Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!
Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)
Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)
Joggare + disktrasor = sant
Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.
Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.
Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.
Äckligaste idag
Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.
Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.
Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷
Efter att ha gått loss hårt med djupa funderingar kom så söndagen och lugnet. Idag är det klibbigt varmt och regn med åska väntas till kvällen. Min granne frågade om vi skulle ta en glass innan det brakar loss. Jag ska träffa henne om en stund. Jobbat lite och sitter och sippar vatten i ett av mina nya coola glas. Det lila.
Min närmaste matvarubutik är en Lidl-filial som inte räknas som fullstor. Det betyder att de inte alltid har samma utbud av varor eller samma bredd på sina erbjudanden. Mig spelar det ingen roll, för jag handlar mina basvaror där ändå. Då och då kikar jag på det där krimskramset de säljer. Under corona har jag fyndat flera gånger, och jag köper mina barnsliga skolkalendrar där varje sommar.
Sist jag gick och handlade skulle jag hålla i slantarna hade jag tänkt. Gick väl så där. Jag kom hem med de här glasen. Kunde inte motstå dem! Långt innan regnbågsfärgerna förknippades med Pride så har jag älskat alla färger samtidigt. I skolan skulle vi sy små doftkuddar och alla broderade i fina pastellfärger. Inte jag! Jag kunde inte välja så jag sydde med alla färger. Ja, helst grundfärgerna då. men visst är glasen fina!? Önskar att jag hade rum och behov för ännu ett 6-pack ❤️🧡💛💚💙💜
…
För övrigt så var det Christopher Street Day i Berlin igår, dvs Pride. Jag blir inte klok på detta, för i början på månaden filmade jag vad som måste ha varit ett Pride-tåg som drog fram längs Torstraße. Lite senare läste jag om att CSD blivit uppskjuten pga regn, och igår gick det tydligen av stapeln på riktigt. Minst sagt förvirrande, men heja heja ändå liksom 🏳️🌈🏳️🌈🏳️🌈
Jag skriver om det utan att vara expert eller egentligen ha så mycket kunskap i ämnet, men det kändes relevant att undersöka. En upptäckt jag gjorde häromdagen satte igång en serie funderingar. Dels insåg jag att när jag är stressad och ängslig har jag lättare för att sugas in i kommentarsfältens diskussioner och dispyter. Och dels insåg jag att jag gick i fällan igen. Jag lät mig manipuleras.
”Vad var det som hände?”, undrar du. En viss del av skulden är absolut min. Jag kan vara både vass och provocerande när jag vill. Tror till och med jag har skrivit om det förut. Som bekant skapar atmosfären i kommentarsfälten polaritet, man dras in olika roller och negativa energier som är lätta att påverkas av.
Det finns dock en fenomen som lockar fram min bitska sida och det kallas härskartekniker. Gärna i kombination med könsmaktsordningen. Utan att ha bevis för det (vilket många frågar efter) så vågar jag påstå att flest män utövar dessa tekniker. Dock inte alla män! Och även kvinnor kan. Det ska vi ha klart för oss redan från början. Däremot finns det en viss slags man som jag ofta råkar ut för på sociala medier, och jag är inte ensam om det.
Bäst att ha is i magen i diskussioner, eller?
Hur upptäcker du att du blir manipulerad?
Det är inte enkelt, men oftast börjar det med att du uppmanas förklara din ståndpunkt. I mitt fall kommenterade jag en artikel om klimakteriet. Jag påstod att om klimakteriet varit en mansfråga hade det funnits många fler läkemedel och behandlingsformer. Detta är dagens sanning och inget jag hittat på. Det finns statistik på att kvinnor förbises inom vården. (Nej, du får googla fram bevisen själv.) Forskning (googla själv) visar att kvinnors sjukdomar tenderar att förlöjligas och ses ner på. Några exempel är ME, endometrios, fibromyalgi, och inte minst klimateriebesvär.
