Tilsiter Lichtspiele och Pompeji

Tilsiter Lichtspiele

Jag skulle gärna vilja gå på stumfilm. Ja, du läste rätt. Jag har alltid velat se hela Doktor Caligaris kabinett och jag missade den härom sist på Brotfabrik. Nu ska den visas igen – med livemusik – på utomhusbion Pompeji. Dagen efter visas Nosferatu. Det vore ju toppen att se dem båda två!

Tyvärr är jag aningens oroad över elementens krafter. Det blir sakta kallare på kvällarna. Kan man frysa häcken av sig? Det står faktiskt att om det är dåligt väder visas filmen på Tilsiter Lichtspiele istället. Det är ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat. En mysig pub med intilliggande liten biograf. Eller så är det tvärtom 🙂 Stället har i vart fall anor från hundra år tillbaka. Alltså Berlins äldsta bio.

Stumfilmsaffischer

Tilsiter Lichtspiele (Lichtspiele betyder biograf) visar ofta film på originalspråket, nu senaste The Rum Diary med Johnny Depp, och jag skulle gärna se film där också.

Baske mig! Det ska jag göra! Det ligger inte alls långt bort från där jag bor, i typ två dagar till. På lördag flyttar jag tillbaka till Prenzlauer Berg. Apropå ingenting.

Jag har varit på puben två gånger och druckit min specialare, Kristallweißen mit Zitrone, ljust veteöl med en skiva citron. Jag är ingen större fantast av veteöl, men detta är gott. Påminner om Corona med lime, som ju är gott en varm sommardag.

Tilsiter brygger också sig egen öl, vilket jag tror är betydligt vanligare här än i Sverige. Jag menar, att varje pub brygger minst en egen ölsort. Mina vänner beställde den lokala ölen på en pub i Stockholm och höll på att svimma när de skulle betala. Hos oss är ju det lokalbryggda en dyr delikatess! Borde kanske berättat det för dem… Men då fattade jag inte att det var på det här viset. Nåja. Lätt att vara efterklok.

Ja, ytterligare punkter på att-göra-listan. Börjar känna av någon slags stress. Att jag måste hinna med så mycket innan det är dags att åka hem igen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till för allt jag vill göra i Berlin. Man måste ju orka också. Dessutom är det roligt att få sällskap ibland och inte behöva göra allt ensam.

Därför ska det bli extra skoj när jag får Sverigebesök runt månadsskiftet. Då kommer två omgångar vänner till stan. Härligt! Fast jag ska inte klaga. Imorgon får jag sällskap till Postbahnhof och på söndag ska jag träffa en förhoppningsvis ny vän för frukost.

Japp, kl.10.00 ska Ingrid befinna sig på café Rita i Kreuzberg. Det ser jag fram emot. S verkar vara en härlig kvinna som har nära till skratt. Vi får se hur vi klarar språkbarriären. Jag behöver verkligen lära mig mer tyska.

Å, när ska jag hinna allt!!??

Schwedenkräuter

Schwedenkräuter

Jag fortsätter att förundras över de saker jag stöter på som på något vis förknippas med Sverige och det svenska. Senast efter Schwedenwochen på matvaruaffären kom A hem med en flaska Schwedenkräuter. Hur översätter man det? Sverigeörter?

Det är en sorts tinktur bestående av för mig okända örter som legat i blöt i alkohol i likaledes okänt antal dagar. (Veckor? Månader?) När jag googlar om det visar det sig vara ett dundermedel mot det mesta.

Här kan man läsa om ingredienserna och en hel massa annat: www.fib.se Tänk att man måste lämna sitt land för att lära sig så mycket nytt om det!

Bryska tyskar

Den allmänna åsikten verkar vara att tyskar är otrevliga. Åtminstone i min lilla amatörundersökning bland de människor jag mött, svenskar som tyskar faktiskt. Och visst finns det riktiga sura och argsinta typer.

