Dags att släppa taget om Skellefteå

Ändå sedan flytten till Berlin har jag funderat på hur länge jag ska stanna. Det har varit svårt att ta ett definitivt beslut. På senare tid har jag dock fått en insikt. Jag borde nog investera mindre energi på tanken att återvända till min tidigare hemstad Skellefteå. Insikten hänger ihop med det nya kulturhuset, Sara kulturhus.

Många som följer mig på Facebook har sett mina inlägg om Skellefteås val att inte ge Västerbottensteatern egna utrymmen i Sara kulturhus. Jag hade inte ens tvekat om att teatern skulle vara en del – och en viktig del – i det nya kulturhuset. Nyheten gjorde mig därför arg och ledsen, men framförallt djupt besviken.

Efter beskedet var jag redo att ställa mig på barrikaderna. På grund av corona och avståndet började jag istället söka efter allierade. De flesta verkade dock mer eller mindre uppgivna – trots mina försök att underblåsa revolutionen. En kort stund funderade jag på att agera ensam. Skriva en arg insändare eller en artikel, men sedan rann ilskan av mig.

Tänk om inte det här är ”sista slaget om kulturhuset”, utan ett tecken på att det är dags för mig att släppa taget om Skellefteå?

Vilken väg är rätt väg? Hitåt…

Inte längre ”min” stad

Skellefteå är en västerbottnisk småstad som vuxit sig mellanstor och jobbar på att bli ännu större. Kommunens val av väg gällande kulturhuset gör de kanske för de ”vanliga” skelleftebornas skull. De som älskar Skellefteå AIK, Stadsfesten och ”Mello”. De som gärna trängs i öltält, dricker starköl i plastglas och skrålar med i schlagerlåtar. Man bygger ett kulturhus som ska erbjuda enkla nöjen för enkla människor. Och det är inget fel med den bilden!

Felet ligger i mina förväntningar. Jag har aldrig passat in i de där sammanhangen, aldrig blivit (eller velat bli) en i gänget. Med nya kulturhuset trodde jag däremot att Skellefteås kulturliv skulle komma att breddas, att dörrarna skulle slås upp mot världen. Med det fanns möjligheten till en ny spännande arbetsgivare. Dörrarna kommer öppnas mot världen, men tyvärr på bekostnad av de lokala kulturutövarna.

Men tänk om allt är precis som det ska vara? Jag har förändrats. Skellefteå har förändrats. Kanske är det inte längre ”min” stad?

…eller ditåt?

Kulturstaden Berlin har något för alla

Både MAN och Skellefteå Konsthall, som inte heller fått utlovad plats i kulturhuset, har gett mig en djupare kunskap om konsten. De har lagt grunden för det konstintresse som vuxit fram hos mig de senaste 10 åren. Västerbottensteaterns arbete är jag närmare bekant med, för den bästa tiden har jag tillbringat där.

Min vision för kulturen i Skellefteå var att den skulle få blomstra och utvecklas. Att lokalt skulle varvas med nationella och internationella inslag! Men Skellefteå kommun väljer att svika ortens professionella kulturutövare, och det gör att Skellefteå inte längre är en stad för mig.

Men jag har grävt ner stridsyxan i den berlinska sandiga jorden. Det är ändå inte min strid att utkämpa. Om skellefteborna är nöjda med sakernas tillstånd, hur förmätet vore det då inte av mig att klampa in och läxa upp dem? Jag bor redan i en stad som (vanligtvis) svämmar över av kultur. Allt jag behöver och vill ha finns här.

Kära skelleftebor, lycka till med alla stora projekt och njut av ert nya fina kulturhus. Men glöm inte teatern och konsten! De behöver också ert stöd. Hjälp dem blomstra på det sätt som passar den större staden Skellefteå och alla dess framtida invånare.

Med all min kärlek ❤️

Pÿur shit?

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet 2015 har jag klagat och gnällt på min internetuppkoppling. Uppgivenheten under åren har gett sig uttryck i allehanda kraftuttryck. Jag har, lite fatalistiskt, tagit för givet att jag måste leva med skiten. Döm om min förvåning när min nuvarande leverantör Pÿur visade sig ha knivskarp service.