Det första som den här mannen gjorde är klassiskt. Han ville veta hur jag kunde påstå detta och jag gick i fällan. I nästa steg efterfrågas nämligen alltid bevisen!! Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Så fort en kvinna (eller byt ut till valfri minoritet) pekar på en orättvisa i samhället så förväntas hon förklara hur det kan vara så. För att kunna göra det måste hon beskriva de patriarkala strukturer som påverkar oss alla. Och voilá, så sitter hon i rävsaxen. Hon blir automatiskt till en rabiat feminist som sprider illasinnad propaganda!!
Patriarkatet, en chimär enligt alltför många män
Han vägrade förstås se att kvinnor utsätts för någon slags diskriminering över huvud taget. Givetvis ännu ett varningstecken! Ändå var just den här herren lite hyggligare än de flesta så jag googlade lite snabbt efter ”bevisen”. Här barkade det förstås iväg. Inte nog med att jag försökte leverera bevis, jag hade även råkat få in diskussionen på ett annat spår. Det är lätt hänt på FB. Du förlorar överblicken över alla kommentarer, vilket motståndaren (jepp, nu är det krig!) är medveten om.
Mina bevis fann han så klart otillräckliga, vilket då stärkte hans övertygelse om att jag bara var en simpel manshatare som var ute efter att sprida fake news. Ridå. Vad fick mig att hålla ut så länge? Någonstans tror jag att jag ska kunna nå fram till människor, att jag ska kunna sprida ljus i mörkret. Tyvärr ser det istället ut som att jag vill vinna och ha rätt, men det tycker jag de här männen är ute efter. De vill aldrig lära sig förstå en annan människans situation. De här männen söker bara efter bevis och argument som stärker deras egna åsikter.
Den som sig i leken ger…
Så varför håller jag på? Det undrar jag med. I det här fallet valde jag att radera min ursprungliga kommentar och därmed hela konversationen. Mina synpunkter kom ändå inte fram på rätt sätt. Jag blev mer och mer den rabiata feministen ju längre tiden gick. Det är så härskartekniker funkar. Ju mer du protesterar desto mer ser det ut som att det är du som är boven. Ju mer du sprattlar desto hårdare sitter du fast.
Anledning till att jag lägger mig i är att jag inte vill att de här människorna ska få stå oemotsagda. Den här gången var det jag som startade det hela eftersom jag var dum nog att påstå något som kunde upplevas som provocerande, att kvinnor behandlas sämre än män. Att det är sant och jag faktiskt har rätt spelar ingen roll. Såg en tv-serie för ett tag sedan där en politiker sa ungefär så här:
”Det spelar ingen roll att det inte är sant, nu finns det i folks medvetanden.”
Tyvärr är det inte så det fungerar med orättvisor. Snarare tvärtom. Men det är väldigt svårt att förändra det som rotat sig i folks medvetanden.
Fokus läggs på vad offret gjorde fel
Kvinnor ses som bovar eftersom normen ser ut så. Varför skulle annars så många män gå fria från anklagelser om våld och våldtäkt? Istället för att fokusera på deras agerande kommer det att handla om vad kvinnan gjorde fel som ”lät sig bli” ett offer. Ja, detta hänger ihop. Kvinnor tas inte på allvar och det är ett gigantiskt samhällsproblem. Det får mig att undra var ”de goda männen” finns. Om någon tar mig i försvar så är det oftast en kvinna. Jag tror faktiskt att män inte alltid vågar ta ställning mot en annan man. Även om det gäller en meningslös FB-debatt.
Därför vill jag uppmana dig, man, att fundera över hur du agerar i kommentarsfältet. Börjar du med att fråga efter bevis och söker den svaga punkten i ett resonemang, eller lyssnar du på vad en kvinna har att säga? Är du ens intresserad av att lyssna eller går du direkt i försvar? Är det dig främmande att en annan människa kan se och uppleva världen på ett annat sätt än du gör? Fundera på det en liten stund.
Feminist? Javisst!
