Författararkiv: Ingrid

Kyrkogården – det nya utflyktsmålet

Berlinarna är ”som annars”. Förutom att befolka parkerna på helgerna så smyger de sig in på kyrkogården med picknickfilt och bok i högsta hugg. En gång såg jag en grupp ungdomar sitta på gräset och dricka öl. Andra har tagit för vana att lägga sig och sola i badkläder, men där går min gräns. Något måste få förbli heligt.

I dessa coronatider tycker jag inte om att trängas i parkerna. Istället har jag liksom slumpmässigt hamnat på kyrkogården. Det är både lugnare och färre människor. Dessutom prunkar vårblommor (och andra blommor förstås) minst lika mycket här. Väldigt ofta träffar jag på ekorrar och nyfikna fåglar. Utställda bänkarna inbjuder till vila och kontemplation. De maffiga gamla gravarna är fascinerande och lite skrämmande att beskåda. Döden finns nära, men också livet.

Snygg mosaik och en ängel som heter duga

Kyrkogården som mötesplats

Den senaste upptäckten är kyrkogården i hörnet Prenzlauer Berg/Greifswalderstraße. Den har ett krångligt namn, som alla kyrkogårdar, men det lilla caféet Nonna visar vägen. Där kan man för övrigt köpa gott fika. Jag slog på stort och köpte en smörgås med vegansk ”färskost” gjord på bland annat rödbetor och garnerad med ruccola. Som efterrätt fick jag en bit banana bread och en svart kaffe. Mums!

Jag behöver dessa nästan normala dagar efter så lång tid med coronarestriktioner. Det är fortfarande viktigt att hålla avståndet, men jag behöver komma ut och se människor. Dagens fikastund skedde spontant och i sällskap med min granne.

Maffig grav som en länk till tidigare generationer

Bland blommor, blader och gravar

På just den här kyrkogården är stämningen lättsam, bilderna till trots. Fler än vi hade stämt möte här. Det finns en liten odling i ett hörn där man även har bikupor. I sommar kommer de säkert sälja grönsaker, typ tomater och sallad, och kanske honung. Det är typiskt Berlin med den här blandningen av stad och land. Lite längre in finns en rekreationsyta där barnfamiljer lekte, vilade och spelade spel.

Inget beach party på kyrkogården

I dagens samhälle har respekten för fredade platser minskat. Bara det att folk väljer att gifta sig och döpa sina barn i kyrkan, men förväntar sig att prästen inte ska prata om gud… Ja, det är galet. Och att kyrkor och kyrkogårdar utsätts för vandalism. Jag hade inte tänkt skriva om moral och etik, men oavsett vad man tycker om gud och kyrkan så borde man visa respekt för de döda och framför allt de efterlevande.

Kort och gott, skippa helst ölen, hög musik och badkläder när du besöker en kyrkogård.

Det är vår i Berlin

Solen skiner och jag borde gå ut, men jag ska bara… Ja, jag måste se om det går att koppla mobilen till bloggen. Det gick ganska enkelt, men hur ser ett inlägg ut? Vi testar.

So far so good, men kan jag lägga upp mina tulpanbilder? Det återstår att se…

Hurra! Det funkar. Just nu blommar tulpaner överallt. De är faktiskt snudd på utblommade. Körsbärsträden utanför mitt fönster har ordentliga knoppar. Det är inte långt kvar. När de blommar, å det är den bästa tiden ❤️

En sista tulpanbild innan jag rycker upp mig och går ut.

Ursäkta fimparna, men dit is Berlin wa!

Coronatest

Är det bara jag som råkar ut för konstiga saker? För inte så länge sedan fick jag hämta mitt paket hos ”grannen” – 2,5 kilometer bort! Igår hände nästa märkliga grej med mitt allra första coronatest.

Jag hade tid för klippning. Eftersom man numera behöver ett negativt dagsfärskt coronatest för ”kroppsnära tjänster” så hade jag även bokat tid för det. Framförhållning! 😉

Det första som var underligt var att jag valt ett testcenter, men sedan mirakulöst fått tid på ett annat – 4 kilometer bort. Okej… Tekniken spökade väl. Inga problem. Jag tar spårvagnen.

Jag var tidigt ute, men testcentret var tomt så jag fick komma in direkt. Två snabba svep djupt in i näsan senare var jag klar. Det tog knappt 10 minuter. Med tårarna trillade nedför kinderna klev jag ut på gatan igen. (Den vänstra närborren var trång. Inte skönt!)