Ja, jag har skällt, gnällt, gråtit och gnisslat tänder. Inget har gett något större positivt resultat. Faktiskt inget resultat alls (bara på tänderna). Som nyinflyttad var min högsta prioritet att få igång internet så snart som möjligt. Jag hade hört skräckhistorier om folk som fått klara sig i månader utan uppkoppling. Därför kollade jag noga upp vad som låg närmast fiber/kabel och vad som fanns i mitt hus.

Jävla dinosaurie! I hate you. / Bild på felande internet
Jävla dinosaurie! I hate you.

Tele Columbus visade sig vara ett vettigt val. De var inte så förfärligt dyra, ”de” fanns redan i väggen och de hörde inte till de mest sågade. Till min stora lycka så kom ”boxen” (det vi väl skulle kalla router på svenska?) snabbt med posten. Tyvärr hände noll och intet när jag kopplade in den. De fick lov att skicka en tekniker för att ställa om en brytare i källaren, men sen var vi online!

Surfandet har svajat hit och dit, och bilden av Tyskland som ett u-land inom internetteknologin har känts allt mer sann. Tankarna har gått till en gammal hackande T-Ford (som man måste veva igång) snarare än något nytt och modernt.

Tele Columbus ❤️ Pÿur = Sant!

Efter ett tag blev Tele Columbus uppköpta av Pÿur. Vad skulle detta medföra? Jo, internet blev mer och mer opålitligt. När jag skulle streama tv eller film kunde det stoppa mitt i och stå och tugga, för att komma igång efter ca 1 minut. Sedan stannade det igen, och så där höll det på vissa kvällar. Ruggigt irriterande.

Värst har det varit när jag inte kunnat jobba effektivt. När jag kastats in i och ut ur Teams-möten. Till slut fick jag nog och mailade supporten. Det hade jag gjort förut, men nu hotade jag med att byta leverantör. Dagen efter ringde telefonen.

Efter ytterligare några dagar fick jag besök av en trevlig servicetekniker, och nästan direkt han lämnat mitt hem anlände en ny ”box” med posten. Voilà! Fast det började dåligt. Samma jäkla tuggande och stoppande, men så hände något och nu rullar det på. Bättre än någonsin. Ta i trä.

Pÿur är kanske inte skit när allt kommer omkring…? 💩

När olyckan är framme

Idag blev jag vittne till en olycka. Ett cykelbud susade fram över gatan precis när en bil skulle svänga höger. Killen flög över huven på bilen som tack och lov nästan stod still. Hela förloppet gick så fort! Till min stora lättnad så rusade många personer fram för att hjälpa cyklisten. Det gjorde mig glad och tacksam. Yes, Berlin! ❤️

Jag var på väg över ett övergångsställe och hann inte riktigt se om killen landade med ansiktet i gatan. Bilen skymde sikten. När jag kom fram till olycksplatsen hade de hjälpsamma människorna redan vänt på cyklisten. Som tur var hade han inga blodiga skador, men han hade nog slagit i högra sidan av huvudet.

Hans cykel låg mitt i gatan så jag gick fram och lyfte upp den. Körde upp den på trottoaren och lutade den mot en lyktstolpe. Polisen kom snabbt till platsen och då gick jag vidare till min destination. De hade nog många vittnen att prata med. När jag kom fram för att utföra mitt ärende så skulle de precis stänga – för alltid faktiskt – så jag fick vända om och gå tillbaka.

Cyklisten hade flyttats och satt nu på en stol på trottoaren. Han gned med handen på sidan av huvudet. En av poliserna stod och pratade med honom och några av vittnena. För den andra polisen hade jag berättat att jag hade flyttat cykeln. Då jag var nästan framme hos dem så tittade han upp och kände igen mig. Han stoppade mig och frågade mig om jag sett olyckan.

”Nja”, svarade jag. ”Jag såg nog inte allt”.

Det är så märkligt hur hjärnan fungerar. När jag sedan hunnit halvvägs hem igen kom jag på att jag visst sett hela förloppet. Hjärnan hade bara inte hunnit registrera det.

