Jag har funderat ett tag på det där med språk och vad som händer när man inte förstår det som sägs. För ett tag sedan såg jag en teaterföreställning som väl inte var världens bästa, men jag fick intressanta inblickar i just denna frågeställning. När språket inte går att luta sig emot, vad uppfattar man istället?
Jo, jag började titta väldigt ingående på skådespelarnas kroppsspråk. Verkade det trovärdigt? Underströk de med kroppen de ord som de yttrade? Ofta fick jag det förvånande svaret – nej. Väldigt få av skådespelarna hade – i mitt tycke – förankrat orden i sina kroppar. Och hur kan jag då veta det? Det kan jag förstås inte, men jag kände det. Speciellt när jag jämförde med de gånger jag tyckte det fungerade. En man hoppade, skuttade, kutade och flängde. Han viftade med armarna och svettades. Men vad förmedlade han egentligen? Tja, något som jag uppfattade som krampaktigt. Ändå var han inte dålig, men det fanns ett glapp. När sedan min väns mamma intog scenen, då hände det grejer.
Gammal är äldst
Först var jag tveksam även till henne. Det är ju lätt att man favoriserar någon man känner lite grand och vill bli vän med. Man vill vara snäll. När hon klev in på scenen fanns det en självklarhet i rörelserna. Hon grävde i väskan efter ett läppstift, målade läpparna, pratade med sin ”son” – och allt som hon gjorde kändes genuint. När jag försöker komma åt skillnaden är det förbannat svårt. Hur beskriver man det ordlösa med ord? Jag landar i förklaringen om närvaro. Det måste handla om närvaro och avslappning. Att inte gå handlingen i förväg utan vänta in motspelarens repliker i nuet. Inte anta eller veta vad som ska komma. Och är det inte så vi lever livet som bäst? När vi inte förekommer eller antar vad som ska ske.
Mycket snack och lite verkstad
Igår var jag på en annorlunda yogaworkshop. Vi gjorde uppvärmning och sk krias, övningar. Vi mediterade och sjöng mantran. Men sen pratade vi väldigt mycket också. Som enda utlänning den här dagen förhöll jag mig tyst. Inte för att jag inte ville delta, men min hjärna klarar inte alltid av att snabbt gå från lyssna till tala. Så jag lyssnade. Vi pratade om livet och om hur vi hanterar det. Om cirkusen som kan pågå i våra huvuden och stressen det skapar. Det var speciellt två kvinnor som pratade mycket. Jag menar inte att nedvärdera dem – jag har samma tendenser själv – men jag måste konstatera hur mycket onödigt vi ibland häver ur oss. För att jag skulle förstå vad de pratade om fick jag skala bort säkert 30%, kanske mer. Vad är det som gör att vi rullar in ett ämne i så mycket lullull? Givetvis kan det vara svårt att framföra en tanke och förklara den. Det är typiskt mig att ”tänka” medan jag pratar. Då kanske jag uttrycker mig onödigt krångligt. Samtidigt säger detta beteende något om oss som människor. Min uppfattning eller tolkning av dessa två kvinnorna blev att de är vana att ta plats, att bli lyssnade till. De uttryckte också ett starkt behov att förstå allting. Ville gärna ifrågasätta och ha kontroll på det som skulle komma. När ledaren gav oss frågor att fundera på hann jag aldrig ta in det hon sa innan ifrågasättandet drog igång. Oerhört förvirrande.
Tala ur skägget
Så vad menar jag med detta? Jag vet inte. Bara det att när språket inte är det viktigaste börjar man läsa mellan raderna. Jag ser kroppsspråket, behoven. De här två kvinnornas grundbehov, enligt min högst privata tolkning, var ju det som vi alla vill ha. Se mig! Lyssna på mig! Jag är viktig. Jag är värdefull. Fast vi uttrycker aldrig de behoven fullt ut. Vi maskerar dem med ord istället. För inte kan man väl uttrycka sina behov så direkt? Tja, kanske…
Det som jag fick med mig av dagens övningar och samtal var återigen en pusselbit till hur jag fungerar. Varför jag blir skräckslagen av att ”göra upp en plan”, ”sätta upp mål”. För då måste jag vara där borta i framtiden med tankarna. Det jag fick med mig idag var ”make a commitment”, sätt intentionen eller bestäm dig för vad som driver dig. Med drivkraft menar jag t ex ”Jag vill ha kärlek, det är kärlek som driver mig”. Eller kreativitet. Eller trygghet. För min del glädje. Jag vill leva i glädje och låta glädje leda mig i livet. Kan låta enkelt, men tanken är att när jag sedan ställs inför valmöjligheter bör jag ställa frågan till mig själv: Vad skulle ge mig den största glädjen? Att göra detta avtal med mig själv skulle innebära att jag kan stanna i nuet. Jag behöver inte bry mig om framtiden just nu, för börjar jag göra val utifrån glädje så borde rimligtvis framtiden se ganska ljus ut. Vissa skulle förstås hävda att man behöver veta vart man är på väg, vart man siktar. Jo, förvisso. Men om jag siktar mot glädje borde jag ju komma rätt på något vis. Eller hur?