Sånglektionen – så var det!

Jag startade tidigt, redan strax efter klockan 14 åkte jag hemifrån. Skulle vara på plats 15.30. Det gick ett antal S-Bahntåg mot Westhafen, där jag skulle byta till U-Bahn, två stationer, mot Turmstrasse. Min app i mobilen förutspådde en resa på ca 35 minuter, så jag var rädd att komma för sent. Ha! Klockan 14.45 klev jag upp ur tunnelbanan. Tvärs över gatan låg Wilhelmshaverstrasse.

Hm, bäst att slinka in på ett kafé och vänta in tiden. Jag befann mig på hörnet där det stod 31. Jag skulle till nr 70. Jag kunde lugnt sörpla kaffe och äta godbit i cirka 30 minuter. En äldre dam med krulligt vinrött hår började prata med mig. Vi hade det riktigt trevligt. När hon gick tänkte jag det var bäst att jag också rörde på mig.

Jag gick mot nästa huskropp – nr 71?! What? Jaha. Ehrm, och där låg nummer 70. Nästan 30 minuter kvar… Jag strosade gatan upp och ner en stund. Sen tog jag mod till mig och ringde på dörren. En man släppte in mig. Jag knatade uppför trapporna. Där stod dörren öppen. (De gör så här. Först ringer man på dörren vid entrén och de släpper in en. Sen går man uppför X antal trappor tills man hittar en ytterdörr som står öppen.)

Jag klev in och en man sa åt mig, på tyska, att gå in i köket eller nått sånt. Jag hittade ett vardagsrum och satte mig i en soffa. I ett intilliggande rum hörde jag en kvinna sjunga och en energisk pedagog prata. Intressant och lite nervpirrigt att sitta där och vänta. De drog över tiden, men till slut var det min tur.

Nervös var bara förnamnet

Jag hade med mig dåliga noter, men vi hankade oss igenom ”Skönheten och odjuret”, som jag av någon anledning fått med mig från Sverige. Gick så där. Jag ville egentligen sjunga Abbas ”Thank You For The Music”, för den kan jag bra. Tyvärr var mina noter för dåliga. Efter en stund hade hon lyssnat nog på mig och hittade en diagnos. Andningen. Hur var det med den? Mja…

Så fick jag återigen höra hur man ska stå, hur man ska slappna av, men ändå behålla en viss anspänning förstås. Att man jobbar med musklerna när man sjunger och andas ut, men att inandningen ska komma automatiskt. Utan ansträngning. Som en blåsbälg. Vi övade och det gick rätt bra, men det är jobbigt att tänka om. Vi hämmar alla vår andning mer eller mindre. Jag fick hemläxa att jobba med detta. Det är A och O inom sång.

Sen jobbade vi med att få halsens insida att slappna av och vidgas. Jag har länge känt en anspänning i halsen. Speciellt på framsidan, som ett tryck. Mycket kommer från axlarna och den typiska ”gamnacke” som datormänniskor får. Jag fick fler övningar hur jag ska kunna vidga svalget inifrån. Man ser inte klok ut, men det gör under med hållning, andning – och sången.

Roberta förklarade att sång, att sjunga, inte är ett objekt man kan greppa och förflytta som man vill. Nä, det är mer som något man försiktigt måste balansera på en bricka. Människan är ”röret”, cylindern där ljudet och sången skapas. Men vi kan inte greppa sjungandet på något vis. Bara vara en plats, ett hålrum för den. Mycket intressant.

Vi bokade en ny tid om två veckor. Då ska jag ha bättre noter med mig – och jag måste visa att jag övat, övat och övat. Ett dyrt nöje, men så himla skoj!