Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Bortom språket

ljus

Jag har funderat ett tag på det där med språk och vad som händer när man inte förstår det som sägs. För ett tag sedan såg jag en teaterföreställning som väl inte var världens bästa, men jag fick intressanta inblickar i just denna frågeställning. När språket inte går att luta sig emot, vad uppfattar man istället?

Jo, jag började titta väldigt ingående på skådespelarnas kroppsspråk. Verkade det trovärdigt? Underströk de med kroppen de ord som de yttrade? Ofta fick jag det förvånande svaret – nej. Väldigt få av skådespelarna hade – i mitt tycke – förankrat orden i sina kroppar. Och hur kan jag då veta det? Det kan jag förstås inte, men jag kände det. Speciellt när jag jämförde med de gånger jag tyckte det fungerade. En man hoppade, skuttade, kutade och flängde. Han viftade med armarna och svettades. Men vad förmedlade han egentligen? Tja, något som jag uppfattade som krampaktigt. Ändå var han inte dålig, men det fanns ett glapp. När sedan min väns mamma intog scenen, då hände det grejer.

Gammal är äldst

Först var jag tveksam även till henne. Det är ju lätt att man favoriserar någon man känner lite grand och vill bli vän med. Man vill vara snäll. När hon klev in på scenen fanns det en självklarhet i rörelserna. Hon grävde i väskan efter ett läppstift, målade läpparna, pratade med sin ”son” – och allt som hon gjorde kändes genuint. När jag försöker komma åt skillnaden är det förbannat svårt. Hur beskriver man det ordlösa med ord? Jag landar i förklaringen om närvaro. Det måste handla om närvaro och avslappning. Att inte gå handlingen i förväg utan vänta in motspelarens repliker i nuet. Inte anta eller veta vad som ska komma. Och är det inte så vi lever livet som bäst? När vi inte förekommer eller antar vad som ska ske.

Mycket snack och lite verkstad

Igår var jag på en annorlunda yogaworkshop. Vi gjorde uppvärmning och sk krias, övningar. Vi mediterade och sjöng mantran. Men sen pratade vi väldigt mycket också. Som enda utlänning den här dagen förhöll jag mig tyst. Inte för att jag inte ville delta, men min hjärna klarar inte alltid av att snabbt gå från lyssna till tala. Så jag lyssnade. Vi pratade om livet och om hur vi hanterar det. Om cirkusen som kan pågå i våra huvuden och stressen det skapar. Det var speciellt två kvinnor som pratade mycket. Jag menar inte att nedvärdera dem – jag har samma tendenser själv – men jag måste konstatera hur mycket onödigt vi ibland häver ur oss. För att jag skulle förstå vad de pratade om fick jag skala bort säkert 30%, kanske mer. Vad är det som gör att vi rullar in ett ämne i så mycket lullull? Givetvis kan det vara svårt att framföra en tanke och förklara den. Det är typiskt mig att ”tänka” medan jag pratar. Då kanske jag uttrycker mig onödigt krångligt. Samtidigt säger detta beteende något om oss som människor. Min uppfattning eller tolkning av dessa två kvinnorna blev att de är vana att ta plats, att bli lyssnade till. De uttryckte också ett starkt behov att förstå allting. Ville gärna ifrågasätta och ha kontroll på det som skulle komma. När ledaren gav oss frågor att fundera på hann jag aldrig ta in det hon sa innan ifrågasättandet drog igång. Oerhört förvirrande.

Tala ur skägget

Så vad menar jag med detta? Jag vet inte. Bara det att när språket inte är det viktigaste börjar man läsa mellan raderna. Jag ser kroppsspråket, behoven. De här två kvinnornas grundbehov, enligt min högst privata tolkning, var ju det som vi alla vill ha. Se mig! Lyssna på mig! Jag är viktig. Jag är värdefull. Fast vi uttrycker aldrig de behoven fullt ut. Vi maskerar dem med ord istället. För inte kan man väl uttrycka sina behov så direkt? Tja, kanske…

Det som jag fick med mig av dagens övningar och samtal var återigen en pusselbit till hur jag fungerar. Varför jag blir skräckslagen av att ”göra upp en plan”, ”sätta upp mål”. För då måste jag vara där borta i framtiden med tankarna. Det jag fick med mig idag var ”make a commitment”, sätt intentionen eller bestäm dig för vad som driver dig. Med drivkraft menar jag t ex ”Jag vill ha kärlek, det är kärlek som driver mig”. Eller kreativitet. Eller trygghet. För min del glädje. Jag vill leva i glädje och låta glädje leda mig i livet. Kan låta enkelt, men tanken är att när jag sedan ställs inför valmöjligheter bör jag ställa frågan till mig själv: Vad skulle ge mig den största glädjen? Att göra detta avtal med mig själv skulle innebära att jag kan stanna i nuet. Jag behöver inte bry mig om framtiden just nu, för börjar jag göra val utifrån glädje så borde rimligtvis framtiden se ganska ljus ut. Vissa skulle förstås hävda att man behöver veta vart man är på väg, vart man siktar. Jo, förvisso. Men om jag siktar mot glädje borde jag ju komma rätt på något vis. Eller hur?

