En regnig dag i Köpenick

Jag har en god vän i stadsdelen Köpenick, drygt 15 km sydost från mig. Hon råkar dessutom vara svenska. Vad är oddsen?! Att Carro är gammal Lundabo och därmed skånska är smällar man får ta. Hon har ändå ganska bra inblick i det allmännorrländska. (Om man nu kan kalla det det när hon härmar mig…) Igår fick jag äntligen se hennes och makens nybyggda lya med egna ögon. Oh boy, som Peps Persson skulle ha sagt.

Det är toppen att våga chansa ibland, och det gjorde jag den där dagen i januari för 3 år sedan. En kvinna hade skrivit i Facebookgruppen Svenskar i Berlin att hon var ny i stan och gärna sågs över en fika. Jag var nära att skrolla förbi, men så såg jag att hon var i min ålder. Min tvekan höll bara i sig i några sekunder. Sedan skrollade jag tillbaka och skrev: ”Hej! Jag vill gärna ses”, och på den vägen är det…

Det rymliga köket i Köpenick

Min käraste Berlinvän

Carro gick snabbt från att ha varit mig helt okänd till att bli min räddande ängel. Våren 2018 var min ekonomi ett bankkonto som gapade tomt och en enda härva av nervknutar i min mage. Insikten om att jag måste be tyska myndigheter om hjälp tyngde på mina axlar. Skulle jag ens vara berättigad hjälp? Den månaden då jag inte hade pengar till hyran, då kvittrade Carro glatt: ”Du får låna av mig!”

Vem lånar en nästan okänd människa pengar till hyran? Jo, Carro. Hon är en unik och varm person med hjärtat på rätta stället. Det har jag fått erfara mer än en gång. Så min lycka är förstås total över hennes nya hem och det fantastiska liv hon lever idag. De mest generösa människorna har sällan gått en rak väg genom livet. Och den som själv fått kämpa ser glädjen i att räcka ut en hjälpande hand till andra.

Nybyggd lägenhet i Köpenick

Carro och maken kan bre ut sig på ett eget våningsplan i huset i Köpenick. Det är en fyrarummare med walk-in-closet, två toaletter och lika många balkonger, men lägenheten är inte enorm och rummen har mycket bra proportioner. Köket är ljust och rymligt, men framförallt vansinnigt bra planerat. Den som kom på att använda lådor i köksskåpen borde få Nobelpriset! 😆

  • Utsikt från balkongen
  • Utsikt över den leriga gården

Vardagsrummet har inte mindre än tre olika sitthörnor där man kan luta sig tillbaka och antingen surfa på surfplatta, lyssna på musik, samtala, försjunka i en god bok eller film. Inredningen är sparsmakad och går i naturfärger, svart, vitt och grått, med enstaka färgklickar. Både Carro och maken är ordningsmänniskor så var sak har sin plats. Inte minst i deras walk-in-closet. Där döljer spegeldörrar garderobernas välstrukturerade innandöme, och utrymmet mellan passar fint att ställa torkställningen när tvätten ska torka.

  • Kan det vara en Ikea-vägg?
  • Läshörna i vardagsrummet

Lägenheten andas lugn och sparsmakad lyx, och det är en fröjd att sitta i köket och flamsa över en tallrik indisk hämtmat, jordgubbar, melon och en stark kopp Zoegas kaffe. Precis vad doktorn ordinerar en regnig dag, så att trötthet och svettig framtidsångest dunstar bort och blir till en lätt imma på fönstren.

Idag kan jag njuta av både melon och hembakta kanelbullar som minne av gårdagen. Me love! Kan man ha en bättre vän? 💖

Interiörbilder & knasiga selfies: Carolina Ingvander Lubojaniski

Längtar efter uppskattning

Det låter säkert tramsigt och barnsligt. Uppskattning? Vilken vuxen människa behöver det? När man är tillräckligt gammal ska det räcka med att bekräfta sig själv. Fast det tycker inte jag. Jag vill känna att jag gör ett bra jobb och att jag är uppskattad av arbetsgivare och kollegor. Idag är sista dagen innan semestern, och jag har ingenting att göra. Det finns tid till eftertanke…

Sommaren är här och då är det inte så konstigt att mängden uppgifter på jobbet minskar. I mitt fall så har pandemin visserligen inte gjort mig arbetslös, men jag får inte jobba med det jag är anställd för. Det har gått bra fram tills nu. Det har funnits lagom med uppgifter, men nu finns det ingenting. Sysslolösheten gör att jag förstås börjar fundera. Det är inte alltid bra, men jag undrar när senast jag kände att jag fick riktig uppskattning på min arbetsplats?