Speciellt vakter och personal med någon slags kontrollerande uppgift. De är sällan speciellt tillmötesgående och gladlynta i Sverige heller, men det är troligen den gamla fördomen från nazi- och Stasitiden som vilar tungt över tyskarna. ”Bara de får på sig uniform så sitter takterna i.” Ja, det har jag hört folk säga.

Oavsett hur man blir bemött är det viktigaste faktiskt hur man själv reagerar. En intressant iakttagelse, som jag gjorde under ölfestivalen när jag blev utskälld av en vakt, var just detta. Att kraften i attacken avgörs i hur jag tar emot.

Jag och M hade hämtat våra cyklar och skulle köra en sväng i sakta mak genom stan. Precis där vi skulle cykla hade festivalorganisationen satt upp hindrande staket och en stor turistbuss var på väg att masa sig ut genom den enda öppningen. M, som är en van och tränad cyklist, slank förbi snabbt och smidigt som en katt.

Jag insåg att det var ganska trångt mellan bussen och staketet. Bussen skulle dessutom svänga åt höger, mot mig, men jag gjorde ett halvdant försök. Det skulle jag inte ha gjort. Vakten, som hade öppnat upp för bussen, såg mig och en svada av tyska kom forsande åt mitt håll.

Jag fattade ju intuitivt vad han ville säga, att det var farligt och att jag var dum i huvudet om jag försökte klämma mig mellan, men jag förstod inte ett ord. Istället stannade jag upp och lät bussen passera. När den gjort det blev argsinta mannen synlig igen och nu uppfattade jag en del av vad han sa:

– Hörde du inte att jag sa åt dig att stanna? Va? Såg du inte bussen? Du kunde ju inte cykla där! Det måste du väl fatta!? 
– Jag är svensk och jag förstår inte tyska så bra, svarade jag lugn som en filbunke och log mot honom.
– Men jag sa ju åt dig att stanna!?!
– Jag hörde inte vad du sa.
– Så där får man inte göra!
– Det gick ju bra.
Jag såg honom rakt i ögonen. Han var ungefär samma längd som jag fast rätt bred och stadig. Långsamt lade jag en hand på hans bröstkorg.
– Är vi vänner nu? Han tvekade en sekund.
– Jaja, sa han med antydan till ett leende och viftade i väg mig med handen.
– Trevlig kväll!
– Ja trevlig kväll, mumlade han tillbaka.

Finns bättre metoder

En annan gång gick det inte fullt lika bra. Då hade vaktens bryskhet kunnat utlösa det han ville förhindra. Jag och M var på Neue Nationalgalerie och skulle se andra delen av tre om tysk och modern konst från 1945-1968, Der geteilte Himmel (som för övrigt fortfarande pågår).

Vid dessa utställningar får man fotografera, men utan blixt, så jag hade kameran med mig. Med stor iver gick jag runt och insöp alla fantastiska tavlor och en och annan staty. Plötsligt såg jag en tavla som var så otroligt läcker. Röd med stora svepande svarta fält. Nästan som korpvingar mot en eldig solnedgång.

Jag såg mig om efter M. Han måste ta en bild av mig vid denna tavla. Jag måste få med mig det hem som ett minne av detta berusande ögonblick. Jag hittade M i en annan del av lokalen och nästan släpade bort honom till ”min” tavla. När jag stod där och poserade intet ont anande hojtade en vakt till.

Jag blev så rädd att jag nästan slängde ut med armarna. Jag vände mig mot honom med undrande blick. Han sa något med hård och hög stämma. M tolkade. ”Du får inte stå så nära tavlan.” Jag tittade och uppfattade att jag stod ungefär en halvmeter ifrån tavlan. Däremot stod jag kanske 30 cm från väggen.

