Kategoriarkiv: Friedrichshain

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Filmfestivalen Berlinale 2014

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

Det var intressant att kliva in genom dörrarna. I foajén var det fullt med folk i en till synes kaotisk röra, men en trevlig man förklarade hur det fungerade. Två långa U-formade köer gick till vardera biljettlucka, på motsatta sidor av lokalen. Det var bara att välja. Och där stod jag sen i ca 1 tim och 30 min. Innan jag ens hunnit fram till kröken på U:et var biljetterna till de mest populära filmerna slut, American Hustle och Grand Budapest Hotel. Som tur var hade vi en plan B och slutligen klev jag ut i februarisolen med biljetter till The Docks of New York, amerikansk stumfilm från 1928, och Caravaggio, en film från 1986 av Derek Jarman, om konstnären med samma namn. Det skulle bli en helt annan festival än vi tänkt oss…

I biomörkret

Röda mattan

Röda mattan

Båda filmerna skulle visas samma dag, dvs fredagen den 7 februari. Det hade kunnat bli 3-i-rad, men jag hade en jobbintervju och missade den första. Nummer två blev alltså The Docks of New York på CinemaxX, vid Potsdamer Platz. Det häftigaste med den här filmen var att en kvinna spelade piano under hela föreställning. Och det var hur bra som helst! Människorna under stumfilmstiden kunde absolut få en fullgod filmupplevelse. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det, men här fick jag det slutgiltiga beviset. Filmen hade knappt börjat innan jag slutat tänka på damen, som spelade otroligt skickligt. För mig var det bara filmduken som hägrade. Fantastiskt! Filmen var riktigt bra den med, även om skådespelarna poserade på ett för nutida ögon märkligt sätt. Kvinnorna hade ofta händerna på höfterna på ett obekvämt vis och herrarna krokade tummarna innanför byxlinningen. Allt för att se lite tuffare och mer hårdkokt ut.

Haus der Berliner Festspiele

Haus der Berliner Festspiele

Papperslyktor i träden

Papperslyktor i träden

Caravaggio skulle visas på Haus der Berliner Festspiele. Jag är ganska slö när det gäller för långa cykelturer och dessutom kvällstid, så jag hade köpt en dagsbiljett för tunnelbanan. Mitt sällskap är av segare virke, så vi skiljdes åt för att sammanstråla igen i nästa kö. (Givetvis fick man köa till varje film. Det hör ju till!) Vid vårt avsked uppstod förvirring. Jag skickades iväg mot en busshållplats med en smartphone av för mig okänt märke i näven. På skärmen syntes delar av en reserutt, där busshållplatserna var utsatta. Väl ute i den svala kvällsluften kunde jag för mitt liv inte se tillstymmelse till busshållplats och skärmen på mobilen hade slocknat. När jag ”tände” den igen var allting borta och jag visste inte om det rört sig om en app eller en hemsida. Alltid bra att veta var man ska stiga av, men den informationen hade jag inte heller hunnit få. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till min ursprungliga idé och hastade iväg mot tunnelbanan.

Slumpartade möten

Ibland tror jag faktiskt att man ska vara på en viss plats av en speciell anledning. När jag kom ut från U-bahnstationen kollade jag min fina kartapp (på min egen kära iPhone), som hjälpt mig så många gånger. Precis då tilltalade en man mig.
– Ursäkta, vet du vägen till bion? I handen höll han en biljett som det stod Caravaggio på. Klart jag gjorde det! Vi slog följe och den svarthårige, skägg- och glasögonbrydde mannen visade sig vara filmskapare från Fortaleza, Brasilien. Han var i Berlin bara för att gå på filmfestivalen. Vi hade en riktigt trevlig promenad. På något vis kändes det som att jag trots allt inte skulle ha tagit bussen, för då hade jag inte befunnit mig på plats för att hjälpa honom. Tror det är så det fungerar när man ber Universum om hjälp. Mänskliga ”änglar” dyker upp från ingenstans. Han hjälpte mig också, för jag kände mig lite nervös över debaclet med bussen och mobilen. Då var det skönt med en ny kompis att prata med.

Caravaggio

Caravaggio råkade också ut för slumpartade möten, men av ett helt annat slag. Filmens triangeldrama mellan honom, Ranuccio (Sean Bean) och Lena (Tilda Swinton) fick det att hetta till på duken. Min sammanfattning är att filmen är vacker och intressant, men inte direkt något som fastnade länge hos mig. Tilda var förstås vansinnigt fager och Sean såg rätt läcker ut han med, unga som de var. Jag är ändå nöjd med filmkvällen. Vi har en sista film att se den 16/2. En dokumentär om shamaner i Nepal. Ja, det kan verkligen överraska och berika en att låta någon annan välja det man ska se.

