Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Dorotheenstädtischer Friedhof

Gul och lila krokus.

En dag på lunchen fick jag för mig att gå ut och lapa lite sol. Det blir lätt trist att sitta inne på ett kontor en hel dag när våren sprakar utanför fönstret. Ja, den kommer tidigt i år. För mig är det som i maj-juni och inte mars. Det är inte så ofta jag sett krokus uppe i norr. Möjligtvis i rabatter, men inte liksom fritt växande här och var. Och det är underbart! Nåväl. Precis runt knuten på jobbet ligger det en kyrkogård. Inte vilken kyrkogård som helst. Nej nej. Har du hört talas om Père Lachaise i Paris? Den kyrkogården där alla författare, konstnärer, musiker, poeter, vetenskapsmän och så vidare ligger begravda? Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin har samma status. Här finns många av de stora tyska namnen. De jag hittar under mitt långsamma och planlösa strövande var förstås makarna Bertold och Helene Weigel Brecht. Alldeles intill kyrkogården ligger för övrigt Brecht Haus, makarnas hem, som numera är ett museum och det finns en lokal för Litteraturforum im Brecht-Haus, där läsningar och litteraturkvällar anordnas. Troligtvis till Brechts ära och i hans anda.

En fin primula.

Makarna Brechts grav. Foto: Ingrid Carlsson

Här vilar makarna Brecht.

Kända och okända namn, sida vid sida

Som en svensk björkallé.

Det var varmt i solen, men vinden och luften var kylig. Strosade ändå vidare mellan gravarna. På den här kyrkogården är det rörigt för ögat. Inga tydliga rader, knappt gångar ibland, och en salig blandning av gravar trängs på en ganska liten yta (om jag såg allt vill säga). Jag känner att min kunskap om tyska kulturmänniskor inte är speciellt god. Levande som döda. Hittade trots det en grav för en man vid namn Paul Dessau. Trodde han hade något med Bauhausrörelsen att göra, men han råkar visst bara ha haft samma efternamn som staden Bauhaus hade sin upprinnelse i. Istället var han tonsättare och dirigent. Jag tror man ska ha mer tid på sig att gå runt och läsa på gravstenarna för att hitta de berömda namnen. Intressant också vilka oerhört vräkiga gravplatser det kan finnas! Stora mausoleer över familjer som troligtvis haft en högre ställning i samhället – eller mycket pengar. Det är häftigt att se, men inte alltid snyggt. Samtidigt gillar jag att det inte är så likriktat som många svenska kyrkogårdar är. Tanken att alla ska vara lika inför döden är okej, men det är onekligen mer spännande med variation.

Avslutar inlägget med fler bilder av blomstrande fägring. Blommor är så vackra!

Rhododendron? Blommar de nu?

Lilavit krokus

Vit krokus.

Och bara lila krokus.

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Vindkraftverk är vackra, tycker jag.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med att åka sträckan Skellefteå–Umeå. Ungefär lika långt, 15 mil, men nu snackar vi autobahn. Två timmar? Tog det verkligen så lång tid? (Haha!) Det svåraste var att krångla sig ut ur Berlin, men sedan fanns inga begränsningar! Trefilig väg i båda riktningarna. Mitträcke. Vi blåste på. Låg mest i vänsterfilen där det också går fortast. Vid ett tillfälle svischade vi förbi en Porsche!? Ja, det gick fort. Upp emot en 180 knyck, men jag var inte rädd. Klart som korvspad att det skulle kunna hända otäcka saker snabbt, men på något vis var det som en väloljad maskin. Bilarna gled hit och dit mellan filerna, men den som ville trycka lättare på gasen kunde lugnt ”puttra på” i 120 km/tim i högerfilen. Försökte fotografera från bilfönstret och det lyckades med varierat resultat. Oftast hade vi hunnit brassa förbi mitt motiv innan mobilkameran vaknat till liv.

Den säkra chauffören.

Utsikt från bilfönstret.

På väg/Unterwegs.

Inget vidare svenskt utbud

Det verkar som att de flesta större tyska städer har ett speciellt mässområde utanför de centrala delarna. Uppenbarligen även så i Leipzig. Vi hittade en parkeringsplats och sedan tog vi oss an den första utställningshallen. Min vän hade några jobbrelaterade uppdrag som vi tog oss an först. Jag sökte efter svenska inslag. Mässan ska vara internationell och bara den dag vi var där skulle det hållas massvis av boksigneringar, samtal och föreläsningar. Det största svenska författarnamnet på plats var Håkan Nesser, som är stor i Tyskland. Jag såg inte skymten av honom. Däremot promenerade vi förbi flertalet uppläsningar, dramatiseringar, radio- och tv-inspelningar. Besviket tittade jag på det svenska utbudet, när jag till slut fann montern. De skandinaviska länderna delade på utrymmet och där fanns egentligen mest böcker. Inte så konstigt, men inget såg ut att hända när vi var där och inredningen var varken inbjudande eller kul. Tur det fanns annat att upptäcka istället.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Nervös författare läste ur sin bok.

Schweiz var ”värdland” i år.

Många nya ansikten.

