Ibland visar sig inte mitt hemland från sin bästa sida. Inte för att Sverige är ensamt om detta fenomen, men idag är det överallt. I alla media. Svenskarna (?) som hånar fotbollsspelaren av utländsk härkomst. De kallar honom allt möjligt fult, och skyller hela förlusten på honom. Om han istället lagt vinnarmålet hade han hyllats som ”Årets svensk”. Den ironin, den ironin…
Jag ska börja med att säga att sport övergår mitt förstånd. I alla fall denna oerhörda mani som vissa personer uppvisar i sportsammanhang. Spelar ingen roll om det gäller de egna barnen i knatteligan eller – som idag – VM i fotboll.
För balansens skull så fattar jag inte svenskarna hysteriska kärlek för ”Mello” heller. Jag är istället mycket skeptisk till de flesta sammanhang som uttrycker gruppmentalitet utan koppling till sans och förnuft. Det i sig är ironiskt eftersom jag troligen gjort mig mer ”känd” som känslomänniska.
Det jag konstaterar, efter att Tyskland slog Sverige med 2–1 igår, är att jag tror vi ”behöver” den här typen av kollektiva upplevelser. Inte för att förfasa oss över alla ”troll” som sprider hat – utan för alla människor som svarar med kärlek och solidaritet.
Kanske är detta det bästa som kan hända nu, så här kort tid innan valet? Folk reser sig upp ur tv-sofforna, lyfter en knuten näve och hojtar #backadurmaz
Egentligen är det riktigt vackert när jag tänker efter. DET är mitt land. Heja Sverige! <3
När jag var ny i Berlin kände jag ingen dragning till platser som haft betydelse under andra världskriget och nazisternas välde. I min ungdom har jag läst så många böcker i ämnet, sett så många tv-serier och filmer, att jag inte orkat ta in mer. Så det fick vänta. Tills nu.
Jag hade besök från Sverige, två glada Berlinentusiaster, när jag ställde frågan: – Vill ni besöka koncentrationslägret Sachenhausen med mig? Förslaget kändes inte som ett speciellt muntert sådant, men de sa ja och vi åkte iväg.
Det första som slog mig när vi klev av på stationen i Oranienburg var hur mysig och oskyldig staden såg ut. Sedan rundade vi det gamla stationshuset och jag upptäckte poliserna på balkongen. De stod säkert bara där och tog en rök, men jag ryste till i sommarvärmen. Synen slog an en ton som jag bar med mig under resten av dagen.
Granne med ett koncentrationsläger
Att ta sig till lägret och museet är enklast till fots. Det går bussar, men inte speciellt ofta. Sträckan är ungefär 2,6 km lång, men det är enkelt att hitta tack vare skyltarna.
Jag vet inte hur det såg ut i området runt lägret under andra världskriget, men idag ligger villorna tätt längs gatan. Träden på var sin sida av vägen inger en skyddande känsla, men så ligger det plötsligt där, i en återvändsgränd. Till vänster en gammal byggnad som numera hyser ett café, till höger en grå vägg som förkunnar:
Gedenkstätte und Museum…
Ja, jag kunde inte läsa hela texten. Det stod i alla fall att detta är ett minnesmärke och ett museum.
Arbeit macht frei
Området är stort och jag kunde inte orientera mig riktigt, då jag inte hade någon karta. Vi gick in igenom en grind och såg ett fint hus längre bort på andra sidan av en öppen plats. Det såg ut som ett stationshus eller en skola. När jag gick närmare såg jag orden:
Arbeit macht frei.
I min enfald har jag trott att det bara var i Auschwitz man kunde läsa detta, men kanske stod det så på grindarna till alla läger. Det här var dessutom den verkliga ingången. Jag försökte ta en bild så att texten syntes, men skärmen på telefonen var kolsvart. Man ser ändå tillräckligt tycker jag.
Mitt hjärta slog fortare när jag passerade genom grinden. På andra sidan fanns ett öppet fält. Vinden blåste ljummen runt min kropp och en känsla av lugn infann sig. Det var som om tiden stod still härinne. Som den måste ha gjort för dem som satt fängslade här.
Grymheten sitter i väggarna
Det finns få byggnader kvar, men två baracker återuppbyggdes av gammalt material på samma plats som de judiska stått. Dessa eldhärjades 1992 då högerextremister försökte förstöra dem. Delar av en byggnad är därför omgjord till ett modernt museum.
Här ges många av fångarna plötsligt ett ansikte. Förövarna får väldigt lite utrymme, vilket är helt rätt. Istället möter vi präster, judar, kommunister och politiskt oliktänkande med bild och levnadsbeskrivningar. De blir till människor av kött och blod.
