Den allmänna åsikten verkar vara att tyskar är otrevliga. Åtminstone i min lilla amatörundersökning bland de människor jag mött, svenskar som tyskar faktiskt. Och visst finns det riktiga sura och argsinta typer.
Speciellt vakter och personal med någon slags kontrollerande uppgift. De är sällan speciellt tillmötesgående och gladlynta i Sverige heller, men det är troligen den gamla fördomen från nazi- och Stasitiden som vilar tungt över tyskarna. ”Bara de får på sig uniform så sitter takterna i.” Ja, det har jag hört folk säga.
Oavsett hur man blir bemött är det viktigaste faktiskt hur man själv reagerar. En intressant iakttagelse, som jag gjorde under ölfestivalen när jag blev utskälld av en vakt, var just detta. Att kraften i attacken avgörs i hur jag tar emot.
Jag och M hade hämtat våra cyklar och skulle köra en sväng i sakta mak genom stan. Precis där vi skulle cykla hade festivalorganisationen satt upp hindrande staket och en stor turistbuss var på väg att masa sig ut genom den enda öppningen. M, som är en van och tränad cyklist, slank förbi snabbt och smidigt som en katt.
Jag insåg att det var ganska trångt mellan bussen och staketet. Bussen skulle dessutom svänga åt höger, mot mig, men jag gjorde ett halvdant försök. Det skulle jag inte ha gjort. Vakten, som hade öppnat upp för bussen, såg mig och en svada av tyska kom forsande åt mitt håll.
Jag fattade ju intuitivt vad han ville säga, att det var farligt och att jag var dum i huvudet om jag försökte klämma mig mellan, men jag förstod inte ett ord. Istället stannade jag upp och lät bussen passera. När den gjort det blev argsinta mannen synlig igen och nu uppfattade jag en del av vad han sa:
– Hörde du inte att jag sa åt dig att stanna? Va? Såg du inte bussen? Du kunde ju inte cykla där! Det måste du väl fatta!?
– Jag är svensk och jag förstår inte tyska så bra, svarade jag lugn som en filbunke och log mot honom.
– Men jag sa ju åt dig att stanna!?!
– Jag hörde inte vad du sa.
– Så där får man inte göra!
– Det gick ju bra.
Jag såg honom rakt i ögonen. Han var ungefär samma längd som jag fast rätt bred och stadig. Långsamt lade jag en hand på hans bröstkorg.
– Är vi vänner nu? Han tvekade en sekund.
– Jaja, sa han med antydan till ett leende och viftade i väg mig med handen.
– Trevlig kväll!
– Ja trevlig kväll, mumlade han tillbaka.
Finns bättre metoder
En annan gång gick det inte fullt lika bra. Då hade vaktens bryskhet kunnat utlösa det han ville förhindra. Jag och M var på Neue Nationalgalerie och skulle se andra delen av tre om tysk och modern konst från 1945-1968, Der geteilte Himmel (som för övrigt fortfarande pågår).
Vid dessa utställningar får man fotografera, men utan blixt, så jag hade kameran med mig. Med stor iver gick jag runt och insöp alla fantastiska tavlor och en och annan staty. Plötsligt såg jag en tavla som var så otroligt läcker. Röd med stora svepande svarta fält. Nästan som korpvingar mot en eldig solnedgång.
Jag såg mig om efter M. Han måste ta en bild av mig vid denna tavla. Jag måste få med mig det hem som ett minne av detta berusande ögonblick. Jag hittade M i en annan del av lokalen och nästan släpade bort honom till ”min” tavla. När jag stod där och poserade intet ont anande hojtade en vakt till.
Jag blev så rädd att jag nästan slängde ut med armarna. Jag vände mig mot honom med undrande blick. Han sa något med hård och hög stämma. M tolkade. ”Du får inte stå så nära tavlan.” Jag tittade och uppfattade att jag stod ungefär en halvmeter ifrån tavlan. Däremot stod jag kanske 30 cm från väggen.
Efteråt funderade jag på om de har larm i väggen? Inte helt omöjligt, men om vakten varit orolig för det eller för att jag skulle peta ner tavlan från väggen – då skulle han ha valt en annan taktik! Hade han vänligt, men bestämt, närmat sig mig och lugnt och sansat förklarat situationen hade han uppnått bästa resultatet. Hans bryska utfall skrämde mig så att jag mycket väl hade kunnat svepa ner tavlan och startat larmet.
Ja, jag var nära att svimma på kuppen. Det är ingen underdrift, för jag var verkligen inte beredd på det plötsliga ljudet. Sen är det något med energin från en arg människa. Den sticks. Om vi fått ta bilden i fred hade ingenting hänt.
Jag förstår dock dessa vakter på museer. Vilket ofantligt tråkigt jobb att bara stå och hålla koll på folk och tavlor hela dagarna. Det måste pigga upp att skrämma en turist eller två.
Hm. Jag hade många fler exempel, men texten är redan väldigt lång. Anar jag en följetong? Bryska tyskar, del 2. Coming up! Vilken cliffhanger…