För övrigt är en feminist någon som tror på alla människors lika rättigheter. Inte på kvinnlig världsdominans. En feminist är inte per automatik manshatare. På tal om det. Till sist måste jag bara citera författaren Katarina Wennstam:
”Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.”
Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.
Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.
Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.
Utsikt från ”solstolen” på balkongen
Att deklarera i Tyskland
Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.
Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern
Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare
I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?
I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.
Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️
Jag tror aldrig jag bott så nära naturen som nu. Inte ens då jag bodde i byn Falmarksheden utanför Skellefteå. Här i vår lilla trädgård (och framför allt i grannarnas) flockas ringduvor, koltrastar, kråkor, råkor och skator, nötskrikor, hackspettar, fladdermöss, svalor, allehanda småfåglar, en och annan ekorre, samt ibland en mård eller räv (!). Och så rovfåglar…
Tidigare i mitt liv har jag möjligtvis, på långt håll, sett en hök cirkla över ett öppet fält eller sitta och blänga i en grantopp. De rovfåglar jag stött på kunde jag räkna på enda handens fingrar. Nu räcker inte fingrarna till längre! I Berlin finns tokmånga rovfåglar!! De flesta tror jag är falkar. Jag har googlat efter deras läte och kommit fram till att de är aftonfalkar och/eller lärkfalkar. De tjatskrattpiper konstant på dagarna och man vet alltid när de är i närheten.
Ormvråken jag fångade på bild i januari, en av många rovfåglar som härjar i kvarteret
Faran lurar i träden
Då och då händer det att en större och läskigare fågel gör sig påmind. Jag hör på småfåglarna, kråkorna och skatorna när någon är i närheten. En gång betraktade jag en rovfågel som satt på en gren helt stilla. De andra fåglarna skrek och varnade. En modig kråka och en dito skata försökte tillsammans jaga bort inkräktaren, men förgäves. Först när den störtdök ner i spenaten gick det att bli av med den. Tror inte den fick tag i något byte heller. Puh!
Värre är det att väckas mitt i natten av ett isande dödsskri. Första gången det hände var klockan närmare ett på natten. Plötsligt skrek en duva ut sin dödsångest över den i övrigt tysta och ekande bakgården. Mitt blod frös till is. Dagen efter syntes nedslagsplatsen i grannträdgården. Det var bara ett virrvarr av fjädrar kvar. I förrgår natt hände det igen.
Blodet frös till is i ådrorna
I förrgår natt väcktes jag strax före klockan fyra. Den här gången var skriet inte lika mänskligt som med duvan. Istället var det ett desperat trumpetande. Jag kunde inte avgöra vad det var för en fågel, om det ens var en fågel!? Dödskampen pågick länge. Gastkramande länge. Jag ville bara kasta mig ut i den svagt upplysta gryningen och rädda stackaren. Kanske var det ännu en duva, men ibland lät den som en gås eller nästan som en uppskrämd gris. Undrar om det inte var en nötskrika?
När tystnaden åter föll kunde jag inte somna om. Kallsvetten klibbade på ryggen och jag var klarvaken. Jag greppade mobilen och lade patiens en stund tills hjärtat slog normalt igen. Stängde av flight mode för att skingra tankarna på Facebook. Då ploppade det upp ett meddelande från grannen. Också hon hade väckts och våndats med den stackars fågeln. Naturen är som den är, men utdragen dödskamp är alltid obehagligt. Speciellt nattetid.
Epilog à la Berlin
Apropå nattetid. Vid halv fem hörde jag det omisskännliga ljudet av glas som dunsade ner i en återvinningstunna. Vi har vanliga plasttunnor på innergårdarna och när de är tomma så ja, just det. De blir perfekta ljudförstärkare och jag får ont i öronen när jag måste slänga glas. DETTA valde alltså någon att göra klockan HALV FEM en LÖRDAG morgon!?! Om inte dödsskriet hade väckt folk så vaknade de garanterat av glasburkarna och flaskorna som dunsade ner i den tomma plasttunnan.
