Kategoriarkiv: Om skrivandet

Jag fick precis en idé. Den gör mig så glad. Länge har jag grunnat på vad jag skulle kunna hjälpa andra med. Något som jag älskar att göra, men som även skulle kunna gynna en medmänniska på något sätt. Det har tagit mig lång tid och mycket mod att våga börja skriva. Tänk om jag kan hjälpa andra som tvekar?

Det finns så många föreställningar om hur en ”riktig” författare ska jobba. Allt från att man måste sluka böcker, till att man måste vara kung – eller drottning! – på rättstavning. Visst är det fördelar som kan gynna skrivandet, men alla är vi unika. Så även vårt sätt att närma oss skrivprocessen.

I nästan 10 års tid har skrivandet hängt mig över axeln, flämtat mig i örat och på alla sätt försökt få mig att sätta igång. Jag har svarat med att dra i handbromsen. Ja, jag har dragit i alla bromsar jag kunnat hitta. Tanken på att skriva något så långt som en bok har fullkomligt förlamat mig.

Varför är det så läskigt att skriva?

Det finns ett kort och snabbt svar på den frågan – kritik! Speciellt orättvis sådan från en totalt okänslig person. Ett förfluget ord kan krossa ett skrivarhjärta för alltid. Och det är en sårbar process att skriva.

Dessutom är skrivandet ingen exakt vetenskap, som många verkar tro. Det går inte att mäta och väga orden, även om det finns de som hävdar att de kommit på en ”framgångsformel”. Att skriva är en konstform som till syvende och sist handlar om att beröra läsaren på något sätt.

Jag vill lyfta den som längtar efter uttryck

Vi lever i en tidsålder då experter av olika slag faller ner från sina piedestaler. Kvalitet efterfrågas inte i samma utsträckning för nu kan vi göra allt själva! På gott och ont naturligtvis, men det skapar enorma möjligheter för den som vill vara kreativ. Du behöver inte längre ett förlag för att publicera din bok. Du kan göra det själv!

Trots att du kan göra det själv finns det ända någon annan att ta hänsyn till. Den personen är förstås läsaren. Även om rättstavning och språkfel kan störa läsningen så är det förhållandevis lätt att fixa. Det viktigaste är istället berättelsen som helhet. Håller den ända fram? Får vi läsaren att engagera sig och hänga med? Om svaren blir nej, hur gör vi då?

Jag hjälper gärna till att lyfta dig och din berättelse.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

<3 Skrivhjälp i april <3

Jag har skapat en sida här på bloggen där jag berättar mer om min idé. I korthet skulle jag vilja erbjuda 10 personer hjälp med ett skrivprojekt.

Tanken är att jag tar emot max 10 sidor text, en kort beskrivning av projektet, samt de frågor skribenten har, och sedan skriver jag respons på en A4-sida. Allt för det symboliska priset av 100 kr. Priset är tänk att ge en liten adrenalinkick till både mig och skribenten. Det blir på riktigt!

Sugen på att testa? Läs mer här

Favoritböcker som ännu har blanka sidor

En vän sa en gång: ”Om du verkligen vill ta skrivandet på allvar, då borde du gå omkring med en anteckningsbok i väskan – för det gör riktiga författare.” Jag minns inte ordagrant, men ungefär så sa hon. Jag kollade väskan. Inte hade jag en anteckningsbok där inte. Men så kom jag hem…

Min lägenhet är inte full med anteckningsböcker, men jag tycker jag har ganska många. Nästan alla står i bokhyllan, det vill säga åtta stycken. Två används och ligger strategiskt utplacerade i hemmet.

Jag kan se ytterligare ett par, men de används för noteringar och listor. Några står och väntar med ännu oskrivna blad.

Med andra ord – jag älskar anteckningsböcker!

Dagbok eller arbetsbok

I övrigt har böckerna två användningsområden: dagbok eller arbetsbok. Det finns alltid ett par som är aktuella.

Min nuvarande arbetsbok är stor, A4, och börjar bli fullklottrad. Där skriver jag ner alla idéer, funderingar, lösningar och annat som jag vill komma ihåg.

I dagboken öser jag ur mig då och då, när skallen känns för full. Det går i perioder. Stundtals skriver jag dagligen, men oftast med pauser på flera månader.

Däremot är det sällan jag går tillbaka och läser i böckerna. Men de finns. Om jag behöver dem.

(Bäst jag stoppar ner en anteckningsbok i väskan…)

Mina favoriter kommer från: www.teneues-calendars.com

Ta mig själv på allvar? Seriöst? (Foto: Petra Karaskova)

Målsnöret snart i sikte. Vi är inne på sista delen av manusarbetet på kursen, och jag går igenom hela alltet igen. Finkammar är inte rätta ordet, för några delar är inte klara, men jag håller på att limma ihop bitarna. Det blir kanske ett filmmanus i alla fall! Dags att börja tänka som ett proffs, eller åtminstone att ta skrivandet på allvar. Vänta nu, har jag sagt det förut?

Precis som jag lärde mig när jag gick sångkurser på somrarna, så har processen vänt igen. Jag rutschade ner i mörkret och har sedan långsamt knagglat mig uppåt. Idag är jag vid gott mod, och har hittat tillbaka till lusten att skriva.

En anledning till att det vände var att jag hittade några filmklipp på YouTube. Författaren Steven Pressfield har skrivit tre böcker om konsten att vara kreativ: The War of Art, Do the Work och Turning Pro.

I Do the Work beskriver han motståndet som alltid uppstår när vi vill förverkliga en dröm eller försöka ändra något i våra liv, exempelvis börja äta mer hälsosamt.