Efteråt funderade jag på om de har larm i väggen? Inte helt omöjligt, men om vakten varit orolig för det eller för att jag skulle peta ner tavlan från väggen – då skulle han ha valt en annan taktik! Hade han vänligt, men bestämt, närmat sig mig och lugnt och sansat förklarat situationen hade han uppnått bästa resultatet. Hans bryska utfall skrämde mig så att jag mycket väl hade kunnat svepa ner tavlan och startat larmet.

Ja, jag var nära att svimma på kuppen. Det är ingen underdrift, för jag var verkligen inte beredd på det plötsliga ljudet. Sen är det något med energin från en arg människa. Den sticks. Om vi fått ta bilden i fred hade ingenting hänt.

Jag förstår dock dessa vakter på museer. Vilket ofantligt tråkigt jobb att bara stå och hålla koll på folk och tavlor hela dagarna. Det måste pigga upp att skrämma en turist eller två.

Hm. Jag hade många fler exempel, men texten är redan väldigt lång. Anar jag en följetong? Bryska tyskar, del 2. Coming up! Vilken cliffhanger…

Berlin Art Week 2012

Berlin Art Week, affisch

Om man vill kan man vara på språng jämt i den här byn. Alltid något på gång. Denna vecka är det Berlin Art Week och jag var tvungen att ta en bild på affischen för att minnas alla tider och datum. Det blev genast lättare när jag hittade hemsidan. Eller blev det egentligen det?

Så svårt att välja mellan alla programpunkterna. Dessutom passar Postbahnhof på att öppna dörrarna för the Urban Art Fair och det vill jag inte missa! Det låter intressant bara av att läsa citatet av Banksy på deras startsida:

”I’ve wandered around a lot of art galleries thinking:
I could have done that, so it seemed only right that
I should try. These galleries are just trophy cabinets
for a handful of millionaires. The public never has
any real say in what art they see.”
– Banksy

Ibland tycker jag att design och konst i Berlin är för influerad av graffitin. Jag menar, hur många konstnärer orkar man möta på en gång om de alla har denna spretiga, skitiga storstadsstil? Det fiffiga är förstås att de har olika sätt att tolka den.

Som A, hennes konst bär också spår av graffiti och storstad, men med stundtals väldigt mjuka färger, blommor och guld. Därför tänker jag passa på att smaka på en hel mässa av Berlinsk konst. I sanningens namn kommer inte alla konstnärer härifrån. Nä, de kommer från andra länder också. Ordet ”urban” signalerar ändå stadskonst och inget annat. Jag är olidligt nyfiken!

Art As Activism

På tal om det (ja, både konst och nyfikenhet) så hittade jag ytterligare en affisch idag. ”Revolutions – Art As Activism”. Jag har inte riktigt lyckats klura ut vad den egentligen gör reklam för. Verkar vara en serie föredrag, men jag tänker utställning när jag ser affischen.

Så här är det ofta för mig. Jag ser en affisch, försöker förstå vad den vill förmedla. Är det konst, musik, party, film, dans, teater… vad? Vad? VAD? Möjligtvis kan platsen för evenemanget ge en ledtråd, men som ny och dessutom utländsk är det inte alltid lätt att veta.

Mjukiskonst?

Samtidigt tänker jag, en sådan här affisch ska väl signalera detta? Man ska väl direkt kunna förstå vad det är och var det är? Fast det är inte alltid självklart. Eller så är det så att de redan invigda fattar. Men hur kul är det? Vill man inte locka nytt folk? I en storstad behöver man troligtvis inte det. Det finns tillräckligt många människor. Antagligen. Nåja.

Till sist lite mjukiskonst som verkligen kan behövas i en tuff storstad. Vad är det det kallas? Gerillahandarbete? Nä, jag vet inte. Men fint är det!

Dansbandsmusik på tyska

Jag hade fel. Det finns. Min granne här på Hausburgstrasse spelar högt så det ekar på innergården. Låter nästan som religiöst också. Typ ”Han är min sång och min glädje”, om någon minns Jan Sparring.