Testresultatet skulle vara klart om 20 minuter, sa kvinnan på testcentret. Jag åkte hem, åt lite mat och jobbade en stund. När jag kollade min mail var klockan närmare 17.00, och inget svar! Nervositeten steg. Testcentret hade förstås stängt redan kl.16.00. Säg inte att detta kommer strula!?!

Jepp, först kl.22.30 plingade det till i mailboxen.

Så hur gick det med klippningen? Som tur var fick jag komma in ändå. Min frisör vågade chansa och det var ju tur för mig, även om det finns ett och annat att säga om saken…

Testet? Negativt så klart.

Att få syn på sig själv i språket

2018-01-28 11.30.55

Det händer förstås att jag hör något uttryck som jag använder ofta, eller favoritord, men sedan tyskan kom in i mitt liv ser jag mig själv tydligare. Det första jag ville lära mig var artighetsfraser. ”Danke, gleichfalls”, om någon önskar min en bra dag, men sedan dök de upp. Småorden.

Tidigare har jag inte insett hur jag förminskar mitt budskap när jag pratar, men jag använder ofta ord som lite, kanske, ju, väl osv. Det är ord som gör det jag säger mindre farligt. För det är min fasa, att jag ska reta upp någon. Inte för att jag inte gillar att diskutera, utan för att jag vill undvika att såra andra. Om jag kan. Det ligger ju inte alltid på mig.

Det kan även ses som en del av samhällsstrukturen. En kvinna får inte vara för tvärsäker eller kraftfull. Då blir man lätt ”mansplainad” och tillrättavisad, vilket i sin tur varken skapar en fruktbar diskussion eller hållbar förändring. Jag ser att jag även påverkats av detta.

Är smalltalk/kallprat av ondo?

För ett tag sedan såg jag att någon på Facebook ondgjorde sig över så kallat smalltalk. På svenska skulle vi säga kallprat, i alla fall i Norr- och Västerbotten. Många tyskar verkar se det som något onödigt och trist. Tvärtom, säger jag. Hur ska du annars kunna lära känna någon ny? Man kan inte dyka ner i den djupa delen av poolen på en gång.

När jag träffar en ny person så ställer jag nyfikna ofta ofarliga frågor och, så att säga, skrapar personen på ytan. Om det går bra, och något spännande dyker upp i konversationen, då är det läge att dyka djupare. Fast det går sällan att påbörja en relation där. Smalltalk är mitt allra bästa verktyg för att lära känna en annan människa.

Men tillbaka till småorden.

Språket – ett extra hudlager

Plötsligt hör jag mig själv använda ord som ein bisschen, vielleicht, ja osv. Förminskande småord i tysk översättning. Jag märker också hur mina utökade språkkunskaper förfinar min förmåga till smalltalk på tyska. Det gör mig glad. Jag känner mig som mig själv igen. Utan orden blir jag hudlös, tyst och blyg. Då har jag inget att gömma mig bakom.

Småorden och kallpratet, det får mig att få syn på mig själv. Hur jag fungerar i sociala sammanhang. Den svenska jag talar översätter jag uppenbarligen till andra språk också. Nu verkar jag ha erövrat inte bara engelskan, utan tyskan också. På mitt vis, med snälla ord och nyfikna frågor.

Fotbollsdebaclet

Ibland visar sig inte mitt hemland från sin bästa sida. Inte för att Sverige är ensamt om detta fenomen, men idag är det överallt. I alla media. Svenskarna (?) som hånar fotbollsspelaren av utländsk härkomst. De kallar honom allt möjligt fult, och skyller hela förlusten på honom. Om han istället lagt vinnarmålet hade han hyllats som ”Årets svensk”. Den ironin, den ironin…

Jag ska börja med att säga att sport övergår mitt förstånd. I alla fall denna oerhörda mani som vissa personer uppvisar i sportsammanhang. Spelar ingen roll om det gäller de egna barnen i knatteligan eller – som idag – VM i fotboll.

För balansens skull så fattar jag inte svenskarna hysteriska kärlek för ”Mello” heller. Jag är istället mycket skeptisk till de flesta sammanhang som uttrycker gruppmentalitet utan koppling till sans och förnuft. Det i sig är ironiskt eftersom jag troligen gjort mig mer ”känd” som känslomänniska.