Potsdam

sanssouci

Så har jag äntligen varit där, i Potsdam. Det första jag insåg var att man förstås ska åka dit på sommaren. Alla fantastiska byggnader och grönområden är fina en regnig novemberdag, men jag kan tänka mig prakten en sommardag i strålande sol. Hela grejen går ju liksom ut på att man ska kolla trädgårdar och parker. Dessutom råkade vi missa säsongen med ett par veckor. Den slutar i oktober. Tyvärr var därför flera av byggnaderna och caféerna stängda.

I Potsdam finns det löjligt många slott. Verkar som om varenda liten kung, furste eller kejsare ville ha sin egen lya och inte bo i någon gammal släktings boning. Mest känt är slottet Sanssouci som byggdes av Fredrik den store som hans sommarbostad. Ja, jag tror det är det mest berömda. Det finns som sagt en uppsjö: Schloss Charlottenburg, Schloss Schönhausen, Jagdschloss Grünewald, Neues Palais, för att bara nämna några av dem. Vi blev erbjudan att hoppa på en turistbuss och göra en rundtur på 2,5 timmar. Det skulle ge oss tillfälle att se dem allihop. Vi tackade nej. Jag orkade inte se allt och vi tyckte att 2,5 timmar var lite saftigt. Så vi tog till apostlahästarna istället.

Glada i hågen knatade vi över bron till centrum i småpissigt novemberregn. Till min besvikelse var det filmmuseum vi först snubblade över inte invigt ännu. Det vill jag besöka nästa år! Huset det ska ligga i var en lång korallrosa byggnad med fantastiska krusiduller och ornament runt fönstren. Kan mycket väl ha varit ett slott det med…

schloss

Baksidan eller är det kanske framsidan?

sanssouci_n

Sansouci eller kanske Sans Souci?

Mullvadarnas domän?

Målmedvetet traskade vi vidare och betydligt tidigare än reseförsäljaren sa kom vi till parken, där ett flertal av slotten är belägna. På något sätt missade vi det kinesiska huset. Egentligen kallas det tehus och det är en paviljong. Skulle tro att det dracks en hel del kinesiskt te där. Därav namnet. Istället hamnade vi vid orangeriet. Givetvis heter det Orangerieschloss. I den byggnaden ligger en restaurang och/eller ett café som vanligtvis har öppet, men inte nu. Genom fönstren såg jag inte så många apelsiner, men väl växter av olika slag. Stora palmer och buskar. De flesta i stora terrakottakrukor. Möjligt att dessa står ute sommarhalvåret eller så befinner de sig där inne för jämnan.

En äldre herre försökte få oss att följa med mot andra hållet, där det visst fanns mer att se, men vid det laget var vi hungriga. Han berättade en del om platsen, verkar ha bott i Potsdam hela livet, men jag hade bara en fråga:

”Fanns mullvadarna även på Fredrik den stores tid?”
”Det vet jag inte”, svarade mannen. ”Jag levde inte då.”

Nä-häpp. Och det var i så fall knappast samma mullvadar som grävde sönder gräsmattan då som nu.

Potatiskungens sista viloplats

friedrich

Potatiskungens grav, som synes.

Jag tycker förresten det är intressant att tyskan använder samma ord för slott och lås, Schloss. Undrar hur det kan komma sig? Skulle tro att de var tvungna att ha maffiga lås på slotten (så kallat Schlosschloss?). Fanns säkert många stöldbegärliga prylar innanför de där väggarna. Man kunde kika in genom ett fönster på baksidan av Sanssouci. Det hängde en tunn vit gardin för, men man kunde se ett av de inre rummen, där ett bord stod dukat med silver och porslin. Såg riktigt mysigt ut. Jag kunde föreställa mig kungligheterna svepa förbi därinne på väg till en måltid i stil med Historieätarnas kulinariska äventyr.

Vi avslutade med att gå förbi och hälsa på ”kung Potatis”. Fredrik den store var tydligen den som introducerade potatisen i Tyskland och därmed förhindrade att folket svalt. För det är de tacksamma än idag. Vid och på hans gravsten ligger alltid en och annan potatis för att hedra hans gärning. Rart, tycker jag.

restaurang

Utsikt

bier

ÖL!

elisabet

Kompis!

Smörja kråset

För att hedra vår gärning att vara ute i höstfukten – fast solen faktiskt tittade fram ett tag och värmde bra – uppsökte vi Mövenpicks restaurang Zur Historische Mühle. Aaaah… Jag åt en fantastisk risotto med svamp och annat mumsigt. Sköljde ner den med en Schwartzbier från Hasseröder. Gott-gott-gott! Försökte trycka ner en blåbärskaka och kaffe därpå, men det gick tungt. Det var fantastiskt att sitta i restaurangen som var byggd som ett stort växthus. Det fanns palmer och höga växter där så rummet var som en slags vinterträdgård. Det var inte så förfärligt dyrt heller. Jag minns inte ens vad vi betalade, men det kändes inte överväldigande.

