lä på balkongen har det nog varit ännu varmare. Tack och bock, säger jag. Vinden gör dock sitt till för att kyla ner staden. Den tar i med alla krafter ibland – vårvindar friska minsann! Men plötsligt bryts idyllen av en märklig duns och ett verkligt drama utspelar sig framför mina ögon.

Jag hade ställt ut en stol, kokat min havregrynsgröt med nötter och russin, hällt upp ett glas smoothie, brett ett par hårdbrödmackor med en mogen avocado och toppat med scrambled eggs. Kort sagt, fixat en superbrunch. Jag tog plats på balkongen och njöt i långa banor. Ibland har det sina fördelar att ha lite jobb, men mera tid. Plånboken förblir tunn, men livet kan vara rätt fint ändå. Jaja. Fick plötsligt för mig att jag ville bättra på min tyska – det är aldrig slöseri med tid precis. Plockade fram en bra bok, som jag också har på svenska, och jag hann väl ett par sidor då jag plötsligt hör en märklig duns.

Med hjärtat på rätt ställe. Foto: Ingrid Carlsson

Med hjärtat på rätta stället.

När jag tittar upp ser jag en flicka i yngre tonåren och hon ligger liksom utbredd, med ansikten nedåt, tvärs över motorhuven till en parkerad BMW. Snett mot bilens front lutar cykeln hon åkte på och hennes ben är fortfarande sammanflätade med den. Jag förstår inte alls vad som hänt. En man som färdades ca 10-20 meter framför henne har stannat. Hans vita tröja kontrasterar mot det mörkbruna håret och skägget. Mannen ställer i alla hast ifrån sig sin egen cykel och går snabbt fram till flickan. Hon verkar omtöcknad, men ser inte direkt skadad ut. Hon tittar förvirrat på honom och försöker resa sig upp från motorhuven. Hon tar sig för käken och hennes ögon är uppspärrade. Från vänster kommer två män i 50-årsåldern gående. Den ene är kort och har lurvigt grått hår, den andre är lång och har knappt något hår alls. De sneddar över gatan och frågar vad som hänt. Den lurvige försöker hjälpa flickan upp, där hon nu sitter på gatan ovanpå sin cykel, men hennes ben bär henne inte riktigt. Den skäggige mannen sätter sig på huk vid hennes sida medan den långe hårlöse tar fram sin telefon och ringer efter en ambulans. Flickans hår rufsas om i vinden, men hon bryr sig inte om det.

Ett tänkbart scenario

Jag betraktar scenen på första parkett och jag ställer mig frågan vad som egentligen hände flickan. Min blick sveper över alla de parkerade bilarna som står uppradade längs gatan och inser att BMW:n är ganska mycket större än de andra. Bilägarna i den här stan parkerar inte alltid på bästa sätt och nosen på den svarta, blanka bilen sticker ut i cykelbanan en aning längre än de övriga gör. Flickan kan ha cyklat utefter de kortare bilarna och av okänd anledning inte uppfattat att BMW:n befann sig i hennes färdväg. På något sätt har hon blivit hindrad i sin framfart, kanske hakat fast i bilen, fallit och platt landat ovanpå den. Min puls slår fortare av obehag, men jag känner tacksamhet för att så många stannat för att hjälpa henne. Även en kvinna och en annan man har kommit fram, men eftersom de som var först på scenen redan tagit kontroll över situationen fortsätter de mot sina destinationer. Jag börjar undra var ambulansen är. Bara ett par hundra meter bort ligger både en brand- och en polisstation. De borde vara här på två minuter, men det dröjer. Flickan kommer på fötter med hjälp av den långe, men hon sätter sig ner igen som om hon vore yr. Hennes ansikte är alldeles vitt och förstenat av chock. Äntligen kommer ambulansen och flickan blir undersökt av en sjukvårdare. Gissar att han vill kunna utesluta brutna ben och hjärnskakning.

Verkliga värden i livet

En rundmagad man i röd skjorta dyker upp. Tydligen är det hans bil och han viftar oroat med armarna när han pratar. Sedan smeker han bilen ömt över huven med handflatan. Den långe ilsknar till och det utbryter en ordväxling. Jag hör inte vad de säger, men jag skulle tro att den långe tänker samma sak som jag. Vad är en bil mot ett människoliv? Det gäller ju en ung flicka! Rödskjortan ser sårad ut och ställer sig lite avsides. Den långe ringer ännu ett samtal (alternativt svarar i telefonen) och inom kort kommer först en och sedan två polisbilar till platsen. Jag börjar blir ännu mer fundersam över vad exakt som hänt, men en av polisbilarna avviker snart igen. Mycket möjligt att båda svarat på samma SOS-samtal. Ur bil nummer två stiger två poliser. En går till flickan, som försvunnit med sjukvårdaren in bakom ambulansen, och den andra pratar med den skäggige, den lurvige och den långe. Allihop får visa legitimation och ser ut att uppge något slags vittnesmål. Papper skrivs. Den långe och den lurvige går sedan tvärs över gatan, sätter sig i sin bil och åker iväg. Den skäggige kliver upp på sin cykel och trampar åt sitt håll. Jag tänker precis ta upp boken igen när ännu en ambulans stannar till bakom den förra. Vad i…? Ytterligare 2-3 polisbilar kommer och far. Kanske är de lika nyfikna som jag och stannar för att se om de kan hjälpa sina kollegor.