I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester...
I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester…

Jag slipper i alla fall stressa…

Missförstå mig rätt. Jag har absolut fått uppskattning genom åren, speciellt under tiden som vikarie, men det är just den där känslan av att inte ha ”något eget”, att inte känna någon mening med det jag gör. Vem som helst kan lära sig beställa texter på ett annat språk och ladda upp dem på en sajt. Det är en del att tänka på, fast när man lärt sig kan man nästan göra det i sömnen. Det har jag gjort, många gånger.

Just det där att sova, att känna sig avtrubbad och trög, det är ingen skön känsla. Jag är en liten kugge i ett stort hjul och man skulle visserligen märka om jag helt slutade göra mitt jobb, men det skulle nog ta en stund. Och jag ville ju slippa stressa. Tyvärr blir det också en stress, att inte ha saker att göra. Man blir förslöad och det blir jobbigare om det plötsligt ställs krav.

Take a chance on me

Så jag är tillbaka där jag alltid hamnar. Hur hittar jag ett jobb som ger mig en känsla av tillfredsställelse och där jag skulle få uppskattning? Vad skulle jag kunna göra som känns meningsfullt för mig? Och framför allt, hur får jag ”rätt” arbetsgivare att vilja satsa på mig?

Igår skickade jag in en ansökan som jag gissar är dödsdömd. Ett tyskt bokförlag som söker grafiker, någon med ”perfekt tyska”. Jobbet vore som klippt och skuret för mig, och jag vet att jag skulle klara det! Om jag bara kunde få chansen någon gång att visa vad jag kan, men när min portfolio inte innehåller några aktuella projekt och jag inte arbetat i InDesign på flera år… JAG skulle inte satsa på mig! Jag sökte förstås ändå, utan några större förväntningar.

Usch. Jag behöver verkligen semester nu. Kom igen då klockan… ticka på!

Den övertydliga harklingen

Jag kan inte vara hundra procent säker, men jag tror att någon försökte tysta mina grannar igår – med en harkling. En nyinflyttad tjej hade besök och de satt och småpratade på balkongen. Många nykomlingar i huset har gjort det misstaget. Man snackar inte på balkongen nattetid. Basta! Bakgården blir till en gigantisk högtalare så dels kan alla hyresgäster höra precis vad som sägs, och dels… ja, pratet låter väldigt högt.

Många är de som retat sig på höga ljud nattetid, inte bara i Berlin, men till min stora förvåning verkar ytterst få säga till. I alla fall i mitt hus. Det stämmer inte rent allmänt med bilden av tyskar, och i synnerhet inte av berlinare. Här kan helt okända människor klampa upp till sina medmänniskor och haspla ur sig åsikter och oombedda råd utan minsta förvarning. Jag vet att speciellt nyblivna mammor brukar vittna om dylika händelser.

I brist på störningsjour ringer man polisen

När det gäller folk som lever rövare i lägenheter blir det säkert ordentligt hanterat om det är tillräckligt livat. Då måste man nämligen ringa polisen. Om det inte råkar vara kontorstid förstås, då är det Ordnungsamt som gäller. Ja, om jag förstått saken rätt. I huvudsak bör hyresgästerna själv ta itu med problemet genom att ringa på dörren och klaga direkt till den/de berörda. Det brukar inte ske i mitt hus, vad jag vet.

Första (och enda?) gången jag sett en arg lapp i trapphuset var efter en högljudd fest då ett gäng ungdomar suttit och babblat och flabbat på balkongen till långt in på småtimmarna. De fick veta att de levde! Ja, dagen efter alltså. Ingen tog tag i saken direkt.

Själv har jag – med hög och tydlig stämma – bett en kvinna gå in i sin lägenhet. Hon tyckte det var en utmärkt idé att sitta på balkongen och ringa sina vänner mitt i natten. Det tyckte inte jag!

Jag protesterar *hrrrmmm*

Och igår hände detta underliga. Jag satt och tittade på tv när ljudet av en utstuderad harkling dunsade mot väggarna inne på bakgården. Jag hade noterat att den nya hyresgästen satt och småpratade med sin pojkvän (?) på balkongen. De hördes, men störde mig inte nåt nämnvärt. Jag var ju vaken.