Nä, seriöst. Jag återvänder gärna till Potsdam. Det var läckert att gå runt och se denna gamla miljö, som förresten skyddas av UNESCO. Jag tyckte det var lätt att föreställa mig hur det kunde ha varit att bo och leva där på 1700- och 1800-talen. Det kan ha berott på de få turisterna som strosade runt. På sommaren lär det vara betydligt fler människor i omlopp och det kan störa illusionen. Hur det ligger till med antalet mullvadar får vara osagt, men jag tror det finns åtskilliga – oavsett tid på året.

Glühwein

Häromdagen blev jag så himla lycklig när en vän hörde av sig och vi planerade att julbaka, gå på julmarknader och dricka Glühwein. Inte nödvändigtvis samtidigt – eller tillsammans – men jag blev så himla förväntansfull. Jag tycker om adventstiden, när ljus kommer upp i träd, fönster och på balkonger.

Julbil?

Julbil?

Vi svenskar verkar ganska ensamma om allt pyssel i fönstren. Här är det ovanligt med fönsterlampor eller ens blommor. Upplever det som om fönster bara är fönster. Antingen är de öppna eller fördragna. Något annat är ointressant.

Sen är ljuset annorlunda också. Tack och lov! November är ju beckmörkt uppe i norr. Här blir det aldrig så mörkt på dagen. Dagsljuset är fortfarande dagsljus. Trots förkylningen känner jag stor skillnad i pigghet. Att det sen är höst fortfarande i mina ögon gör saken lättare förstås. Och att det knappt regnat på länge. Skvättregn, men inget direkt skyfall.

När E var här gled vi in på Dachkammer på Simon-Dach-Strasse en kväll. Vi var egentligen småtrötta, men jag fick ett infall. Hon måste ju får dricka Glühwein!

Så vad är då skillnaden mellan det och glögg? Tja, vad ska jag säga…? Glühwein känns hemgjort, på ett positivt sätt alltså. Det är inte så sött och alla kryddor kommer fram väldigt väl. På Dachkammer serverades det i glasmuggar med en apelsinskiva på kanten. Den som vill kan söta själv, men jag lät bli.

Jag tror också att Glühwein kan vara starkare, men det har jag inga bevis för. Det säljs överallt och jag har sett folk gå runt med höga och smala glasmuggar på stan. Några ungdomar tog till och med in det på t-banetåget. Jag är fortfarande ovan att man får dricka alkohol fritt på offentliga platser. Än så länge tycker jag alltid det går städat till och ger en gemytlig känsla. Fast det är klart att det måste påverka folk även på ett negativt sätt.

Såg en karta idag som visade alkoholkonsumtionen i världen. Finland och österut samt Europa, Australien och några fler länder drack absolut mest. Sverige kom i kategorin strax under, men de här är de områden där folk dricker allra mest i hela världen. Skrämmande. 

http://twistedsifter.files.wordpress.com/2013/08/map-of-alocohol-consumption-around-the-world.jpg
Kartan kommer härifrån.)

En Irish Coffee på det?

Men nu hamnade jag i något tungsint igen. Vet inte hur jag lyckas, men jag blir fascinerad av fakta och sådant jag läser. När det bär iväg finns ingen hejd. Haha.

Åter till Glühwein. Det var gott, men E och jag är inga mesproppar. Nästa drink fick bli en Irish Coffee. Rätt blandad är den så jäkla god. Jag har spanat in en speciell bartender på Bishop’s i Skellefteå och han är en klippa. Levererar varje gång. En kväll var det en tjej som gjorde den och det blev bara pannkaka. Fick be om mer farinsocker så den blev drickbar, men sen dess håller jag koll på min bartender.

Turligt nog så levererade även Dachkammer. Jag var mycket nöjd. Gillar också att det bara var en tvåa. För mycket whisky och balansen rubbas. Jaha, där gick jag igång igen. Värdelöst information. Det man kan säga är att jag verkar vara väldigt passionerat intresserad av ämnet.

Skål!

Likheter Berlin – Norrland

Läste i gårdagens Berliner Morgenpost att tvätteriägarinnan Gerda Scheffler ska bli utknuffad för att ge plats för ännu en ekologisk affär, kedjan Bio-Company. Som det står i artikeln: ”Bio-Company – Die Armen ökologisch korrekt verdrängen.”, det vill säga att Bio-Company driver ut de fattiga – på ett ekologiskt korrekt sätt. Inte politiskt korrekt alltså, men kanske ändå…

För det är gentrifieringen de är så besvikna på. Återigen är det hipsterkulturen som breder ut sig. Vi utlänningar som lägger beslag på billiga lägenheter (de kostar mindre än i Stockholm och det flesta är hyreslägenheter) och vi vill förstås mysa i pittoreska miljöer. Autentiska. Men först vill vi dricka en god cappuccino, mumsa en smarrig pasta, shoppa lite coola grejer och roa oss på en ruffig club. När vi är less på stan åker vi hem till Sverige som om inget har hänt.

hus

Det finns åtskilliga artiklar (som den här) och blogginlägg om denna ”farsot” som breder ut sig i bland annat Berlin, stadsdel för stadsdel. För när en av dem är för trist och ”turistig” drar de vidare till ett annat genuint område och processen börjar om. Eller är det egentligen sanningen?