Det bortglömda hantverket

Den grafiska avdelningen var intressant. Där fanns en tryckpress av den modell som användes för Gutenbergs bibel på 1400-talet. Den som ville kunde trycka något eget på plats. Jag valde att istället beundra de vackra pappersark som redan fanns klara. De hade, liksom på Gutenbergs tid, vissa handmålade element. Bladguldet lades på efteråt och även blomsterslingor och fåglar kunde målas på sidorna. Trots att jag tyckte mycket om de färgglada bladen var det något speciellt med de tryckta, de som ännu bara bestod av svart text med något enstaka stycke i rött. En enda sida kunde kosta runt 1500 kr, i de flesta fall upp emot 7500 kr om de var målade.
Förutom tryckpressen kunde man titta på en gammal sättmaskin med blytyper. Med den satte man tidningarna förr i världen. Imponerande att sidorna måste sättas spegelvända, från höger till vänster. Folk flockades för att lära sig mer om det gamla hantverket. Ja, hur fungerade den egentligen? Vi från dataåldern fattar inte hur en vanliga maskin kan funka så bra…

Ett moln eller en hjärna?

Ett vackert tryck.

Näring för kropp och själ

Innan vi åkte hem ville mitt sällskap förstås shoppa loss på musikavdelningen. Här stod förlagen på rad i montrar som svällde av noter, notböcker, musikböcker och en massa annat musikrelaterat. Jag fick nästan hålla min vän i koppel, som den musikmänniska hon är, och det shoppades en hel del pianorelaterat kan jag säga. Bach och hans gelikar landade i plastpåsar som var tunga att bära. Jag hittade en bok som blir en bra födelsedagspresent till en annan vän och när vi frossat loss kände vi oss mätta på mässan. I ärlighetens namn hade de flesta slantarna i min börs gått till mat och snacks, om vi ska fortsätta på temat mättnad. För att stilla värsta hungern runt 14-snåret slank en crèpes med ost ned, men sedan hittade jag ett thailändskt stånd. Ner med ett gäng nudlar och grönsaker. Delade systerligt med mig av maten. Sen fattades bara en kopp kaffe – och chokladkaka! Joho. Det fanns det också. Inte alls något jag räknat med, men den var så himla god! Vi satt i en monter med mesta delen medicinska skrifter och fikade. Haha! Ja, det kändes lite underligt. När kakan var uppäten och kaffet urdrucket valde vi att ställa kosan in mot centrala stan. Nu ville vi se Leipzig!

En sättmaskin för blytyper.

Musikavdelningen.

Dramatisk utsikt från balkongen

Vi har haft tokskönt väder ett tag idag. Solen har inte varit helt ensam på himlen, men termometern har krupit upp emot +20 grader. På radion säger de att det är mellan +17 och +22 grader i Brandenburg och Berlin. I lä på balkongen har det nog varit ännu varmare. Tack och bock, säger jag. Vinden gör dock sitt till för att kyla ner staden. Den tar i med alla krafter ibland – vårvindar friska minsann! Men plötsligt bryts idyllen av en märklig duns och ett verkligt drama utspelar sig framför mina ögon.

Jag hade ställt ut en stol, kokat min havregrynsgröt med nötter och russin, hällt upp ett glas smoothie, brett ett par hårdbrödmackor med en mogen avocado och toppat med scrambled eggs. Kort sagt, fixat en superbrunch. Jag tog plats på balkongen och njöt i långa banor. Ibland har det sina fördelar att ha lite jobb, men mera tid. Plånboken förblir tunn, men livet kan vara rätt fint ändå. Jaja. Fick plötsligt för mig att jag ville bättra på min tyska – det är aldrig slöseri med tid precis. Plockade fram en bra bok, som jag också har på svenska, och jag hann väl ett par sidor då jag plötsligt hör en märklig duns.

Med hjärtat på rätt ställe. Foto: Ingrid Carlsson

Med hjärtat på rätta stället.

När jag tittar upp ser jag en flicka i yngre tonåren och hon ligger liksom utbredd, med ansikten nedåt, tvärs över motorhuven till en parkerad BMW. Snett mot bilens front lutar cykeln hon åkte på och hennes ben är fortfarande sammanflätade med den. Jag förstår inte alls vad som hänt. En man som färdades ca 10-20 meter framför henne har stannat. Hans vita tröja kontrasterar mot det mörkbruna håret och skägget. Mannen ställer i alla hast ifrån sig sin egen cykel och går snabbt fram till flickan. Hon verkar omtöcknad, men ser inte direkt skadad ut. Hon tittar förvirrat på honom och försöker resa sig upp från motorhuven. Hon tar sig för käken och hennes ögon är uppspärrade. Från vänster kommer två män i 50-årsåldern gående. Den ene är kort och har lurvigt grått hår, den andre är lång och har knappt något hår alls. De sneddar över gatan och frågar vad som hänt. Den lurvige försöker hjälpa flickan upp, där hon nu sitter på gatan ovanpå sin cykel, men hennes ben bär henne inte riktigt. Den skäggige mannen sätter sig på huk vid hennes sida medan den långe hårlöse tar fram sin telefon och ringer efter en ambulans. Flickans hår rufsas om i vinden, men hon bryr sig inte om det.