Det jag konstaterar, efter att Tyskland slog Sverige med 2–1 igår, är att jag tror vi ”behöver” den här typen av kollektiva upplevelser. Inte för att förfasa oss över alla ”troll” som sprider hat – utan för alla människor som svarar med kärlek och solidaritet.

Kanske är detta det bästa som kan hända nu, så här kort tid innan valet? Folk reser sig upp ur tv-sofforna, lyfter en knuten näve och hojtar #backadurmaz

Egentligen är det riktigt vackert när jag tänker efter. DET är mitt land. Heja Sverige! <3

Sachsenhausen Museum

Gårdsplanen framför museibyggnaden till höger och själva lägret rakt fram.

När jag var ny i Berlin kände jag ingen dragning till platser som haft betydelse under andra världskriget och nazisternas välde. I min ungdom har jag läst så många böcker i ämnet, sett så många tv-serier och filmer, att jag inte orkat ta in mer. Så det fick vänta. Tills nu.

Jag hade besök från Sverige, två glada Berlinentusiaster, när jag ställde frågan:
– Vill ni besöka koncentrationslägret Sachenhausen med mig?
Förslaget kändes inte som ett speciellt muntert sådant, men de sa ja och vi åkte iväg.

Det första som slog mig när vi klev av på stationen i Oranienburg var hur mysig och oskyldig staden såg ut. Sedan rundade vi det gamla stationshuset och jag upptäckte poliserna på balkongen. De stod säkert bara där och tog en rök, men jag ryste till i sommarvärmen. Synen slog an en ton som jag bar med mig under resten av dagen.

Granne med ett koncentrationsläger

Att ta sig till lägret och museet är enklast till fots. Det går bussar, men inte speciellt ofta. Sträckan är ungefär 2,6 km lång, men det är enkelt att hitta tack vare skyltarna.

Jag vet inte hur det såg ut i området runt lägret under andra världskriget, men idag ligger villorna tätt längs gatan. Träden på var sin sida av vägen inger en skyddande känsla, men så ligger det plötsligt där, i en återvändsgränd. Till vänster en gammal byggnad som numera hyser ett café, till höger en grå vägg som förkunnar:

Gedenkstätte und Museum…

Ja, jag kunde inte läsa hela texten. Det stod i alla fall att detta är ett minnesmärke och ett museum.

  • Ingången till museiområdet
  • Texten på muren vid ingången

Arbeit macht frei

Området är stort och jag kunde inte orientera mig riktigt, då jag inte hade någon karta. Vi gick in igenom en grind och såg ett fint hus längre bort på andra sidan av en öppen plats. Det såg ut som ett stationshus eller en skola. När jag gick närmare såg jag orden:

Arbeit macht frei.

I min enfald har jag trott att det bara var i Auschwitz man kunde läsa detta, men kanske stod det så på grindarna till alla läger. Det här var dessutom den verkliga ingången. Jag försökte ta en bild så att texten syntes, men skärmen på telefonen var kolsvart. Man ser ändå tillräckligt tycker jag.

  • Lägret är ett tomt fält idag
  • Grinden med de förfärliga orden

Mitt hjärta slog fortare när jag passerade genom grinden. På andra sidan fanns ett öppet fält. Vinden blåste ljummen runt min kropp och en känsla av lugn infann sig. Det var som om tiden stod still härinne. Som den måste ha gjort för dem som satt fängslade här.

Grymheten sitter i väggarna

Det finns få byggnader kvar, men två baracker återuppbyggdes av gammalt material på samma plats som de judiska stått. Dessa eldhärjades 1992 då högerextremister försökte förstöra dem. Delar av en byggnad är därför omgjord till ett modernt museum.

  • Tvätthoarna i det lilla tvättrummet
  • Latrinerna sida vid sida

Här ges många av fångarna plötsligt ett ansikte. Förövarna får väldigt lite utrymme, vilket är helt rätt. Istället möter vi präster, judar, kommunister och politiskt oliktänkande med bild och levnadsbeskrivningar. De blir till människor av kött och blod.

I barackerna finns sovsalen kvar, samt matsal, toalett och tvättrum. Nattetid kunde vem som helst blir knuffad ur britsen och indragen i tvättrummet. Där fick personen utstå fruktansvärd misshandel och tortyr, för att slutligen dränkas, hängas eller dö av skadorna. I sovsalen låg resten av fångarna och hörde allt.