Jodå. Jag vet vem han är. Eller var. Han torde vara död vid det här laget. Han var gammal redan då, när han låg på svensktoppen. Just nu saknar jag min sjungande granne på Sonnenburgerstrasse. Vilken tur då att jag flyttar tillbaka dit i helgen. Haha. Baj baj Jan Sparring!

Samtidigt måste jag beundra toleransen. Ingen försöker överrösta. Det är helt enkelt den här människans tur att njuta av sin musik, med innergården som förstärkare. Så otroligt generöst och snällt.

Själv har jag lust att slå på vilken dunka-dunka-musik som helst. Kanske är jag inte helt upplyst än…

Stop and smell the roses

Rosor, hörnet Richard Sorge Strasse / Mühsamstrasse

Det gjorde jag idag. Tänkte att jobba kan jag göra senare. Det kommer ju att regna ikväll. Så jag gick ut. Strosade runt. Upptäckte nya gator, nya caféer, nya vyer. Tog en väg jag aldrig tagit förut. Bara för att se vad som fanns bakom hörnet. Ett vemod vilar över mig idag eftersom jag igår fick budskap om en ung människas död.

Bara 37 år. Ingen som helst ålder. Varför tog hennes dagar slut medan mina fortsätter? Ingen vet. Därför ville jag verkligen se till att njuta. Känna den ljumma vinden smeka mina armar, höra lövens rasslande över mitt huvud, trafikens brusande i bakgrunden. Låta all stress och press bara rinna av mig och istället fokusera på det som är viktigt i livet. Att leva!

Jag har förmånen att just nu kunna släppa mitt jobb och gå ut i ett solvarmt Berlin. Jag har förmånen att jag kan gå. Passerade en man som mödosamt, steg för steg, hasade sig fram efter trottoaren. En krycka i varje hand. Så otroligt privilegierad jag är som har båda benen i behåll. Att jag kan se och höra. Alla sinnen fungerar som de ska.

Jag gick längs Strassman Straße och se där, ett mysigt fik. Frau Honig (Fru Honung). Det ska jag lägga på minnet. Ovanför uteserveringen fanns en balkong som fullkomligt dignade av hängpelargoner. En enda stor boll av blommor. Det var så vackert så jag glömde att ta en bild.

Efter hela vägen upptäckte jag sådant jag aldrig sett förut. Människor jag aldrig mött. När jag kom fram till en korsning visste jag inte åt vilket håll jag ville gå. Något sa mig höger, men nja… Stannade och låtsades massera mitt knä. Tittade åt båda hållen. Nä, jag måste gå till höger. Det var bara så.

Utflykt till en kyrkogård

Kom ganska snart fram till en hög tegelmur. Den såg intressant ut. En park? Ett äldre par gick framför mig stödda på varandra. Småpratade. Jag passerade dem och möttes av en annan äldre man på cykel. Han hoppade av cykeln, lyfte upp den och gick snabbt uppför några små trappsteg och in genom muren. Jag blev nyfiken och gjorde en tvär sväng. Följde efter. Bakom mig svängde även det grånande paret in. Vi befann oss på en kyrkogård.

Friedhof Friedrichshain

Friedhof Friedrichshain tror jag den heter. Det är dubbel frid i det namnet. Det såg ut att vara en modernare kyrkogård. Jag såg inga stora pampiga gravar, utan bara låga, ödmjuka stenar, blommor och dekorationer. Precis som på svenska kyrkogårdar.

Människorna som befann sig där, förutom jag, var alla äldre. Änkor som pysslade med blomsterarrangemang på en sörjd makes grav. En ny kvinna dök upp framför mig. Hon var klädd i rosa och vitt, gick i sakta mak på grusgången. Jag valde att se vart hon skulle ta vägen.

Hela området skuggades av gigantiska trädkronor. Det kändes som att vara insvept i änglavingar. Tryggt, svalt och dämpat. Jag gick genom en allé mot en byggnad, som troligtvis var en kyrka. Väl framme tvekade jag igen, men då såg jag den ljust klädda kvinnan.