Ett tänkbart scenario

Jag betraktar scenen på första parkett och jag ställer mig frågan vad som egentligen hände flickan. Min blick sveper över alla de parkerade bilarna som står uppradade längs gatan och inser att BMW:n är ganska mycket större än de andra. Bilägarna i den här stan parkerar inte alltid på bästa sätt och nosen på den svarta, blanka bilen sticker ut i cykelbanan en aning längre än de övriga gör. Flickan kan ha cyklat utefter de kortare bilarna och av okänd anledning inte uppfattat att BMW:n befann sig i hennes färdväg. På något sätt har hon blivit hindrad i sin framfart, kanske hakat fast i bilen, fallit och platt landat ovanpå den. Min puls slår fortare av obehag, men jag känner tacksamhet för att så många stannat för att hjälpa henne. Även en kvinna och en annan man har kommit fram, men eftersom de som var först på scenen redan tagit kontroll över situationen fortsätter de mot sina destinationer. Jag börjar undra var ambulansen är. Bara ett par hundra meter bort ligger både en brand- och en polisstation. De borde vara här på två minuter, men det dröjer. Flickan kommer på fötter med hjälp av den långe, men hon sätter sig ner igen som om hon vore yr. Hennes ansikte är alldeles vitt och förstenat av chock. Äntligen kommer ambulansen och flickan blir undersökt av en sjukvårdare. Gissar att han vill kunna utesluta brutna ben och hjärnskakning.

Verkliga värden i livet

En rundmagad man i röd skjorta dyker upp. Tydligen är det hans bil och han viftar oroat med armarna när han pratar. Sedan smeker han bilen ömt över huven med handflatan. Den långe ilsknar till och det utbryter en ordväxling. Jag hör inte vad de säger, men jag skulle tro att den långe tänker samma sak som jag. Vad är en bil mot ett människoliv? Det gäller ju en ung flicka! Rödskjortan ser sårad ut och ställer sig lite avsides. Den långe ringer ännu ett samtal (alternativt svarar i telefonen) och inom kort kommer först en och sedan två polisbilar till platsen. Jag börjar blir ännu mer fundersam över vad exakt som hänt, men en av polisbilarna avviker snart igen. Mycket möjligt att båda svarat på samma SOS-samtal. Ur bil nummer två stiger två poliser. En går till flickan, som försvunnit med sjukvårdaren in bakom ambulansen, och den andra pratar med den skäggige, den lurvige och den långe. Allihop får visa legitimation och ser ut att uppge något slags vittnesmål. Papper skrivs. Den långe och den lurvige går sedan tvärs över gatan, sätter sig i sin bil och åker iväg. Den skäggige kliver upp på sin cykel och trampar åt sitt håll. Jag tänker precis ta upp boken igen när ännu en ambulans stannar till bakom den förra. Vad i…? Ytterligare 2-3 polisbilar kommer och far. Kanske är de lika nyfikna som jag och stannar för att se om de kan hjälpa sina kollegor.

Upplösningen

Till sist finns bara ambulans nr 2 och tidigare nämnda polisbil kvar. Den bekymrade mannen i röd skjorta går med jämna mellanrum fram till BMW:n och känner med handen där flickan legat. Han verkar även hitta något konstigt vid vänstra framlyktan. Troligtvis var det där hon hakade fast i bilen. Även han får skriva på papper och vid ett tillfälle går han fram till balkongen till en av lägenheterna i trappuppgången bortanför min för att hämta sitt körkort. När allt verkar klart tar polisen hand om flickans cykel. Reser den upp och granskar den noga. Den verkar vara snudd på oskadd den med. Flickan går för egen maskin och sätter sig i baksätet på polisbilen. Polisen som haft koll på henne följer efter och pratar några ord med sin kollega innan han sätter sig vid ratten, vänder bilen och kör bort mot polisstationen. Rödskjortan går hem. Ambulansen packar ihop, startar motorn och försvinner om hörnet den med. Kvar står den ensamma polisen med flickans cykel. Långsamt börjar han rulla den åt samma håll som de andra åkt. Plötsligt stannar han. Mödosamt krånglar han upp en cigarett och en tändare ur bröstfickan på jackan, tänder ciggen och drar ett bloss innan han fortsätter sin färd i sakta mak.

Efterspel och sammanfattning

Jag går in och kokar en kopp te för att hitta lugnet igen. Sätter mig i solen på nytt och öppnar boken, men har tappat sugen för att läsa. Jag ser ut över balkongräcket och mannen i röd skjorta är tillbaka. Den här gången med sin fru, som dubbelvikt försöker fotografera de minimala skadorna med en rejäl systemkamera. Efter några bilder stiger de in i bilen och kör därifrån. I motsatt riktning. Till en verkstad skulle jag tro. Deras p-plats gapar tom, men några minuter senare dyker en pytteliten bil upp. Den åker förbi parkeringen, tvärnitar, inväntar möte och cyklister bakom sig för att till slut raskt backa in precis på linjen mellan två p-platser. Exakt där olycksbilen stått. Nöjt skuttar chauffören ut från förarsätet, rycker ut en sportbag ur minibagaget och beger sig in på gymmet i huset mittemot mitt. Kvar står inte längre en flott svart BMW, bred som en val, utan en pluttig stadsskorv med gräsklipparmotor. Även om det inte var rödskjortans fel, utan en dum olycka, känner jag någon slags skadeglädje och tillfredsställelse i att denna lilla skräpbil helt fräckt snott p-fickan. Den tillhör för övrigt allmänheten och inte BMW-ägaren. En liten otäck jävel inuti mig hoppas att han får svårt att hitta en ny plats när han kommer hem från verkstaden. Det var som sagt inte rödskjortans fel, men det är något skumt när en karl hellre smeker en bil än frågar en ung flicka hur hon mår. Han riktade aldrig ett ord till henne. Däremot gläds jag åt den beredvillighet att hjälpa som jag såg hos de andra som stannade och såg till att flickan togs om hand. Själv är jag glad att jag slapp ge mig in i spelet med förklaringar och berättelser på knagglig tyska. Kan vara något att öva på – samtal till 112.

