Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Äntligen vår!

Foto 2017-03-12 15 56 43

Det är något alldeles särskilt med vårblommor. I Norr- och Västerbotten dyker de upp först i maj, eller så fort det blivit barmark. Här i Berlin hade vi snödroppar på bakgården redan i början av mars, och nu är Volkspark full av krokusar.

Just de intensiva gula och lila färgerna mot grågröna gräsmattor är effektfullt. Ännu är det inte så varmt i luften, men solen värmer. Vinden däremot kan kräva huvudbonad och vinterkappa.

Jag älskar den här friskheten. Den förebådar positiva förändringar.

För övrigt är våren, när solen kommit tillbaka på allvar, den tid då min kropp behöver extra mycket vila. Det är som om förra årets energi räckt precis hit, men nu är batterierna slut och måste laddas.

Under måndag och tisdag har jag släpat mig fram som en zombie.

Idag tog jag mig en paus på balkongen. Så underbart när solen värmer mot ansiktet igen. Den bästa balkongtiden har tagit sin början.

Till sist bjuder jag på lite vårfägring. Håll till godo och håll ut!

Foto 2017-03-12 15 57 43

Konfessionslös

2016-08-07 14.40.21-1

När jag flyttade till Berlin fyllde jag inte i någon kyrko- eller religionstillhörighet på de olika myndigheternas dokument. Jag hade inget otalt med den svenska kyrkan, men kände ingen lust att tillhöra den tyska. Döm om min förvåning när jag blev kallad till kyrkoval.

Det var i höstas som brevet damp ner i brevlådan. Tydligen tillhörde jag Evangelische Kirche Berlin-Brandenburg-schlesische Oberlausitz. Vilket jäkla namn!? Till råga på allt var jag berättigad att delta i kyrkovalet. 

Först och främst undrade jag varför jag inte blivit inföst i Svenska kyrkan i Berlin, och för det andra – hur tusan kunde jag fortfarande vara medlem?

Ett (svart?) får i flocken

Ett ivrigt mailande till olika instanser tog sin början och snart stod sanningen klar. Jepp, jag hade införts som medlem i en tysk kyrka liknande Svenska kyrkan. För att gå ur måste jag ta mig till mitt tingshus och betala 30 Euro. Va fan!?!

Det som bekymrat mig är förstås kyrkoskatten. Min inkomst har hittills inte tillåtit fler utlägg. På kvinnodagen befann jag mig alltså på Amtsgericht Tempelhof-Kreuzberg och vips är jag numera konfessionslös.

Konfessionslös? Ordet gör mig faktiskt nervös. Jag känner mig läskigt fri, men också lite utsatt. Jag har aldrig sökt mig till kyrkogemenskapen som vuxen, och min andlighet har inget med religion att göra. Ändå känner jag en slags tomhet.

Är det nu Belsebub kan komma och ta mig?

…

Så går du ur tyska kyrkan
Först måste du söka rätt på din Amtsgericht på berlin.de.
Sedan ska du ta med dig följande 3 saker inför ditt besök:

1) Ditt svenska pass eller tyskt Personalausweis
2) Meldebescheinigung
3) 30 Euro i kontanter

Dokumentet du får i din hand gäller på livstid och ska förvaras
på ett säkert ställe. Ta gärna en kopia och/eller skanna in det.

Att gå ur Svenska kyrkan är enklare. Och gratis! Det gör du på deras hemsida.

Rose Garden

rosegarden

Bild från rosegarden.de

Om du söker ett trendigt ställe att äta eller fika på, då är Rose Garden helt rätt. Ljusa fräscha lokaler, modern nyttig mat och hög dunkande musik. Precis vad hipstern inom dig längtar efter!

Jag upptäckte Rose Garden när jag passerade till och från veterinären. Det verkade sällan vara mycket folk där, och inredningen såg modern och trevlig ut. Första besöket gav inte direkt mersmak, men jag kände inte heller att jag avskydde stället. Tvärtom är jag ambivalent.

Anledningen är att det på menyn finns både kött, vegetariska och till och med veganska rätter. Kombinationen känns märklig främst på grund av matosproblemet. Maten är god och vällagad, men som vegetarian har jag svårt att stå ut med lukten av stekt kött. Den kan rent av äckla mig. Därför tycker jag det är konstigt att oset tillåts gå ut i restaurangen.