Ju större dröm, desto större motstånd.

När jag såg filmsnutten med Brian Johnson (se nedan), och han kortfattat beskriver bokens budskap, så klickade det till i skallen. Jag är inte ensam; alla som försöker sig på något liknande känner så här, och jag kan välja att bete mig som en amatör – eller ”turn Pro”.

Tänk som ett proffs

Allt det här kan verka självklart, men i den kreativa processen är du instängd i dig själv. Det går inte att se klart. Att bli ett proffs betyder inte nödvändigtvis att du får betalt, det handlar om attityden till skapandet.

Ett proffs gnäller inte, eller försöker slingra sig. Ett proffs sätter sig ner och jobbar – varje dag – utan en massa larv. Förr eller senare måste du välja om du vill ta ditt skapande på allvar eller inte. Däri ligger skillnaden.

Att ta mitt skrivande på allvar har varit jättetufft, för jag har tänkt att resultatet måste bli bra och då har självförtroendet dalat. Fast det handlar inte om det! Det är ju hur jag själv ser på mitt skapande som betyder något.

Jag inser att det är viktigt. Kanske inte för någon annan, men för mig. Om det är viktigt, ja då är det bara att ”do the work”. Sätt igång!

Lyssna på Brian Johnson i klippet nedan (ca 1 min in pratar han om motståndet):

Efter regn kommer solsken, heter det. Det borde rent logiskt betyda att efter solsken kommer regn. Så ser vårvädret i Berlin ut, även om det inte har regnat särskilt mycket. Det är solen som kommer och går, och med den min inspiration.

Varje vår är jag lika förvånad. Varför är jag så energifattig? Så nedstämd? Så trög? I Berlin är jag ännu mer förvånad över mitt vårdeppiga humör, för här är ju vintern så mild.

Men om jag tänker tillbaka så känner jag ungefär på samma sätt varje år. Oavsett var jag befinner mig. Många känner sig hängiga på hösten, för mig kommer det på våren. Så är det bara.

Det som stör mig mest just nu är förstås att skrivandet gått i stå. Jag längtar bara efter sol, att få sitta i lä vid en husvägg och lapa mig full. Sedan har jag kommit till den svåraste delen i mitt manus, och jag bävar inför uppgiften.

Astrid Lindgren sa att en berättelse måste vara som en gädda; en käft som hugger tag, en matig del och till sist en snärtig stjärt. Jag har kommit till den matiga delen, och min gädda är tämligen mager.

Ge mig sol, så jag orkar vidare mot den snärtiga stjärten…

Rädslocirkusen är i full gång (Tempodrom)

Dags för respons igen. Vid midnatt på torsdag ska texten vara inne. Det är tänkt att det ska vara hälften av manuskriptet. Jag har skrivit tillräckligt mycket, men strukturen lämnar mer att önska. Som jag ser det klumpar jag ihop all lera jag behöver så att jag snart kan börja dreja.

När jag kom på lermetaforen kände jag mig väldigt nöjd. Den belyser exakt hur jag känner det. Jag vet fortfarande inte exakt vilken genre jag befinner mig inom. Det finns frågetecken runt saker som exempelvis årstid (vårvinter, vår eller sommar?), och jag är ännu inte helt säker på visst innehåll.

Det irriterar mig att den där sena responsen fick mig ur balans. Bara därför går det trögt att hitta tillbaka till flödet. Jag vet förstås att min skapande process alltid går upp och ner. Men så fort rädslor kommer med i bilden stannar allting upp.

När rädslan tar över

Problemet är att jag började fundera. Istället för att skriva det som jag gillar så kommer tankar på hur jag ska få andra att gilla min berättelse. Dessa två saker hör till viss del ihop, men oro för vad andra ska tycka är lika blockerande för den kreativa processen som oro för pengar och inkomst.

Idag ska jag se över strukturen så här långt. Ifall scenerna kommer logiskt efter varandra och att den röda tråden är intakt. Men jag är orolig och rädd inför responsen. Jävla skit…

Jag sitter med mitt manus och funderar på nästa steg. Imorgon är det inlämning och jag oroar mig givetvis. Något som blivit tydligare med tiden är konflikten mellan förnuft och känsla. Hur bygger man en historia, genom noggrant förarbete eller i kreativt flow? Eller hur kombinerar man dem på bästa sätt?

Kan jag gå på känslan?

Problemet är att inspirationen till min berättelse kommer från något självupplevt. Jag trodde det kunde vara enklare som nybörjare, men det är snarare som om fantasi och verklighet hamnar i konflikt.

Som jag förstått det ska allt manusarbete föregås av en strukturerande fas. Man samlar in material och fakta, man skapar skelettet till storyn, man utforskar karaktärerna. Först när det jobbet är gjort är det dags att börja skriva.

Då ska manuset liksom ”skriva sig självt”, för då vet man vart man ska. Ha! Jag kommer på mig själv att tänka: Vad vill den här figuren i den här scenen? Ger jag ut för mycket eller för lite information? (Säkert det senare.) Och fungerar min huvudkaraktär? Alls!?

Det är förstås till stor del nerverna som dallrar, men jag har återigen hamnat i konflikten mellan struktur/förnuft och fantasi/känsla. Jag är i grund och botten en intuitiv känslomänniska. Jag har förlitat på att den sidan ska föra mig rätt, men kan jag helt lita på min fantasi? Om jag inte gjort ett ordentligt förarbete?

Eller är jag innerst inne bara rädd för att berätta historien för andra? Det är det mest troliga svaret, och varför tvivlet gnager idag. Imorgon kommer 6 personer ta del av mitt ”verk”. Brrr…