Cykel

Ett tillförlitligt vittne?

Precis när jag hade lyft blicken där på övergångsstället så hörde jag ett ”bonk” och såg cyklisten flyga över motorhuven på bilen. Killen kan ha räddats från allvarligare skador tack vare väskan han bar på ryggen. En sån där kubformad väska för matleveranser. Det är möjligt att den tog en del av smällen. Ifall det fanns mat i den var den säkert tung. Då måste den ha hjälpt till att vrida runt killen i luften. Utan den kan han ha stupat med skallen rakt ner i asfalten.

Vid närmare eftertanke hann jag aldrig se cyklisten komma. Det gjorde knappast bilisten heller, förmodar jag. Om killen skulle leverera mat hade han säkert bråttom. Min gissning är att han chansade och trodde han skulle hinna korsa gatan före bilen börjat svänga. Säkert cyklade han också mot rött ljus. Jag hade nämligen grön gubbe och cyklisten korsade min väg.

Det här är tyvärr väldigt vanliga olyckor i Berlin. Oftast är det lastbilar som ska svänga höger och korsar cyklisternas bana. Ibland kan de ha grönt samtidigt, vilket är helt galet. Å andra sidan gör många cyklister som den här grabben. De tar farliga risker. Killen kommer förhoppningsvis inte få några bestående men.

BVG – weil wir dich lieben

Lokaltrafiken i Berlin sköts av BVG. Det är en förkortning för Berliner Verkehrsbetriebe och de ser till att tunnelbanan (U-Bahn), spårvagnar och bussar rullar. För några år sedan fick de en ny slogan: Weil wir dich lieben. För att vi älskar dig. På typiskt Berlin-manér är det svårt att avgöra om det är sanningsenligt eller ironiskt. Det kan förstås komma från hjärtat, men berlinarna är kärva som 5:ans sandpapper.

BVG har fått kritik för att inte hålla tiderna, ha otrevlig personal och att tåg faller bort utan förvarning. Sådant som brukar ske inom lokaltrafiken i de flesta städer, men BVG har vänt misslyckandena till framgång. De anlitade stans bästa reklambyrå, som passande nog heter GUD. Och på den vägen är det…

Is mir egal*

Framgångsreceptet stavas förstås humor. GUD tog över marknadsföringen 2015 och den här resan tog sin början. Till sin hjälp har de sociala medier. Det som är så genialiskt är att man lyckats sätta fingret på just det som är Berlin.

Jag uppmärksammade först en video som de använde i sin reklam. Den som någon gång åkt med BVG känner igen sig direkt. Man har fångat Berlin på pricken!

U2 – we love you

En av t-banelinjerna heter U2 och går mellan stadsdelarna Pankow i norr och Ruhleben i söder. Under deras turné 2017 lockade man rockbandet U2 till att spela i tunnelbanan. Till resenärernas stora förtjusning så spelade de på just plattformen till linje U2.

Här är en kortare version, men det finns en längre som lagts ut av Rolling Stone Deutschland.

BVG och corona

Under corona har man varit lite mer seriös, men humorn har ändå funnits där. Jag har fotograferat två skyltar som stått att finna på busshållplatser runt om i Berlin. Här visar de hur du ska tänka för att hålla ett avstånd på 1,5 meter:

BVG häst
BVG corgis

BVG är inte de enda som framgångsrikt använt sig av humor i sin marknadsföring. Även stadens renhållning, Berliner Stadtreinigung, använder humorn med lyckat resultat, men det får bli ett annat inlägg.

…

*Bryr mig inte, det kvittar, ”sprolla roll”.

Den tyska pastan

Jag måste googla medan jag skriver, för vad är Maultaschen egentligen? De påminner om stora tortellinis, eller ännu hellre ravioli, med antingen vegetarisk eller köttfyllning. De säljs ”färska” i vacuumförpackning. Alltså inte i okokt form som pastan vi är vana vid. Men är den här tyska pastan verkligen ”äkta” pasta?