RoseGarden-location-HighRes-38

Foto från rosegarden.de

Lokalen är dock väldigt stor, så det finns ett hörn för var och en. Kaffet är starkt och gott, urvalet av drycker och godsaker stort. Speciellt turister kan trivas här eftersom personalen ofta föredrar engelska. Som grädde på moset erbjuds gratis wi-fi.

Ett stort plus till de lyxiga och välstädade toaletterna. Damer och herrar delar handfat.

Rose Garden ligger på hörnet av Alte Schönhauser Straße 61 och Torstraße i Mitte. Med U-Bahnstationen Rosa-Luxemburg-Platz alldeles i närheten.

PS. Bilderna kommer från Rose Gardens hemsida. Fotograf okänd. DS.

Stackars lilla isbjörn

djurens_ratt

Idag är det många berlinbor som sörjer. Den lilla isbjörnsungen Fritz är död. Han blev bara fyra månader gammal. En tidigare släkting, isbjörnen Knut, dog för något år sedan vid 4 års ålder. Han var oerhört populär. Nu ifrågasätts djurparkernas existens.

Ja, det är jag som ifrågasätter dem. Berlin har två djurparker: den mindre och centralt belägna Zoo och den större Tierpark i Friedrichsfelde. Jag länkar inte till dem för jag vill inte göra reklam för dem. Även om jag älskar djur så skulle jag aldrig gå dit.

Djurparker kanske kan vara bra i enstaka fall, för att rädda arter som inte kan klara sig annars, men oftast innebär de stort lidande för djuren. Jag har tittat ned hos aporna på Zoo och fått en klump i magen. De såg så sorgsna ut.

Problemet är att djuren har på tok för små ytor att röra sig på. De kan inte leva enligt sina normala instinkter. Och sedan ska folk står där och glo på dem hela dagarna. Det är ovärdigt. Djurparker och djurcirkusar är förlegade institutioner. Djur är inte underhållning!

Vi behöver lägga kraft och energi på att rädda djurens – och därmed vår egen – naturliga miljö. Snart finns inga isbjörnar i Arktis längre. När ska vi fatta att också vi är djur? Om vi dödar art för art med vår livsstil, då står vi själva snart på tur.

Besök aldrig en djurpark, rid aldrig på elefanter, åk aldrig hästskjuts på semestern!

Läs om djurparker på Djurens rätt
Läs om djurvänlig turism

 

Café Franz-Karl

2017-02-12-15-00-50

En liten pistagebakelse

Om du någon gång längtar efter äkta österrikiska läckerheter, då ska du besöka caféet Franz-Karl på Bötzowstraße 15 i Prenzlauer Berg. Sällan har jag smakat så enastående goda bakverk, pajer och kakor.

Själva caféet är enkelt inrett, med inte alltför bekväma bord och stolar, men det spelar ingen roll. Det som dominerar inredningen är nämligen den stora disken med godsaker.

Här kan du njuta en himmelsk Sachertorte, en chokladtårta med aprikosmarmelad mellan lagren; Apfelstrudeln bara smälter i munnen, och kaffet är starkt och välsmakande. Precis som det ska vara!

Om det inte finns plats på caféet rekommenderar jag att köpa med några av de smarrigaste bakverken och mumsa hemmavid istället.

Här kan du se ett bildspel på utbudet. Jag skulle inte ha något emot en bit hallon- och Mascarponetårta just nu…

Du är bättre än du tror

foto-2017-01-26-17-04-24

Det ljusnar, på fler än ett sätt

Responsen kom och gick. Fem intelligenta och fina kommentarer. Handledaren uppmuntrande mina egna tankar om fortsatt sökande och skapande. Filandet på och ihoppusslandet av alla bitar får bli en senare fråga. Och texten flödar – äntligen!

Sedan jag börjat plugga igen säger jag till mig själv: ”Du är bättre än du tror!”. Det är ingen direkt hybris som drabbat mig. Snarare har jag lärt mig att se den kunskap jag faktiskt besitter, och dessutom fått bevis på.

Läraren i filmkritik samt filmens form och berättande gav mig VG på båda kurserna. Jag var speciellt förvånad över betyget i filmkritik. Böckerna vi skulle läsa var ganska tråkiga och innehållet kändes självklart, så jag orkade inte ens igenom dem.

