Berlin, Berlin, Berlin, Berlin… Jag kan höra själv hur jag låter. Som en skiva som hakat upp sig eller den där förbannade papegojan som inte kan hålla tyst. I två år har jag mer eller mindre konstant tjatat om denna stad. Berlin. Fast visst är det väl så när man blir förälskad, att det är svårt att dölja? Man vill prata om det – eller henom – hela tiden. Om man dessutom är kär på avstånd. Inte vågat ta första steget. Då är det ännu värre. ”Tror du hen gillar mig? Tittade hen hit? Men tänk om hen bara vill vara kompis?” Ja, tänk om Berlin bara vill vara kompis med mig. Vad gör jag då? Eller vad händer om kärleken är besvarad? Så fantastiskt!
Hur ska jag få veta? Det är inte helt enkelt att få en stad att svara. Så hur gör man då? Jo, man fortsätter vela mellan ”tänk om” och ”det kommer aldrig att bli av”. Mellan känslan av ”det här är mitt rätta hem” och ”tänk om jag har fel”. Sen är det ju det där med förutfattade meningar om hur kärleken ska se ut. Att man först ska träffa den rätte, dejta och känna efter. Om allt klickar går man ett steg längre och flyttar ihop. Efter det väljer man antingen barn eller bröllop. För så gör ju alla. Alltså ska man åka till Berlin ett par gånger och känna efter, söka fast jobb, boende, flytta. Hepp! Check – fan – fan – fan.
Trots min snart välkända (ökända?) velighet är det roligt att träffa på andra Berlinfantaster. På ganska kort tid har jag träffat två killar som också gillar stan och åker dit så fort de har möjlighet. En av dem fick plötsligt allt att verka himla enkelt. ”Jag åker ner och ser vad som dyker upp, för alltid är det nått.” Lätt, enkelt, okomplicerat. Så det är precis vad jag gör. Den här gången. (Lovar!) Jag får bo centralt i en rymlig trerummare i Prenzlauer Berg/Mitte. Enda villkoret är att jag har kul på balkongen. Det är där alla växterna står. Mitt uppdrag är att så att säga kasta vatten på dem. Närmare bestämt två 10-litershinkar per kväll efter en varm dag. Efter en mulen dag får jag väl låta bli att kasta vatten på balkongen. Antar jag. Och jag lyder. Imorgon åker de och lämnar mig helt ensam. Vi får väl se om skivan fortsätter att snurra runt runt efter det här. Jag är åtminstone på plats. Jag lever mitt liv. Väntar på att ödet ska gripa in…