Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Inget är som väntans tider…

Väntar på besked. Om jag ska få gå på operapremiär eller inte. En surrealistisk känsla. Det är S&H som återigen försöker få till en träff med mig. Väldigt snällt av dem att lägga ner energi på det. De har väl dåligt samvete sen sist, då de glömde bort mig. Haha. Det gör inget. Jag var trött den dagen. Operapremiär skulle förstås vara roligt att få uppleva, men jag varken står eller faller med upplevelsen. Om det inte blir av slipper jag oroa mig för vad jag ska ha på mig. Blir det av – ja då är det bara att välkomna en ny upplevelse med öppna armar. Jag har sett opera förut, typ Carmen och Tolvskillingsoperan på Norrlandsoperan. Den här heter Wir gratulieren! och det är ett uruppförande. Ojojoj, det smäller högt!

Das Konzerthaus Berlin präsentiert nun die deutsche Erstaufführung von [Mieczyslaw] Weinbergs Oper ”Wir gratulieren!” – ein musikalisches Kammerspiel reich an tragikomischem, russisch-jüdischem Humor.

”Ett musikaliskt kammarspel rikt på tragikomisk ryskjudisk humor”. Låter verkligen spännande. Bäst att jag snyggar till mig och sitter startklar in i det sista. Jag behöver kanske 30 min för att komma på plats. Lite extra tid för den skull jag inte hittar direkt. Jag vet hur det är. Det är inte förrän i sista minuten som biljettkassan vet om folk uteblir. Nämnde jag inte det? Att det var slutsålt och de hade slarvat bort min biljett. Därför måste jag vänta på besked om det finns en till mig trots allt. Gissar att bästa idén är att åka dit på vinst och förlust. Får jag ingen biljett måste jag åka hem med lång näsa. Skickade ett meddelande till S så får vi se vad han säger. Håll tummarna för mig!

The Sound of Berlin

  • Gaslågan i varmvattenberedaren: ffffFFOFF! Första gången jag hörde det trodde jag någon tände eld på lägenheten. Brrrr!
  • Spårvagnar: Jag älskar det ljudet! Känns så storstadigt, men ändå småstadigt på något vis. Ooooooouuuuiii… när de startar. Squeeeeek, i de mjuka kurvorna. Du-dunk-du-dunk. Mycket mysigare ljud än t-banetågen.
  • Sirener: Inget njutbart ljud. A bor bredvid en trafikerad väg och jag vet inte om det ligger sjukhus och polisstationer just i närheten, men sirenerna går i ett. Ambulanserna använder dem när de ska ta sig igenom korsningar med många bilar, men när de är förbi slår de av dem. En sak som alltid gör mig rörd är att se hur bilar gör allt för att hjälpa ambulansen att komma fram. Stannar, kör undan, svänger av. Det är solidaritet det!
  • Trafik: Jo, den finns. Ja, den låter. Jå, det luktar avgaser.
  • Tystnad: En tvärgata åt höger och allt blir tyst. Magic! Tystnaden bor också i Tiergarten, som är en stooor park. Där försvinner man in i en annan värld.
  • Gatumusiker: Det står alltid någon och spelar och sjunger vid Schönhauser Allee Arcaden. Ganska mysigt. En gång snubblade jag på ett helt punkband vid Alexanderplatz. De svängde bra! Däremot har jag inte hört några panflöjter ännu. De är ju standard i andra städer.
  • Argsinta tyskar: Jag tycker tyskarna är mer utlevande. Beror det på att vi är närmare Medelhavet? Känslorna kan svalla lite här och var och jag tycker inte folk är rädda för att höja rösten. Är skillnaden den svenska konflikträdslan?
  • Hallooooo! Den klassiska hälsningsfrasen. A tyckte det var trevligare att säga hej i Sverige för att E:et formar munnen till ett leende. Mmmm, fast halloooo är kul att säga 🙂
  • Näktergal: Jo, det är sant! Mitt livs första levande näktergal lyssnade jag till i Friedrichshain i maj. Jag har två vittnen som kan intyga det. Det var som i en dröm!
  • Tyskan: Jag tycker det är ett så himla vackert språk. Flytande, viskande, svischande, svallande. Synd att så många tror att Hitler är lika med tyska språket. Vi behöver ju bara titta på en svensk 40-talsfilm för att höra hur språket och sättet att tala har förändrats. Nä, jag tycker det är minst lika mjukt och sensuellt som franskan – och sen beror det på känslan bakom förstås! Aggressivitet låter inte vackert på något språk.
  • Hinterhof: Jag har nämnt tidigare hur bakgårdarna blir som en ljudförstärkare. Det är både bra och dåligt. Jag tror att jag inte blir lika störd för att jag inte förstår vad människor säger. På eftermiddagen kan det vara trevligt att höra folk som pratar, slammer med porslin och bestick som klirrar. På natten vill man förstås inte höra hög musik, skratt och skrål förstärkas. Än så länge har jag inte blivit alltför störd. Ingen har brakat igång musik kl.04.00 eller vrålar i trapphuset. Nä, det är de öppna fönstren som skvallrar om människors liv. Barnskrik, sång, skratt. För det mesta får det mig att känna mig delaktig i något större.
  • ”Ausstieg links”: I London var det ”Mind the gap”, i Stockholm ”Se upp för dörrarna”. De där fraserna som sägs i högtalarna på t-banan eller spårvagnen. Här talar de om på vilken sida i färdriktningen som man ska stiga ut. Bra att veta är att man själv måste trycka på en knapp på dörren för att komma ut. Dörrarna styrs inte centralt av föraren.
  • Du-dunk: I mitt hus är det ett ljud som låter som ett stort hjärta som slår, ett rytmiskt du-dunk du-dunk. Jag tror det är grannens tvättmaskin, som verkar gå dygnet runt. Ibland stör jag mig på det, men för det mesta känns det betryggande. Minnen från mammas mage?
  • Tschüüüüß, Tschüßieeee, Ciaoooo: Olika sätt att säga hejdå. Jag tycker det låter så rart med Tschüß. Kyss på dig, tills vi ses nästa gång!