Der feurige Engel

Jag har sådan tur att en vän brukar jobba som statist på Komische Oper och då får jag dels veta vad jag ska se, men också ibland hjälp med biljetter. I söndags blev jag faktiskt bjuden, eftersom jag haft det lite kärvt innan löningen äntligen fyllde mitt tomma tyska konto (för första gången). Fantastiskt snällt. Den här föreställningen har ingen lättuggad handling. Nä, nu snackar vi rysk opera av Prokofjev, baserad på en berättelse som utspelar sig på medeltiden.

Den brinnande ängeln eller Eldängeln av Valerij Brjusov ligger till grund för historien. En kvinna, Renata, träffar en man, (riddaren) Ruprecht, och av någon märklig anledning slår de följe. Tydligen blir han förälskad i henne, men hon har bara ögon för en man, (furst) Heinrich. Heinrich sägs vara inkarnationen av den ängel som Renata haft vid sin sida sedan barndomen, men när hon i tonåren förklarade att hon var förälskad och dessutom ville inleda ”en köttslig relation” med honom fick hon kalla handen. Där gick gränsen för eldängeln och han lämnade henne åt sitt öde. Innan han försvann, förklarade han att han skulle återvända till henne, i mänsklig gestalt, när hon var vuxen nog att klara av relationen hon längtade efter. Från den stunden blir Renata som besatt. Hon vill till varje pris hitta sin ängel igen. När hon träffar Heinrich tror hon det är han, men efter en natt tillsammans (eller längre tid, svårt att veta) överger han henne. I det läget kan hon inte tänka på något annat. Hon måste bara hitta honom och blir så pass tossig att hon ger sig på magiska riter och dras djupare och djupare in i demonernas värld. Tills sist korsas deras vägar igen. Heinrich/ängeln avvisar henne och hon ber Ruprecht döda honom. De möts i en duell, men Ruprecht blir allvarligt skadad. Renata går i kloster, där hon förvrider huvudet på sina medsystrar och döms till slut av inkvisitionen till att brännas på bål. End of story.

Komische Opers version

(Renata) Svetlana Sozdateleva, (Ruprecht, Ritter) Evez Abdulla Foto: Iko Freese/drama-berlin.de

Ju mer jag funderar på den här historien desto mer förvirrad blir jag. Jag blev uppmanad att läsa på om handlingen innan, men det glömde jag förstås bort. Turligt nog kom jag över ett program och skummade den kortfattade introduktionen. Strax innan det började klev dramaturgen ut på scenen och beklagade att textmaskinen var trasig. Jaha. Kanske lika bra. Jag är ju van att inte förstå allt, så jag hetsade inte upp mig över det. Rysk text och tysk översättning hade ändå bara stört och stoppat upp flödet. Eller? Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt missade en hel del. När man inte förstår orden tittar man efter andra saker för att kunna bygga sin egen bild och det jag såg roade mig föga. Återigen en historia om en kvinna, som halvnaken raglar omkring på scenen i något slags rus eller psykos, medan alla männen är ordentligt klädda i kostym, skjorta och slips. När Renata och Ruprecht träffas första gången river han ner en vägg mellan deras hotellrum för att han tror hon är i behov av akut hjälp. Min första tanke blir förstås, varför testade han inte dörren istället? Nästa fråga uppstår när han tydligen blir ”förälskad” i henne, men det mer ser ut som att han försöker våldta en förvirrad kvinna. Varför hon väljer att stanna hos honom är för mig en gåta. Dock inte den enda under kvällens gång.

Exorcisten som opera?

Regissören har valt att förlägga handlingen till vad som ser ut som nutid. För att förklara (?) kvinnans besatthet och märkliga syn på kärlek och sexualitet blandar han in en katolsk präst och någon slags underlig beskrivning om hur Renatas barndom sett ut. Ja, barnet var ensamt och umgicks med en ängel. Eller var hon kanske sexuellt utnyttjad av prästen? Och skapade en drömvärld? Jomen det är ju en mycket bättre idé. Not! Alltså har vi en halvnaken kvinna, en präst, en våldtäcktsbenägen ”riddare” och en ”eldängel”/demon som mer och mer drar ner kvinnan i fördärvet. Bara för att hon vill uppleva sexuell passion med den man hon är tokförälskad i. Här får jag plötsligt minnesbilder av en hysterisk Jonas Gardell som gör sig rolig över skräckfilmer, där jungfruliga kvinnor dras till övergivna hus och bara hålls vid liv så länge de vägrar ha sex med pojkvännen (före äktenskapet). Jag tycker det handlar om samma sak, att tygla kvinnans lustar. Passande nog går Renata ju i kloster och bränns på bål som den sköka hon är. För visst har hon väl ändå legat med Ruprecht? Ja, jag vette tusan vad som skedde på scenen. Inte heller förstod jag att den egentliga anledning till att verket så sällan uppförts beror på den virtuosa vokala prestation som krävs av främst sopranen Renata. Så min tolkning är att jag inte är den kulturella finsmakare jag tror mig vara ibland…