Hittade en annan artikel som tog upp vad gentrifiering faktiskt betyder, och det är inte hipsters och fulla turister som ”förstör” en stad. Det är snarare sluga investerare som kommer efter och t ex köper upp bostadshus, renoverar och höjer hyrorna. På så vis slängs de fattiga ut och en stadsdel blir hipsvips medelklassens område. För att motverka detta krävs det tuffare åtgärder och en sak som man klubbat igenom i Berlin är att lägga hyrestak på vissa lägenheter.

I veckan antog Berlins senat, på socialdemokratiskt initiativ, ett nytt bostadspolitisk program. Hyrorna för de närmare 300 000 kommunalt ägda lägenheterna ska relateras till betalningsförmåga och får inte överstiga 30 procent av hushållets nettoinkomst. Varannan fri innerstadslägenhet öronmärks för fattiga. 20 000 lägenheter köps in för att fler ska kunna bo billigt. Inom kort väntas ett permanent utförsäljningsstopp av tomter till vinstsyftande spekulanter.
[ Fredrik Persson, Aftonbladet 2012-09-14 ]

Vad har då allt detta med Norrland att göra? Tja, det ser förstås inte riktigt likadant ut där. I Berlin kämpar människor för att få finnas kvar i centrum, i sina egna ”Kiez”, där de kan tjäna en slant på sin verksamhet. Deras stadsdel är deras by, kanske bor de i samma kvarter där de föddes. Gerda Scheffler tycker området behöver ”…ett apotek, en bank och ett tvätteri – och inte ännu en ekologisk affär”.

I Norrlands inland vill man behålla sin service, sina skolor, sin ambulans, sina matvaruaffärer. I landsdelen i stort vill vi ha järnväg, arbeten och fortsatt existensberättigande. Vi vill att de gamla, de arbetslösa, de unga – ja alla – ska kunna skapa sig en dräglig tillvaro och slippa blir mer eller mindre tvångsförflyttade. Det är trots allt samma kamp, även om den har olika orsaker.

Inte undra på att jag älskar Berlin. Norrlänning som jag är.

Brunch på Café Einstein

stolpersteine

Tiden går märkligt fort. För lite mer än en vecka sedan satt jag i trevligt sällskap på Café Einstein för att inta en härlig brunch. Det var en annan skellefteåbo i stan som tipsade mig om stället. Egentligen heter det Café Einstein Stammhaus.

einstein

Fönster mot gatan

Jag fick berättat för mig att Göbbels gett villan som en kärleksgåva till sin hemliga älskarinna Henny Porten (läs mer), men den historien är tydligen inte garanterat sann. Däremot beboddes huset av judar när kriget bröt ut. Utanför ingången finns idag två Stolpersteine för herr och fru Blumenfeld. Georg Blumenfeld dödades 1939 under ett ”flyktförsök” när egendomen skulle tvångsövertas av nazisterna. Lucia Blumenfeld valde (enligt Wikipedia) att begå självmord två år senare, men på stenen står samma sak som på makens.

Oavsett hur de dog så var det ju inte helt otroligt att någon nazist tog över villan, även om det inte var Göbbels. Kåken är stor och ståtlig, för Georg Blumenfeld var bankir. Det förklarar varför han hade råd att bo så ståndsmässigt och varför det ogillades av nassarna. Ja, det är ofattbart att allt detta har hänt! En verkligt dyster del av vår historia.

En Gerhard Richter?

Har de en äkta Gerhard Richter på väggen?

I sjunde himlen

Men jag kom visst bort från ämnet. Jag ville ju skriva om en mumsig brunch. Det fiffiga med Café Einstein är att de serverar frukost hela dagen. Caféet ligger i Schöneberg (ca 8,3 km från där jag bor) och närmaste U-Bahnstation är Nollendorfplatz.

Eftersom jag var hungrig och lite grinig när vi gick från tåget tänkte jag inte på hur området såg ut. Runt 11-tiden, om jag minns rätt, klev vi in genom dörren och det var ganska mycket folk. Vi beställde det som kallas Vitalfrühstück och varsin kanna te. Det vattnades i munnen när jag betraktade min jättetallrik med…

  • avokadokräm
  • ingefärs- och morotsmuffins
  • honung
  • yoghurt med müsli
  • färsk bredbar getostkräm
  • frukt (ananas, melon, jordgubbar, druvor)
  • råkost (morots- och selleristavar)
  • färskost med örter
  • bröd och smör

Av allt detta smarriga var det faktiskt yoghurten som fick ned mig på knä. Kan hända att det berodde på att jag sällan äter det pga mjölkinnehållet, och därför lätt blir salig, eller så var den bara så jäkla god! Dels var den väldigt gräddig och mild i smaken, men sen var den inte kylskåpskall. Det gjorde att aromerna studsade som pingpongbollar i munhålan. När jag sedan toppade det hela med honungen var jag i sjunde himlen. Underbart! Jag åt upp nästan alltihop, utan minsta magbesvär efteråt. Undrar om den finns att köpa i vanliga butiker?

Ett besök i 1930-talets Wien

einstein2

Välkommen!