Jag har en god vän i stadsdelen Köpenick, drygt 15 km sydost från mig. Hon råkar dessutom vara svenska. Vad är oddsen?! Att Carro är gammal Lundabo och därmed skånska är smällar man får ta. Hon har ändå ganska bra inblick i det allmännorrländska. (Om man nu kan kalla det det när hon härmar mig…) Igår fick jag äntligen se hennes och makens nybyggda lya med egna ögon. Oh boy, som Peps Persson skulle ha sagt.
Det är toppen att våga chansa ibland, och det gjorde jag den där dagen i januari för 3 år sedan. En kvinna hade skrivit i Facebookgruppen Svenskar i Berlin att hon var ny i stan och gärna sågs över en fika. Jag var nära att skrolla förbi, men så såg jag att hon var i min ålder. Min tvekan höll bara i sig i några sekunder. Sedan skrollade jag tillbaka och skrev: ”Hej! Jag vill gärna ses”, och på den vägen är det…
Min käraste Berlinvän
Carro gick snabbt från att ha varit mig helt okänd till att bli min räddande ängel. Våren 2018 var min ekonomi ett bankkonto som gapade tomt och en enda härva av nervknutar i min mage. Insikten om att jag måste be tyska myndigheter om hjälp tyngde på mina axlar. Skulle jag ens vara berättigad hjälp? Den månaden då jag inte hade pengar till hyran, då kvittrade Carro glatt: ”Du får låna av mig!”
Vem lånar en nästan okänd människa pengar till hyran? Jo, Carro. Hon är en unik och varm person med hjärtat på rätta stället. Det har jag fått erfara mer än en gång. Så min lycka är förstås total över hennes nya hem och det fantastiska liv hon lever idag. De mest generösa människorna har sällan gått en rak väg genom livet. Och den som själv fått kämpa ser glädjen i att räcka ut en hjälpande hand till andra.
Nybyggd lägenhet i Köpenick
Carro och maken kan bre ut sig på ett eget våningsplan i huset i Köpenick. Det är en fyrarummare med walk-in-closet, två toaletter och lika många balkonger, men lägenheten är inte enorm och rummen har mycket bra proportioner. Köket är ljust och rymligt, men framförallt vansinnigt bra planerat. Den som kom på att använda lådor i köksskåpen borde få Nobelpriset! 😆
Utsikt från balkongen
Utsikt över den leriga gården
Vardagsrummet har inte mindre än tre olika sitthörnor där man kan luta sig tillbaka och antingen surfa på surfplatta, lyssna på musik, samtala, försjunka i en god bok eller film. Inredningen är sparsmakad och går i naturfärger, svart, vitt och grått, med enstaka färgklickar. Både Carro och maken är ordningsmänniskor så var sak har sin plats. Inte minst i deras walk-in-closet. Där döljer spegeldörrar garderobernas välstrukturerade innandöme, och utrymmet mellan passar fint att ställa torkställningen när tvätten ska torka.
Kan det vara en Ikea-vägg?
Läshörna i vardagsrummet
Lägenheten andas lugn och sparsmakad lyx, och det är en fröjd att sitta i köket och flamsa över en tallrik indisk hämtmat, jordgubbar, melon och en stark kopp Zoegas kaffe. Precis vad doktorn ordinerar en regnig dag, så att trötthet och svettig framtidsångest dunstar bort och blir till en lätt imma på fönstren.