När jag konsulterar Wikipedia får jag fram att Maultaschen är en sorts pasta som härstammar från Schwaben i sydvästra Tyskland. Fyllningen är traditionellt gjord på köttfärs och/eller spenat, (feta)ost, krutonger, lök och olika kryddor. Utseendemässigt kan de påminna om ravioli, men större. De är ungefär 8-12 cm långa och drygt hälften så breda.

Inte den tyska pastan, men väl ett försök till svensk potatissallad
Inte den tyska pastan, men väl ett försök till svensk potatissallad

Precis som namnet antyder så rör det sig om små fickor som ryms i munnen. Maul betyder mun och Tasche kan betyda ficka eller väska. De serveras antingen stekta, i grönsakssoppa, eller med smält smör och gräslök. Som tillbehör är potatissallad populärt.

Tyskarnas svar på Mac ’n Cheese

Ännu en märklig sort som hör till den tyska pastan kallas Spätzle. Den kommer också från Schwaben och påminner om bandspagetti. Den kan dock förekomma i många olika former och lagas nästan alltid färska. Liksom med Maultaschen är degen ganska lik vanlig pastadeg, men inte helt. Jag kan inte sätta fingret på skillnaden. Bara att den är lite segare.

Vegosillen som en god vän skickade mig till midsommar*
Vegosillen som en god vän skickade mig till midsommar*

Spätzle har jag ätit någon enstaka gång. Det kan serveras till olika kötträtter eller – som jag ätit den – med riven ost och lök. Gott, men väldigt mäktigt. Kändes snudd på flottigt. Osten fick den att påminna om amerikanarnas mac ’n cheese. Med en grönsallad till funkar det bättre.

De tyska smålänningarna

Die Schwaben… och så lägger du till vad du tycker är jobbigt med dem. Dessa sydlänningar, som alltså gett oss den tyska pastan, har också en hel del gemensamt med smålänningar. De senare påstås som bekant vara sparsamma. Så även folket i Schwaben. Och inte nog med det – de är kända som regelrätta party poopers.

De ständigt partysugna berlinarna blir alltid surmulna när man nämner die Schwaben. De förstör allt som är kul genom att klaga på högljudda fester och uteserveringar som har öppet längre än till kl.22.00. Dessutom vill de att det ska vara rent och städat överallt. Den fräckheten! 😆

…

*Det finns inlagd sill i Tyskland, speciellt matjesill, men även Abbas på välsorterade matvarubutiker.

Corona i Berlin

Det är fantastiskt hur snabbt man glömmer, så jag tänkte fundera lite över året med corona. Se tillbaka för att kolla om jag kommer ihåg hur det hela började. Jag ska inte jämföra så mycket med Sverige, men helt ofrånkomligt är det inte. Flera tyskar har frågat mig om ”den svenska linjen” och jag har svarat så gott jag kunnat, men jag är så trött på jämförelser.

Från första början har man jämfört hit och dit: antal smittade, antal döda, antal tillfrisknade, antal vaccinerade… Listan kan göras ännu längre. Jag hängde med i nyhetsrapporteringen då. Vi visste ju inget om corona och hur illa det skulle bli, men så less jag blev efter ett tag.

Ingen jag kände hade upplevt en pandemi tidigare och det lät ruggigt farligt. Jag bestämde mig tidigt för att minska riskerna och inte besöka familjen. Ett lätt men ändå tufft beslut.

Mask på trottoar, street art à la corona.
Lustigkurrar har varit i farten och skapat street art à la corona

Det blev en befrielse att få jobba hemifrån. När beskedet kom drog jag en suck av lättnad. På grund av lägre intäkter fick alla anställda arbetstidsförkortning (Kurzarbeit). Det innebar att mina arbetsdagar blev kortare och att slippa åka med lokaltrafiken för bara några timmar kändes också bra.

Ensamhet var jag redan van vid så när våren och solen kom, då passade jag på att njuta och försöka varva ner.

Hur svårt kan det vara att bära mask?

Det första som skedde i Tyskland var att vissa regler och restriktioner infördes. De har ändrats flera gånger, men tre regler har legat fast hela tiden:

1) tvätta händerna,
2) håll avståndet, och
3) bär mask där så krävs.