I barackerna finns sovsalen kvar, samt matsal, toalett och tvättrum. Nattetid kunde vem som helst blir knuffad ur britsen och indragen i tvättrummet. Där fick personen utstå fruktansvärd misshandel och tortyr, för att slutligen dränkas, hängas eller dö av skadorna. I sovsalen låg resten av fångarna och hörde allt.
Lägerfängelset
Den värsta platsen, förutom ”obduktionsrummet”, måste ha varit lägerfängelset. Här pryglades homosexuella och andra fångar, och de utsattes för oerhörda hemskheter. På gårdsplanen står tre stora trästolpar kvar, där hängde man upp de bakbundna offren.
Med viss tvekan lade jag en hand mot det murkna träet. Det kändes torrt och varmt. Jag fick ingen stöt eller ”minnesbild”. Istället upplevde jag frid och kärlek. Kanske var det jag som skickade in den känslan i träet?
”Ihjälslagna. Ihjältigna. Till minne av nationalsocialismens homosexuella offer.”
Jag fortsatte att strosa runt gårdsplanen. På den grå muren sitter två plaketter, till minnet av alla homosexuella som dött här, och till samtliga dödade. Jag lade handen mot muren också. Den kändes hård och varm på samma gång, och mitt hjärta blödde.
Spöken från det förflutna
Efter besöket inne i barackerna och fängelset var det skönt att promenera ute på det stora fältet igen. Vinden var fortfarande ljummen, molnen bullade upp sig i makalösa formationer, och i fjärran hördes åskan mullra.
Då fick jag en känsla som snabbt växte sig starkare. Jag upplevde hur en liten grupp fångar följde efter oss på avstånd. Bakom min högra axel förnam jag tre män i smutsgrå fångkläder, de var magra och sjukliga. ”Det måste vara inbillning”, tänkte jag.
Jag var rädd för vad de kunde utstråla för känsla, men till min förvåning uppfattade jag bara tacksamhet. En kärleksfull värme som strömmade emot mig.
Fortfarande undrar jag om männen verkligen fanns där, och varför de i så fall var så tacksamma, men bilden stannar kvar inom mig. Liksom hela upplevelsen.
Det gör mig så förbannad att det liksom gäller ”andra regler” för folk som jobbar på Jobcenter (AF) än för dem som är jobbsökande. Av en ren slump fick jag veta idag att det ”saknades” uppgifter på min ansökan. Inget mail, inget brev (de skickar alltid ut brev!), inget telefonsamtal. Ingen har hört av sig och jag trodde förstås att tystnaden betydde att ansökan var under behandling. På torsdag är det den sista i månaden. Hur blir det med hyran? Stressnivån sköt i höjden på 5 sekunder!
Med gråten i halsen cyklar jag till mitt Jobcenter och blir så småningom emottagen av en sval och pipinette kvinna i åldern 55 plus. Jag svettas som en gris och känner mig allmänt som om jag håller på att tappa förståndet. Då säger fanskapet:
”Jag kunde inte läsa Era dokument – de är ju på svenska!”
Jag satt bara och gapade. Det saknades alltså ingenting. Hon hade inte ens försökt att översätta de papper hon redan hade.
Arbetssökande = Supermensch
Ur minnet steg den långa föreläsningen jag fick av en Jobcenter-anställd då jag var ny i Berlin 2013 (och sämre på tyska):
”En annan utlänning, en kinesiska, hon översatte minsann alla dokument själv. Hon tillbringade timmar på att översätta och förstå. Dessutom sökte hon alla jobb hon hittade och fick napp efter bara några veckor.”
Ja, det är förstås en sådan supermänniska man måste vara som arbetssökande!
Det jag hade i min hand den gången var en rejäl bunt papper, med sida upp och sidan ner av komplicerad information om jobbsök – på tyska. (Inte fanns det något på engelska inte.) Tanten idag behövde bara öppna Google Translate och översätta ordet ”kontoutdrag” till ”Kontoauszug”. Det gällde ca 10 ord på just ett kontoutdrag. Siffrorna borde väl ändå vara desamma!?
Eftersom hon är ekonom borde hon dessutom förstå informationen bättre än jag. Hur förklarar man räntefonder och svenska pensionssystemet på ett annat språk? Jag förstår det ju inte ens på svenska!
Idag vill jag bara ge upp och åka ”hem” till Sverige. Jag hoppades på en nystart i Berlin, men jag orkar inte mer. Det är för svårt.
Jag längtar tills jag får gå på Irving Penn-utställningen. Tänkte gå häromdagen, men då hojtade vännerna i Sverige till. ”Vänta tills vi kommer!” Så jag väntar, och väntar, och väntar…
Det är speciellt de äldre fotograferna och bilderna jag gillar. Foton från svunna tider. Det är så spännande att möta människor från förr, se deras liv och ta del av deras historier.