Hon hade vikit av till vänster. Sakta knappade jag in på henne. Jag hade sett att hon körde något framför sig. Jag tänkte först på en rullstol eller en rullator, men när jag passerade såg jag att det var en barnvagn. Ett barn på 1-2 år sov lugnt där i. Det kändes hoppfullt. Ett tecken på att allting fortsätter.

Tacksamhet och gofika

När jag kom ut i verkligheten kände jag mig yrvaken. Var var jag någonstans? Vilket håll nu då? Intuitionen sa mig att jag borde fortsätta åt höger, då hade jag gått i en cirkel och borde komma fram till en gata jag känner igen. Mycket riktigt. Jag var snart tillbaka på Richard Sorgestrasse, som korsar Strassmanstrasse, där jag började min promenad.

Vid nästa gathörn låg Frau Honig där igen och jag gick in och beställde en bit apelsin-, mandel- och honungskaka samt en kopp te. På deras uteservering hade jag gärna suttit kvar än, men till slut var jag tvungen att återvända till jobbet. Jag är inte mer fokuserad än jag var innan, men jag är uppfylld av en ljus glädje. En tyst tacksamhet. Jag finns.

Vidare inspiration till att stanna upp, lukta på blommorna – och sedan prova något helt nytt. Livet pågår nu: www.thecoolhunter.net/lifestyle

Inflation i kyrkor

Inser ikväll när jag promenerar hem från matvaruaffären, att det verkar vanligt att man i Berlin gör om gamla kyrkor till skolor och daghem. Jag har sett minst tre kyrkor som har skyltar om just den typen av verksamhet. Det är ingen vidare vetenskaplig undersökning, men det är ju ändå inte min grej. Haha. Det känns lite märkligt att dessa gigantiska, ekande byggnader ska ”förvara” barn. Får hoppas man gjort något åt akustiken… Bara en av skolorna hade religiös anknytning (så vitt jag kunnat se) och det var Pingstkyrkan vid Petersburgerplatz.

Det för osökt in tankarna på en berättelse jag fick till mig vid murmuseet vid Bernauerstrasse. Där låg en gång en kyrka, men 1961 när muren byggdes hamnade den på ena sidan och 95% procent av församlingen på den andra. De resterande 5% hittade rätt snart en ny kyrka och den blev stående helt övergiven. Självfallet fanns det människor och familjer som genomled värre öden när de splittrades, men på något sätt tycker jag den här kyrkans historia är symbolisk. På 1980-talet beslutade de i öst, där kyrkan hamnat, att den skulle rivas. När jag besökte platsen fanns det en ny byggnad där. Ett cylinderformat kapell med sädesfält runt om. Försoningskyrkan. Kanske hette den så redan innan muren restes, men jag tycker dess namn är så fantastiskt att jag får rysningar. På platsen finns också en staty av en man och en kvinna som, på knä, omfamnar varandra. Jag kände tydligt av markens vemod, men samtidigt en slags trotsig frihet som jag förknippar så starkt med Berlin. De här människorna kuvar man inte igen.

Besök Berlinmurens utomhusmuseum vid Bernauerstrasse. Vill du hitta stadens själ så hittar du den där. Inte minst vid minnesbilderna över murens offer.

Min väns konst

I helgen gick jag runt hemma hos A och fotograferade hennes tavlor. Tror de flesta är till salu. Jo så att…

Och hon har en webbshop också: www.anjaammon.de/digitalart Ifall du blir köpsugen.

Jag är väldigt förtjust i alla tavlorna. Min tidigare favorit är överst till vänster på bild 2, men jag inser att favoriterna växlar efter dag och humör. Det finns dessutom fler tavlor som jag inte fotograferat.