Första gången jag skulle handla efter att maskregeln införts vågade jag inte bära en riktig mask. Det var så himla konstigt. Värre blev det dock att ha en scarf för ansiktet! Jag kände mig som en bankrånare.

Sedan vande jag mig snabbt vid att bära mask. Det är inget problem för mig, men hur provocerande har det inte varit för svenskarna!?! Herre gud vilka diskussioner som pågått i kommentarsfälten på Facebook. Allt från långa haranger om hur man använder masken på ”rätt sätt” till vilka oerhörda ”smitthärdar” de är. Inte sällan kom kritiken från folk som aldrig själva burit mask.

Men hur svårt kan det vara? Hela nationer har klarat av det. Bara Sverige måste krångla!

Berlin har lidit och stretat emot

De som haft det svårast i Berlin är gastronomin och kulturen. Även turistsektorn, samt små butiker och caféer har gått på knäna. Klubb- och musikscenen har kämpat för att undvika undergång. När jag varit ute på stan har jag sett tomma lokaler och nya verksamheter nästan överallt. Restauranger får erbjuda hämtmat så det kan ha räddat några.

Privatpersoner har också fått kämpa med corona och dess ekonomiska följder. De som blivit arbetslösa allra mest. Stödpengar har delats ut, men de ska också betalas tillbaka. Jag är otroligt tacksam för att båda mina inkomstkällor är fortsatt stabila.

När människor har det svårt, då vaknar kämparglöden. I Berlin demonstreras det konstant i vanliga fall, och under pandemin har alla Querdenker* krupit fram under stenarna de legat gömda under. Nästan att jag kan föreställa mig dem utanför regeringsbyggnaden med högafflar, påkar och facklor i händerna.

Corona – stolthet och skämskudde

Under corona har jag pendlat mellan två lägen: stolthet och skämskudde. I Berlin har jag känt stolthet på min lokala mataffär där trängseln och toapappersbristen uteblivit, men Querdenker-demonstrationerna har varit pinsamma till tusen. De överfulla parkerna på helgerna och spontana ravefesterna har väl inte direkt fått mig att skämmas, bara känna uppgivenhet.

Vissa människor kommer aldrig fatta sitt eget bästa. Än mindre bry sig om andra.

Tysk affisch om att bära mask
Rumgurken? Smaka på det ordet. Affisch om att bära mask

Under en kort tid var jag en stolt svensk som stöttade den svenska linjen, men sedan fick jag plocka fram skämskudden flera gånger. Just maskmotståndet har jag stått helt oförstående inför, och vägran att stänga ner samhället mer. Det hade kunnat göras mer utan att ändra grundlagen.

Fast kanske skjuts bara eländet på framtiden vid nedstängning? När det hela är över, då vet vi mer. Inte förr.

Sverige klassat som högriskområde

Läste någonstans att Sverige haft ett incidensvärde på över 600 per 100.000 invånare mot Tysklands 50 (eller var det Berlins?). Sverige är därmed klassat som högriskområde. Jämförelser är lönlösa eftersom jag tror de flesta länder haft både värre och bättre perioder. I slutänden kommer det nog jämna ut sig. Ändå känner jag ingen i Berlin som varit sjuk medan många vänner i Sverige varit sjuka. Hittills.

Nä, vi får ställa vårt hopp till vaccineringen. Vid jul blir det 2 år sedan jag träffade min familj och det känns. Längtar…

…

*En samling människor som tror på allehanda Verschwörungstheorien, dvs konspirationsteorier. Det finns även högerextrema i den här gruppen. Andra demonstrerar emot maskplikten som vore den ett brott mot deras mänskliga rättigheter. Att en demokrati innebär ett visst personligt ansvar också, de bryr de sig inte om. De här människorna finns i alla länder, men det gör inte saken mindre pinsam. Skärpning Berlin!