Obehagligt möte

Igår kväll tog jag spårvagnen till Friedrichshain för att hämta min tavla på Hausburgstraße. Spårvagn till och från, plus en snutt t-bana på hemvägen. Finfina kommunikationsmöjligheter i denna stad. Svisch-svosch. Nja, inte riktigt. Det tog ungefär en timme tur och retur.

Jag hann byta några ord med M som jag hyrde rummet av. Han hade återinstallerat sig bra. Tyckte det varit så välstädat och fint när han kom tillbaka. Jojo, det var länge sedan det golvet skurats så lite glad borde han vara. Det var trevligt att prata med honom och han fick tillbaka två av tre nycklar. Jag ville kunna hämta cykeln och behöll nyckeln till porten.

På väg mot spårvagnen med tavlan i högsta hugg gick jag i ganska rask takt efter Strassmanstraße. Det finns naturligtvis gatlysen i Berlin, men de ligger kanske inte på samma precisa avstånd som i Sverige och på de mindre gatorna ligger de lite glesare. Höstmörkret kan skymma hundbajs, gropar, skavanker i stenläggningen och annat småtrevligt. Därför är jag mer fixerad på var jag sätter fötterna än på vem jag eventuellt möter.

Korsande råtta!

Plötsligt ser jag en skugga ila tvärs över trottoaren. Var det vad jag tror att det var?! Jepp – en livs levande råtta. Jag har faktiskt aldrig sett några råttor här tidigare. Ändå finns det gott om sopor och jox de måste stortrivas i. Märkligt. Kan bero på att Berlin är ”staden som aldrig sover”. Partajande människor stör dem kanske?

Den här råttan pilade alltså förbi mig på väg mot ett träd vid trottoarkanten. Jag ville bli säker på att jag sett rätt och kikade försiktigt runt trädet när jag passerade. Jo, mycket riktigt. Där satt en brun råtta. När den såg mig försvann den kvickt in under en bil. Jag snabbade på stegen och längtade in i tryggheten i spårvagnens varma famn.

Uttråkad och frustrerad

Jag har fortfarande lite jobb som jag utför sporadiskt, men det irriterar mig att jag inte riktigt vet när uppgifterna trillar in. Min chef är så upptagen att det är svårt att veta när han har tid att ge mig nya instruktioner. Därför blir dagarna varken hackade eller malda.

