Gatutrafiken har nästan tystnat eller beror det kanske på att jag spelar Joni Mitchell så högt i hörlurarna att jag inte längre hör den? Fullmånen kikar ner på tv-tornet och jag kan inte sova. Tankarna snurrar som aldrig förr. Eller gör de verkligen det? De har blivit färre. Alltid något. Försöker ändå bringa ordning i det som finns inuti. Känslor mest. Oavsett vad vissa tror rör fullmånen åtminstone om inom mig. Olika mycket, men kännbart varje gång. Återigen funderar jag över mitt liv. Vad jag vill och inte vill. Vad jag tror är möjligt och omöjligt. Hur mycket är en felaktig föreställning? Hur ofta boxar vi in oss själva i små små lådor från Ikea? Ordning. Idag ska allt vara så enkelt, så spikrakt. Redan i mellanstadiet ska man veta vilken väg man vill gå genom livet. Samhället kräver enkla och billiga lösningar. Inte bara jag är förvirrad, när jag bollas fram och tillbaka mellan hur jag bör vara och hur jag vill vara. Det hör inte ihop. Ekvationen går inte ihop.
Jag vill vara gränslös, fri och slippa tänka på praktiska saker. Jag vill flyga högt, leka och virvla runt bland molnen. Finns det en plats för mig? Länge nog har jag gått med boja om foten. Tvingat ner mig på marken. In i boxen. Om man ska kunna leva behövs pengar. Dem får man genom arbete och inte genom ett planlöst flaxande bland molnen. Men tänk om det är fel? Tänk om livet bland molnen är det rätta sättet att leva. Ungefär som i The Matrix. Vi ser bara maskinen, programmeringen. Inte vad som finns bakom.
Det rycker i snöret. AF och a-kassan vill dra ner mig igen. ”Sluta larva dig! Ingen kan leva på moln allena.” Nä. Självklart inte. Ändå kan jag inte släppa tanken. Jag vill försöka. Kan snart inte låta bli. Kanske finns något där uppe som kan förvåna oss alla. Samtidigt är det svårt att flyga om man är rädd för vinden. Jag vet ju inte vart den för mig. Kontroll. Fast vem vill egentligen ha en tjudrad ballong? Vi vill ha en röd heliumballong som sakta stiger upp, upp, upp när vi släpper snöret. Sedan betraktar vi den, hur vinden för den från molntuss till molntuss. Till slut är den en liten röd prick. Som en knappnål på en världskarta. Den är fri och följer vinden vart som helst.
Jag känner månens dragningskraft i min kropp. Tidvattnet sveper in. Jag kryper ner mellan svala lakan och drömmer om en ballong bland vita fluffiga moln. Hoppas att jag när morgonen kommer har släppt taget om mitt snöre …eller hittat Nasse och Puh vid min sida. Allt är i alla fall möjligt i Drömsömnlandet. Zzzz…
God natt Berlin. Where ever you are.