Perpetuum mobile

Musiken sa mig inte så mycket. Det var första gången jag hörde den och det sceniska uttrycket tog all min tolkningskraft i anspråk. Scenografiskt hade man inte sparat på krutet. Den runda, vridbara scenytan utnyttjades till max och dekor bars ut och in konstant under föreställningens gång. Till en början trodde jag att jag skulle bli knäpp, så störande var det, men mot slutet hade jag ändå gett upp hoppet om berättelsen, så jag roade mig med att söka efter min vän bland statisterna. Han fick minsann bära och klagade över ryggont efteråt. Haha. Måste bara le åt alltihop. Att sedan höra av en annan vän – som råkade vara där samma kväll – att det var en enastående uppsättning gör att jag verkligen ifrågasätter min intelligens. Undrar hur annorlunda min upplevelse varit om jag förstått orden. Hade det spelat någon roll? Jag tror inte det. Hela spektaklet påminner mig om Westside Story i Umeå. Hur de totalt misslyckades med att förlägga handlingen till nutid när allt så uppenbart andades 50-talets ideal. Prokofjev och regissören får ursäkta, men min uppfattning är att denna eldfängda ängel aldrig skulle ha lämnat medeltiden.

Eddie Izzard – på tyska

Force Majeure, men på tyska

Det är helt galet egentligen. Att jag sett min gamla ”hjälte” Eddie Izzard på Imperial här i Berlin och att han körde hela showen på tyska. Jävligt knäppt, för varken han eller jag är några ljus på det språket. Därför fick han gå emot sin natur och köra efter manus. Han var bra, men tveksamheten märktes. Att han kände sig osäker.

I hans äldre shower har han snarare gett ett kaxigt intryck. Som om inget skulle kunna få honom att tappa greppet. Glömmer han var han är frågar han publiken eller babblar på om något annat tills han hittar tråden. Det är något som jag djupt beundrar hos honom. Den där nonchalanta förmågan till improvisation. Alltid beundrat människor som behärskar den tekniken. Om man nu kan kalla det teknik…

Jag är så glad att jag till slut fick med mig en vän. Och att hon gillade honom! De andra har mest viftat bort idén om att se Eddie med ursäkten att hans engelska är för snabb och obegriplig. Lite långa i synen blev de allt när de fick veta att han snackat tyska. ”Men jag har ju sagt det!” beklagade jag mig. Smaken är som baken och finns inget intresse är det bara släppa tjatet. De hade sex veckor på sig att se honom. Så länge har han varit i Berlin. Showen är väl något av ett experiment, men han tänker göra om äventyret på spanska, ryska, arabiska och något fler språk som jag inte minns. För min del så tycker jag han var som bäst runt millenieskiftet. Han har en tendens att återanvända sina skämt nuförtiden och det var bra när jag såg honom. I vissa sekvenser var tyskan för avancerad för mig, men då kände jag igen sketchen och mindes poängerna. Praktiskt!

Hoppas att Eddie kommer tillbaka till Berlin, men att han då släpper loss på sitt modersmål. Då är han i sitt rätta element. ”Ich bin ein Berliner!” Take it away, Eddie.

Samaris, Berghain och en nostalgitripp

En helt vanlig tisdag kände jag att jag befann mig i det förgångna och nuet på samma gång. Jag stod inne på Kantine am Berghain, berömda klubben Berghains alternativa konsertlokal, och väntade på att isländska Samaris skulle inta scenen. I den bunkerliknande huvudbyggnaden, som är klubb idag, låg tidigare ett kraftverk och det är alltså i den före detta personalmatsalen man numera kan gå och lyssna på band. Fast det var inte det som kastade mig tillbaka i tiden.

Berghain ligger i ett gammalt kraftverk. Foto: Nicor, Wikimedia

Nä, jag kom att tänka på mina första år i Skellefteå. Då man kollade band på Trästocksfestivalen förstås, men också på Urkraft eller Magasinet, som långt senare blev Pinkerton. Den där välbekanta, mysruffiga och intima känslan infann sig på nytt, 20 år senare och i en storstad. Kanske är det för att jag saknar den tiden, det som Skellefteå var då, som gör att jag dras till Berlin? Här lever fortfarande den där stämningen kvar. Det finns en slags underground- och småstadskänsla samtidigt som storstadspulsen och den ettriga trafiken brusar på i bakgrunden. Och Skellefteå var annorlunda i mitten av 1990-talet! Inte bara för att jag var yngre, utan Urkraft och den spirande musikscenen gjorde ”staaan” till en spännande plats. Under 2000-talet kämpade Pinkerton för att hålla den alternativa motorn igång, men när de stängde upplevde jag att hockey- och melodifestivalhysterin tog över helt. Det fanns liksom inget annat längre. Ska villigt erkänna att jag inte direkt var stammis på Pinkerton, men jag uppskattade klubbens existens och att de jobbade på att försöka bredda utbudet. Föra in nya vindar från den större världen eller åtminstone resten av Sverige. Jag vande mig aldrig med tomheten som uppstod när de stängde.