Irving Penn är främst berömd och omtalad som modefotograf, men hans porträttbilder är väldigt fina. Jag ser fram emot att sen dem IRL. Nån gång… Snart, snart…
Otroligt så mycket billigare det blir att handla på Lidl! Tidigare i veckan var jag på Edeka och kom hem med 1 st (nylon)kasse med matvaror. Det hade kostat 26 Euro. Igår släpade jag hem 2 st (!) fulla kassar från Lidl för det facila priset av 22 Euro.
Innehållet skiljer sig förstås. Bara Edeka har den kattmat som min lilla prinsessa vill äta. Märket råkar vara exklusiva Gourmet Soup. Jag som pendlar mellan vegetarian, vegan och pescetarian (fisk) avskyr att köpa köttprodukter, att Purina dessutom ägs av Nestlé gör mig heligt förbannad, men Spira äter nästan inget annat. Det är bara att lägga samvetet åt sidan.
På Lidl köper jag havremjölk, apelsinjuice (måste ha!) och ost. Egentligen bör jag inte äta ost, delvis av tidigare nämnda anledning – jag värnar om djuren – men det är svårt att låta bli. Maasdamer är holländskt och smakar precis som det står på förpackningen, nötigt. Alltså nötter, inte kossor…
Ekologiskt
På Edeka handlade jag förut mest ekologiska produkter. Lidl har inte lika många, men de finns där också. När plånboken är tunn då väljer man därefter. Jag tycker dock de har hyfsade grönsaker. På Lidl handlar jag billig pasta, öl, ostar, tomater, zucchini, och vissa godissorter. De flesta kakor går fetbort, för allt innehåller palmfett eller -olja!
Edeka har en hylla med produkter från Alnatura. Där köper jag alltid mitt kaffe (–>), jordnötssmör, samt olivolja. De har även bra kokosolja, krossade tomater, kikärtor osv. Tyvärr kan de ibland vara dyra, men ex kaffe behöver jag inte köpa så ofta.
Sammanfattningsvis föredrar jag eko, men med nuvarande taskiga ekonomi är jag tacksam för Lidls låga priser. Det skadar inte heller att affären ligger precis runt hörnet, 5 minuter från mitt hus 🙂
I Sverige firas det Valborgsmässoafton idag (och kungens födelsedag), men tyskarna firar också. Walpurgisnacht kallas det här, och firandet går väl till på ungefär samma sätt (beroende på åldersgrupp och mängden intagen alkohol). Våreldar förekommer också i båda länderna, fast inte så ofta i Berlin. Som tur är…
Jag har i alla fall aldrig sett några majbrasor, men folk grillar gärna i parker och på grönområden. Kanske tänder de mindre eldar, men det är varken speciellt smart eller ens tillåtet i tättbebyggt område.
I övrigt tycker jag att tyska traditionen påminner mer om svenska skärtorsdagen. Vi svenskar pratar då om häxor och Blåkulla, och barnen klär ut sig till påskkärringar. Här förekommer inga påskkärringar, men däremot häxor, kvastar och svarta katter.
Den heliga Valborg
Enligt Wikipedia beror allt detta på helgonet Valborg (Walpurgis), en engelsk prinsessa som blev abbedissa i Tyskland. När jag läser om henne dras ögonen till följande textrader:
”Tack vare sin omfattande utbildning kunde hon senare skriva Sankt Winibalds biografi […] Hon är därför ofta omtalad som den första författarinnan i både England och Tyskland.”
Jag tror bestämt att jag gillar den heliga Valborg. Och det är skönt att vintern verkligen rasat ut nu. Dessutom extra fort i år. Hoppas värmen håller i sig under resten av sommaren. När det är +25 eller lite mer, då trivs jag som bäst.
Det blev en skön söndagsutflykt. Jag hoppade på cykeln, och tog mig så sakteliga genom ett solvarmt Berlin, ändå bort till Bauhaus-Archiv. De hade öppet hus idag, för att de kommer att stänga för renovering och tillbyggnad – i 5 år.
För att komma till Bauhaus-Archiv cyklade jag ungefär halvvägs genom Tiergarten, och sedan rakt söderut från Grosser Stern. Då kom jag snart till Landwehrkanal, som slingrar sig förbi alldeles nära de underliga vita Bauhaus-byggnaderna.
På museet finns den största samlingen konstverk och design som skapats av Bauhaus-konstnärerna. De mest berömda målarna är Kandinsky och Klee, men två av rektorerna är mycket kända än idag, arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe.
Ingången med den långa rampen
Föregångarna till funkisen
Vi gick en guidad tur, i de numera tomma lokalerna, och kvinnan som berättade sa att man tagit lång tid på sig att hitta den perfekta cementen för ytterväggarna. När de äntligen kommit på den rätta blandningen – då gick företaget i konkurs. Därför är husen vitmålade istället.