*hrrrmmm*

Där var harklingen igen! Och när jag hörde den en tredje gång blev jag övertygad om att den var menad som en slags protest. Paret på balkongen verkade dock inte medvetna om harklingen, än mindre att den gällde dem. Efter en stund löste sig problemet av sig självt eftersom paret gick in i lägenheten.

Inga fler harklingar ekade över nejden.

Midsommar i Berlin

Idag är det midsommarafton och det känns som en vanlig fredag. Det är inte så konstigt eftersom midsommar inte firas i Tyskland. Det positiva är att jag inte behöver stressa iväg och handla för att hinna haffa en liter jordgubbar och en påse färskpotatis. Nä, i Berlin kan jag känna lugnet.

Jag har en allra goaste vän i Skellefteå som sedan förra sommaren förser mig med godsaker hemifrån. Som vegetarian är det få saker jag saknar, men kom på att jag faktiskt brukar unna mig både räkost och Kalles randiga kaviar på mackan. Idag blev det räkost, och kylskåpet är fyllt med mumsigheter: vegansk grillkorv, hjortronsylt (!), matjesill… Framme på bänken står en stor påse torkade kantareller och köksbordet svämmar över med godispåsar. Vilken lyx! 💕

Midsommarbukett

Blomsterkransar, öl och langare

När det inte är coronatider så firas faktiskt midsommar på flera platser i Berlin. Nere på RAW Gelände, partyområdet vid tågspåren i Friedrichshain, brukade Urban Spree upplåta plats för midsommarfirande. Det ordnades av Nordic By Nature som jag inte tror finns längre. Jag har bara varit där en gång och då började det på eftermiddagen med kransbindning.

Min vän kom i enlighet med vanlig Berlinsed för sent, så vi missade den biten. Jag lyckades dock lägga beslag på en enstaka liten blomma som jag sedan gav till en trevlig ung svart man som stod lutad mot en mur. (Tydligen var han en langare, men vad vet jag? Det var ju midsommar och jag är ingen rasist!) Resten av kvällen gick mest i öldrickandets tecken. Och det känns ju typiskt svenskt! 😆🍺

Blåklockor på sommaräng

Midsommarfirande i Svenska kyrkan

Den som vill ha äkta svenskt midsommarfirande kan bege sig till Svenska kyrkan i Berlin. Viktoriaförsamlingen ställer alltid till med fest när svenska högtider ska firas, även i coronatider. De har en stor gräsmatta till sitt förfogande och på den brukar midsommarstång resas och det äts svensk mat och hoppas små grodor. Jag har aldrig firast midsommar där, men tänkt på det några gånger. Istället har jag varit där på sommarluncher och njutit god husmanskost med kaffe och dopp. Den som vill ha en dos Sverige i Berlin blir inte besviken! Svenska kyrkan ordnar det alltid jättetrevligt.

Idag ska jag först gå och handla för att se vad jag hittar i matväg. Tanken är att sno ihop någon slags potatissallad med vinägrett och färska grönsaker. Sedan ska jag lösa korsord (fanns med i Sverigesändningen), läsa en god bok som min familj skickat mig och kanske dricka något gott på balkongen.

GLAD MIDSOMMAR! ☀️🍓🥂🇸🇪

Vaccinering på gång

Imorgon är det dags för vaccinering. Yihaaa!! Jag har äntligen blivit på tur för den första sprutan mot covid19. Det sker via min arbetsgivare som lyckats komma över ett antal doser från Biontech/Pfizer. Ja, den som vill kan även välja Johnson & Johnson. (Fast vem vill det? Inte då jag.) Det känns faktiskt lite nervöst, men inte på grund av själva sprutan…

Det här är första gången på mer än ett år som jag ska ta mig till kontoret som ligger på andra sidan stan. Före corona var flygplatsen Tegel fortfarande öppen, men sedan den stängde går inte längre flygbussen. Just den var det jag brukade åka med från Hauptbahnhof i Mitte. Ja, tekniskt sett från hållplatsen före. Den på Invalidenstraße. Det var där jag brukade hoppa på, strax innan alla flygresenärer invaderade bussen.

Statyer med masker

Pussla med bussar

Under helgen har jag surfat som en galning, både i appar och online, för att hitta ett nytt sätt att ta mig sträckan på ca 8,6 km. (Vägrar cykla så långt i hettan!) Jag har hittat två andra busslinjer som jag tror tillsammans försöker samla upp jobbpendlarna.

