Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Då är det dags att ta itu med att analysera mig själv som författare. Bara att kalla mig ”författare” känns svettigt, men okej. Vi kör på det. Är jag då strukturerad? Är jag disciplinerad? Har jag fantasi? Innan jag kan svara på det måste jag prata om hur det är att försöka ro iland med något när man befinner sig ute på okänt hav.

Medan jag försökt få grepp om den berättelse jag velat skriva har jag upptäckt ett par saker. Jag har provat att gå logiskt och praktiskt tillväga. För det verkade som om det var så man skulle göra. Att jag inte riktigt fått kläm på innehållet rent emotionellt, det var väl ändå mindre viktigt? Eller?

En sak som stör mig är alla goda råd som författare ger till författarwannabies. (Eller det är väl snarare journalister som frågar efter dem.)

”Så skriver du din bestseller!”
”Sitt inte och vänta på inspirationen.”
”Disciplinen är det som räknas.”

…och liknande ”sanningar”. Vissa skrivsugna kan mycket väl finna råden inspirerande, men jag upplever dem som direkt hämmande.

Det finns så många bilder om hur man ”ska vara”. Det har jag stött på i alla möjliga sammanhang. Fast det kan vara direkt farligt att tro för mycket på dessa schabloner, då kan det hända att du inte vågar satsa på din dröm.

På guppande hav

Ett sätt att förklara hur det är för mig att vara kreativ är att jämföra med när jag flyttade till Berlin. Eller när jag skulle/ska lära in ny kunskap under de kurser jag pluggar.

Se en båt framför dig. En liten eka. När jag får en idé, något jag vill undersöka/lära mig, då kollar jag av havet åt alla väderstreck. Jag rör mig runt i båten, med och utan kikare. Ekan guppar från sida till sida. Jag försöker att inte falla överbord – man ska ju inte stå upp i båten! Aja baja! När jag börjar få grepp om det jag grunnar på, då gungar båten inte lika mycket. Jag kan sätta mig ner igen. Friden är återställd.

Vi hamnar alla i en sådan situation någon gång i livet. Det är som om det skulle handla om någon slags balansövning. ”Get your bearings” säger man på engelska. Ungefär hitta riktmärkena, riktningen. Fast på sjön alltså.

Den här metaforen fungerar ypperligt på skrivandet. Get your bearings. Jag vill skriva något, men hur gör man? Det gäller att skvalpa runt i båten tills det känns skönt att sätta sig och hugga tag i årorna. Nu vet jag vart jag ska, å så ror jag en bit. Sedan kan det bli dags att ändra riktning. Då ställer jag mig upp och vinglar runt en stund till. Ja, det är precis så det känns!

Om jag inte hittat lugnet och friden – balansen om man så vill – då kommer jag inte till ro i skrivandet. Detta kan bero på bristande koncentration, på att känna sig splittrad på grund av andra saker som måste göras, men det är oftast ett tecken på att jag inte är klar med en process. Först när det slutar guppa är jag redo att skriva. Och det har tagit mig lång tid att förstå.

Som avslutning skulle jag vilja slänga alla goda råd överbord. Okej, jag ger dig ett enda råd. Det finns inga måsten. Skriv, bara skriv!

Just nu har jag inte hunnit fattat vad jag gjort. Mina ”råa” anteckningar och minnesbilder, vilka kommer ligga till grund för berättelsen, kommer inom kort att läsas av en annan person. Tack för att inte den chocken landat i kroppen än! Jag bävar för vad som sker när den gör det.

Första deadline avklarad. Jag har lämnat in svar på de frågor som handledarna på kursen hade. De sidor av filmmanuset som finns är sammanställda. Det stora råmanuset av blandade anteckningar är också uppladdat. Så var det gjort. Hepp!

Under arbetet att sammanställa allt material har jag grunnat på mig själv som författare. Jag kommer att berätta mer om det i nästa inlägg. Först vill jag dela med mig av en aha-upplevelse. Då jag fick se ett filmklipp om den amerikanske skådespelaren och manusförfattaren Mike Whites skrivprocess var det som att få en stekpanna i skallen.

Han beskriver den kreativa processen i två lika viktiga delar. Den första verkar dock allt annat än klok och logiskt. Det ser snarare ut som om man gör… ingenting! Insikten att jag och min process kanske inte är så galen känns oerhört skön. Tack Mike <3

Kolla på filmen!

Efter noggrannare läsning av instruktionerna till detta med författarlogg känner jag hur magen knyter ihop sig. ”Man skriver om skrivandet för att se sig själv, bearbeta sin skrivprocess, möjligheter och hinder, och hur man utvecklas.” Fine, det är lugnt. Sedan kommer det, målsättning. Å fy fan. Jag avskyr att sätta mål!

Varför är det så, att det som sporrar andra känns som ett fängelse för mig? Att sätta mål, att planera in i minsta detalj, det är saker som får mig att vilja dö en smula.

Okej, jag är dramatisk (är kanske därför jag vill bli författare!). Det som sker i mig är att jag börjar svettas och känna pressen att prestera. Det spelar ingen roll om det är jag själv som sätter målet, bara för mig själv. Ångesten kommer som ett brev på posten. (Ja, förr. Numera verkar posten aldrig komma fram i tid.)

Givetvis har även jag någon typ av ”mål”, och jag tycker själv att jag är ganska bra på att nå dem. Jag har klarat av att flytta till Berlin, skaffa mig vänner här och bostad. Det tyder ju på någon slags förmåga till att skapa saker, utan utförlig projektplanering och samlande av mätbara resultat.

Jag skriver listor, jag funderar och analyserar. Men jag måste få vara spontan. Ordet deadline kan jag hantera mycket bättre. Inför nästa kursdeadline ska jag försöka skriva 30 sidor. Jag har en månad på mig. Det innebär ungefär en sida om dagen. Toppen! Vad mer behöver jag veta?

Detta evinnerliga detaljplanerande och prestationstänkande gör mig vansinnig. Som om varje del av livet måste ha en egen handlingsplan. Hur ska du bli lönsam då, lille vän? JAG VET INTE. Jag vill bara skapa något. Känna att jag kommunicerat något som är viktigt för mig. Du kan stoppa upp din målsättning i röven!

Så där. Nu känns det mycket bättre. Undrar hur det blir när jag ska redovisa mina tankar sista veckan… 😀