Om jag går ut och handlar eller promenerar känner jag som att jag borde jobba och när jag sitter hemma och väntar på jobb vill jag bara ut. Ostrukturerade jag vill ha bättre struktur. Ha! Tänk att den dagen skulle komma. För tillfället är jag också irriterad över att jag inte kan komma fram till vad jag skulle vilja jobba med framöver. Någon slags förändring vill jag ha, men åt vilket håll? Otroligt frustrerande att inte kunna känna vad som skulle kunna vara roligt. Det skulle möjligtvis gå lättare utan den här frustrationen förstås…

Skulle tro att det finns ett behov av rörelse och träning i botten på rastlösheten. När jag inte får ordning på arbetet får jag det inte på det här området heller och det kräver egna initiativ att hitta bra träning i ny stad. Jag kollade dock upp om när den närbelägna yogastudion kör sina pass. Ikväll kl.20.00 kör de kundaliniyoga och även kl.9.15 imorgon bitti. Samtliga pass får man prova på gratis en första gång. Mattor finns på plats. Bara dyka upp själv då. Hepp! Veligheten känner inga gränser när jag grunnar på om jag kanske inte borde hämta min cykel och tavlan på förra stället ikväll? Fast jag kan förstås inte ta med båda två samtidigt. Oj, så skönt det skulle vara att få cykla åtminstone Friedrichshain-Prenzlauer Berg. Så vad ska jag välja?

Jag blir även stressad av att ha ett veckokort för kollektivtrafiken. Jag är knäpp! Men jag måste ju använda det! Så när, var, hur ska jag åka? Hahaha! Virrhönan från norra Sverige har i-landsproblem idag. Puh!

Frukost i Neukölln

Solnedgång över Prenzlauer Berg

Idag började jag med att åka till Kreuzberg/Neukölln (Kreuzkölln?) för att äta frukost med S. Det var ett härligt möte. Hon är en otroligt skön kvinna som bara bubblar av glädje. Just idag var hon lite trött efter att ha suttit på ett tåg hela natten. Strongt att ändå vilja träffa mig så pass tidigt på dagen.

I mötet med S fick jag inblick i hur livet är för många kulturarbetare i Berlin. Eftersom det finns så många och ett överflöd av utställningar, teatrar, musikställen osv så vill ingen betala för kultur. I helgen hade hon spelat under en slags ”kulturnatta” i Frankfurt, där folk gladeligen betalade €25 (drygt 220 kr) för att se teater. Normalt skulle föreställningen vara 90 min, men de hade fått uppdraget att hålla på lite längre, ca 150 min. I Berlin hade de kanske kunnat ta €8 för samma föreställning och då är det inte säkert att de skulle fylla salongen. Jag känner igen mig lite grand där i jämförelsen Skellefteå–Stockholm, men då snackar vi ju skillnaden småstad–storstad. Här gäller det ju två stora städer.

Fördelen var dock att för att kunna göra det man brinner för, spela teater i det här fallet, så går det ganska lätt att hitta alternativa anställningsformer att luta sig emot för säkrad inkomst. S jobbar 3 dagar i veckan för fast lön och den täcker hyra och vissa andra kostnader. Det hon sen drar in på teaterjobben ger lagom inflöde för att kunna leva ett hyfsat liv.

Att se med nya ögon

Det är egentligen en väg jag skulle vilja gå också. Jag har inget emot att jobba hårt med sådant jag tycker om, men om man t ex vill göra det som egen företagare måste man ofta jobba så kopiöst mycket för att få snurr på ekonomin. Jag är kanske lite arbetsskygg, men jag vill inte att mitt liv ska innefatta bara arbete och jag är inte intresserad av de flesta lyxartiklar och statusprylar som man kan köpa för de där extra pengarna.

Att kombinera en fast halvtidsanställning med eget företag och egna projekt skulle verkligen passa mig. Jag fick flera tips på branscher där de säkert skulle kunna behöva någon som mig. Själv ser jag mig inte direkt som flerspråkig, men jag behärskar faktiskt både svenska och engelska flytande och tyska hjälpligt. Jag skulle möjligen kunna hjälpa turister på franska också. S kallade mig trespråkig och så kan man faktiskt se det! Oj, så nyttigt det är att få ta del av andras tankar om ens kompetens. Jag blir lätt hemmablind och insnöad – ja, även egocentrerad – när jag tillbringar för mycket tid med mig själv. Så mitt huvud är fullt av nya tankar. Jag behöver sätta mig ner och strukturera dem och mig själv. Göra en plan för framtiden.