Buss 123 går var tjugonde minut, och buss 245 tar mig bara en bit av vägen. Tyvärr måste jag byta buss vid stationen U Turmstraße. Den glada överraskningen är dock att den nya bussen, M27, tar mig hela vägen fram till kontoret. Det kan vara bra imorgon. (Intresseklubben antecknar.) Och hem kommer man alltid.

Ett litet steg i rätt riktning

Kan inte fatta att det är min tur. Och spruta nummer 2 får jag i början av augusti, under min tredje semestervecka. Jag har två veckor i juli och en i augusti. Det blir ingen Sverigeresa i sommar, men det ska ändå bli sååå skööööönt!!

Det bästa av allt – det rör på sig lite. I rätt riktning.

Relationer som dör skapar tomrum

Att flytta utomlands är komplicerat. Det är mycket som händer och förändringen kan skapa en känsla av avstånd till det gamla livet, ja till och med ett utanförskap. Man är inte längre en del av det gamla på samma sätt. Men alla förändras under livets gång. Det händer även att relationer dör och att viktiga människor försvinner ur ens liv.

Det nya lockar förstås. Varför skulle man annars ta ett sådant steg? Samtidigt behöver vi alla något att hålla i, en grundtrygghet. Dit räknar jag relationerna med familj och vänner i Sverige. Med många vänner funkar det perfekt. Vi kan ses och samtalet tar vid där det slutade sist. I dagens text skulle jag dock vilja prata om de andra. De som inte finns kvar, och det tomrum de lämnat efter sig.

Vänskap är något fint och ingen klarar sig särskilt bra utan vänner. Jag har fina vänner i Berlin också, annars hade jag aldrig vågat flytta och börja om. Men det finns – eller snarare fanns – dessa speciella, djupa relationer som jag trodde skulle hålla för evigt. När de inte gjorde det, då gör det ont. Sedan jag flyttat till Berlin har jag förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv. Och jag trodde aldrig det skulle ske. Inte just dessa två…

Relationer: En nyckelpiga på ett hjärtformat blad

Jag vill bli älskad

Självklart är jag den första att säga att jag inte är felfri, men vem är det? Vi är väl ändå värda kärlek? Minns så väl när jag gick manuskurs för långfilm och lade fram en idé där huvudkaraktären helt och hållet var byggd på mig själv. Ledaren på kursen sammanfattade henne (läs: mig) så här:

”Hon vill bara bli älskad.”

Minns hur jag studsade till där på stolen, men det landade rätt inom mig. Ja, det är det enda jag vill. Bli älskad. Men när jag inte känner mig älskad, då kan jag bli jobbig och konfrontativ. Det värsta jag vet är när människor drar sig undan och vägrar svara mig. (För övrigt ett drag jag besitter själv. Däremot vet jag att jag skulle svara om jag blev uppmanad till det.) Två gånger har jag ställt frågan ”värderar du den här vänskapen?” utan att få svar. Sånt känns! Och det lämnar spår.

En vänskap som varar för evigt

Efter en tid slutade även en annan person, som hade lovat mig ”evig vänskap”, att kontakta mig. Det var nästan alltid jag som hörde av mig och ofta för att jag behövde hjälp. Jag gick med ständigt dåligt samvete och tyckte obalansen var besvärande. Istället för att gå och grunna på saker så försöker jag lära mig att vara rak, öppen och ärlig. Jag tog kontakt. Dessvärre slutade den vänskapen i en ”evig tystnad”. Och jag menar inte att lägga all skuld på den andra. Tvärtom har det alltid varit mitt mönster att ta på mig all skuld. När jag slutade göra det så hände alltså detta, vilket får mig att undra hur hälsosamma de här vänskaperna egentligen var…?

De senaste 5 åren har jag ”klaschat” med fler personer jag träffat och lärt känna. Berlin har gett mig skinn på näsan och jag har slutat vara en dörrmatta. (Jag har skrivit om det förr.) Tyvärr tas det sällan emot särskilt bra när jag säger ifrån. I början kan jag förstå, då var det fortfarande ovant för mig och jag tog i för hårt. Jag fattade inte varför jag blev arg och det var väldigt jobbigt med skuldkänslorna. Tills jag en dag berättade för någon om en situation som uppstått och fick till svar:

”Det där är totalt respektlöst beteende! Den där personen beter sig ju helt galet mot dig.”