Upplösningen

Till sist finns bara ambulans nr 2 och tidigare nämnda polisbil kvar. Den bekymrade mannen i röd skjorta går med jämna mellanrum fram till BMW:n och känner med handen där flickan legat. Han verkar även hitta något konstigt vid vänstra framlyktan. Troligtvis var det där hon hakade fast i bilen. Även han får skriva på papper och vid ett tillfälle går han fram till balkongen till en av lägenheterna i trappuppgången bortanför min för att hämta sitt körkort. När allt verkar klart tar polisen hand om flickans cykel. Reser den upp och granskar den noga. Den verkar vara snudd på oskadd den med. Flickan går för egen maskin och sätter sig i baksätet på polisbilen. Polisen som haft koll på henne följer efter och pratar några ord med sin kollega innan han sätter sig vid ratten, vänder bilen och kör bort mot polisstationen. Rödskjortan går hem. Ambulansen packar ihop, startar motorn och försvinner om hörnet den med. Kvar står den ensamma polisen med flickans cykel. Långsamt börjar han rulla den åt samma håll som de andra åkt. Plötsligt stannar han. Mödosamt krånglar han upp en cigarett och en tändare ur bröstfickan på jackan, tänder ciggen och drar ett bloss innan han fortsätter sin färd i sakta mak.

Efterspel och sammanfattning

Jag går in och kokar en kopp te för att hitta lugnet igen. Sätter mig i solen på nytt och öppnar boken, men har tappat sugen för att läsa. Jag ser ut över balkongräcket och mannen i röd skjorta är tillbaka. Den här gången med sin fru, som dubbelvikt försöker fotografera de minimala skadorna med en rejäl systemkamera. Efter några bilder stiger de in i bilen och kör därifrån. I motsatt riktning. Till en verkstad skulle jag tro. Deras p-plats gapar tom, men några minuter senare dyker en pytteliten bil upp. Den åker förbi parkeringen, tvärnitar, inväntar möte och cyklister bakom sig för att till slut raskt backa in precis på linjen mellan två p-platser. Exakt där olycksbilen stått. Nöjt skuttar chauffören ut från förarsätet, rycker ut en sportbag ur minibagaget och beger sig in på gymmet i huset mittemot mitt. Kvar står inte längre en flott svart BMW, bred som en val, utan en pluttig stadsskorv med gräsklipparmotor. Även om det inte var rödskjortans fel, utan en dum olycka, känner jag någon slags skadeglädje och tillfredsställelse i att denna lilla skräpbil helt fräckt snott p-fickan. Den tillhör för övrigt allmänheten och inte BMW-ägaren. En liten otäck jävel inuti mig hoppas att han får svårt att hitta en ny plats när han kommer hem från verkstaden. Det var som sagt inte rödskjortans fel, men det är något skumt när en karl hellre smeker en bil än frågar en ung flicka hur hon mår. Han riktade aldrig ett ord till henne. Däremot gläds jag åt den beredvillighet att hjälpa som jag såg hos de andra som stannade och såg till att flickan togs om hand. Själv är jag glad att jag slapp ge mig in i spelet med förklaringar och berättelser på knagglig tyska. Kan vara något att öva på – samtal till 112.

Samaris, Berghain och en nostalgitripp

En helt vanlig tisdag kände jag att jag befann mig i det förgångna och nuet på samma gång. Jag stod inne på Kantine am Berghain, berömda klubben Berghains alternativa konsertlokal, och väntade på att isländska Samaris skulle inta scenen. I den bunkerliknande huvudbyggnaden, som är klubb idag, låg tidigare ett kraftverk och det är alltså i den före detta personalmatsalen man numera kan gå och lyssna på band. Fast det var inte det som kastade mig tillbaka i tiden.

Berghain

Berghain ligger i ett gammalt kraftverk. Foto: Nicor, Wikimedia

Nä, jag kom att tänka på mina första år i Skellefteå. Då man kollade band på Trästocksfestivalen förstås, men också på Urkraft eller Magasinet, som långt senare blev Pinkerton. Den där välbekanta, mysruffiga och intima känslan infann sig på nytt, 20 år senare och i en storstad. Kanske är det för att jag saknar den tiden, det som Skellefteå var då, som gör att jag dras till Berlin? Här lever fortfarande den där stämningen kvar. Det finns en slags underground- och småstadskänsla samtidigt som storstadspulsen och den ettriga trafiken brusar på i bakgrunden. Och Skellefteå var annorlunda i mitten av 1990-talet! Inte bara för att jag var yngre, utan Urkraft och den spirande musikscenen gjorde ”staaan” till en spännande plats. Under 2000-talet kämpade Pinkerton för att hålla den alternativa motorn igång, men när de stängde upplevde jag att hockey- och melodifestivalhysterin tog över helt. Det fanns liksom inget annat längre. Ska villigt erkänna att jag inte direkt var stammis på Pinkerton, men jag uppskattade klubbens existens och att de jobbade på att försöka bredda utbudet. Föra in nya vindar från den större världen eller åtminstone resten av Sverige. Jag vande mig aldrig med tomheten som uppstod när de stängde.