Lägerfängelset

Den värsta platsen, förutom ”obduktionsrummet”, måste ha varit lägerfängelset. Här pryglades homosexuella och andra fångar, och de utsattes för oerhörda hemskheter. På gårdsplanen står tre stora trästolpar kvar, där hängde man upp de bakbundna offren.

Med viss tvekan lade jag en hand mot det murkna träet. Det kändes torrt och varmt. Jag fick ingen stöt eller ”minnesbild”. Istället upplevde jag frid och kärlek. Kanske var det jag som skickade in den känslan i träet?

"Ihjälslagna. Ihjältigna. Till minne av nationalsocialismens homosexuella offer."
”Ihjälslagna. Ihjältigna. Till minne av nationalsocialismens homosexuella offer.”

Jag fortsatte att strosa runt gårdsplanen. På den grå muren sitter två plaketter, till minnet av alla homosexuella som dött här, och till samtliga dödade. Jag lade handen mot muren också. Den kändes hård och varm på samma gång, och mitt hjärta blödde.

Spöken från det förflutna

Efter besöket inne i barackerna och fängelset var det skönt att promenera ute på det stora fältet igen. Vinden var fortfarande ljummen, molnen bullade upp sig i makalösa formationer, och i fjärran hördes åskan mullra.

Ett hörn av fängelsegården

Då fick jag en känsla som snabbt växte sig starkare. Jag upplevde hur en liten grupp fångar följde efter oss på avstånd. Bakom min högra axel förnam jag tre män i smutsgrå fångkläder, de var magra och sjukliga. ”Det måste vara inbillning”, tänkte jag.

Jag var rädd för vad de kunde utstråla för känsla, men till min förvåning uppfattade jag bara tacksamhet. En kärleksfull värme som strömmade emot mig.

Fortfarande undrar jag om männen verkligen fanns där, och varför de i så fall var så tacksamma, men bilden stannar kvar inom mig. Liksom hela upplevelsen.

Andra regler för jobbsökande

Det gör mig så förbannad att det liksom gäller ”andra regler” för folk som jobbar på Jobcenter (AF) än för dem som är jobbsökande. Av en ren slump fick jag veta idag att det ”saknades” uppgifter på min ansökan. Inget mail, inget brev (de skickar alltid ut brev!), inget telefonsamtal. Ingen har hört av sig och jag trodde förstås att tystnaden betydde att ansökan var under behandling. På torsdag är det den sista i månaden. Hur blir det med hyran? Stressnivån sköt i höjden på 5 sekunder!

Med gråten i halsen cyklar jag till mitt Jobcenter och blir så småningom emottagen av en sval och pipinette kvinna i åldern 55 plus. Jag svettas som en gris och känner mig allmänt som om jag håller på att tappa förståndet. Då säger fanskapet:

”Jag kunde inte läsa Era dokument – de är ju på svenska!”

Jag satt bara och gapade. Det saknades alltså ingenting. Hon hade inte ens försökt att översätta de papper hon redan hade.

Arbetssökande = Supermensch

Ur minnet steg den långa föreläsningen jag fick av en Jobcenter-anställd då jag var ny i Berlin 2013 (och sämre på tyska):

”En annan utlänning, en kinesiska, hon översatte minsann alla dokument själv. Hon tillbringade timmar på att översätta och förstå. Dessutom sökte hon alla jobb hon hittade och fick napp efter bara några veckor.”

Ja, det är förstås en sådan supermänniska man måste vara som arbetssökande!

Det jag hade i min hand den gången var en rejäl bunt papper, med sida upp och sidan ner av komplicerad information om jobbsök – på tyska. (Inte fanns det något på engelska inte.) Tanten idag behövde bara öppna Google Translate och översätta ordet ”kontoutdrag” till ”Kontoauszug”. Det gällde ca 10 ord på just ett kontoutdrag. Siffrorna borde väl ändå vara desamma!?

Eftersom hon är ekonom borde hon dessutom förstå informationen bättre än jag. Hur förklarar man räntefonder och svenska pensionssystemet på ett annat språk? Jag förstår det ju inte ens på svenska!

Idag vill jag bara ge upp och åka ”hem” till Sverige. Jag hoppades på en nystart i Berlin, men jag orkar inte mer. Det är för svårt.