Betyget fick mig att inse hur mycket jag hade lärt mig rent praktiskt under mina år som hobbyrecensent på Norran. Tydligen räckte det gott och väl, även om läraren tyckte jag kunde ha refererat lite mer till böckerna… 😉

Stegen från plugg till praktik har löpt naturligt genom kurserna. I filmkritik gällde det att både hantera teorin och skriva egna recensioner/kåserier. Det blev en smidig övergång till att fokusera helt på det kreativa skrivandet.

Nu fortsätter jag att använda mig av mitt nya mantra. För kanske är det jag skapar själv också bättre än jag tror?

 

Förnuft eller känsla?

Jag sitter med mitt manus och funderar på nästa steg. Imorgon är det inlämning och jag oroar mig givetvis. Något som blivit tydligare med tiden är konflikten mellan förnuft och känsla. Hur bygger man en historia, genom noggrant förarbete eller i kreativt flow? Eller hur kombinerar man dem på bästa sätt?

2017-01-12-19-51-05-1

Kan jag gå på känslan?

Problemet är att inspirationen till min berättelse kommer från något självupplevt. Jag trodde det kunde vara enklare som nybörjare, men det är snarare som om fantasi och verklighet hamnar i konflikt.

Som jag förstått det ska allt manusarbete föregås av en strukturerande fas. Man samlar in material och fakta, man skapar skelettet till storyn, man utforskar karaktärerna. Först när det jobbet är gjort är det dags att börja skriva.

Då ska manuset liksom ”skriva sig självt”, för då vet man vart man ska. Ha! Jag kommer på mig själv att tänka: Vad vill den här figuren i den här scenen? Ger jag ut för mycket eller för lite information? (Säkert det senare.) Och fungerar min huvudkaraktär? Alls!?

Det är förstås till stor del nerverna som dallrar, men jag har återigen hamnat i konflikten mellan struktur/förnuft och fantasi/känsla. Jag är i grund och botten en intuitiv känslomänniska. Jag har förlitat på att den sidan ska föra mig rätt, men kan jag helt lita på min fantasi? Om jag inte gjort ett ordentligt förarbete?

Eller är jag innerst inne bara rädd för att berätta historien för andra? Det är det mest troliga svaret, och varför tvivlet gnager idag. Imorgon kommer 6 personer ta del av mitt ”verk”. Brrr…

Måndagsinspiration med J K Rowling

Inte alla kan – eller behöver – bli så otroligt populär och framgångsrik som J K Rowling är. Hennes böcker om Harry Potter har sålts i mer än 400 miljoner exemplar över hela världen. En bråkdel av det skulle räcka för att kunna leva ett gott liv på sitt skrivande. Men vilken spännande berättelse det är, att veta hur det hela gick till!

För att jämföra så har Astrid Lindgrens böcker sålt i drygt 145 miljoner exemplar. Det är inte kattskit det heller. Snarare en stor bedrift, speciellt under en tid utan internet och moderna marknadsföringskanaler. (Eller kanske just på grund av avsaknaden av desamma?)

I helgen snubblade jag över ett flertal dokumentärer och intervjuer med Joanne Rowling. Eftersom jag är ett stort Harry Potter-fan blev jag alldeles fascinerad av historien.

Visste du att 12 förlag tackade nej till den första boken? Eller att man ville kalla henne ”J K” istället för Joanne, så att pojkar skulle vilja läsa böckerna?

Ingen kunde dock förutspå den enorma popularitet och genomslagskraft som böckerna skulle få. Inte ens Joanne själv. Ändå anade hon något. En röst sa henne att när väl ett förlag nappat – då skulle resten lösa sig. Amen och halleluja!

Samtal med Oprah

Förutom dokumentären nedan (från 2001) kan jag rekommendera samtalet med Oprah. Tänk att det kan ta tid att vänja sig vid att ha mycket pengar! Båda kvinnorna förvånas fortfarande över att de inte behöver välja; om de hittar något de gillar kan de köpa båda. En reflektion som stannade hos mig av någon anledning…

 

Ingen trodde att barnböcker kunde nå dessa höjder innan Harry Potter. Än mindre de som skrivits av en kvinna. Förlaget bad J K Rowling att behålla sitt vanliga jobb som lärare. Idag har varenda unge (och vuxen) läst böckerna.

