Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Ännu mer besök

Min tystnad på bloggen beror återigen på besök från Sverige. L&B har varit här och upplevt Berlin för fjärde gången. Det finns fler fanatiker än jag! 😀 Jag har hängt med ut på shoppingrundor på nya gator.

Häromdagen åkte vi till Kreuzberg och tog en promenad upp på ”berget” Kreuzberg i Victoriapark, där man har en rätt okej utsikt över stan. Dessvärre finns många trädkronor i vägen, men de är ju också vackra att titta på! Speciellt nu med alla höstfärger.

Vänster: Jonglör mitt i gatan

Höger: Ännu en kyrka

Besökte också Bergmannstraße, som är en riktigt fin liten shoppinggata. Vi åt goda veghamburgare på Yellow Sunshine, ett helt vegetarisk snabbmatsställe. Jag tog halloumiburgare, L en ostburgare och B åt en supergod spenatburgare. Även om det var snabbmat kändes det förhållandevis fräscht.

De har många sorters bioläsk här, t ex BioZisch, ekologiska drycker med naturliga råvaror. Jag drack en flaska med ingefärs- och limesmak och Bs rabarberläsk fullkomligt slet mig tillbaks i tiden, till mormors kök och hemkokt rabarbersaft. Mums! Måste köpa en till så snart jag hittar dem igen. Finns säkert på alla matvaruaffärer.

Vattenfallet på Kreuzberg

Blommande träd och Spree

En annan dag besökte vi East Side Gallery. Den del av muren, som 1990 målades av olika konstnärer till minne av murens fall den 9 november 1989. Såg att motiven snyggades till 2009, men tyvärr finns det personer som inte kan hålla fingrarna borta utan klottrar skitsaker mitt på konstverken. Gärna snoppar och/eller bröst. Så tråkigt.

Jag tycker grafitti kan vara snyggt, coolt och intressant, men vanligt klotter är bara trist och känns smutsigt. Samtidigt hör det till Berlins stadsbild. Denna konstanta civila olydnad. Det som jag till viss del ser som frihetens baksida. Att man tror och tycker man har rätt att göra precis vad som helst. Självklart, men man kanske ska visa hänsyn ibland. Vi har också skyldigheter gentemot varandra. Slut på föreläsningen.

Världen måste förändras

Välkänd rysskyssmålning

Färgrik dam med drake

Ser du tv-tornet? 🙂

Nytt försök

Det här inlägget vill inte skrivas klart. Jag har hållit på i flera dagar vid det här laget. Så vad återstår att nämna?

Jo, att det var kolossalt roligt att återigen ha besök från gamla Svedala. Jag tycker det är fantastiskt att få dela min älsklingsstad med goda vänner.

De här två hade ju dessutom ett och annat tips att ge mig, sådant som jag inte hunnit se eller visste fanns. Jag har tagit en öl på Wohnzimmer med dem och en drink (som var för stark – trots att jag blandade ut den med ett halvt glas vatten!) på Scotch&Sofa. Jag kom så långt att jag stod i kö till club/bar/restaurang White Trash Bar, men ångrade mig i sista ögonblicket. Kändes inte rätt just då. Tydligen missade jag inget speciellt.

B kollar kameran

Det vackra vattenfallet uppifrån

Ja, jag trivs i Berlin!

Överexponerad L

Vi hade inte så tur med middagarna fredag och lördag. Tapasrestaurangens mat var lite smaklös och vi fick vänta nästan en timme på vår pasta på det andra stället.

Ett ställe som inte gjort mig besviken ännu är falafelstället på Kastanienallee, Habba Habba. Det ligger till höger om Falafel Ufo. Haha. Jo, det heter så. Är ganska säker på att de har bättre mat på ”mitt” ställe.

Rekommenderar Falafel Salat och wrapen Grün Halloumi. Maten serveras minst lika tjusigt upplagd som på ”finrestaurang”. Gott, fräscht och nyttigt. Killen som jobbar där är väldigt trevlig och gav mig massor av bra argument för att flytta till Berlin. Mjo, vi får se…

Men nu har tjejerna varit och farit. Jag är åter ensam med min härliga stad. Om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Underbart är kort.