Relationer: En hjärtformad dekoration från Alla hjärtans dag

Att ta ansvar för andras känslor

Som den empatiska person jag är så har jag alltid känt in andra människors känslor. Jag har tagit ansvar för dem och velat hjälpa. Under uppväxten var jag en liten komiker som lättade upp stämningen i ett hem präglat av sorg. Först när jag närmade mig 30 år så insåg jag att jag alltså även gick omkring och bar på andras känslor. Plötsligt förstod jag situationer som jag reagerat starkt på, men samtidigt känt en förvirring kring för att jag inte kunde härleda mina egna känslor. Det är annars något jag är mycket bra på. Insikten att det var andras känslor kändes som en befrielse.

Om man är van att ta ansvar för andras känslor så skapas ett slags medberoende. Inte så att jag var tvungen att smyga runt på tå som i en våldsam relation eller hantera skuld och skam som följer ett beroende. Skuld förvisso, för jag har alltid varit rädd för att såra. Jag vet ju själv hur ont det gör, men vi är bara människor. Jag har slutat be om ursäkt för mina reaktioner. Istället accepterar jag att jag kan vara vass och till och med elak, men bara om provocerad. Jag tillåter mig själv att reagera – och säga ifrån!

Ett tomrum

Dessa viktiga relationer finns alltså inte längre. För att växa som människa tror jag vi behöver tillåta ensamheten att omsluta oss, och göra upp med gamla beteenden som inte längre tjänar oss. Att växa som människa gör att relationer – liksom kläder – kan bli för små när man växer ur dem. Däremot betyder det inte att man glömmer. Jag glömmer aldrig de här två människorna som var så viktiga för mig under så lång tid.

Tvärtom. Jag kämpar fortfarande med tomrummet.

Lägesrapport från ett stekhett Berlin

Idag ska det bli 35 grader varmt och jag har stängt alla fönster och balkongdörren, fläkten går och det är ca 25 grader inomhus. Kvällarna är skönt ljumma, men balkongen är mördande het dagtid. Det är så mycket jag funderat på att göra, men väldigt lite har blivit gjort. Tänkte redogöra för mina projekt och vad som står på att-göra-listan.

Stekhett förresten…? Egentligen liknar det bastuvärme. Fukten är mer påtaglig i Berlin än uppe i norra Sverige. Ibland känns sommaren här som en evig (?) rötmånad. Mat möglar direkt, även i kylskåpet, och tyskarna är inte mycket för konserveringsmedel. Go figure!

Nåväl, det skulle handla om projekt…

Det har varit några riktigt tunga veckor då Spira varit dålig och all oro kring det (kommer ett eget inlägg om detta). Sedan är det struligt på jobbet och jag har haft ganska lite att göra. Tristessen har varit påtaglig. Lägg till att jag dessutom fick restskatt (i år igen!?), att jag saknar familjen och en massa annat jox. Jag har varit tämligen hängig och deppig. Mycket av det jag planerat att göra har därför blivit skjutet på framtiden.

Balkongen som den såg ut ifjol
Balkongen som den såg ut ifjol

Jag vet var skåpet ska stå – not!

Det mest idiotiska som hänt var badrumsskåpet jag beställde för X antal veckor sedan. Det kom äntligen förra veckan. Levererades till dörren. (Tack Hermes!) Mitt gamla väggskåp är visserligen fult, men klarar biffen. Problemet är att belysningen är kaputt. Det sitter två små ”strålkastare” överst i framkant på skåpet och de blir smällheta. När strömbrytaren gick sönder fastnade de i på-läget. Inte bra. Min granne hjälpte mig klippa kablarna till lamporna, men jag måste ändå stänga av säkringen så att inte strömmen ska stå och ticka. (Adaptern sitter kvar.)

Nya skåpet? Det vägde ett halvt ton!! Nåja, 25 kilo. Men det stod inte ett ord om vikt på hemsidan och jag har en tunn gipsvägg på toan. Det blev aningen för spännande för mig. Skåpet fick åka tillbaka igår. Tur att de hämtade det gratis, men snacka om mycket väsen för ingen ull alls.