Matöverraskning

Efter frukosten, som varade över lunch, åkte jag hem igen. Landade på sängen en timme och fick mig en lur medan jag väntade på sms av S&H. Inte ett ljud. Hm, vid 16-tiden skickade jag ett mess till S. Å, tyvärr hade de glömt bort mig och var redan på utställningen. Okej. På något vis var jag lättad. Ett nytt möte per dag är nog vad jag orkar med. Ytterligare ett möte, plus utställning, hade fått mig att stänga ner. För många intryck.

Efter lång tvekan på soffan begav jag mig ut för att testa en ny restaurang, Goa II. En indisk restaurang som ligger alldeles om hörnet. Hittade ett litet fönsterbord och blev väl omhändertagen av personalen. Beställde en mumsig rätt bestående av grönsaksfyllda tomater med gräddsås och nötter. Suuuupeeeergooott! Dit måste jag gå igen. Tydligen kör de vegetariska buffé varje kväll för endast €60 och stället var knökfullt. Beställde en överraskningsöl efter maten. Kunde inte bestämma mig så servitören gjorde det åt mig. Haha! Men den var god.

Avslutar med en bild på en solnedgång. Missvisande om man läser titeln på inlägget, men jag refererade min dag nästan till slut och jag lovar, det fanns en solnedgång idag med.

”Hemma” igen?

Sitter i soffan och tittar på tv. En ny dubbad film med Johnny Depp har precis börjat. Nyss såg jag sista piratfilmen med honom. Framför mig breder också en nybäddad säng ut sig. A har återigen ställt upp och låter mig hyra hans lägenhet. Även om jag nu bor längre bort från mina vänner är det ganska skönt att vara tillbaka i Prenzlauer Berg. Egen lya igen. Och det är rent och välstädat. Grabbarna grus hade inte direkt gnuggat köket så det blänkte, men det funkade.

När jag flyttade till Friedrichshain längtade jag tillbaka hit och nu längtar jag tillbaka till Friedrichshain. Ja, typ. Jag kan inte bestämma mig vilket område jag gillar bäst. Till en början kändes F-hain lite trist, men jag hade inte sett allt förstås. Det har jag fortfarande inte. Jag hittade nya vägar och mysiga ställen den senaste veckan. Frau Honing, Tilsiter Lichtspiele och Postbahnhof. Allt inpå knuten. Jag hinner säkert bestämma mig innan sista 1,5 månaderna är över.

Nu ska jag gå och sova. Imorgon ska jag träffa en ny vän, hoppas jag, för frukost (!) i Kreuzberg. En stadsdel jag inte besökt så ofta. Om allt går som planerat ska jag också träffa S&H för att kolla in Berlin Art Week på Hitlers gamla flygplats Tempelhof. Preview Berlin Art Fair heter det. Det ska bli oerhört spännande. Gute Nacht!

STROKE / Berlin Art Fair 2012

Morten Andersen, Danmark

Besökte Postbahnhof igen som utlovat. Jag gillar det stället som det är. En gammal post med, vad jag antar, garage för olika fordon på markplan och en stor sorteringshall på ovanvåningen. Eller kanske fanns där postkontor? Svårt att veta, för idag är det tomma lokaler perfekta för mässor, utställningar, loppmarknader osv.

Jag blev glad att jag fick med mig M. Han är en person som jag verkligen gillar att gå på utställning med. Vi har ungefär samma fart, går ibland för oss själva, ibland tillsammans. Vi gillar ungefär samma saker och vi delar alltid våra intryck med varandra. Jag tycker det är rent ut sagt skitkul med en sådan vän! Att stå och småmumla med viktig min och armarna i typiska förstå-sig-på-poser är också kul. En del personer runt omkring blir så nervösa då och tror att vi ska recensera. Haha. Ja, det är humor.

Morten Andersen, Danmark

På ovanvåningen fanns det som väl egentligen var utställningen Berlin Art Fair, men i markplan fanns de riktigt duktiga konstnärerna. Den utställningen var faktiskt fristående och kallades STROKE. Otroligt coola målningar med mer eller mindre anknytning till grafittin. Vi gick först en sväng där nere och tog sedan en kort dryckespaus. Efter det gick vi upp, men när vi sett de tavlorna måste vi gå ner igen för att jämföra och det var stor skillnad! Jag uppskattade nästan målningarna ännu mer andra gången. Jag tog förstås foton med min kära iPhone. Varför har jag egentligen släpat med mig båda mina kameror från Sverige? Jag använder ingen av dem. Suck…

Ingången, en av dem

Konstnärer?