En svensk i Berlin

Jag har massor av tankar i skallen idag och försöker fånga några av dem i det här inlägget. Det är så mycket som sker när du tar steget och lämnar det invanda: din familj, dina vänner, ditt språk och ditt hemland. Du blir både fri och bunden på samma gång. Fri att skapa dig en ny identitet i Berlin, men för evigt bunden till ditt gamla hemland Sverige.

Det finns ingen tvekan. Jag kommer alltid vara svensk! Hur länge jag än bor i Tyskland kommer jag aldrig bli tysk. Fördelen är att nationaliteterna är ganska lika, språket är den största skillnaden. En annan fördel för mig som vit europé är att jag smälter in. Och som svensk står jag högt i kurs. Det gör mig till en ”lyxinvandrare”.

Här kunde jag skriva om rasism och en massa annat som många invandrare ställs inför, men det är någon annans berättelse. Jag vill berätta om mina upplevelser som högst frivillig och förvisso privilegierad invandrare.

Tv-tornet och Karl-Marx-Alle i Berlin

Måste en svensk alltid jämföra?

Det var mitt eget val att flytta, för jag ville se något annat. Jag ville uppleva något nytt, lära mig nya saker, utmana mig själv och jag ville se mer av staden jag blivit så förälskad i. Det handlade aldrig om att något var bättre eller sämre. Det vara bara annorlunda.

När jag berättar om Berlin kan jag ofta uppleva att fler än en svensk hamnar i försvarsställning, som om det pågår en ständig jämförelse. Är det så vi svenskar fungerar? Jag valde inte Berlin för att Tyskland är bättre utan på grund av att skillnaderna lockade. Dessutom är jag förmögen att älska Sverige och Berlin på samma gång. Mitt hjärta är stort.

Berlin är full av överraskningar, både bra och dåliga

Vad är det som är så speciellt med Berlin?

För att förklara kan en jämförelse bli nödvändig. I Sverige har vi levt 200 år i fred och frihet. Vi har skapat en socialistisk stat och ett välfärdssamhälle för alla. (Att vi nu håller på att rasera detta är en annan femma.) Berlin är på efterkälken, men staden har varit hårt utsatt under lång tid. Jag ska inte tråka ut dig med en massa historia. Det räcker att nämna andra världskriget och muren. Då fattar alla.

Berlin är en motsägelsefull stad. Motsatsernas och dualitetens stad. Det finns alltid två sidor av myntet (eller kanske muren?). Jag känner en frihet här som jag inte känt någonstans tidigare (förutom vid havet), men frihet kan lätt tippa över i obehaglig liberalism. Jag älskar att strosa runt i ett sommarvarmt Berlin med en kall starköl i näven. Däremot avskyr jag drogliberalismen. Berlin är både och. Det är det som är charmen!

…

Vi har bara hunnit skrapa på ytan. Det här får bli det första i en serie inlägg om utmaningen med att utvandra som svensk och försöka bli berlinare.

Kristi himmelsfärdsdag

En röd dag mitt i allt. Christi Himmelfahrt, som det heter på tyska, är alltså röd dag även i Tyskland. Passande nog – eftersom ”allt” är stängt – är vädret grått och regnigt. Jag har haft svårt att sova en period, speciellt i natt, så jag låg och slumrade vid lunchtid. Det var rogivande att lyssna till regnet utanför. Öppna-fönstret-säsongen har börjat. Jippi!

Jag vet inte varför jag sover dåligt just nu, men det är säkert en kombination av händelser på jobbet och det faktum att det blir ljust så tidigt på morgonen. En granne (tror jag vet vem) har också den fula ovanan att sätta på tvättmaskinen mitt i natten!?!

Måste säga att jag är förundrad över hur känslig jag är, för jag vaknar varje gång maskinen centrifugerar. Hela huset – och min säng – vibrerar! Jag laddar för att skriva en arg lapp någon dag. Det var farligt nära igår då jag blev väckt runt halvfyrasnåret. Samtidigt drar jag mig för att skriva på tyska…

Körsbärsträdet om hörnet har blommat ut för länge sen
Körsbärsträdet om hörnet har blommat ut för länge sen

In med det nya, ut med det gamla

Det bästa med regnet är att jag kan använda min nyaste jacka, en turkos vindjacka med kapuschong. Modellen är egentligen nästan likadan som vinterjackan. Det är tydligt att jag gillar långa jackor med kapuschong och dragsko i midjan. Det bästa är att jag nu kan göra mig av med kläder som inte passar.