Balkongmöblerna som behöver TLC
Balkongmöblerna som behöver TLC

Att-göra-listan blir längre och längre

Förutom att hitta nya lösningar för badrummet, och självklara saker som att putsa fönster och storstäda lägenheten, så har jag ett antal projekt i ”pipen”. Vissa verkar ha fastnat där och klåggat igen röret, men tids nog lossnar det igen. Här kommer en lista på ”större” projekt jag tänkt ta mig an (punkterna är i viss mån beroende av varandra):

  • Måla balkongmöbler: Tyvärr har jag varken kommit åt att handla färg eller olja (se nästa punkt). Affärerna har först varit stängda och sedan bara släppt in testat folk (orka!). Jag har endast gamla ”fådda” möbler och de behöver lite TLC.
  • Skura och olja in balkonggolvet: Redan ifjol, då de rostskyddade balkongstommen, tänkte jag passa på att fixa trägolvet. Gick sådär. När gubbarna väl var klara var det oktober = regn och rusk.
  • Köpa parasoll och inreda klart balkongen: Det finns miljoner olika parasoller och lösningar för solskydd på balkonger. Eftersom jag har kattnätet uppe så måste jag ha precis rätt mått på parasollet. Lägg till transportfrågan…
  • Fixa cykeln: Den står fortfarande i källaren. Att plocka upp den är ännu ett projekt att ta itu med (tvätta/olja/pumpa), så transporter är tämligen tungjobbade. Blomjord har jag inte heller köpt…
  • Plantera om krukväxter: Egentligen räcker det med att fylla på jord i flera fall. De står och vickar i halvtomma krukor. Vart tar jorden vägen på vintern?
  • Köpa lådinsats till köksskåp: Jag har en dörr i köket som är svår att öppna, den går åt fel håll. Jag har lekt med tanken på att byta sida för gångjärnen, men det är lite trångt. Då föddes idén att köpa en lådinsats istället. Behöver jag nämna att just det skåpet inte har standardmått? 🤯
Balkonglådan som den såg ut ifjol. I år är pelargonerna mörkrosa.
Balkonglådan som den såg ut ifjol. I år är pelargonerna mörkrosa.

Det jag faktiskt lyckats med

Min kära kvartersaffär har fasen allt du kan behöva, ja alltså inte i matväg då. Häromdagen gick jag dit för att hitta middagsalternativ. Istället kom jag hem med en packe hushållspapper med blommor och bin på, samt en multipack med plastbackar. Jag trodde det bara var tre stora backar. O nej, det följde med två låga halvstora lådor och tre mindre. Alla med lock. Äntligen kunde jag stuva undan allt i linneskåpet i plastbackar.

Till saken hör att dessa äldre hus, sk ”Altbau”, för det mesta även inhyser skadedjur. Inget allvarligt, men du får nästan räkna med pälsängrar. Mitt första år saknade jag dammsugare så larverna hade party i skåp och lådor. Då shoppade jag mig ur krisen genom att ha plastbackar till alla kläder (utom de som hänger). Än så länge har det varit ett genidrag. Och nu är cirkeln sluten. Jag har lådor till allt!

Det bidde till och med lådor över till badrummet! De små får agera badrumsskåp. Sedan köper jag en spegel, och kanske en hylla istället för fulskåpet. Man får inte vara dum 😉

Vill mer än bara jobba

Folk som vet hur det är att jobba inom kultur- och/eller marknad vet också att det handlar om mer än heltidsjobb. Ja, på många arbetsplatser idag krävs minst 110–120 procent av de anställda. När jag vikarierade var det alltid en massa nytt att lära på kort tid. Som tur är så lär jag mig ganska snabbt, men det var tärande och stressigt! Det fanns sällan tid att planera och fundera på vad jag höll på med. I Berlin ville jag leva på ett annat sätt. Jag ville ha mer frihet.

Där kommer vi till ett dilemma, för frihet i vårt samhälle hänger nästan alltid ihop med pengar. Vad spelar det för roll om jag har all tid i världen när jag inte har råd att göra något? Jag fick under ganska lång tid erfara hur trist ett sådant liv är. Inte för att jag någonsin varit speciellt rik, men jag har ändå alltid kunnat unna mig att gå på bio, eller fika och äta ute då och då. När inte det är möjligt – eller ens att åka någonstans med lokaltrafiken – då mår man inte bra.

Byggarbetsplats med kran och skylt
Det finns en tanke om att bygga något nytt, men vad?

Anställning och frilans – det bästa av två världar

Uppgiften blev då att hitta en gyllene medelväg. Jag ville ha en grundtrygghet så att pengar skulle komma in regelbundet, men sedan ville jag ha frihet att ”göra vad jag ville”. Stressen ville jag också eliminera, eller åtminstone minimera. Min verklighet idag ser faktiskt ut precis så. Jag jobbar deltid 3 dagar i veckan som anställd och (mer eller mindre) 2 dagar som frilansare. Jag har en tämligen fast uppdragsgivare, men behöver hitta 1-2 till varje år för att följa den tyska lagen.