Bauhaus är alltså en av de mest inflytelserika stilskolorna för arkitektur, konst och design i modern tid. Under 14 korta år hann de ställa allt på ända, men nazisterna stängde förstås ner skolan så fort de fick chansen. Bauhaus-experimentet fortsätter dock ända in i våra dagar. Inte minst via den svenska funkisen.
Jag har ett nytt jobb. Det går ut på att möta resegrupper på flygplatsen, och följa med dem till hotellet för incheckning. Än så länge har jag bara mött två grupper, men jag tycker det är en trevlig uppgift.
Researrangören heter Your Man In Berlin, och grupperna består av antingen skolklasser eller företag. De bokar för det mesta ett helt program, med sightseeing och guidning.
Egentligen är det här ett perfekt uppdrag för mig: jag får träffa nyfikna och glada människor, samt svara på deras frågor om min favoritstad. Kan det blir bättre!? <3
Jag har tidigare lekt med tanken på att bli reseguide, tror det kunde passa mig, fast det verkar redan finnas så många. Oavsett vad som sker i framtiden så ser jag dessa ”meet-and-greet-uppdrag” som bra träning. Det är alltid viktigt att träna på att prata inför en grupp.
Apropå hittegods. Jag fick besök av en god vän i måndags, och hon bar med sig fyra (!) påsar med utgallrade kläder. Jag älskar att få ta emot avlagda (fräscha) kläder. Det berör mig inte att de är begagnade. För mig blir de ju som nya!
Inte nog med att jag nu har en snygg prickig ryggsäck. Jag har dessutom flera nya prickiga plagg. Jag vet! Jag har fått prickar på hjärnan. Men det är ju så snyggt!
Att rafsa igenom påsarna på jakt efter ett fynd gav mig puls. Jag hittade många fina saker, men de ska ju passa också. Bara att sätta igång och prova…
Ursäkta den dåliga bildkvaliteten.
Det blev två prickiga tröjor (blå/vit och vinröd/rosa), en prickig tunika (svart/vit), en rosa kofta och en svart spetsklänning. Klänningen var inte så flådig som det låter, men en skön ”trasa” att bära då det är soligt och varmt.
I Sverige får vi inte slänga ”skräp” hur som helst. Om du har fungerande saker du vill bli av med får du skänka dem till ex Röda Korset, eller sälja dem på loppis. Det finns många möjligheter. I Berlin likaså, men allt som oftast ställer man ut en låda på trottoaren.
”Zum Verschenken!” (Bortskänkes) står det med snabba kråkfötter på ett löst A4-ark. Eller på själva kartongen. I en låda ligger det barnkläder och leksaker. I en annan böcker och porslin.
Det är egentligen inte tillåtet att ställa ut saker så där, ändå gör folk det hela tiden. Till och med möbler. Förra veckan gick jag förbi två fula soffor, en tvåa och en trea. De stod uppställda vid en husvägg. Som tur var regnade det inte…
Under årens lopp har jag hittat fina glasassietter, en kasse full med zucchini (!), aromaoljor, salladsskålar, förvaringslådor, ett och annat klädesplagg (i gott skick), och i söndags snubblade jag på en läcker väska.
Den är precis rätt stil för mig, svart med vita prickar. Dessutom är den alleles ny.
Tänk på vad du plockar med dig
”Se upp!” tänkte jag. ”Är det stöldgods?”
Väskan är av ryggsäcksmodell, och i den dolda fickan på ryggsidan låg prislappen. Plasttråden lappen suttit i fanns fortfarande kvar.
Efter noggrannare undersökning finner jag inga belägg för min tes. Mitt område är vad man skulle kalla respektabelt. Väskan kan ha varit ett felköp av någon helgshoppande kvinna i grannhuset. Den är i oklanderligt skick.
Jag orkar faktiskt inte bry mig. Nä, jag gläds istället över fyndet. Kan inte vänta tills jag får använda den första gången.
Bara det inte piper när jag går ut från någon affär.
För att ge dig den bästa surfupplevelsen använder vi bland annat cookies/kakor för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. Med ditt godkännande kan vi behandla data om ditt surfbeteende, samt unika ID:n på den här webbplatsen. Genom att inte ge ditt samtycke, eller återkalla samtycke, kan vissa funktioner påverkas negativt.
Funktioner
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig, och syftet legitimt, för att möjliggöra att en specifik tjänst ska gå att använda. Det är något som uttryckligen begärts av användaren, eller för att kunna utföra en överföring (kommunicera) över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistik
En teknisk lagring eller åtkomst som används uteslutande för statistiska ändamål.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att kunna skapa användarprofiler för reklam, för att kunna spåra användaren på en webbplats, eller över flera webbplatser, för liknande marknadsföringsändamål.