Snart är filmfestivalen över och jag är nöjd att jag fick vara med på ett hörn. Synd att jag inte fick se några kändisar. Å andra sidan känner jag inte igen så många tyska filmmänniskor än, men George Clooney var tydligen i stan. Paparazzibilder har visat hur han mumsar lyxmiddag i glada vänners lag. Vem vet, nästa år käkar han kanske middag med mig 😎

Wie geht’s?

Rubriken är en hälsningsfras, som utseendet till trots betyder ”Hur är det?”, och den nyfikne undrar kanske hur det egentligen går för mig i Berlin. Ja nu är det allvar! Broar är brända, navelsträngar klippta och sedan slutet av januari har jag guppat runt på ett slags ingenmanshav mellan det svenska och det tyska. Vågorna har skvalpat från lugn och totalt coolhet till stormande panik och oro. Precis som vanligt med andra ord 🙂

2014-02-01 15.39.07

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Jag har jobbat en del på mitt första jobb. Företaget heter TripsByTips och min uppgift är att ta hand om de svenska skribenterna. Navet i sammanhanget är hemsidan och plattformen tripsbytips.de, där våra ressugna skribenter författar texter med tips och rekommendationer om olika länder, städer, sevärdheter, restauranger osv. Än så länge har den svenska avdelningen precis sparkat igång, så de flesta skrivuppdragen har varit översättningar av färdiga engelska förlagor. Min titel är Lektorin, eller redaktör, för de svenska skribenterna. Jag har en manlig kollega med samma uppgift, men annars är det bara jag som har koll på svenskan. Det är ett fritt och flexibelt arbete som jag gör som frilans. För det mesta har jag suttit hemma, men vissa dagar i veckan har jag åkt ut till kontoret i Treptower. Min handledare är världens goaste tjej och några av medarbetarna – jag har träffat långt ifrån alla – är hur trevliga som helst. Många har samma uppdrag som jag, fast på sitt språk, så människor med flera olika nationaliteter jobbar här. Jag trivs jättebra!

Kleinunternehmer

Att bli frilans i Tyskland är minst sagt intressant. Det finns något som kallas Kleinunternehmer och som sådan behöver man inte betala moms på sin inkomst och minimalt med skatt (tjänar man väldigt lite betalar man ingen skatt alls), så länge man inte tjänar mer än €17 500/år i mer än 5 år. I Sverige kör man ju med full moms och skatt från första dagen som egen och det är en omöjlig ekvation, om man inte kan dra in sin egen lön x 2-3 från dag ett. En god vän har hjälpt mig fylla i de mest vedervärdiga papper till Skattemyndigheten, eller Finanzamt som det heter här. Det enda som saknats var mitt bankkontonummer. Jojo. Ett sådant försökte jag fixa så snart jag kunde, men först skulle min identitet styrkas via Posten och sedan ville de ha ytterligare dokument, dessvärre inte samtidigt. I måndags fick jag besked om att allt var klart, men ännu inget i brevlådan. När jag väl fått mitt kontonummer kan jag äntligen (?) fylla i blanketten klart och bege mig till Finanzamt. Min förhoppning är att allt ska gå lätt och enkelt när jag väl är där. Mmm…

I postorderbranschen

2014-02-01 16.06.29

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Mitt andra jobb då? Ja, idag fick jag ett nytt positivt besked. I fredags var jag på en jobbintervju, med en man och en kvinna, och trots rätt flummig hjärna och konversation på två språk kändes det bra. När kvinnan plötsligt utbrister:
– Jag gillar dig! Du skulle pass in jättebra i vårt team.
Då insåg jag att jag med all säkerhet gjort något rätt i alla fall. Lite överentusiastiskt utbrast jag:
– Så då har jag fått jobbet?!
Mannen såg generad ut. Vet inte om det var min pinsamma fråga eller det faktum att han inte kunde svara. Givetvis måste de högre cheferna få säga sitt. Och givetvis måste jag göra ett textprov så att de vet att jag verkligen kan skriva. Ja, jag sa ju att jag kände mig flummig. Tydligen lyckades jag skrapa ihop en bra text ändå. Om underkläder. Nu snackar vi postorderföretaget Klingel.se. Sätt igång och shoppa. Du kommer inte kunna motstå det om du läser mina texter. Woohoooo! Ja, det ingår lite annat i tjänsten också. Vi tar det pö om pö.