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Finn DAC, UK.

Hjärtat i glasburk

Läckra blommor

Dan23, Frankrike

Dan23, Frankrike

Shaka, Frankrike

Shaka, staty

Snyggt!

Coolt, men okänt

Das Beet, Berlin

Intoxicated Demons, München

En kul grej…?

Jag är visst med här

Till sist, en smula kubism

Till Lotten

Sällsamt sammanträffande att jag skrev om kyrkor och vemod i ett tidigare inlägg, för mitt i den ljumma måndagskvällen får jag veta att ett stort hjärta slutat slå. En klingande stämma och ett pärlande skratt har tystnat. En vass och klipsk penna har tappat sin spets och livet har blivit lite dystrare på många sätt. Lotten Lindström är död.

Lotten och jag kände varandra genom sommarkurserna i Stormark, där vi försökte hitta våra respektive sångröster tillsammans med ett gäng andra modiga människor. Lotten spred glädje omkring sig i gruppen och hon hade en intelligens som jag beundrade. Kunnig inom det mesta, men det var framför allt hennes språksinne jag lade märke till. Hon var läraren som hade koll på franska och ett så ”udda” språk som isländska. Exakt vilka ämnen hon undervisade i vet jag tyvärr inte. Däremot vet jag att hon alltid sa sin mening när det gällde lärarnas villkor. Hon skrev krönikor och kåserier i tidningar och bloggade via VKs hemsida. Hon var aktiv på både Facebook och Twitter. Och det är här jag kommer att sakna henne mest.

Många fnyser åt sociala medier och tycker de är dåliga substitut för verkligt socialt liv, men när man som jag, befinner sig långt bort från det stora flertalet vänner, då är kontakten via datorn ovärderlig. Att kunna läsa om vad andra har för sig, vad de delar med sig av ifrån sina liv, vilka artiklar i tidningar de tycker jag ska läsa eller rätt och slätt bara kort blinkningar från vardagen. Lotten var enastående. Hennes humor och skärpa kom verkligen till sin rätt. Jag läste ofta hennes inlägg på FB och Twitter. Bloggen blev det mindre av, men det hände att jag läste den med. Så att nu veta att jag inte kommer att få läsa fler av hennes iakttagelser känns tungt och oerhört sorgligt. Hennes familj, katter, närmare vänner än jag, kollegor och elever måste förstås hantera den rent fysiska tomheten, men en människa kan numera även lämna ett tomrum i cyberrymden. Det är ett minst lika stort hål. Rymden är ju full av tomhet…

För att avsluta, vad passar bättre än att använda pappa Mattis ord ur Ronja Rövardotter.

Du fattas mig, Lotten.

Schwedenkräuter

Schwedenkräuter

Jag fortsätter att förundras över de saker jag stöter på som på något vis förknippas med Sverige och det svenska. Senast efter Schwedenwochen på matvaruaffären kom A hem med en flaska Schwedenkräuter. Hur översätter man det? Sverigeörter?

Det är en sorts tinktur bestående av för mig okända örter som legat i blöt i alkohol i likaledes okänt antal dagar. (Veckor? Månader?) När jag googlar om det visar det sig vara ett dundermedel mot det mesta.

Här kan man läsa om ingredienserna och en hel massa annat: www.fib.se Tänk att man måste lämna sitt land för att lära sig så mycket nytt om det!

Bryska tyskar

Den allmänna åsikten verkar vara att tyskar är otrevliga. Åtminstone i min lilla amatörundersökning bland de människor jag mött, svenskar som tyskar faktiskt. Och visst finns det riktiga sura och argsinta typer.

Speciellt vakter och personal med någon slags kontrollerande uppgift. De är sällan speciellt tillmötesgående och gladlynta i Sverige heller, men det är troligen den gamla fördomen från nazi- och Stasitiden som vilar tungt över tyskarna. ”Bara de får på sig uniform så sitter takterna i.” Ja, det har jag hört folk säga.

Oavsett hur man blir bemött är det viktigaste faktiskt hur man själv reagerar. En intressant iakttagelse, som jag gjorde under ölfestivalen när jag blev utskälld av en vakt, var just detta. Att kraften i attacken avgörs i hur jag tar emot.