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Tillbaka till 1990-talet

Jag fick nyss en flashback från 1990-talet. (Eller när var det Posten i Sverige lades ned?) Jag skulle köpa vadderade kuvert och plocka på mig en pristabell för brev till utlandet. Detta föranledde ett besök på postkontoret i Schönhauser Allee Arkaden.

Alltid tidigare när jag passerat, eller varit på bankomaten, har kön ringlat sig långt ut genom dörrarna. Så även ikväll. Minst tjugo personer i varierande ålder fanns på plats när jag kom. Det var tyst som i graven, förutom pappan som diskuterade grisar med sin lille son, men inte heller de pratade hela tiden. (Nä, jag menar inte grisarna!)

Jag valde ut mina kuvert, ställde mig sist i kön och väntade. Sakta men säkert kom jag närmare skylten, som bad oss visa hänsyn och diskretion till våra medmänniskor genom att stanna där. Fyra kassor var öppna och det satt kvinnor i samtliga. När damen längst till höger ropade ”Bitte!” med hög röst förstod jag att det var min tur. Jag framförde mitt ärende och allt gick bra, men det är nog bara på KaDeWe, Galleria Kaufhof och på Posten som jag välkomnats med ”Guten Abend”. Annars säger alla ”Hallo”.

Jag vet inte vad jag tycker om den här upplevelsen. Posten i Sverige var jättebra på sin tid, men numera känns det så gammaldags att behöva gå till ett visst ställe bara för att köpa kuvert, postpaket och porto.

När det gäller alkohol är det ju precis tvärtom i Tyskland. Öl, vin och sprit finns på alla matvaruaffärer och Spätis, men sällan frimärken. Visst är det väl ändå bättre tvärtom?

Gasmannen

Jag sitter och väntar på att gasmannen ska komma och serva varmvattenberedaren. Ja, jag säger ”mannen” för jag har den fördomen att den typen av arbete görs av män. Vi får se. Kanske har jag fel. Jag måste hur som helst hålla mig hemma och släppa in henom.

Bara för den skull längtar jag ut. En märklig trötthet vilar över mig idag och jag är säker på att frisk luft skulle göra susen. Det eller starkt kaffe. Möjligtvis både och.

Igår slank jag förbi Veganz för en smarrig bagel och en latte på mandelmjölk. Tyvärr var jag för hungrig för att njuta deras rawfoodkakor. Sist fick jag smaka en slags cheesecake med blåbär och den var himmelsk. Själv åt jag då cheesecake med körsbär, men den var inte riktigt lika god. Det är inte helt otroligt att jag går dit idag och köper en egen blåbärskaka…

I övrigt laddar jag för nytt Stockholmsbesök. Känns som om alla väntat in i det sista med att komma till Berlin. Det är fortfarande några veckor kvar tills jag åker tillbaka till Skellefteå, men september var inte direkt välbesökt. Jag får några dagar med ett par entusiastiska Berlinälskare. Det är deras fjärde besök också. Jag hann dock klämma in mitt fjärde inom ett år. De är inne på andra året. Men vem tävlar! 😀

Jag ser fram emot ännu en mysig helg i Berlin i goda vänners lag. Ja, just nu verkar det mest vara nöje och lite arbete. Eftersom jag liksom är tvångskommenderad att stanna inne borde jag passa på att jobba det jag kan, fast saken är den – jag vill inte! Ha! Rebellen har talat.

Gasvånda

Tillbaka till det här med gas. Jag är så glad att jag inte har gasspis, för jag tycker det är otäckt. Får tvångstankar att jag ska glömma på gasen eller att en läcka ska uppstå så att jag sakta kvävs när jag sover. Dessvärre måste jag då inse att, trots vanlig spishäll, värms vattnet med gas. Kanske även elementen. Jag vet inte hur systemet sitter ihop.

Förresten är det nästan svårt att få fjutt på gasspisarna, vilket gör det närmast till en konstart att lämna gasen på av misstag. Men men… Vattnet i kranarna kan vara kokhett, så man får vara försiktig.

Jag undrar vad som ska ske idag. Om det är rengöring av något? Eller bara en koll så att just läckage inte uppstår? Troligen både och av detta också.