Jag har röjt ut mina gamla jackor ur garderoben för att göra plats åt de nya. Känns befriande! Tyvärr är alla klädboxar i kvarteret överfulla, de där stora trälådorna man kan lämna gamla paltor i. Jag väntar tills jag kan dumpa min påse i och inte utanför boxen, för det är väl att tänka utanför boxen som är bra…?

Bomber från andra världskriget

Radion har stått på idag och jag hörde på nyheterna att de återigen desarmerat en gammal bomb från andra världskriget. Den här gången i Potsdam. Första gången jag hörde talas om en liknande händelse så trodde jag att det var en engångsföreteelse, men det hittas bomber nästan hela tiden. I alla fall betydligt oftare än jag insett.

När jag besökte Rom och Aten lärde jag mig att minsta lilla grävarbete kan ta evigheter på grund av att de hittar antika lämningar överallt. Äldre och betydligt mindre explosiva fyndigheter än i Berlin bör tilläggas.

Första bomben jag hörde talas om hittades i Frankfurt am Main för några år sedan.

Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga
Borttagna gravstenar från gravar där de avlidna saknar anhöriga

Bombningen av Dresden 1945

Bomberna ligger alltså kvar sedan andra världskriget. Då bombades som bekant Berlin svårt, men även andra tyska städer. Dresden är den stad som jag tror drabbades allra hårdast. Den i princip jämnades med marken som hämnd för Blitzenbombningarna i London. Häftiga bränder gjorde Dresden till en spökstad.

Blindgångare, en sovande bomb

De bomber som hittas är så kallade blindgångare, det vill säga de detonerade aldrig när de fälldes. Det betyder dock inte att de är ofarliga. Snarare tvärtom. Dagens bomb blev tydligen desarmerad inom en timme, så de ca 3000 evakuerade behövde inte vara borta från sina hem särskilt länge.

I skuggan av det som sker i Gaza, och på andra platser i världen, så visar det hur lång tid det tar att återhämta sig efter ett krig. Bomberna – och såren – finns kvar, nästan 80 år efter krigsslutet.

Lördag, ostbågar & Herr Nilsson

Många svenskar saknar vissa älskade livsmedel i Tyskland. Det kan vara allt från Kalles kaviar till ostbågar. Speciellt köttätarna verkar ”lida” av bristen på vad det nu kan vara. Som vegetarian upplever jag snarare ett större och mer varierat utbud, men just ostbågar kan vara en utmaning att komma över.

De senaste två helgerna har jag frossat i ostbågar. Min närbutik erbjuder för det mesta jordnötsbågar, eller andra sorters puffade majsprodukter med jordnötssmak. (Jag älskar jordnötter, men helst i sin naturliga form, i godis eller som bredbart pålägg.) Då och då hittar jag samma märke men med ostsmak. Då köper jag alltid två påsar på en gång! 😋

Godis (och "fel" ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin
Godis (och ”fel” ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin

Herr Nilsson har ostbågar – och svenskt plockgodis

Egentligen är det inte så svårt att hitta ostbågar i Berlin. De finns på Ikea, Svenska kyrkan och på godisaffären Herr Nilsson. Herr Nilsson är en mindre kedja av butiker och de erbjuder typiskt svenskt plockgodis, saltlakrits, Marabou chokladkakor, chips och ostbågar från de kända märkena, för att bara nämna några saker.

Jag har en Herr Nilsson-butik inom promenadavstånd, på Immanuelkirchstrasse i Prenzlauer Berg. Några gånger har jag unnat mig att gå dit och handla för att sedan kunna frossa i salta balkar, grodor, dödskallar, mumrikar och bomber. Första gången jag gick förbi följde det också med en stor påse OLW ostbågar. Nu senast fanns bara ”cruncherz” kvar (se bilden), men de slank ner de med.

Idag är det lördag och solen skiner… 😎