Utan tvekan har jag lyckats sammanlänka det bästa av två världar. Om jag ändå måste jobba för brödfödan så är detta idealiskt för mig. Men så kom coronapandemin…

Under corona fick vi gå ner i arbetstid hos min arbetsgivare, så kallat Kurzarbeit. Staten gick in och finansierade en del av lönebortfallet och min första dag i Home Office inföll i april 2020. Jag var tacksam för att vi kunde jobba hemifrån, för min egen skull, men också för dem som fortsättningsvis måste åka till jobbet. Fast det var en omställning att sitta ensam hemma hela dagarna.

Is that all there is?

Sedan flytten till Berlin har jag lärt mig en väldig massa om ensamhet. Det har varit jättetungt i perioder, men jag har klarat det och hittat sätt att hantera det. Så att bara sitta hemma och jobba blev en ny utmaning att tackla. Jag har kämpat med motivationen, och med saknaden efter familjen och vänner. Jag har frågat mig, är det detta jag ska syssla med i resten av mitt yrkesverksamma liv?

De flesta har säkert ifrågasatt sina liv på ett eller annat sätt – speciellt under pandemin. Och vissa gör det mer än andra. Jag är en person som söker efter glädje och mening, som behöver känna glädje och mening. Tyvärr har det blivit svårare och svårare för mig att uppleva att jag gör nytta. Inte för att mina uppdrag inte är viktiga, utan för att jag undrar om de är viktiga för mig… Det här kan väl ändå inte vara allt?

Alla vill ha uppskattning

Ett inslag i något tv-program fångade mitt intresse. En man förklarade att vi alla upplevt något slags trauma under pandemin, och att det kommer visa sig förr eller senare. Det har jag erfarit. Det har varit dagar då jag bara gråtit och knappt orkat ur sängen. Då har även tankarna på ”något annat” dykt upp. Jag tycker det är dags att ”levla upp” till nästa nivå. Behovet av att hitta något som känns mer meningsfullt för mig måste tas på allvar. Det är på tiden att jag får använda mina gåvor och styrkor. Vore också fint att få uppskattning för dem. Så…

…för att citera Sherlock: ”The Game Is On!”

Berlins veterinärer

Ja, det är en ganska övermodig rubrik. Jag kan inte påstå att jag har koll på dem alla. Försökte googla utan direkt framgång, men klinikerna måste vara hundratals och antalet veterinärer ännu fler. Som det hampar sig har jag dock koll på tre olika veterinärspraktiker – nej fyra! Spira har aldrig legat så mycket under luppen som här i Berlin. Stackars hårboll! ❤️

Fördelen med en storstad är att det finns ett större utbud av allt, så även av veterinärer. Det medför en viss risk för dåliga erfarenheter. Jag har dock haft den stora turen att bara råka på bra och kunnigt folk. Den senaste veckan har Spira fått utstå en hel del på grund av en mystisk infektion. Det har inneburit att vi faktiskt ”besökt” alla fyra veterinärsklinikerna (typ!) inom loppet av några dagar!!?

Spira, i brist på bilder med veterinärer
I brist på veterinärer får ni se en bild på ”lilla jag” (ursäkta stöket i bakgrunden)

1) Tierarztpraxis Molkentin

Adress: Torstraße 64, Mitte

Första gången Spira behövde vård fick jag tips om den här veterinären och praktiken. Den ligger bra till för mig, bara tre spårvagnshållplatser bort. Det är faktiskt gångavstånd, men även om Spira är lätt så blir hon tung efter 2 km. Det kan jag lova! Frau Molkentin, som jag lärde mig kalla henne, är en kvinna i 45-årsåldern. Hennes bruna ögon utstrålar allvar och envishet, och hon kan sina saker. Hennes medarbetare inger samma professionella känsla, från den soliga veterinärskollegan till de unga assistenterna som tar emot i receptionen. Hos Tierarztpraxis Molkentin i Mitte har vi alltid känt oss trygga, ja kanske inte Spira då…

2) Kleintierpraxis in der Torstraße

Adress: Torstraße 64, Mitte

I april fick jag veta att Frau Molkentin hade slutat och överlåtit praktiken. (Till hösten kommer hon öppna en ny praktik i Wandlitz, norr om Berlin, med fokus på alternativmedicin för djur.) Först blev jag orolig att jag skulle behöva hitta en ny veterinär, men det visade sig att praktiken på Torstraße förblivit intakt. Bara namnet och ledningen har bytts ut. Nu heter den Kleintierpraxis in der Torstraße och det är Frau Bechmann som håller i trådarna. Henne gillade jag direkt. Hon är yngre än Frau Molkentin, men minst lika proffsig. (De har för övrigt jobbat ihop.) Frau Bechmanns fina sätt mot djur och människor imponerade på mig. Fluffdrottningen blev mottagen och behandlad helt i enlighet med hennes kattliga höghets önskningar. Nåja. I alla fall enligt mattes önskningar.