Idag kan jag njuta av både melon och hembakta kanelbullar som minne av gårdagen. Me love! Kan man ha en bättre vän? 💖
Det låter säkert tramsigt och barnsligt. Uppskattning? Vilken vuxen människa behöver det? När man är tillräckligt gammal ska det räcka med att bekräfta sig själv. Fast det tycker inte jag. Jag vill känna att jag gör ett bra jobb och att jag är uppskattad av arbetsgivare och kollegor. Idag är sista dagen innan semestern, och jag har ingenting att göra. Det finns tid till eftertanke…
Sommaren är här och då är det inte så konstigt att mängden uppgifter på jobbet minskar. I mitt fall så har pandemin visserligen inte gjort mig arbetslös, men jag får inte jobba med det jag är anställd för. Det har gått bra fram tills nu. Det har funnits lagom med uppgifter, men nu finns det ingenting. Sysslolösheten gör att jag förstås börjar fundera. Det är inte alltid bra, men jag undrar när senast jag kände att jag fick riktig uppskattning på min arbetsplats?
I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester…
Jag slipper i alla fall stressa…
Missförstå mig rätt. Jag har absolut fått uppskattning genom åren, speciellt under tiden som vikarie, men det är just den där känslan av att inte ha ”något eget”, att inte känna någon mening med det jag gör. Vem som helst kan lära sig beställa texter på ett annat språk och ladda upp dem på en sajt. Det är en del att tänka på, fast när man lärt sig kan man nästan göra det i sömnen. Det har jag gjort, många gånger.
Just det där att sova, att känna sig avtrubbad och trög, det är ingen skön känsla. Jag är en liten kugge i ett stort hjul och man skulle visserligen märka om jag helt slutade göra mitt jobb, men det skulle nog ta en stund. Och jag ville ju slippa stressa. Tyvärr blir det också en stress, att inte ha saker att göra. Man blir förslöad och det blir jobbigare om det plötsligt ställs krav.
Take a chance on me
Så jag är tillbaka där jag alltid hamnar. Hur hittar jag ett jobb som ger mig en känsla av tillfredsställelse och där jag skulle få uppskattning? Vad skulle jag kunna göra som känns meningsfullt för mig? Och framför allt, hur får jag ”rätt” arbetsgivare att vilja satsa på mig?
Igår skickade jag in en ansökan som jag gissar är dödsdömd. Ett tyskt bokförlag som söker grafiker, någon med ”perfekt tyska”. Jobbet vore som klippt och skuret för mig, och jag vet att jag skulle klara det! Om jag bara kunde få chansen någon gång att visa vad jag kan, men när min portfolio inte innehåller några aktuella projekt och jag inte arbetat i InDesign på flera år… JAG skulle inte satsa på mig! Jag sökte förstås ändå, utan några större förväntningar.
Usch. Jag behöver verkligen semester nu. Kom igen då klockan… ticka på!
Jag kan inte vara hundra procent säker, men jag tror att någon försökte tysta mina grannar igår – med en harkling. En nyinflyttad tjej hade besök och de satt och småpratade på balkongen. Många nykomlingar i huset har gjort det misstaget. Man snackar inte på balkongen nattetid. Basta! Bakgården blir till en gigantisk högtalare så dels kan alla hyresgäster höra precis vad som sägs, och dels… ja, pratet låter väldigt högt.
Många är de som retat sig på höga ljud nattetid, inte bara i Berlin, men till min stora förvåning verkar ytterst få säga till. I alla fall i mitt hus. Det stämmer inte rent allmänt med bilden av tyskar, och i synnerhet inte av berlinare. Här kan helt okända människor klampa upp till sina medmänniskor och haspla ur sig åsikter och oombedda råd utan minsta förvarning. Jag vet att speciellt nyblivna mammor brukar vittna om dylika händelser.
I brist på störningsjour ringer man polisen
När det gäller folk som lever rövare i lägenheter blir det säkert ordentligt hanterat om det är tillräckligt livat. Då måste man nämligen ringa polisen. Om det inte råkar vara kontorstid förstås, då är det Ordnungsamt som gäller. Ja, om jag förstått saken rätt. I huvudsak bör hyresgästerna själv ta itu med problemet genom att ringa på dörren och klaga direkt till den/de berörda. Det brukar inte ske i mitt hus, vad jag vet.