Jag satt med ryggen åt rummet hela tiden, men det fanns en spegel på väggen så att jag hade viss överblick ändå. När stället gjordes om till café skulle det efterlikna ett typiskt wienercafé med mörka trädetaljer, -diskar, -stolar och -bord. Väggarna var lika crèmefärgade som yoghurten och runda vita glaskupor lyste upp i taket.

Serveringspersonalen bar vita skjortor, svarta byxor eller kjolar samt långa vita förkläden. Lite ”posh” så där, men trevligt. Notan landade väl på en hundring eller ca €12 per person, men det var det verkligen värt.

Rekommenderas. Raaaap!

PS. Jag var tydligen för hungrig för att ha sinnesnärvaro att fotografera min brunch, men du får väl ta mig på orden. DS.

Upptäckter och återupptäckter

Under mina olika perioder i Berlin har jag upptäckt – och återupptäckt – både bra och dåliga saker. Faktiskt mest bra grejer. Inte för att man ligger långt efter här; bara på vissa områden (exempelvis vad gäller internet och den typen av teknologi). Tjusningen med att prova något helt annorlunda än det man är van vid, är ju att man ser livet ur ett nytt perspektiv.

Plötsligt ser jag t ex mer nyanserat på Sverige. Att mycket vi har är så bra att människor i andra länder avundas oss, men vad gör vi? Vi monterar ner alla skyddsnät. Så jäkla dumt! Och sen finns det förstås andra områden, där vi i Sverige känner oss smått heliga. Att det vi gör är bäst. Fast det finns andra sätt som kanske är bättre. Utan att värdera hit och dit eller gå in på djupet är det intressant att se hur det kan fungera i ett annat land.

2016-03-03 13.51.25-1

I Berlin finns mycket vackert att upptäcka

 

En lista på saker

1) Prata i telefon

GI_telefonNär jag precis flyttat till Skellefteå hade alla fortfarande fast telefon och jag kunde sitta och snacka i timmar med olika vänner. Sen började jag maila och messa mer och mer. När jag blev sambo hade jag någon att prata med nära till hands.

Jag köpte en iPhone, det kom appar till den… Ofta kunde jag känna att alltför långa telefonsamtal blev jobbiga. Det fanns ju mycket annat att göra och jag gillar att messa. Snabbt och för det mesta effektivt.

I Berlin är det tydligen gratis att ringa mellan fasta telefoner. Alla har IP-telefoni, vilket troligtvis gör detta möjligt, och allt sammanfaller i en enda månadskostnad.

Hur det än ligger till så har jag under de senaste dagarna haft underbara samtal med tre av mina bästa vänner här. Och långa samtal! Precis som förr. Det har varit ett lyckat substitut eftersom jag legat hemma i sängen så länge. Det värmer hjärtat att jag träffat så härliga vänner här, människor som jag kan prata med om allt och dela både glädje och sorg med.

Det är i synnerhet märkligt i och med att den jag känt längst ändå bara varit min vän i 2,5 år. Senaste tillskottet träffade jag första gången i år!?! Lycka! <3

2) Gå på Posten 

Ja, det hade jag glömt bort hur det var. Jag har skrivit om det förut, men stod vi verkligen så där länge i kö? Och är det egentligen någon skillnad mot att köa vid paketutlämningen på ICA?

Ett av kontoren i Friedrichshain är så litet att större delen av kön – om den är längre än fem personer – måste stå utomhus. Jag tycker man borde kunna möblera om en aning så att kön skulle kunna ringla inomhus, men jag har förstås inte lagt fram den idén. När det väl är min tur är jag för glad för att orka tjafsa. 

3) Kontanter

Det har jag också nämnt förut, men första gången jag skulle ta ut en större summa. Haha, jag var så skraj att bli rånad! Det kan man ju bli när man bara har kort också, fast det känns mycket säkrare. Jag tycker fortfarande det är obehagligt att gå med för stora summor på mig. Oftast tar jag ut €200 per gång och bär bara med mig ca €50 åt gången.

Men något jag har svårt att släppa är kopplingen till kronor. Jag översätter allt! För det mesta med att lägga till en nolla. Det som är skönt då är att det ju blir mycket billigare för att kronan ligger på 8-9.

Men det där med dricks lyckas jag alltid trassla till. Hur svårt kan det vara att lägga på 10%?

4) Språk

Jag är väldigt lycklig över att återupptäcka min känsla och mitt intresse för språk. En och annan har uttryckt hur svårt det måste vara att sakna sitt språk och att inte kunna kommunicera till fullo, men jag släpper aldrig svenskan. Fastän jag inte har så många att prata svenska med här så kommer jag aldrig lägga bort mitt modersmål.

Därför skriver jag på bloggen och försöker hålla igång det i mail m.m. Inte för att jag börjat glömma det, men vissa prepositioner eller småord kan bli lidande när man jonglerar tre språk samtidigt. Även efter denna korta tid.

Angående kommunikationen så är det en fröjd att prata engelska. Jag har inga som helst problem att uttrycka mig. Snarare tycker jag att vissa saker är enklare att uttrycka på engelska. Tyskan är förstås värre, men det är så spännande att lära sig. Som att lägga pussel. En ny bit faller på plats varje dag.