Igenkänning

Jag inser att jag låter gnällig eller bara medelålders sentimental, men det som skapar sammanhållning för en majoritet kan samtidigt hjälpa till att stöta bort de som är i minoritet. De som söker just alternativ. Ärligt talat är nog Skellefteå för litet och det har jag insett. Möjligtvis är det jag som förändrats och inte stan… Så plötslig, mitt i folkhopen på Berghain Kantine – där målarfärgen hängde som stora konstnärliga sjok från taket, discobollarna snurrade i ultrarapid och förväntansfulla ungdomar i jeans och basketskor satt utspridda på golvet – blev jag alldeles varm i magen. Jag kände igen någonting. Längtar inte efter att vara 20 år igen, men avklippta trådar inom mig knöts ihop på nytt. En upplevelse av tillhörighet mitt i allt det okända, nya och ovana. När Samaris äntligen gick upp för att spela såg jag tre ungdomar släntra fram mot scenen. En ung tjej i glittrig, lätt vadderad morgonrock, i stil med dem min mamma bar på 60/70-talet, slängde förläget med armarna innan hon grep tag om mikrofonen. Enda killen i bandet ställde sig i mitten, bakom datorn och mixerbordet. Till sist dök en annan tjej upp. Hon hade julgransglitter på huvudet och en klarinett i handen. Sångerskan tittade blygt ut över publiken, sa ”Hello Berlin” och sen körde de igång.

Samaris

Isländska Samaris. Foto: Inga uppgifter.

Samaris är duktiga. Deras musik är svävande och förtrollande. Sångerskan låter som en ung Björk, klarinetten passar märkligt bra in i ljudbilden och publiken vaggas in i en sagobubbla. Suddiga bilder av människor som simmar under vatten spelas upp på en vit duk bakom bandet. Videokanonen på en platta hängande från taket åker på sniskan och två killar hastar fram med en barstol. Den längre ställer sig på pallen och rättar till projektorn. Han hinner knappt ner igen så åker den snett igen. De rycker ut med pallen. Samma resultat. Tredje gången gillt tar de med silvertejp och fäster kanonen på plats. Tyvärr tejpas också powerknappen fast i OFF-läge, vilket innebär en sista insats av grabbarna med barstolen. Hela förloppet blir till en del av showen och vi ler liksom drömskt och ofokuserat mot varandra killarna och jag. Samaris spelar låtar från sin enda utgivna cd, som också heter Samaris, samt nya sånger från ett album som kommer senare i år. När de går av scenen är de glada och stolta över den fina responsen, men kan tyvärr bara spela ett extranummer. Applåderna fortsätter långt efter att de gått av för andra gången. Människor ser inte ut att vilja bege sig hemåt, men en efter en droppar de av.

Återvinning

Det är något speciellt med att stå i en lokal med avskavd målarfärg i taket, svarta sammetsdraperier, discokulor och betonggolv. Stället signalerar rock’n’roll, men inte nödvändigtvis på ett aggressivt sätt. Ibland glömmer man vad patinering kan göra för atmosfären. Nytt och fräscht är inte alltid det bästa. I Berlin är man experter på återanvändning. Inser att jag aldrig kommer bli en person som klarar av det sparsmakade och minimalistiska. Jag gillar starka färger och ett mångfald av stolar, svartvitrutigt golv och konservburkar till blomkrukor. Önskar att Skellefteås framtida kulturhus kommer ha en musiklokal med färgflagor i taket och bjuda in band, konstnärer och skådespelare som vågar utmana majoriteten. Inte mycket. Räcker med bara lite, lite. Så att den alternativa vinden får fläkta igen. Några aktörer utmanar förstås fortfarande, men egentligen spelar det ingen roll för mig. Jag befinner mig ju i Berlin och hittar nya saker som fyller mig. Även om de påminner om det som fyllde mig förr. Samaris väcker nostalgin inom mig och jag minns band som Portishead, Bel Canto och The Knife. Och inte minst Björk. Det var ju hon och Sugarcubes som först introducerade mig till isländsk musik. Det sägs att historien upprepar sig. Är det bara ett större och bättre Skellefteå jag hittat i Berlin…?

Några av Samaris låtar:
Samaris – Ég Vildi Fegin Verda
Samaris – Góða tungl

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Filmfestivalen Berlinale 2014

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

Det var intressant att kliva in genom dörrarna. I foajén var det fullt med folk i en till synes kaotisk röra, men en trevlig man förklarade hur det fungerade. Två långa U-formade köer gick till vardera biljettlucka, på motsatta sidor av lokalen. Det var bara att välja. Och där stod jag sen i ca 1 tim och 30 min. Innan jag ens hunnit fram till kröken på U:et var biljetterna till de mest populära filmerna slut, American Hustle och Grand Budapest Hotel. Som tur var hade vi en plan B och slutligen klev jag ut i februarisolen med biljetter till The Docks of New York, amerikansk stumfilm från 1928, och Caravaggio, en film från 1986 av Derek Jarman, om konstnären med samma namn. Det skulle bli en helt annan festival än vi tänkt oss…