Spira myser i mitt knä i sängen
Mammas fluff myser i sängen

3) Tierarztpraxis Uwe Lenk

Adress: Schönfließer Straße 1, Prenzlauer Berg

Innan vi hann göra Frau Bechmanns bekantskap fick vi lov att besöka ett nytt ställe, Tierarztpraxis Uwe Lenk i Prenzlauer Berg. Mitt första intryck var att det var ett större ställe med mer resurser. De samarbetar också med Kleintierpraxis Torstraße. Eftersom kissen mådde rätt uselt behövde vi snabbt få vård och hos Uwe Lenk lyckades de klämma in oss i sitt späckade schema. Vi fick träffa en ung och trevlig manlig veterinär den här gången (annars har jag bara träffat kvinnliga). Tänk, jag missade vad han hette. Både han och alla de andra medarbetarna på praktiken fick mig att slappna av och känna mig trygg. Det är minst lika viktigt för mattar och hussar som för djuren. I torsdags återvände vi för ett ultraljud och ett fortsatt proffsigt bemötande.

4) Tierärzte in Notdienst

Adress: Ambulerande/hembesök

Några gånger har det krisat rejält. Oftast nattetid och på helger. Första gången hade Spira förstoppning, vilket kan vara förödande för en katt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag googlade i vild panik. Mycket snart hittade jag Tierärzte in Notdienst. Som det hörs på namnet så rör det sig om veterinärer och nödläge. Här snackar vi om fantastiska människor! Inte nog med att de kommer hem till en – de bär med sig all utrustning! Givetvis kostar det därefter också, men vad annat kan man begära? Två gånger har vi fått hjälp med förstoppningar och precis när coronapandemin fattade grepp om oss så skadade Spira horninnan i ena ögat. Det var bara att slänga sig på telefonen.

The cat is in the bag – Spira i mysväskan
The cat is in the bag

Hur får man en katt som mår illa att äta?

I veckan har vi alltså försökt utröna hur illa det varit ställt med den lilla lurviga. Njurarna är kroniskt krassliga, men det visste vi redan. Med hjälp av blodtrycksmedicin och homeopatiska droppar har vi dock lyckats sänka blodtrycket till aningen under det normala och därmed förbättra njurvärdena. Varför infektionen uppstod (och exakt var) är oklart, men antibiotikan lär förhoppningvis sätta stopp för den. I övrigt har katten fina värden, trots åldern, så med lite is i magen rätar det säkert ut sig. Utmaningen är just magen, att få i henne mat. Det är den största kampen just nu.

Wish me luck… ❤️

Currywurst? Nein, danke!

Ja, Currywurst är en av många välsmakande (?) små rätter som du måste prova när du besöker Berlin. Denna enkla lilla korv med currypulver (jepp, svårare än så är det inte) har till och med ett eget museum. Det du! Idag unnade jag mig en vegetarisk tofucurrykorv. Så här tyckte jag om den…

Jag har ätit Currywurst en gång tidigare. Den händelsen tilldrog sig under ett av mina tidigaste Berlinbesök och jag minns korven som torr och tråkig. Dessbättre hade jag lyxat till det och köpt ”pommes” till, så jag slapp gå hungrig. Men efter den gången svor jag – aldrig mer!

I brist på korvbild lägger jag in ett snapshot från spårvagnen

Oftast bara currypulver

Currywurst trodde jag innebar någon magisk kryddblandning i själva korven, eller en särskild sorts currysås med hemligt recept. Icke sa Nicke. Det är oftast bara en vanlig körv med ketchup och currypulver. Eller ketchup och ketchup, det är Tyskland som kommit upp med curryketchupen. Så det är faktiskt en speciell sås till. Och korv och korv, det ska väl vara en äkta Bratwurst, om jag inte missminner mig.

Tofukorven som jag festade loss på idag var betydligt godare än den föregående. Den var tjockare, mjukare och riktigt mumsig i konsistensen. Men ändå… Det lär nog gå 10 år till nästa gång jag äter en (vegetarisk) Currywurst! 🌭