Visst känner jag mig frustrerad och lat. Orkar inte alltid försöka på tyska, men när jag väl kommer igång så är det roligt. Troligtvis skulle jag inte säga så här om den var sämre. Det språk som jag har är trots allt inte längre på nybörjarnivå. Det är ju en helt annan sak.

5) Örtteer

Hostan vill inte släppa sitt grepp. All skit ska ut och jag får tjata och tjata för att bli av med skiten i lungorna. Så kollade jag runt på min hyresvärds tehylla. Vad skådar mitt norra? Hustentee! Tyskarna är för underbara. De har örtteer för allt!

Nu råkar ju C vara skådespelare och sångerska och vet hur Olle ska motas i grind. I ett anfall av förtvivlan för någon natt sedan kollade jag hennes medicinlåda och där fanns preparat för alla krämpor. Till och med en ask med tabletter för bihålorna hittade jag. De kallas för övrigt Nasennebenhölhen på tyska: nära-näsan-belägna-hålorna. Haha! Fast egentligen blir det näsa-närbelägna-hålorna, men ett kul ord likafullt.

Så har jag druckit min första kopp Hustentee. Ska bli intressant att se vad som händer…

GI_badkar

6) Badkar

Åååååå vilken lyx! Om jag bara haft ett läckert skumbad eller en skön badolja. Men skitsamma! Jag har redan legat och marinerat i badet 3-4 gånger – and I love it!

Senaste gången jag hade badkar var 1999, när jag fortfarande bodde på Anderstorp. Tyvärr har jag en susande fläkt i det här badrummet så eventuell musik måste stå på med rätt saftig volym ute i rummet om det ska höras in.

Älskar ändå att bli härligt varm i hela kroppen. Längtar faktiskt efter ett bad nu. Skulle kunna vara klokt för att koka bort lite baciller.

7) Kundaliniyoga

Jag har ju hittat en underbar liten yogastudio, och det är så skönt att glida in där på söndag eftermiddag och köra ett pass innan middag. Tyvärr valde jag att inte gå idag. Jag tvekade länge, men bestämde att jag nog hellre ska försöka komma iväg på tyskalektionen imorgon.

Dessutom tänkte jag gå workshop på lördag den 23/11 mellan kl 10-14. Det finns flera pass per vecka, men kvällstid krockar det med tyskan. Jag hoppas jag hinner komma upp i 10 ggr innan årets slut. Jag får ligga i när jag blivit frisk igen.

Ja, det var ett utval av upptäckter och återupptäckter. Vem vet, kan bli en del 2 längre fram 🙂

Die Zauberflöte

Staatsoper im Schillertheater

Staatsoper im Schillertheater

Jag har sagt det förr, men det blir så knäppt när jag inte har tid att skriva om en sak direkt det hänt. Ju längre tiden går desto mer tappar jag liksom känslan och smaken i upplevelsen. Det är väl något annat som tar vid, men fräschheten går förlorad. Ändå har jag gett mig den på att jag ska få ut några inlägg i efterhand. Igen…

Förra veckan hade jag besök från Sverige och vi hann uppleva en hel del. Förutom de vanliga sevärdheterna testade vi några nya grejer. Ja, det var nytt för mig med. Jag fick i uppdrag att boka biljetter till en opera.

Tidigare har jag sett tre operor, två på Komische Oper och en på Konzerthaus (jag räknar inte avantgardeoperan jag såg på Kino Delphi), men vad skulle jag välja nu? Av någon anledning visste jag att flera av operahusen i stan skulle sätta upp Trollflöjten. Varför de bestämt att göra det i princip samtidigt vet jag inte, men jag valde den version där det fanns biljetter. Alltså blev det Staatsoper im Schillertheater.

Café Mardröm

Vi kom till området i god tid innan med avsikten att hitta ett mysigt fik att vänta på. Jo tjenare!! Det var det absolut tristaste delen av Berlin jag sett hittills. Vi fick gå en bra bit tills vi hittade ett ställe och snacka om bottennapp. Det var en restaurang med anor från sent 1980-tal.

Ett äldre par verkade driva Café Oper, som det råkade heta. Damen ifråga hade den mörkaste och raspigaste sönderrökta röst jag hört. Det luktade sunkigt askfat i hela lokalen, kakan jag beställde hade ett segt skinn (knappast dagsfärska bakverk!) och kaffet var kallt blaskigt bryggslafs. När jag dessutom kände att kaffekoppens öra inte var rent fick jag rejäl ståpäls.

Något med atmosfären gav mig riktigt dåliga vibbar och jag ångrade direkt att vi gått in där. Men vad hade vi för val? De alternativa caféerna låg ännu längre bort enligt min kartapp. Så jag fick lov att härda ut, men när vi väl gick därifrån drog jag en suck av lättnad. (Bör tilläggas att både mannen och kvinnan var ganska snälla, men jag kände obehag där. Vet inte varför det var så starkt.)

