Johannes Itten & Paul Klee

Photo 2013-07-22 19 08 53 (2)

”Frühling” och ”Sommer” av Johannes Itten.

Ja, i den ordningen. I precis den ordningen. Paul Klee må vara mer berömd och en talangfull konstnär, men Johannes Itten plockade hem flest poäng på deras gemensamma utställning. För tusan – han plockade hem dem alla! Jag skulle kunna nöja mig med att skriva: ”Wow. Wow. Wow! WOW! WOW-WOW-WOW-WOW!!” Fast det blir ju alldeles för tråkigt att läsa. Bäst jag förklarar mina euforiska utrop.

Photo 2013-07-22 19 08 20

Utställningskatalogen

Martin Gropius Bau visas just nu, de sista skälvande dagarna (stänger 29/7), en samutställning av Johannes Ittens och Paul Klees verk. De hade många gemensamma beröringspunkter, var t ex båda födda i Schweiz, och utställningen tar fasta på deras känsla för färger.

Itten/Klee trodde på att färgerna, i sitt eget slutna kosmos, har en strukturerad ordning som följer förutbestämda och oföränderliga lagar.

Itten och Klee delade också ett andligt intresse och inspirerades av samma källor. Jag köpte utställningskatalogen för att ha möjlighet att fortsätta njuta av bilderna och läsa in mig på konstnärerna och berättelserna om dem, deras idéer och målningar.

Först känslan, sedan fakta

När jag går på en utställning tar jag aldrig en audioguide. Jag går från tavla till tavla och ”känner in” motivet. Jag vill uppleva det med alla sinnen. Inte blanda in en massa fakta och text. Det söker jag ofta upp senare när jag är redo.

På jubileumsutställningen inför Gerhard Richters 80-årsdag på Neue Nationalgalerie försökte jag mig på en audioguide, men det blev för mycket. Först alla människor, sen målningarna plus ett konstant informationsflöde i öronen. Det blev total overload i mitt system. Fick direkt fimpa att lyssna.

Jag föredrar när det inte är så trångt med folk också. Idag var det idealiskt.

Färgernas magi

Sista rummet var ren magi. Som att träda in i ett heligt rum. Mitt i stod en stor skulptur i en slags prismateknik. Den heter Turm des Feuers och originalet Turm des Lichtes finns inte kvar.

Den här kopian är underbar. Så vacker när den snurrar och ljuset silar ner genom de färgade glasbitarna runt om.

I rummet fanns också serien av årstidsmålningar. Överst på sidan syns en bit av våren och sommaren. Sommarens färger är de vackraste jag sett (fotot gör dem inte rättvisa). Tårarna steg i ögonen på mig när jag tittade på den.

Otroligt vad färger kan göra med oss människor. Det påverkar oss djupt. Så viktigt det är att få befinna sig i en vacker miljö.

Till min sällskap sa jag: ”Här inne skulle jag kunna dö och bli begraven.” Och jag menade det verkligen.

Hilma af Klint – och glass

Den här utställningen kändes som en bra uppvärmning inför utställningen av Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof. Hon var samma andas barn, men faktiskt före de här killarna på många områden.

Ser verkligen fram emot den utställningen som pågår till den 6 oktober 2013. Ja, just den här sortens konst älskar jag. Tidigt 1900-tal och vackra, klara färger.

Efter utställningen gick vi, som traditionen bjuder, till Potsdamer Platz Arkaden och åt en himmelskt god glass på Caffè e Gelato. Vi tog plats ute i skuggan och bara njöt.

Jag valde laktosfri glass, en kula choklad- och en hallonglass. M åt pistage- och hasselnötsglass. Endast äkta ingredienser.

Man bara döööör… Och en klunk starkt gott kaffe emellan tuggorna. Min värld var fullkomlig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det här inlägget blir i längsta laget, men idag har livet befunnit sig på topp: 30-gradig värme, underskön utställning, smaskigaste glassen på jordklotet, trevlig sällskap, djupa samtal och bara ett underbart varande. Tack! Tack! Tack!