Det här är ett inlägg för alla er som sitter beredda med anteckningsblock och verkligen brinner av intresse va?! Jaja, jag tar nya friska skrivartag imorgon. Och då kan jag referera om gasmannens besök! Yaaaaay!

Fotnot: Kom precis på något intressant. I Berlin verkar inte hyresvärden ha huvudnyckel eller rätt att gå in i en lägenhet när ingen är hemma. Istället måste man se till att vara hemma personligen när något ska ske. I det här fallet hjälper jag A så att han kan vara kvar på jobbet. Däremot har jag tagit emot grannens paket av postkillen. Ingen har hämtat det än…

Wulf Zweiräder

Så heter min lokala cykelreparatör. De säljer saker också förstås. Sånt som man kan behöva till sin cykel, till exempel cykellampor med formen av en dödskalle. Piffar upp vilken tvåhjuling som helst (Zweirad = tvåhjuling)! 😀

När min cykel var nyinköpt gick jag till Wulf för att fixa ett bra lås. Som jag tjatat om förut låser alla i Berlin fast sina cyklar med värsta kedjorna. Annars är det lätt att de blir stulna. Mitt lås var kraftigt, med sifferkombination – och lyse. Mycket praktiskt! Sen kostade det €38, ca 350 spänn, men de hade inga billigare inne just då. Förutom några som man lätt kunde knipsa sönder med en vanlig tång ur verktygslådan. Jag fick lova att hosta upp stålarna.

Redan efter en kort tid kärvade låset en aning. En gång tappade det låskombinationen, men jag lyckades fixa det. En annan gång ville det inte riktigt ta ihop och när jag tryckte till lossnade en liten metallbit. Det verkade inte vara någon viktig del och låset påverkades inte. Döm då om min förvåning när jag igår låste upp cykeln och sifferskivorna lossnade i en miljon smådelar, som studsade runt fötterna på mig.

Räddaren i nöden

Hungrig och trött försökte jag bedöma situationen. Om jag cyklade hem och låtsades låsa cykeln kanske den var kvar dagen efter, men jag kunde inte vara säker. Inga cykelaffärer har öppet på söndagar, men klockan var 19.00 så de skulle mest troligt ha varit stängda oavsett dag. Jag hade tidigare försökt få tag på M, som är duktig på cyklar, för att bestämma när vi skulle ses för en öl. Dessvärre var han inte hemma och jag befann mig nästan på hans gata. Det var bara att cykla hem och hoppas på det bästa.

Jag hade inte hunnit långt så susar en snubbe på cykel förbi mig. Men vänta nu… Visst var det där M!? Jag rullar några hundra meter till innan min försvagade hjärna fattat beslutet. Jag stannar och ringer. Den här gången svarar han – och han har ett extra lås. Gott sei dank! Då behövde jag inte oroa mig för att cykeln skulle försvinna.

Serviceminded

Jag fick låna låset och idag gick jag förbi Wulf med alla hundratusen delar. Kvittot var givetvis sedan länge begravt i soporna, om jag alls fick något. Det är inte så himla säkert. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Wulf himself och hans anställda må se ut som punkare och Hells Angels, men de är fromma som lamm. Nä, det var det där med kvittot…

Jag klev in och lade fram mitt problem för kvinnan som tog emot mig. Inom 10 minuter går jag ut igen med ett nytt lås och extra euro på fickan. För att jag skulle få samma modell behövde de beställa hem, men vem köper ett så uselt lås en gång till? Dessutom ska jag ju snart åka hem till Sverige.

Istället fick jag ett mindre flott lås, med sifferkombination, men inget lyse, och mellanskillnaden i kontanter. Utan att blinka! Det kallar jag service! Jag älskar Wulf Zweiräder!

Guten Tag, yxskaft!

Ibland får man skämmas för sin okunnighet. Idag tog vi oss ut i Prenzlauer Berg runt lunchtid. Vi skulle pipa förbi Sisley och shoppa en tröja till mig. På vägen noterar jag att de flesta affärer ser mörklagda och stängda ut.

E påpekar att de förstås har lunchstängt. Det har de väl aldrig haft förut? När vi kommer fram till Schönhauser Allee Arcaden är också den stängd och igenbommad. Vi står utanför och stirrar in, som vilsna får.