Igenkänning

Jag inser att jag låter gnällig eller bara medelålders sentimental, men det som skapar sammanhållning för en majoritet kan samtidigt hjälpa till att stöta bort de som är i minoritet. De som söker just alternativ. Ärligt talat är nog Skellefteå för litet och det har jag insett. Möjligtvis är det jag som förändrats och inte stan… Så plötslig, mitt i folkhopen på Berghain Kantine – där målarfärgen hängde som stora konstnärliga sjok från taket, discobollarna snurrade i ultrarapid och förväntansfulla ungdomar i jeans och basketskor satt utspridda på golvet – blev jag alldeles varm i magen. Jag kände igen någonting. Längtar inte efter att vara 20 år igen, men avklippta trådar inom mig knöts ihop på nytt. En upplevelse av tillhörighet mitt i allt det okända, nya och ovana. När Samaris äntligen gick upp för att spela såg jag tre ungdomar släntra fram mot scenen. En ung tjej i glittrig, lätt vadderad morgonrock, i stil med dem min mamma bar på 60/70-talet, slängde förläget med armarna innan hon grep tag om mikrofonen. Enda killen i bandet ställde sig i mitten, bakom datorn och mixerbordet. Till sist dök en annan tjej upp. Hon hade julgransglitter på huvudet och en klarinett i handen. Sångerskan tittade blygt ut över publiken, sa ”Hello Berlin” och sen körde de igång.

Samaris

Isländska Samaris. Foto: Inga uppgifter.

Samaris är duktiga. Deras musik är svävande och förtrollande. Sångerskan låter som en ung Björk, klarinetten passar märkligt bra in i ljudbilden och publiken vaggas in i en sagobubbla. Suddiga bilder av människor som simmar under vatten spelas upp på en vit duk bakom bandet. Videokanonen på en platta hängande från taket åker på sniskan och två killar hastar fram med en barstol. Den längre ställer sig på pallen och rättar till projektorn. Han hinner knappt ner igen så åker den snett igen. De rycker ut med pallen. Samma resultat. Tredje gången gillt tar de med silvertejp och fäster kanonen på plats. Tyvärr tejpas också powerknappen fast i OFF-läge, vilket innebär en sista insats av grabbarna med barstolen. Hela förloppet blir till en del av showen och vi ler liksom drömskt och ofokuserat mot varandra killarna och jag. Samaris spelar låtar från sin enda utgivna cd, som också heter Samaris, samt nya sånger från ett album som kommer senare i år. När de går av scenen är de glada och stolta över den fina responsen, men kan tyvärr bara spela ett extranummer. Applåderna fortsätter långt efter att de gått av för andra gången. Människor ser inte ut att vilja bege sig hemåt, men en efter en droppar de av.

Återvinning

Det är något speciellt med att stå i en lokal med avskavd målarfärg i taket, svarta sammetsdraperier, discokulor och betonggolv. Stället signalerar rock’n’roll, men inte nödvändigtvis på ett aggressivt sätt. Ibland glömmer man vad patinering kan göra för atmosfären. Nytt och fräscht är inte alltid det bästa. I Berlin är man experter på återanvändning. Inser att jag aldrig kommer bli en person som klarar av det sparsmakade och minimalistiska. Jag gillar starka färger och ett mångfald av stolar, svartvitrutigt golv och konservburkar till blomkrukor. Önskar att Skellefteås framtida kulturhus kommer ha en musiklokal med färgflagor i taket och bjuda in band, konstnärer och skådespelare som vågar utmana majoriteten. Inte mycket. Räcker med bara lite, lite. Så att den alternativa vinden får fläkta igen. Några aktörer utmanar förstås fortfarande, men egentligen spelar det ingen roll för mig. Jag befinner mig ju i Berlin och hittar nya saker som fyller mig. Även om de påminner om det som fyllde mig förr. Samaris väcker nostalgin inom mig och jag minns band som Portishead, Bel Canto och The Knife. Och inte minst Björk. Det var ju hon och Sugarcubes som först introducerade mig till isländsk musik. Det sägs att historien upprepar sig. Är det bara ett större och bättre Skellefteå jag hittat i Berlin…?

Några av Samaris låtar:
Samaris – Ég Vildi Fegin Verda
Samaris – Góða tungl