Jag och M hade hämtat våra cyklar och skulle köra en sväng i sakta mak genom stan. Precis där vi skulle cykla hade festivalorganisationen satt upp hindrande staket och en stor turistbuss var på väg att masa sig ut genom den enda öppningen. M, som är en van och tränad cyklist, slank förbi snabbt och smidigt som en katt.

Jag insåg att det var ganska trångt mellan bussen och staketet. Bussen skulle dessutom svänga åt höger, mot mig, men jag gjorde ett halvdant försök. Det skulle jag inte ha gjort. Vakten, som hade öppnat upp för bussen, såg mig och en svada av tyska kom forsande åt mitt håll.

Jag fattade ju intuitivt vad han ville säga, att det var farligt och att jag var dum i huvudet om jag försökte klämma mig mellan, men jag förstod inte ett ord. Istället stannade jag upp och lät bussen passera. När den gjort det blev argsinta mannen synlig igen och nu uppfattade jag en del av vad han sa:

– Hörde du inte att jag sa åt dig att stanna? Va? Såg du inte bussen? Du kunde ju inte cykla där! Det måste du väl fatta!? 
– Jag är svensk och jag förstår inte tyska så bra, svarade jag lugn som en filbunke och log mot honom.
– Men jag sa ju åt dig att stanna!?!
– Jag hörde inte vad du sa.
– Så där får man inte göra!
– Det gick ju bra.
Jag såg honom rakt i ögonen. Han var ungefär samma längd som jag fast rätt bred och stadig. Långsamt lade jag en hand på hans bröstkorg.
– Är vi vänner nu? Han tvekade en sekund.
– Jaja, sa han med antydan till ett leende och viftade i väg mig med handen.
– Trevlig kväll!
– Ja trevlig kväll, mumlade han tillbaka.

Finns bättre metoder

En annan gång gick det inte fullt lika bra. Då hade vaktens bryskhet kunnat utlösa det han ville förhindra. Jag och M var på Neue Nationalgalerie och skulle se andra delen av tre om tysk och modern konst från 1945-1968, Der geteilte Himmel (som för övrigt fortfarande pågår).

Vid dessa utställningar får man fotografera, men utan blixt, så jag hade kameran med mig. Med stor iver gick jag runt och insöp alla fantastiska tavlor och en och annan staty. Plötsligt såg jag en tavla som var så otroligt läcker. Röd med stora svepande svarta fält. Nästan som korpvingar mot en eldig solnedgång.

Jag såg mig om efter M. Han måste ta en bild av mig vid denna tavla. Jag måste få med mig det hem som ett minne av detta berusande ögonblick. Jag hittade M i en annan del av lokalen och nästan släpade bort honom till ”min” tavla. När jag stod där och poserade intet ont anande hojtade en vakt till.

Jag blev så rädd att jag nästan slängde ut med armarna. Jag vände mig mot honom med undrande blick. Han sa något med hård och hög stämma. M tolkade. ”Du får inte stå så nära tavlan.” Jag tittade och uppfattade att jag stod ungefär en halvmeter ifrån tavlan. Däremot stod jag kanske 30 cm från väggen.

Efteråt funderade jag på om de har larm i väggen? Inte helt omöjligt, men om vakten varit orolig för det eller för att jag skulle peta ner tavlan från väggen – då skulle han ha valt en annan taktik! Hade han vänligt, men bestämt, närmat sig mig och lugnt och sansat förklarat situationen hade han uppnått bästa resultatet. Hans bryska utfall skrämde mig så att jag mycket väl hade kunnat svepa ner tavlan och startat larmet.

Ja, jag var nära att svimma på kuppen. Det är ingen underdrift, för jag var verkligen inte beredd på det plötsliga ljudet. Sen är det något med energin från en arg människa. Den sticks. Om vi fått ta bilden i fred hade ingenting hänt.

Jag förstår dock dessa vakter på museer. Vilket ofantligt tråkigt jobb att bara stå och hålla koll på folk och tavlor hela dagarna. Det måste pigga upp att skrämma en turist eller två.

Hm. Jag hade många fler exempel, men texten är redan väldigt lång. Anar jag en följetong? Bryska tyskar, del 2. Coming up! Vilken cliffhanger…