Första (och enda?) gången jag sett en arg lapp i trapphuset var efter en högljudd fest då ett gäng ungdomar suttit och babblat och flabbat på balkongen till långt in på småtimmarna. De fick veta att de levde! Ja, dagen efter alltså. Ingen tog tag i saken direkt.
Själv har jag – med hög och tydlig stämma – bett en kvinna gå in i sin lägenhet. Hon tyckte det var en utmärkt idé att sitta på balkongen och ringa sina vänner mitt i natten. Det tyckte inte jag!
Jag protesterar *hrrrmmm*
Och igår hände detta underliga. Jag satt och tittade på tv när ljudet av en utstuderad harkling dunsade mot väggarna inne på bakgården. Jag hade noterat att den nya hyresgästen satt och småpratade med sin pojkvän (?) på balkongen. De hördes, men störde mig inte nåt nämnvärt. Jag var ju vaken.
*hrrrmmm*
Där var harklingen igen! Och när jag hörde den en tredje gång blev jag övertygad om att den var menad som en slags protest. Paret på balkongen verkade dock inte medvetna om harklingen, än mindre att den gällde dem. Efter en stund löste sig problemet av sig självt eftersom paret gick in i lägenheten.
Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.
Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕
Blomsterkransar, öl och langare
När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.
Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺
Midsommarfirande i Svenska kyrkan
Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.
Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.
Imorgon är det dags för vaccinering. Yihaaa!! Jag har äntligen blivit på tur för den första sprutan mot covid19. Det sker via min arbetsgivare som lyckats komma över ett antal doser från Biontech/Pfizer. Ja, den som vill kan även välja Johnson & Johnson. (Fast vem vill det? Inte då jag.) Det känns faktiskt lite nervöst, men inte på grund av själva sprutan…
Det här är första gången på mer än ett år som jag ska ta mig till kontoret som ligger på andra sidan stan. Före corona var flygplatsen Tegel fortfarande öppen, men sedan den stängde går inte längre flygbussen. Just den var det jag brukade åka med från Hauptbahnhof i Mitte. Ja, tekniskt sett från hållplatsen före. Den på Invalidenstraße. Det var där jag brukade hoppa på, strax innan alla flygresenärer invaderade bussen.
Pussla med bussar
Under helgen har jag surfat som en galning, både i appar och online, för att hitta ett nytt sätt att ta mig sträckan på ca 8,6 km. (Vägrar cykla så långt i hettan!) Jag har hittat två andra busslinjer som jag tror tillsammans försöker samla upp jobbpendlarna.
Buss 123 går var tjugonde minut, och buss 245 tar mig bara en bit av vägen. Tyvärr måste jag byta buss vid stationen U Turmstraße. Den glada överraskningen är dock att den nya bussen, M27, tar mig hela vägen fram till kontoret. Det kan vara bra imorgon. (Intresseklubben antecknar.) Och hem kommer man alltid.
Ett litet steg i rätt riktning
Kan inte fatta att det är min tur. Och spruta nummer 2 får jag i början av augusti, under min tredje semestervecka. Jag har två veckor i juli och en i augusti. Det blir ingen Sverigeresa i sommar, men det ska ändå bli sååå skööööönt!!
Det bästa av allt – det rör på sig lite. I rätt riktning.
För att ge dig den bästa surfupplevelsen använder vi bland annat cookies/kakor för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. Med ditt godkännande kan vi behandla data om ditt surfbeteende, samt unika ID:n på den här webbplatsen. Genom att inte ge ditt samtycke, eller återkalla samtycke, kan vissa funktioner påverkas negativt.
Funktioner
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig, och syftet legitimt, för att möjliggöra att en specifik tjänst ska gå att använda. Det är något som uttryckligen begärts av användaren, eller för att kunna utföra en överföring (kommunicera) över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistik
En teknisk lagring eller åtkomst som används uteslutande för statistiska ändamål.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att kunna skapa användarprofiler för reklam, för att kunna spåra användaren på en webbplats, eller över flera webbplatser, för liknande marknadsföringsändamål.