Jag är väldigt glad och nöjd över den tavla jag redan äger. Undrar hur jag ska få hem den till Sverige…

Tavla i hallen

Väggen i gästrummet

Fin kudde med tryck

Ännu fler tavlor i olika tekniker

En favorittavla med paraply

Fyra små guldkorn

Läckert digitaltryck 1

Digitaltryck 2

Spår efter sommaren

20120909-130957.jpgMålade om tånaglarna igår, ifall nu väderleken stämde. Det gjorde den. Det är varmt och klibbigt idag. Mina tår ser smutsiga ut, men de är faktiskt solbrända. Den mörka randen ovanför borde vittna om det. Det blir alltså sandaler idag igen. Tyvärr är jag lika trött idag som igår. Sov säkert 10 timmar i natt. Undrar vad som pågår. Jag ska inte hitta på något omvälvande. Tror jag gör mig en lunchlåda med sallad, tar med mig vatten och lite annat gott och cyklar upp till en gräsmatta i Volkspark. Där kan jag sova lika väl som på soffan eller sängen. Och njuta av sommarens sista (?) sol och värme!

Fotnot: Jag rörde knappt en fena på hela dagen! Satt på balkongen och när jag blev för trött drog jag fram As mysliggfåtölj i solrutan från dörren och halvslöade. Flyttade bara stolen efter solen. Jisses så skönt!

Den tyska dubbningen

Vi är så privilegierade i Sverige som slipper dubbingen! Vi lär oss engelska i unga år och hör den sedan talas överallt. Både amerikanska och brittiska dialekter kan vi känna igen och särskilja. Inte alltid medvetet, men ändå. De flesta av oss kan säkert skilja en Texasbo från en irländare.

Vi är även bekväma med andra språk: danska, norska, finska, tyska, franska osv. Vi vet hur de olika språken låter. I och med textningen kan vi lyssna till originalspråket och kanske lära oss något den vägen.

Här dubbar de allt! Jag kommer aldrig att vänja mig vid att amerikanska skådespelare plötsligt talar tyska. Tittade en stund på en amerikansk actionrulle igår, Déjà Vu med Denzel Washington. Det var bara så himla knäppt att han pratade tyska!

Däremot såg jag också slutet av När lammen tystnar och konstigt nog funkade det att Clarice Starling (Jody Foster) pratade tyska. Ja, t o m Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) funkade på tyska. Där insåg jag att de säkert dubbar jäkligt bra. För det första matchar orden läpprörelserna och för det andra verkar även översättningen vara okej. Med reservation för min mediokra tyska.

Jag kunde i alla fall urskilja dr Lecters klassiska slutreplik:

”I’m having an old friend for dinner.”

Denna läskiga mördare menar det förstås rent bokstavligt! Brrr. Hopkins är hur bra som helst.

Tillbaka till dubbningen. M hävdar att Tyskland lägger ner mycket tid och pengar på att få till bra dubbning och det vi – lite elakt – hört att samma karl gör rösterna till alla actionhjältar är alltså felaktigt. Tvärtom gör de vad de kan för att hitta passande röster, som låter så likt originalen som möjligt.

För mig, som vill lära mig tyska, är det ett gyllene tillfälle att lyssna och lära. Jag kommer dock aldrig klara av att acceptera något annat än äkta röster – och textning. Det jag är van vid. Tyskarna är van vid dubbningen och tycker självklart att den lösningen är bäst.

Jag drar ändå slutsatsen att deras sämre språkkunskaper delvis beror på detta. Att de gör sig själva en björntjänst. Däremot kan jag inte förstå varför inte svenska ungdomar vill plugga tyska. Jag tycker det är ett väldigt vackert språk. Det är nästan lika mjukt som franskan. Helt i motsats till var de flesta påstår.

Om man sedan betänker att Sverige är till ytan större än Tyskland, men bara har 9 miljoner invånare mot Tysklands 80 miljoner. Det är en viss skillnad. Och ännu ett skäl att plugga tyska i skolan.