Klassisk opera

Schillertheater var inte så imponerande som de andra operalokalerna jag sett, men helt okej. Innan det började sippade jag på ett glas crèmant eller sekt (eller vad det nu heter). Samtidigt studerade jag människorna. Det fanns både äldre och barn med föräldrar. En intressant och bred mix. Själva operaföreställningen var väldigt klassisk, och nu läser jag att kulisserna var skapade med inspiration av Karl Friedrich Schinkels original från 1816. Stjärnhimmeln som visades när Nattens drottning gjorde sin berömda aria är nästan lika berömd som musiken.

Musiken är förstås fantastisk! Det var därför jag valde Trollflöjten. Jag ville verkligen uppleva den ”live”, och sångarna var otroligt duktiga. Tre småkillar sjöng som änglar och den stora basen, Jan Martiník , mullrade så det kändes i luften. Det var jättehäftigt att höra hur rösten fyllde hela hans bröstkorg och kropp och hur klangen skapades.

Vid paus hade jag mjuknat och när det var slut var jag salig. Applåderade så hårt och länge att en av mina silverringar fått jack av de andra ringarna.

Tyvärr tycker jag de hade rätt dåligt programblad, men det fanns ett större och dyrare. Här kommer i alla fall alla medverkande, samt upphovsmän/-kvinnor:

MUSIKALISCHE LEITUNG Wolfram-Maria Märtig
INSZENIERUNG August Everding
BÜHNENBILD NACH KARL FRIEDRICH SCHINKEL Fred Berndt
KOSTÜME Dorothée Uhrmacher

TAMINO Stephan Rügamer
PAMINA Anna Prohaska 
PAPAGENO Gyula Orendt
PAPAGENA Sónia Grané
KÖNIGIN DER NACHT Anna Siminska
SARASTRO Jan Martiník 
SPRECHER Raimund Nolte
MONOSTATOS Michael Smallwood
1. PRIESTER Jonathan Winell
2. PRIESTER Raimund Nolte
1. DAME Carola Höhn
2. DAME Annika Schlicht
3. DAME Constance Heller
1. GEHARNISCHTER Jonathan Winell
2. GEHARNISCHTER Grigory Shkarupa
DREI KNABEN Aurelius Sängerknaben Calw

Om du har vägarna förbi Berlin se ”Die Zauberflöte”, men fika innan du åker dit. Alternativt kan du hoppa av vid Savignyplatz och mysa där. Det är inte alltför långt att gå till Ernst-Reuter-Platz och Bismarckstrasse – men det är garanterat värt besväret!

______________

PS. Glömde helt att tacka bästa E för biljetten! En annan fick ju glida in gratis på operan. Snacka om lyx. Och jag uppskattade det på alla tänkbara sätt. Tack för upplevelsen! DS.

Reportaget

"Theodor skapar konsten i Berlin" blev titeln.

”Theodor skapar konsten i Berlin” blev rubriken. I min version var den ”Satsar på konsten – i Berlin”. Inte riktigt samma sak, men det funkar.

Ibland måste man få göra ett skrytinlägg. Jag har ju försökt hitta möjligheter att tjäna pengar på skrivandet. Även om jag inte hittat något övergripande sätt ännu, så har jag fått vissa mindre uppdrag. Genom en fin kontakt på Norran i Skellefteå blev jag lovad en plats i tidningen om jag kunde hitta en konstnärlig Skelleftebo i Berlin.

Ja, tanken var förstås att göra ett reportage om henom. ”Vilken tur”, tänkte jag, ”…att jag precis lärt känna Theodor Johansson!” När jag presenterade idén för alla inblandade var det idel tummar upp och jag skred till handling.

Att intervjua någon är spännande, läskigt och roligt. Jag är glad att jag fick öva på tålmodiga Theodor. Många frågor var förstås självklara. Vem är han, var kommer han ifrån och vad vill han göra i framtiden.

Men det fanns också utrymme att bli mer personlig. Jag tyckte det kändes märkligt att ställa den typen av frågor när man inte känner varandra så väl. Fast i rollen som ”reporter” är ju ”det mesta tillåtet”. Så jag frågade!

”Gaykonst” möter heteronormen

Vissa av Theodors motiv visar män, ensamma eller tillsammans, och det finns en spänning mellan dem eller gentemot betraktaren. Det fick mig att undra om det finns en speciell ”gaykonst”, samtidigt som jag kände mig knäpp som ens ställde frågan. Skulle man ställa sådana frågor till exempelvis en man som målade kvinnor på liknande sätt? Nä!

Ändå är det intressant. Det handlar om bildspråk och vad betraktaren tolkar in i motiven. En kommunikation som uppstår. Och detta är väldigt tydligt i Theodors bilder.

När man som jag är en del av den sk ”heteronormen” känns frågan fördomsfull samtidigt som nyfikenheten är stor över hur andra människors verklighet ser ut. Jag hoppas jag lyckades balansera det där på ett bra sätt, även om det bara nämns lite i förbifarten.

Positiva efterverkningar

Det jag känner mig mest stolt över med reportaget är att en läsare visst kontaktade Norran och erbjöd Theodor en utställning. Ja, att få ställa ut i Skellefteå alltså. När jag meddelade honom det svarade han att det länge varit en dröm för honom. Om jag hjälpt till att förverkliga en dröm för en annan människa gör det mig innerligt glad.