I biomörkret

Röda mattan

Båda filmerna skulle visas samma dag, dvs fredagen den 7 februari. Det hade kunnat bli 3-i-rad, men jag hade en jobbintervju och missade den första. Nummer två blev alltså The Docks of New York på CinemaxX, vid Potsdamer Platz. Det häftigaste med den här filmen var att en kvinna spelade piano under hela föreställning. Och det var hur bra som helst! Människorna under stumfilmstiden kunde absolut få en fullgod filmupplevelse. Jag har egentligen aldrig tvivlat på det, men här fick jag det slutgiltiga beviset. Filmen hade knappt börjat innan jag slutat tänka på damen, som spelade otroligt skickligt. För mig var det bara filmduken som hägrade. Fantastiskt! Filmen var riktigt bra den med, även om skådespelarna poserade på ett för nutida ögon märkligt sätt. Kvinnorna hade ofta händerna på höfterna på ett obekvämt vis och herrarna krokade tummarna innanför byxlinningen. Allt för att se lite tuffare och mer hårdkokt ut.

Haus der Berliner Festspiele

Papperslyktor i träden

Caravaggio skulle visas på Haus der Berliner Festspiele. Jag är ganska slö när det gäller för långa cykelturer och dessutom kvällstid, så jag hade köpt en dagsbiljett för tunnelbanan. Mitt sällskap är av segare virke, så vi skiljdes åt för att sammanstråla igen i nästa kö. (Givetvis fick man köa till varje film. Det hör ju till!) Vid vårt avsked uppstod förvirring. Jag skickades iväg mot en busshållplats med en smartphone av för mig okänt märke i näven. På skärmen syntes delar av en reserutt, där busshållplatserna var utsatta. Väl ute i den svala kvällsluften kunde jag för mitt liv inte se tillstymmelse till busshållplats och skärmen på mobilen hade slocknat. När jag ”tände” den igen var allting borta och jag visste inte om det rört sig om en app eller en hemsida. Alltid bra att veta var man ska stiga av, men den informationen hade jag inte heller hunnit få. Jag beslutade mig för att gå tillbaka till min ursprungliga idé och hastade iväg mot tunnelbanan.

Slumpartade möten

Ibland tror jag faktiskt att man ska vara på en viss plats av en speciell anledning. När jag kom ut från U-bahnstationen kollade jag min fina kartapp (på min egen kära iPhone), som hjälpt mig så många gånger. Precis då tilltalade en man mig.
– Ursäkta, vet du vägen till bion? I handen höll han en biljett som det stod Caravaggio på. Klart jag gjorde det! Vi slog följe och den svarthårige, skägg- och glasögonbrydde mannen visade sig vara filmskapare från Fortaleza, Brasilien. Han var i Berlin bara för att gå på filmfestivalen. Vi hade en riktigt trevlig promenad. På något vis kändes det som att jag trots allt inte skulle ha tagit bussen, för då hade jag inte befunnit mig på plats för att hjälpa honom. Tror det är så det fungerar när man ber Universum om hjälp. Mänskliga ”änglar” dyker upp från ingenstans. Han hjälpte mig också, för jag kände mig lite nervös över debaclet med bussen och mobilen. Då var det skönt med en ny kompis att prata med.

Caravaggio

Caravaggio råkade också ut för slumpartade möten, men av ett helt annat slag. Filmens triangeldrama mellan honom, Ranuccio (Sean Bean) och Lena (Tilda Swinton) fick det att hetta till på duken. Min sammanfattning är att filmen är vacker och intressant, men inte direkt något som fastnade länge hos mig. Tilda var förstås vansinnigt fager och Sean såg rätt läcker ut han med, unga som de var. Jag är ändå nöjd med filmkvällen. Vi har en sista film att se den 16/2. En dokumentär om shamaner i Nepal. Ja, det kan verkligen överraska och berika en att låta någon annan välja det man ska se.

Snart är filmfestivalen över och jag är nöjd att jag fick vara med på ett hörn. Synd att jag inte fick se några kändisar. Å andra sidan känner jag inte igen så många tyska filmmänniskor än, men George Clooney var tydligen i stan. Paparazzibilder har visat hur han mumsar lyxmiddag i glada vänners lag. Vem vet, nästa år käkar han kanske middag med mig 😎

Wie geht’s?

Rubriken är en hälsningsfras, som utseendet till trots betyder ”Hur är det?”, och den nyfikne undrar kanske hur det egentligen går för mig i Berlin. Ja nu är det allvar! Broar är brända, navelsträngar klippta och sedan slutet av januari har jag guppat runt på ett slags ingenmanshav mellan det svenska och det tyska. Vågorna har skvalpat från lugn och totalt coolhet till stormande panik och oro. Precis som vanligt med andra ord 🙂

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Jag har jobbat en del på mitt första jobb. Företaget heter TripsByTips och min uppgift är att ta hand om de svenska skribenterna. Navet i sammanhanget är hemsidan och plattformen tripsbytips.de, där våra ressugna skribenter författar texter med tips och rekommendationer om olika länder, städer, sevärdheter, restauranger osv. Än så länge har den svenska avdelningen precis sparkat igång, så de flesta skrivuppdragen har varit översättningar av färdiga engelska förlagor. Min titel är Lektorin, eller redaktör, för de svenska skribenterna. Jag har en manlig kollega med samma uppgift, men annars är det bara jag som har koll på svenskan. Det är ett fritt och flexibelt arbete som jag gör som frilans. För det mesta har jag suttit hemma, men vissa dagar i veckan har jag åkt ut till kontoret i Treptower. Min handledare är världens goaste tjej och några av medarbetarna – jag har träffat långt ifrån alla – är hur trevliga som helst. Många har samma uppdrag som jag, fast på sitt språk, så människor med flera olika nationaliteter jobbar här. Jag trivs jättebra!