Det roliga är att det är en riktig anställning, vilket borde ge mig rätt till sjukförsäkring, betalda sociala avgifter och pension. Som frilans måste man ju stå för allt sådant själv och det kan bli dyrt! Vissa Sozialkasse kräver upp emot 2000 kr i månaden. Jag skulle kanske kunna komma undan genom att gå med i Künstlersozialkasse, men då måste jag kunna styrka att jag är skribent eller författare och inte bara redaktör. Det är väl nu jag ska påbörja den där romanen eller knåpa ihop det där manuset…

Långrandigt

Oj! Blev visst ett långt och utförligt inlägg om min situation, men det går som inte att berätta historien utan att förklara hur det ser ut här. Så som jag uppfattat det. Mycket kan hända än. Samtidigt är det oerhört spännande att se hur bitarna faller på plats. En efter en kommer de. Nästa bit måste bli att hitta ett eget boende och fatta beslut om Getberget. Dags att packa, flytta, sälja? Men ingen brådska. Jag har en hel månad på mig innan jag måste bestämma mig. Haha. Först ser jag fram emot att sätta mig in i det nya jobbet som börjar i mars. Fram till dess finns det ännu tid till att ladda batterierna, kolla lägenheter och drömma fram nästa pusselbit.

Glühwein

Häromdagen blev jag så himla lycklig när en vän hörde av sig och vi planerade att julbaka, gå på julmarknader och dricka Glühwein. Inte nödvändigtvis samtidigt – eller tillsammans – men jag blev så himla förväntansfull. Jag tycker om adventstiden, när ljus kommer upp i träd, fönster och på balkonger.

Julbil?

Julbil?

Vi svenskar verkar ganska ensamma om allt pyssel i fönstren. Här är det ovanligt med fönsterlampor eller ens blommor. Upplever det som om fönster bara är fönster. Antingen är de öppna eller fördragna. Något annat är ointressant.

Sen är ljuset annorlunda också. Tack och lov! November är ju beckmörkt uppe i norr. Här blir det aldrig så mörkt på dagen. Dagsljuset är fortfarande dagsljus. Trots förkylningen känner jag stor skillnad i pigghet. Att det sen är höst fortfarande i mina ögon gör saken lättare förstås. Och att det knappt regnat på länge. Skvättregn, men inget direkt skyfall.

När E var här gled vi in på Dachkammer på Simon-Dach-Strasse en kväll. Vi var egentligen småtrötta, men jag fick ett infall. Hon måste ju får dricka Glühwein!

Så vad är då skillnaden mellan det och glögg? Tja, vad ska jag säga…? Glühwein känns hemgjort, på ett positivt sätt alltså. Det är inte så sött och alla kryddor kommer fram väldigt väl. På Dachkammer serverades det i glasmuggar med en apelsinskiva på kanten. Den som vill kan söta själv, men jag lät bli.

Jag tror också att Glühwein kan vara starkare, men det har jag inga bevis för. Det säljs överallt och jag har sett folk gå runt med höga och smala glasmuggar på stan. Några ungdomar tog till och med in det på t-banetåget. Jag är fortfarande ovan att man får dricka alkohol fritt på offentliga platser. Än så länge tycker jag alltid det går städat till och ger en gemytlig känsla. Fast det är klart att det måste påverka folk även på ett negativt sätt.

Såg en karta idag som visade alkoholkonsumtionen i världen. Finland och österut samt Europa, Australien och några fler länder drack absolut mest. Sverige kom i kategorin strax under, men de här är de områden där folk dricker allra mest i hela världen. Skrämmande. 

http://twistedsifter.files.wordpress.com/2013/08/map-of-alocohol-consumption-around-the-world.jpg
Kartan kommer härifrån.)

En Irish Coffee på det?

Men nu hamnade jag i något tungsint igen. Vet inte hur jag lyckas, men jag blir fascinerad av fakta och sådant jag läser. När det bär iväg finns ingen hejd. Haha.

Åter till Glühwein. Det var gott, men E och jag är inga mesproppar. Nästa drink fick bli en Irish Coffee. Rätt blandad är den så jäkla god. Jag har spanat in en speciell bartender på Bishop’s i Skellefteå och han är en klippa. Levererar varje gång. En kväll var det en tjej som gjorde den och det blev bara pannkaka. Fick be om mer farinsocker så den blev drickbar, men sen dess håller jag koll på min bartender.

Turligt nog så levererade även Dachkammer. Jag var mycket nöjd. Gillar också att det bara var en tvåa. För mycket whisky och balansen rubbas. Jaha, där gick jag igång igen. Värdelöst information. Det man kan säga är att jag verkar vara väldigt passionerat intresserad av ämnet.

Skål!

Svenskar i Berlin

heart

Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!

En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.

Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!

När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.

Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.

Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.

Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.

Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.

Människor som bryr sig

Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.

Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.

Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.

I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.

I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.

I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.

Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.

De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

Sonntag in Berlin

I brist på kära underbara Instagram…

Kunst-Werke i Mitte

Hinterhof, Kunst-Werke i Mitte

Bästa konstverket på utställningen

Bästa konstverket på utställningen…

Höstfärger

Höstfärger i Friedrichshain

Karl-Marx-Allee

Tjoho Karl-Marx-Allee! Och en busig gatlykta

O så vacker hösten kan vara!