 

Irving Penn på CO Berlin

2018-04-27 16.12.26-2

Jag längtar tills jag får gå på Irving Penn-utställningen. Tänkte gå häromdagen, men då hojtade vännerna i Sverige till. ”Vänta tills vi kommer!” Så jag väntar, och väntar, och väntar…

På senare år har jag upptäckt hur fascinerad jag är av fotografier och bilder. Det har inte varit så tydligt för mig tidigare, men så fick jag se Sally Mann, Sibylle Bergemann, Diane Arbus, Arnold Newman, Vivian Maier, Sam Shaw, Herb Ritts och förstås Anton Corbijn. För att bara nämna några.

Det är speciellt de äldre fotograferna och bilderna jag gillar. Foton från svunna tider. Det är så spännande att möta människor från förr, se deras liv och ta del av deras historier.

Irving Penn är främst berömd och omtalad som modefotograf, men hans porträttbilder är väldigt fina. Jag ser fram emot att sen dem IRL. Nån gång… Snart, snart…

Edeka – Lidl: 0–1

Otroligt så mycket billigare det blir att handla på Lidl! Tidigare i veckan var jag på Edeka och kom hem med 1 st (nylon)kasse med matvaror. Det hade kostat 26 Euro. Igår släpade jag hem 2 st (!) fulla kassar från Lidl för det facila priset av 22 Euro.

Innehållet skiljer sig förstås. Bara Edeka har den kattmat som min lilla prinsessa vill äta. Märket råkar vara exklusiva Gourmet Soup. Jag som pendlar mellan vegetarian, vegan och pescetarian (fisk) avskyr att köpa köttprodukter, att Purina dessutom ägs av Nestlé gör mig heligt förbannad, men Spira äter nästan inget annat. Det är bara att lägga samvetet åt sidan.

2017-08-26 17.33.11-2

På Lidl köper jag havremjölk, apelsinjuice (måste ha!) och ost. Egentligen bör jag inte äta ost, delvis av tidigare nämnda anledning – jag värnar om djuren – men det är svårt att låta bli. Maasdamer är holländskt och smakar precis som det står på förpackningen, nötigt. Alltså nötter, inte kossor…

Ekologiskt

kaffeePå Edeka handlade jag förut mest ekologiska produkter. Lidl har inte lika många, men de finns där också. När plånboken är tunn då väljer man därefter. Jag tycker dock de har hyfsade grönsaker. På Lidl handlar jag billig pasta, öl, ostar, tomater, zucchini, och vissa godissorter. De flesta kakor går fetbort, för allt innehåller palmfett eller -olja!

Edeka har en hylla med produkter från Alnatura. Där köper jag alltid mitt kaffe (–>), jordnötssmör, samt olivolja. De har även bra kokosolja, krossade tomater, kikärtor osv. Tyvärr kan de ibland vara dyra, men ex kaffe behöver jag inte köpa så ofta.

Sammanfattningsvis föredrar jag eko, men med nuvarande taskiga ekonomi är jag tacksam för Lidls låga priser. Det skadar inte heller att affären ligger precis runt hörnet, 5 minuter från mitt hus 🙂

Walpurgisnacht

2016-07-15 13.22.39

I Sverige firas det Valborgsmässoafton idag (och kungens födelsedag), men tyskarna firar också. Walpurgisnacht kallas det här, och firandet går väl till på ungefär samma sätt (beroende på åldersgrupp och mängden intagen alkohol). Våreldar förekommer också i båda länderna, fast inte så ofta i Berlin. Som tur är…

Jag har i alla fall aldrig sett några majbrasor, men folk grillar gärna i parker och på grönområden. Kanske tänder de mindre eldar, men det är varken speciellt smart eller ens tillåtet i tättbebyggt område.

I övrigt tycker jag att tyska traditionen påminner mer om svenska skärtorsdagen. Vi svenskar pratar då om häxor och Blåkulla, och barnen klär ut sig till påskkärringar. Här förekommer inga påskkärringar, men däremot häxor, kvastar och svarta katter.

Den heliga Valborg

Enligt Wikipedia beror allt detta på helgonet Valborg (Walpurgis), en engelsk prinsessa som blev abbedissa i Tyskland. När jag läser om henne dras ögonen till följande textrader:

”Tack vare sin omfattande utbildning kunde hon senare skriva Sankt Winibalds biografi […] Hon är därför ofta omtalad som den första författarinnan i både England och Tyskland.”

Jag tror bestämt att jag gillar den heliga Valborg. Och det är skönt att vintern verkligen rasat ut nu. Dessutom extra fort i år. Hoppas värmen håller i sig under resten av sommaren. När det är +25 eller lite mer, då trivs jag som bäst.

Ha en trevlig Valborgsmässoafton! <3