Att flytta utomlands är komplicerat. Det är mycket som händer och förändringen kan skapa en känsla av avstånd till det gamla livet, ja till och med ett utanförskap. Man är inte längre en del av det gamla på samma sätt. Men alla förändras under livets gång. Det händer även att relationer dör och att viktiga människor försvinner ur ens liv.
Det nya lockar förstås. Varför skulle man annars ta ett sådant steg? Samtidigt behöver vi alla något att hålla i, en grundtrygghet. Dit räknar jag relationerna med familj och vänner i Sverige. Med många vänner funkar det perfekt. Vi kan ses och samtalet tar vid där det slutade sist. I dagens text skulle jag dock vilja prata om de andra. De som inte finns kvar, och det tomrum de lämnat efter sig.
Vänskap är något fint och ingen klarar sig särskilt bra utan vänner. Jag har fina vänner i Berlin också, annars hade jag aldrig vågat flytta och börja om. Men det finns – eller snarare fanns – dessa speciella, djupa relationer som jag trodde skulle hålla för evigt. När de inte gjorde det, då gör det ont. Sedan jag flyttat till Berlin har jag förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv. Och jag trodde aldrig det skulle ske. Inte just dessa två…
Jag vill bli älskad
Självklart är jag den första att säga att jag inte är felfri, men vem är det? Vi är väl ändå värda kärlek? Minns så väl när jag gick manuskurs för långfilm och lade fram en idé där huvudkaraktären helt och hållet var byggd på mig själv. Ledaren på kursen sammanfattade henne (läs: mig) så här:
”Hon vill bara bli älskad.”
Minns hur jag studsade till där på stolen, men det landade rätt inom mig. Ja, det är det enda jag vill. Bli älskad. Men när jag inte känner mig älskad, då kan jag bli jobbig och konfrontativ. Det värsta jag vet är när människor drar sig undan och vägrar svara mig. (För övrigt ett drag jag besitter själv. Däremot vet jag att jag skulle svara om jag blev uppmanad till det.) Två gånger har jag ställt frågan ”värderar du den här vänskapen?” utan att få svar. Sånt känns! Och det lämnar spår.
En vänskap som varar för evigt
Efter en tid slutade även en annan person, som hade lovat mig ”evig vänskap”, att kontakta mig. Det var nästan alltid jag som hörde av mig och ofta för att jag behövde hjälp. Jag gick med ständigt dåligt samvete och tyckte obalansen var besvärande. Istället för att gå och grunna på saker så försöker jag lära mig att vara rak, öppen och ärlig. Jag tog kontakt. Dessvärre slutade den vänskapen i en ”evig tystnad”. Och jag menar inte att lägga all skuld på den andra. Tvärtom har det alltid varit mitt mönster att ta på mig all skuld. När jag slutade göra det så hände alltså detta, vilket får mig att undra hur hälsosamma de här vänskaperna egentligen var…?
De senaste 5 åren har jag ”klaschat” med fler personer jag träffat och lärt känna. Berlin har gett mig skinn på näsan och jag har slutat vara en dörrmatta. (Jag har skrivit om det förr.) Tyvärr tas det sällan emot särskilt bra när jag säger ifrån. I början kan jag förstå, då var det fortfarande ovant för mig och jag tog i för hårt. Jag fattade inte varför jag blev arg och det var väldigt jobbigt med skuldkänslorna. Tills jag en dag berättade för någon om en situation som uppstått och fick till svar:
”Det där är totalt respektlöst beteende! Den där personen beter sig ju helt galet mot dig.”
Att ta ansvar för andras känslor
Som den empatiska person jag är så har jag alltid känt in andra människors känslor. Jag har tagit ansvar för dem och velat hjälpa. Under uppväxten var jag en liten komiker som lättade upp stämningen i ett hem präglat av sorg. Först när jag närmade mig 30 år så insåg jag att jag alltså även gick omkring och bar på andras känslor. Plötsligt förstod jag situationer som jag reagerat starkt på, men samtidigt känt en förvirring kring för att jag inte kunde härleda mina egna känslor. Det är annars något jag är mycket bra på. Insikten att det var andras känslor kändes som en befrielse.
Om man är van att ta ansvar för andras känslor så skapas ett slags medberoende. Inte så att jag var tvungen att smyga runt på tå som i en våldsam relation eller hantera skuld och skam som följer ett beroende. Skuld förvisso, för jag har alltid varit rädd för att såra. Jag vet ju själv hur ont det gör, men vi är bara människor. Jag har slutat be om ursäkt för mina reaktioner. Istället accepterar jag att jag kan vara vass och till och med elak, men bara om provocerad. Jag tillåter mig själv att reagera – och säga ifrån!
Ett tomrum
Dessa viktiga relationer finns alltså inte längre. För att växa som människa tror jag vi behöver tillåta ensamheten att omsluta oss, och göra upp med gamla beteenden som inte längre tjänar oss. Att växa som människa gör att relationer – liksom kläder – kan bli för små när man växer ur dem. Däremot betyder det inte att man glömmer. Jag glömmer aldrig de här två människorna som var så viktiga för mig under så lång tid.
Tvärtom. Jag kämpar fortfarande med tomrummet.
