Jag har sådan tur att en vän brukar jobba som statist på Komische Oper och då får jag dels veta vad jag ska se, men också ibland hjälp med biljetter. I söndags blev jag faktiskt bjuden, eftersom jag haft det lite kärvt innan löningen äntligen fyllde mitt tomma tyska konto (för första gången). Fantastiskt snällt. Den här föreställningen har ingen lättuggad handling. Nä, nu snackar vi rysk opera av Prokofjev, baserad på en berättelse som utspelar sig på medeltiden.
Den brinnande ängeln eller Eldängeln av Valerij Brjusov ligger till grund för historien. En kvinna, Renata, träffar en man, (riddaren) Ruprecht, och av någon märklig anledning slår de följe. Tydligen blir han förälskad i henne, men hon har bara ögon för en man, (furst) Heinrich. Heinrich sägs vara inkarnationen av den ängel som Renata haft vid sin sida sedan barndomen, men när hon i tonåren förklarade att hon var förälskad och dessutom ville inleda ”en köttslig relation” med honom fick hon kalla handen. Där gick gränsen för eldängeln och han lämnade henne åt sitt öde. Innan han försvann, förklarade han att han skulle återvända till henne, i mänsklig gestalt, när hon var vuxen nog att klara av relationen hon längtade efter. Från den stunden blir Renata som besatt. Hon vill till varje pris hitta sin ängel igen. När hon träffar Heinrich tror hon det är han, men efter en natt tillsammans (eller längre tid, svårt att veta) överger han henne. I det läget kan hon inte tänka på något annat. Hon måste bara hitta honom och blir så pass tossig att hon ger sig på magiska riter och dras djupare och djupare in i demonernas värld. Tills sist korsas deras vägar igen. Heinrich/ängeln avvisar henne och hon ber Ruprecht döda honom. De möts i en duell, men Ruprecht blir allvarligt skadad. Renata går i kloster, där hon förvrider huvudet på sina medsystrar och döms till slut av inkvisitionen till att brännas på bål. End of story.
Komische Opers version
(Renata) Svetlana Sozdateleva, (Ruprecht, Ritter) Evez Abdulla Foto: Iko Freese/drama-berlin.de
Ju mer jag funderar på den här historien desto mer förvirrad blir jag. Jag blev uppmanad att läsa på om handlingen innan, men det glömde jag förstås bort. Turligt nog kom jag över ett program och skummade den kortfattade introduktionen. Strax innan det började klev dramaturgen ut på scenen och beklagade att textmaskinen var trasig. Jaha. Kanske lika bra. Jag är ju van att inte förstå allt, så jag hetsade inte upp mig över det. Rysk text och tysk översättning hade ändå bara stört och stoppat upp flödet. Eller? Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt missade en hel del. När man inte förstår orden tittar man efter andra saker för att kunna bygga sin egen bild och det jag såg roade mig föga. Återigen en historia om en kvinna, som halvnaken raglar omkring på scenen i något slags rus eller psykos, medan alla männen är ordentligt klädda i kostym, skjorta och slips. När Renata och Ruprecht träffas första gången river han ner en vägg mellan deras hotellrum för att han tror hon är i behov av akut hjälp. Min första tanke blir förstås, varför testade han inte dörren istället? Nästa fråga uppstår när han tydligen blir ”förälskad” i henne, men det mer ser ut som att han försöker våldta en förvirrad kvinna. Varför hon väljer att stanna hos honom är för mig en gåta. Dock inte den enda under kvällens gång.
Exorcisten som opera?
Regissören har valt att förlägga handlingen till vad som ser ut som nutid. För att förklara (?) kvinnans besatthet och märkliga syn på kärlek och sexualitet blandar han in en katolsk präst och någon slags underlig beskrivning om hur Renatas barndom sett ut. Ja, barnet var ensamt och umgicks med en ängel. Eller var hon kanske sexuellt utnyttjad av prästen? Och skapade en drömvärld? Jomen det är ju en mycket bättre idé. Not! Alltså har vi en halvnaken kvinna, en präst, en våldtäcktsbenägen ”riddare” och en ”eldängel”/demon som mer och mer drar ner kvinnan i fördärvet. Bara för att hon vill uppleva sexuell passion med den man hon är tokförälskad i. Här får jag plötsligt minnesbilder av en hysterisk Jonas Gardell som gör sig rolig över skräckfilmer, där jungfruliga kvinnor dras till övergivna hus och bara hålls vid liv så länge de vägrar ha sex med pojkvännen (före äktenskapet). Jag tycker det handlar om samma sak, att tygla kvinnans lustar. Passande nog går Renata ju i kloster och bränns på bål som den sköka hon är. För visst har hon väl ändå legat med Ruprecht? Ja, jag vette tusan vad som skedde på scenen. Inte heller förstod jag att den egentliga anledning till att verket så sällan uppförts beror på den virtuosa vokala prestation som krävs av främst sopranen Renata. Så min tolkning är att jag inte är den kulturella finsmakare jag tror mig vara ibland…
Perpetuum mobile
Musiken sa mig inte så mycket. Det var första gången jag hörde den och det sceniska uttrycket tog all min tolkningskraft i anspråk. Scenografiskt hade man inte sparat på krutet. Den runda, vridbara scenytan utnyttjades till max och dekor bars ut och in konstant under föreställningens gång. Till en början trodde jag att jag skulle bli knäpp, så störande var det, men mot slutet hade jag ändå gett upp hoppet om berättelsen, så jag roade mig med att söka efter min vän bland statisterna. Han fick minsann bära och klagade över ryggont efteråt. Haha. Måste bara le åt alltihop. Att sedan höra av en annan vän – som råkade vara där samma kväll – att det var en enastående uppsättning gör att jag verkligen ifrågasätter min intelligens. Undrar hur annorlunda min upplevelse varit om jag förstått orden. Hade det spelat någon roll? Jag tror inte det. Hela spektaklet påminner mig om Westside Story i Umeå. Hur de totalt misslyckades med att förlägga handlingen till nutid när allt så uppenbart andades 50-talets ideal. Prokofjev och regissören får ursäkta, men min uppfattning är att denna eldfängda ängel aldrig skulle ha lämnat medeltiden.