Tack till Emilie på Norran som  hjälpte mig att förverkliga mitt första reportage!

Läs reportaget som pdf (2,2 Mb)

Deutsch lernen

IMG_2045

”Den som vill att världen ska förbli som den är, vill inte att den ska förbli.”
Det var kul att kunna översätta, men jag vill lära mig ännu mer tyska.

Första tyskalektionen hos Kapitel Zwei avklarad! Jag var nervös att jag inte skulle hänga med, och att alla andra skulle vara mycket bättre än jag. I början var vi lite osäkra allihop, men efter pausen tinade vi upp. Det är en härlig blandning av nationaliteter – nio personer – och vi kommer ifrån Sverige, Spanien, Mexiko, Danmark, Indonesien, Polen, Kazakstan, Tjeckien och Ukraina. Jag blev glad att det fanns en dansk med och vi fick prata om både Jantelagen, Aksel Sandemose och Dronningen.

Hur förklarar man Jantelagen på tyska? Ganska utmanande. Dansken pratade en något mer avancerad tyska så det gick till slut. Googlade precis, så nu vet jag att boken om Jante heter Ein Flüchtling kreuzt seine Spur (En flykting korsar sitt spår). Bra att veta till nästa lektion.

Det är intressant hur människor kan vara duktiga på olika sätt. Polacken och dansken kunde båda många ord som jag inte direkt har överst i högen. Ändå kände jag att jag lärt en del när det gäller meningsbyggnad.

Viktigast är dock att snabbt hitta en annan väg när man kört fast. Om man inte hittar orden får man försöka förklara på ett beskrivande sätt. Om jag t ex inte vet vad hund heter gäller det att hitta på något om husdjur som går i koppel och säger voff.

Jag ska fortsätta i gruppen och vi ses måndagar–torsdagar kl 18–21 under november. Det blir bara tre av fyra veckor för mig, eftersom jag hade besök förra veckan. Lär bli ett och annat inlägg om det när inspirationen rinner till.

Till sist måste jag nämna att det var skoj att försöka översätta ”teflonminne” till tyska. Jag fick jobba en stund innan lärarinnan fattade. Hoppas hon inte glömmer min förklaring. Haha.

Jag klarade testet!

leaves

Sedan jag kom till Berlin har jag sökt några så kallade ”riktiga” jobb. I första hand på företag som har engelska som sitt språk. Mailade ett ställe som jag gärna skulle vilja arbeta på, men jag tror inte mina chanser är så värst stora. Istället har jag hittat ett svenskt-tysk företag som erbjuder sina kunder copywriting och översättningar.

Redan för någon månad sedan var jag i kontakt med dem. Då sökte de en person som kunde bli föreståndare eller kontorschef för Berlinkontoret. Inte min grej, men jag lade företagsnamnet på minnet.

I ett mailsvar fick jag sedan i uppdrag att testöversätta en text till engelska. Det är ju lite ovanligt, eftersom man oftast översätter till sitt eget språk. Fast det borde kunna ge en bra bild av mina engelskakunskaper. Idag fick jag svar. Min översättning är godkänd!!

Nu ska jag som nästa test skriva en ”reklamartikel” för ett känt klädmärke – på engelska. Känns väldigt spännande detta!

Nästan som egen

Det jag tycker bäst om med det här sättet att arbeta är att jag nästan är som en frilansare eller egen företagare. För att ta på sig skrivuppdrag loggar man in på deras sajt och väljer det som passar en bäst.

En fara är dock att jobben kan variera. Om man har otur finns bara jobb som ger 250 kr i lön. Finns det istället större jobb, som tar längre tid, borde man kunna tjäna mer.

Frågan är hur många jobb man behöver göra per månad för att få ihop till en stabil inkomst? Måste man göra ett nytt jobb varje dag blir det stressigt. Större jobb kräver ju också längre tid. Det innefattar ju en del research för att det ska bli ordentligt gjort. Ja, vi får se. Till en början är det ett intressant extraknäck jag kan roa mig med på kvällar och helger.

Nivå B2,2

Inte nog med det. Idag fick jag också veta på vilken nivå min tyska ligger.

Jag mailade ett ställe som håller intensivkurser i tyska för att ta reda på när nästa kurs börjar. Svaret blev – idag! Men jag får ju besök den här veckan och kan omöjligt avsätta 3 tim fyra dagar för tyskastudier, hur välbehövligt det än kan vara. Kanske jag får gå en specialare på tre veckor eller så får jag skjuta upp det till december.

Svaret på testet då? Jo, jag låg tydligen på B2,2. Vad den där extra 0,2:an betyder vet jag inte, men enligt förklaringen innebär det att jag hanterar tyskan bättre än genomsnittet. (Bland de som inte har tyska som modersmål alltså.)

Om man ligger på nästa nivå (C1) börjar man komma upp i flytande, men där är jag inte än. Jag kan prata bättre och bättre, men når ofta den där väggen som bara inte går att komma runt.

Hoppas få lära mig den grammatik jag glömt bort och få flyt på snacket. Sen är det bara öva, öva, öva. Tror bestämt jag skrivit detta förut 🙂