Hösten är här. Det finns inte längre någon återvändo. Hela oktober var som ett enda grått töcken. Efter några soliga novemberdagar känner jag mig piggare och gladare. Sen finns det faktiskt en bra sida med den mörka årstiden…
Man kan gå på bio! Yay! Det gör jag även andra årstider, men under vinterhalvåret är det helt okej att bli mer asocial och knorra ihop sig med en god bok eller film. Under november har jag hunnit med att titta på en hel del…
Imitation Game
När jag sett filmen på bio var jag så berörd att jag inte kunde sluta gråta. Alan Turing räddade cirka 14 miljoner människor och förkortade andra världskriget med minst 2 år genom att knäcka Enigma-koden. Han hade mest troligt någon slags Asbergerproblematik och var homosexuell. Därför blev han först utsatt för mobbing i skolan, och som vuxen valde han kemisk kastrering istället för fängelsestraff när han blev åtalad för ”homosexuella handlingar”. (Verkligheten såg lite annorlunda ut, men tillräckligt med fakta stämmer.) På den tiden var homosexualitet straffbart och ansågs vara en psykisk sjukdom. (Det stämmer tyvärr.)
Det som berörde mig så djup, även andra gången jag såg filmen, var Turings udda personlighet. Tack vare att han inte var som alla andra kunde han åstadkomma det han gjorde. Keira Knightleys karaktär säger också något om det i slutet. Ett fint budskap till världen av idag. Vi behöver bejaka olikheterna och glädjas åt dem!
The Crown
För att fortsätta på temat engelskt drama; tv-serien på Netflix om den unga drottningen Elisabeth II är riktigt spännande. Jag fullkomligt slukade första säsongen (10 avsnitt). Här handlar det också om verkliga personer, men precis som i The Imitation Game kan vi inte veta så mycket om relationerna. För mig är dock de historiska detaljerna tillräckligt intressanta. Hur det såg ut efter kriget och hur denna unga kvinna fick jobba för att hitta sin roll som drottning. Oavsett vad man tycker om monarkin kan man inte missta sig på Elisabeth II:s pliktkänsla och hängivelse. Klart sevärd serie!
Doctor Strange
Sist, men inte minst, en färsk biofilm. Även den har engelska förtecken, med – återigen – Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Ja, han är en favorit. En jäkligt bra skådespelare! I Doctor Strange har han sällskap av underbara Tilda Swinton och ”vår egen” Mads Mikkelsen. Allihop lyfter de historien till makalösa höjder. Bokstavligt talat! Det är kungfufajter, 3D-animationer, action och pompös musik; ändå älskar jag det.
Ibland är det så oerhört vackert, och magin får mig att tänka på Harry Potter (en annan favorit). Filmen har sitt eget universum, vilket är en förutsättning för att jag ska acceptera den. Jag har svårt för ex Die Hard, med den ensamma hjälten mot allt och alla. Där brister trovärdigheten. I Doctor Strange är verkligheten redan lite skruvad och superhjältarna är stundtals ganska mänskliga. Samtidigt kan jag lockas av tanken på magiker i världen, precis som i Harry Potter-böckerna och -filmerna.
Gå och se filmen i 3D. Det är en upplevelse!
Och rent allmänt – ha en skön biovinter <3