Hösten är så vacker!

Huskroppar i solsken

Huskroppar i solsken

Ännu mera löv

Ännu mera löv

Intressant fasad

Intressant fasad

Strausberger Platz

Strausberger Platz

Skönt med regnuppehåll

Skönt med regnuppehåll

Löv i massor

Löv i massor

Dahliorna blommar än

Dahliorna blommar än

Studie i grönt

Studie i grönt

Hello!

Hello!

Rostangrepp

Rostangrepp stort som Afrika

Karl-Marx-Allee / Strausberger Platz

Karl-Marx-Allee / Strausberger Platz

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

Arbeitsagentur – Bürgeramt: 1 – 0

I morse slog jag upp ögonen i vettig (?) tid, dvs strax före kl 07.00. Det var dags att tampas ännu en omgång med de tyska myndigheterna…

Igår cyklade jag runt i tre stadsdelar. Först ca 5 km till Arbeitsagentur på Charlottenstrasse i Mitte. Där stod jag sen i kö i drygt 30 min för att få veta att jag var i fel byggnad.

Kort promenad runt kvarteret, in i fel hus och upp 5 våningar (hiss). Ner igen.

Till nästa hus. Upp 4 våningar (hiss).

En blond ung tjej tog hand om mig och förklarade att jag måste registrera mig hos Bürgeramt först för att de ska kunna knappa in mig i systemet på Arbeitsagentur. Jag behövde ett ”personnummer”. Dessutom inom 6 dagar, dagar som i princip var passerade. Bara ligga på och fixa det på en gång.

Alltså cyklade jag till närmaste Bürgeramt på Yorckstrasse (Kreuzberg) och fick ett formulär. I övrigt tog de inte emot någon. Endast tidsbokning.

x-berg

Mehringdamm / Yorckstrasse

Till saken hör att jag har en tid bokad på min ”egen” Bürgeramt i Friedrichshain, men det är inte förrän den 17/10. Så där stod jag med ett tämligen obegripligt papper i handen. Vad nu?

Jag fyllde i det jag kunde medan jag funderade.

”Hm, nästa Bürgeramt ligger på Schlesischestrasse. Det är på vägen hem. Äh, jag stannar till där också.”

Upp på cykeln igen, genom hela Kreuzberg.

Ett gott tecken

När jag var på väg mot trappan till ingången såg jag en handfull människor stanna till utanför. Jag slank förbi bakom ryggen på dem precis när de tog ett foto. Hoppas jag inte kom med! Sen grunnade jag på vad de firade. Nytt medborgarskap kanske?

Även på denna Bürgeramt fick jag samma besked. Bara bokningar, men torsdag morgon kan det finnas möjlighet. Om jag hänger på låset. Suck, ja vad göra?

Lite nedslagen gick jag ut genom dörren. Det låg rosenblad på marken. Inser att två av dem jag mötte måste ha varit ett brudpar. Det var i alla fall ett fint och bra tecken!

Sluta kämpa

IMG_3999

”Stop and smell the roses”

Dagens plan var att åka förbi ”min egen” Bürgeramt kl 8.00 och se om det gick att reda ut begreppen. Icke sa Nicke. Samma visa. Bedrövad gick jag till cykeln igen. Hur gör jag nu? Är jag fast i ett moment 22? Och då händer något underligt. Jag blev alldeles lugn. Innan hade jag varit spänd och stressad, orolig. Hur skulle det gå? Men nu, när jag insåg att jag kanske inte kunde göra något – då släppte jag allt.

Bestämde mig för att cykla till Arbeitsagentur och förklara mitt dilemma. I skallen konstaterade jag att jag hade gott om pengar på banken så om jag nu missade en veckas a-kasseersättning skulle jag klara mig ändå. Allt var bortom min kontroll. Allt var som det skulle. Jag gav upp kampen.

Cyklade längs med Engeldamm och de gula löven lyste som minisolar på träden. Det grådisiga vädret fick färgerna att bli ännu klarare. Inne i skallen sjöng jag på en liten melodi. Ti-di-pom-ti-di-pom.

På Arbeitsagentur var det knappt någon kö, kanske 4-5 personer före mig. Vid disken var det samma kvinna som igår som tog emot mig, och jag förklarade så gott jag kunde hur det låg till.

”Jamen då skriver jag in att du varit här. När du sedan varit på Bürgeramt måste du komma tillbaka till oss innan den 24/10.”

Hepp! Allting löste sig. Åtminstone tillfälligt. Men tänk så skönt att bara ta saker som de kommer. Utan stress eller oro. Det går ju!

Så idag gillar jag Arbeitsagentur. De vann den här matchen 😉

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!