Så visst sjutton händer det mirakler på vår jord!

Weissensee

2017-02-16-14-57-40

Äntligen kom jag mig ut i friska luften. Vädret har varit exemplariskt i några dagar, men jag har inte tillåtit mig själv att njuta av det. Inte ens en liten promenad har jag unnat mig. Därför var det trevligt att både få se solen och en ny del av Berlin igår.

Stadsdelen Weissensee blev känd i Sverige genom tv-serien med samma namn. Den handlar om främst familjen Kupfer och deras liv i DDR på 1980-talet. Berättelsen rör en period av Berlins och Tysklands historia som jag inte visste så mycket om. Därför var de tre säsongerna lärorika, och jag upplevde allting som väldigt autentiskt. Speciellt de första sex avsnitten var mycket bra.

I tv-serien bor familjen Kupfer i Weissensee. På den tiden hade många av regimens högt uppsatta sina hem här. De fina villorna och husen står kvar, och min känsla är att stadsdelen fortfarande hyser höginkomsttagare. Hur många av dem som är politiker är dock svårt att gissa.

2017-02-16-14-58-32

Sommartid badar folk i sjön. På vintern verkar den mest vara ett tillhåll för sjöfåglar. Ett gäng ”Kalle Ankor” knatade runt på stranden. Men trots att nästan hela sjön var isbelagd var det stora flertalet ankor ute och plaskade där de kom åt.

Tydligen kan man åka skridskor på isen, när det varit kallt tillräckligt länge. De senaste dagarna har termometern visat på nästan +10 grader, så tidningarna har varnat för att ge sig ut på Berlins sjöar. Givetvis finns det dårar som ska testa i alla fall. Weissensee är kanske inte djup, men vem vill ta reda på det – nu? Galningar!

På ena sidan av Weissensee ligger restaurang Milchhäuschen, en krog med anor. I nuvarande skick har den varit i drift sedan 1990-talet. Jag fick mig en bit i magen och en trevlig stund med en annan norrländska. Alltihop gav mersmak. I sommar tar jag nog cykeln hit för ett dopp.

 

Skrivprocessen

2011-02-07-15-55-27

Före…

De somrar jag gick sångkurs i Stormark lärde jag mig hur mina kreativa processer brukar se ut. I början är allt kul och det går lätt. Sedan kommer tvivlet och prestationskraven krypande. Jag måste ner i geggan och vända. Efter det går det uppåt igen för att sluta ”på topp” med konserterna. I skrivandet ser jag samma kurva. Säkert inget unikt, men intressant att upptäcka.

Veckan har känts tungjobbad. När jag insåg att karaktärsporträtten lämnade mycket att önska gick luften ur mig, Det kändes som att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag hade ju sett fram emot att bara få ”ösa på” och – äntligen – skriva berättelsen.

Förarbete är inte min grej. Som när man ska måla om något. Allt det där slipandet, skrapandet och putsandet är så trist. Jag vill ju svepa med penseln i stora schvungiga drag!

Kommer ihåg då jag höll på och sydde mer regelbundet. Jag gjorde förarbetet på en höft; ritade av mönster, klippte, nålade. Oftast slutade det med att jag sydde som en galning för att få se det färdiga resultatet. Ibland blev det bra, men ofta bidde det gräsligt och ”plagget” blev liggande i en låda.

2011-02-04-22-42-10

…och efter

Jag antar att jag är sån; så jäkla nyfiken på att se hur det kommer bli. Gäller för övrigt mitt liv också, inser jag i skrivandets stund. Jag kan vara bra på att njuta av nuet, men så kommer det där suget. Var kommer jag vara då? Vart är jag på väg? Kommer jag att vara där jag vill vara? Kommer jag att nå mina drömmar?

Att längta är väl mänskligt helt enkelt.

Just suget efter att nå mina drömmar blir starkare dag för dag. Antar att det har med tiden att göra. Vem vet hur länge man får stanna på den här jorden? Eller hur länge man vill bli kvar…?

Säkert har det också med längtan efter att skapa något att göra; få manuset klart, skriva ut det och bläddra igenom det. Att kunna säga – det här har jag skrivit!

Ja, till den dagen längtar jag.