På dörren finns ingen särskild information, men min blick faller på ett ord: Feiertage. Helger. Högtider. Men vad kan det vara för högtid den 3 oktober?

E tvingar in mig på ett närbeläget café, som faktiskt är öppet, för att fråga. Svaret får kinderna att hetta. Det är minnesdagen av Tysklands återförening. Med andra ord, det är Tysklands nationaldag. Bo-rom-pom-posh. Trumvirvel. Ridå. Jag spelar rollen som dum turist med bravur. Peinlich. Vi går ut på gatan igen, med långa näsor.

Som tur var hade Veganz öppet så vi kunde slinka in och tröstäta lite, för någon shopping blev det inte tal om. Man lär sig något nytt varje dag. Och jag kommer härmed alltid att minnas den 3 oktober, men möjligtvis av fel anledning… Läs och lär

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Börlin wants to be jor frend

Eller något liknande. Så står det på en bricka man kan köpa på en liten mysaffär i Friedrichshain. Jag tycker den är så rolig, för precis så där låter tyskarna när de pratar engelska. Detta har inget med inlägget att göra, mer än att jag nu vallar E runt stan och visar alla sevärdheter. M har också ryckt in så vi är säkra på att få se de viktigaste. Igår hamnade vi – helt oförberedda – mitt i Berlin Marathon. Väldigt otippat, måste jag säga. Vi försökte undvika att bli meddragna in i loppet och det gick hyfsat. Vi hittade till slut en väg till det judiska minnesmonumentet. Omvägen tog väl ett par timmar. Så vi håller flaggan i topp. Går en mil om dagen, trots att vi åker spårvagn/U-bahn/S-bahn också. Bra motion. Hellre det än marathon…

Finbesök

Egogirl x 2

Lägger ut en egobild på mig själv, färdigpiffad för operabesök. Egentligen är det ”min” lägenhet som piffas för ögonblicket, men den har jag ingen bild på. Får besök av ”min soulsister” från Stockholm ikväll och vill visa allting från den bästa sidan.

Som om det behövdes. Berlin är så vacker som hen är! Speciellt idag när termometern visar på +20 grader igen. Helt galet! Måste hinna bege mig ut på en promenad i eftermiddag och njuta.

Jag klantade mig. Hade skrivit ett helt stycke till och lyckades sedan komma åt länken ”Flytta till papperskorgen”. Vad är oddsen? Det är jag och Macen som inte kommer överens. För när jag återställt inlägget igen var förstås inte den texten sparad. Suck.

Så vad skrev jag då? Att jag sopat köksgolvet, för det behövdes inte dammsugas. Toastolen är skrubbad och jag ska dra dammsugaren över golvet i vardagsrummet/sovrummet. Disk ska tas om hand också. Ja, det är inte så spännande att läsa om.

Min tur att guida

Det ska bli så ofattbart roligt att få visa mitt älskade Berlin för en oinvigd, en ”oskuld”. Hoppas hon ska tycka lika mycket om stan som jag. Jag har gått och grunnat på vad jag ska visa henne när hon kommer.

Hur många dagar har vi? Sju. Räcker det? Nä, för jag har fortfarande bara sett en bråkdel efter snart 3 månader här. Man har varken tid, lust, ork eller pengar att se allt. Det går inte ens att greppa. Se allt av den här stan, som till ytan är 9 gånger större än Paris? Nä. Neee.

Men vid mitt första besök hann jag tack vare M få ett bra grepp om Berlin. Jag förutsätter att jag nu ska kunna ge E en likvärdig upplevelse. M var en god lärare och en hel del av det han berättat har faktiskt fastnat i min skalle.

Jag har också Carl Johan Vallengrens bok om Berlin i beredskap. Där finns de flesta fakta man kan behöva. Om man vill följa i historiens fotspår tipsar han om olika märkliga sevärdheter, t ex en lägenhet som är helt inredd i gammal DDR-stil.

I Prenzlauer Berg allena finns mycket att se och uppleva. Imorgon ska det bli +24 grader så det är klokt att planera utflykter i det fria. Det ska bli såååå kuuuul!!