Kleinunternehmer

Att bli frilans i Tyskland är minst sagt intressant. Det finns något som kallas Kleinunternehmer och som sådan behöver man inte betala moms på sin inkomst och minimalt med skatt (tjänar man väldigt lite betalar man ingen skatt alls), så länge man inte tjänar mer än €17 500/år i mer än 5 år. I Sverige kör man ju med full moms och skatt från första dagen som egen och det är en omöjlig ekvation, om man inte kan dra in sin egen lön x 2-3 från dag ett. En god vän har hjälpt mig fylla i de mest vedervärdiga papper till Skattemyndigheten, eller Finanzamt som det heter här. Det enda som saknats var mitt bankkontonummer. Jojo. Ett sådant försökte jag fixa så snart jag kunde, men först skulle min identitet styrkas via Posten och sedan ville de ha ytterligare dokument, dessvärre inte samtidigt. I måndags fick jag besked om att allt var klart, men ännu inget i brevlådan. När jag väl fått mitt kontonummer kan jag äntligen (?) fylla i blanketten klart och bege mig till Finanzamt. Min förhoppning är att allt ska gå lätt och enkelt när jag väl är där. Mmm…

I postorderbranschen

Warschauerstrasse genom fönstret på café Milch & Zucker

Mitt andra jobb då? Ja, idag fick jag ett nytt positivt besked. I fredags var jag på en jobbintervju, med en man och en kvinna, och trots rätt flummig hjärna och konversation på två språk kändes det bra. När kvinnan plötsligt utbrister:
– Jag gillar dig! Du skulle pass in jättebra i vårt team.
Då insåg jag att jag med all säkerhet gjort något rätt i alla fall. Lite överentusiastiskt utbrast jag:
– Så då har jag fått jobbet?!
Mannen såg generad ut. Vet inte om det var min pinsamma fråga eller det faktum att han inte kunde svara. Givetvis måste de högre cheferna få säga sitt. Och givetvis måste jag göra ett textprov så att de vet att jag verkligen kan skriva. Ja, jag sa ju att jag kände mig flummig. Tydligen lyckades jag skrapa ihop en bra text ändå. Om underkläder. Nu snackar vi postorderföretaget Klingel.se. Sätt igång och shoppa. Du kommer inte kunna motstå det om du läser mina texter. Woohoooo! Ja, det ingår lite annat i tjänsten också. Vi tar det pö om pö.

Det roliga är att det är en riktig anställning, vilket borde ge mig rätt till sjukförsäkring, betalda sociala avgifter och pension. Som frilans måste man ju stå för allt sådant själv och det kan bli dyrt! Vissa Sozialkasse kräver upp emot 2000 kr i månaden. Jag skulle kanske kunna komma undan genom att gå med i Künstlersozialkasse, men då måste jag kunna styrka att jag är skribent eller författare och inte bara redaktör. Det är väl nu jag ska påbörja den där romanen eller knåpa ihop det där manuset…

Långrandigt

Oj! Blev visst ett långt och utförligt inlägg om min situation, men det går som inte att berätta historien utan att förklara hur det ser ut här. Så som jag uppfattat det. Mycket kan hända än. Samtidigt är det oerhört spännande att se hur bitarna faller på plats. En efter en kommer de. Nästa bit måste bli att hitta ett eget boende och fatta beslut om Getberget. Dags att packa, flytta, sälja? Men ingen brådska. Jag har en hel månad på mig innan jag måste bestämma mig. Haha. Först ser jag fram emot att sätta mig in i det nya jobbet som börjar i mars. Fram till dess finns det ännu tid till att ladda batterierna, kolla lägenheter och drömma fram nästa pusselbit.

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Kända och okända namn, sida vid sida

Dela:

Gilla detta:

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Inget vidare svenskt utbud

Det bortglömda hantverket

Näring för kropp och själ

Dela:

Gilla detta:

Ett tänkbart scenario

Verkliga värden i livet

Upplösningen

Efterspel och sammanfattning

Dela:

Gilla detta:

Komische Opers version

Exorcisten som opera?

Perpetuum mobile

Dela:

Gilla detta:

Dela:

Gilla detta:

Igenkänning

Samaris

Återvinning

Dela:

Gilla detta:

Noll hål

När molnen skingrats

Dela:

Gilla detta:

I förra veckan började Berlins filmfestival, Berlinale 2014. Tack vare min extreeeemt filmintresserade och påstridiga vän kom jag på mig själv att stå i biljettkön på bion International i Friedrichshain kl 09.40 förra torsdagsmorgonen.

I biomörkret

Slumpartade möten

Caravaggio

Dela:

Gilla detta:

Kleinunternehmer

I postorderbranschen

Långrandigt

Dela:

Gilla detta:

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Glühwein mit Schuss

Dela:

Gilla detta: